Författare: Alex (sida 1 av 22)

Skeletoon – Nemesis

Album: Nemesis
Artist: Skeletoon
Label: Scarlet Records
Released: September 25th, 2020
Tracks: 12

1. Prelude: Falling Galaxies
2. Brighter Than 1000 Suns
3. Will You Save Us All?
4. Nemesis
5. Starseeker
6. Cold the Night
7. Follow Me Home
8. Wake Up the Fire
9. Il Tramonto Delle Ere
10. Arcana Opera
11. The Nerdmetal Superheroes
12. Carry On

Some bands just don’t rest on their laurels. Case in point: Italy’s Skeletoon, who released their latest album, They Never Say Die (see my review here), a mere 18 months ago (that’s March 2019 for those of you reading this review at a later date). That album was a hearty and fun tribute to the cult flick The Goonies, coated in that sugary version of European power metal the Italians seem to be so keen on. And now it’s time for the successor, menacingly named Nemesis. There’s no menace here, however, but abounding happiness and positivity.

Skeletoon label themselves ”nerd metal”, drawing inspiration from comic books, computer games and movies, and Nemesis is apparently the first part in a three part sagas, the following two parts to be released over the coming years (oh joy!). If the quality of those forthcoming albums is anything like this album, we’re in for a treat. Actually, we’re in for a treat right now, because Nemesis blows They Never Say Die, an excellent album in its own right, right out of the water.

After a short intro, ”Brighter Than 1000 Suns” starts with a falsetto from vocalist Tomi Fooler, setting the bar for what’s to come. Double bass abounds as we’re led to a chorus that’s the epitome of happiness and positivity. A great start. Now, many power metal bands would follow the obligatory speedy opener with a mid-tempo track, but not Skeletoon. No, ”Will You Save Us All?” continues the high speed of the opener and treats us to a guest appearance by Alessandro Conti (Trick or Treat, Twilight Force) as well. The falsettos on this one are unreal, carrying that sweet ass chorus us power metallers so desire.

Only with the title track things are slowed down a bit. This is actually sort of the black sheep of the family, featuring some dirty guitars and harsh vocals in the verses, supplied by Melissa Bonny (Rage of Light). I really didn’t care for this track all too much in the beginning, but it grew on me, bringing the necessary dynamics to the album. Feels like I’m repeating myself here, but the chorus is really catchy too.

”Starseeker” brings us back into sing along land again. What a chorus! Not as fast as the two opening tracks, but equally anthemic. Now, I don’t have access to the lyrics, but from what I’ve managed to gather the whole theme of the album is heroes, and how regular people can be heroic given the right circumstances. The aforementioned track illustrates this beautifully. ”Cold the Night” is as close to a ballad as you will come, and if there ever were a time to bring out the lighters, it is now. Yet another brilliant chorus from the guys.

”Follow Me Home” is a merry speedster resembling something Freedom Call could do, without being an overt tribute. The guys of Skeletoon seem to like speed, and I’m not one to complain. Mid-tempo track ”Wake Up the Fire” is the first song I don’t really care for. I don’t know, it just didn’t gel with me. It’s got a nice guest guitar solo by Bill Hudson (NorthTale), though.

Now we’ve arrived at ”Il Tramonto Delle Ere”, undoubtedly the jewel in the crown, the cherry on top of the dessert. I could easily write a thousand words about this track alone, but at the same time, no words would do it justice. Sung entirely in Italian, this song is no ballad (which you might have thought, seeing other Italian bands – cough, Rhapsody of Fire, cough – having a penchant for penning ballads in their native language), but resides somewhere between mid and up-tempo. The title translates to ”Sunset of the Ages”, and features verses and chorus so anthemic and glorious they’ll blow your head clean off, and, yeah, it’s kinda cheesy but there is no better word for it: This song is heroic. It also features a shitload of falsetto singing (is there nothing Mr. Fooler can’t do with his voice?). Seriously, it sounds like he’s serenading life itself. You’ve just got to hear this. My favorite track of the album by a country mile.

Time for the mini epic (around 8 minutes long) ”Arcana Opera”. It starts off – yeah, you guessed it, speedily and features a chorus that gets stuck in your head like glue the first time you hear it. We’re treated to guest vocals by Giacomo Voli of the aforementioned Rhapsody of Fire, as well as guitar contributions by his band mate Roberto De Micheli. The song is very dynamic, with slower portions to complement the fast parts. Returning to the chorus, the song rounds off nicely. ”The Nerdmetal Superheroes” is a track that’s taken me a few spins to appreciate, even though I didn’t really care for it in the beginning. It’s somewhat reminiscent of Edguy’s earlier days, although being neither a parody nor a tribute. I reckon it will grow on me.

Rounding of the album is a more than passable cover of the Angra evergreen ”Carry On”, one of my favorite power metal songs ever. There is no replacing André Matos (R.I.P.) ever, but Skeletoon manage to stay faithful to the original in a very respectful way, so kudos to that!

To summarize this overly long review (yeah, I just can’t help myself when reviewing albums I really really love), what we have here is one of the best European (in both the geographical and genre sense) power metal albums released this year, and easily a contender for  album of the year. Skeletoon outdid themselves on this one, and I, for one, can’t wait to follow them wherever they go next. Nerd Metallers del mondo, unitevi!

Joachim Nordlund’s Dreams of Avalon – Beyond the Dream

Album: Beyond the Dream
Artist: Joachim Nordlund’s Dreams of Avalon
Label: Metalville Records
Released: August 28th, 2020
Tracks: 11

1. Young Wild Hearts
2. Under the Gun
3. Shining Light
4. Bleed for Me
5. Run for Cover
6. Into the Night
7. On the Run
8. To Paris and Back
9. Stop
10. Black Demons
11. Somewhere Tonight

I don’t normally listen to a lot of AOR, much less review it. But as chance would have it, I stumbled upon a YouTube teaser of a band/project called Joachim Nordlund’s Dreams of Avalon, and I was very impressed indeed.

Dreams of Avalon is – yep, you guessed it – spearheaded by one Joachim Nordlund, guitarist of Swedish heavy metal band Astral Doors. Apparently Nordlund is a big fan of 80’s melodic rock / AOR, and it shows. On this, his first solo offering, I believe he plays most instruments and handles the vocals as well.

With this record you get, essentially, damn fine 80’s melodic hard rock / AOR of the highest caliber. Nordlund knows what he’s doing, and his passion shines through. It’s as if we’re whisked back to the 80’s, a carefree time when you could cruise along in your car and blast feelgood rock on your stereo (or, if we go back to the present, your mp3 player).

Basically every song on Beyond the Dream is a feelgood rocker that manages to inject a happy vibe into your day. Seriously, it’s as if you’ve been served a glass of pure sunshine or have had vitamin C injected straight into your veins. These songs are guaranteed to put a smile on your face and brighten your day.

What’s impressive is how consistent the album is. There’s nary a clunker here, and with most songs clocking in at 3-4 minutes, the tunes never overstay their welcome. Add to that the fact that Nordlund is very talented instrumentally as well as vocally. In fact, he has a very warm and likable voice. Be aware of the fact that this album is very keyboard heavy (which is so 80’s!), so if you detest synths, well, this is not for you. For everybody else though, you’re in for a good time. And the guitars are very present, treating us to the occasional slick solo, so this is definitely a rock album.

Picking out favorite songs is not easy, since they’re all of such high quality. But some of my choice cuts are opener ”Young Wild Hearts”, ”Under the Gun” (which is slightly darker, if that’s even possible), ”Shining Light”, ”Run for Cover”, ”To Paris and Back” and ”Stop”. Yeah, I’m aware that’s about half of the album, but as I said, the quality is consistently high.

I guess I’ll have to stop this now or run the risk of becoming too fanboyish. But in essence, this is a gem that any lover of retro hard rock / AOR is sure to enjoy. With autumn approaching this is a welcome complement to good old regular sunlight and vitamin C, all of which are so necessary. Easily recommended.

Tusen nålar av Stefan Lindberg

Titel: Tusen nålar
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1999
Sidantal: 162
Genre: Noveller


Omkring 2008, innan jag registrerade den här webbplatsen, hade jag en blogg där jag bland annat recenserade böcker. En av dessa böcker var den då nyutkomna I Gorans ögon, Stefan Lindbergs (f. 1971) andra novellsamling. Bloggen finns fortfarande kvar och kan beskådas här, och det aktuella inlägget här. Jag minns att jag tyckte boken mer än väl hade sina poänger, men att det kunde bli lite för putslustigt, lite för studentikost, mellan varven. Lite för mycket hjärna och mindre hjärta.

Men Lindberg debuterade redan 1999, vid 28 års ålder (jämför med mig själv, som var lika gammal när jag debuterade 2009). Och hans debut håller måttet, absolut. Det är förvånansvärt mogna noveller som alla övertygar på sitt sätt. Boken innehåller åtta berättelser som alla har något, tja, inte övernaturligt, men onaturligt inblandat i de vardagliga skeendena. Så upptäcker flygfotografen i öppningsberättelsen ”Flygfotografens sista sommar” en pojke på sina foton, en pojke som verkar sjunka ner i marken, djupare för varje foto. Och han blöder. I hans närhet figurerar även en man som verkar ha någon slags mystisk koppling till pojken. Jag har mina idéer om vad det handlar om, men vill naturligtvis inte förstöra för den som ännu inte läst berättelsen, så jag behåller dem för mig själv. En rätt obehaglig novell.

I ”Om du flyger” har en flicka en ovanlig förmåga. Men att sticka ut kan få förödande konsekvenser. En mycket bra berättelse, som dock hade fått kunna vara lite längre.

Vidare: En ung man får i ”Klasskamrater” chansen att leva om sitt liv som förstaklassare, men i en vuxens skepnad, vilket erbjuder honom möjligheten att rädda den unge klasskamraten som är de andras hackkyckling och mobboffer. Men kan man verkligen ändra på det förflutna? En av bokens starkare noveller.

”Fabrizio” handlar om en ung pojke som ramlar ner i ett brunnshål i Italien. Det är sent 70-tal, eller tidigt 80-tal, och i Sverige håller två kusiner på att bygga ett sandtorn för att sätta rekord och komma med i tidningen Buster. Deras göranden varvas med passager från Italien och pojken som heter Fabrizio. Ska han överleva? Temat är att växa upp och att inse att man inte kan vara barn för evigt (så tolkade jag det i alla fall).

I novellerna ”I våra kommuner” och ”Bortamatch” är temat att längta bort, att släppa allt och försvinna. Jag föredrar den förra, som verkar handla om en man och en flicka som hela tiden är i rörelse och inte verkar kunna stanna. En vag känsla att världen är i uppror, eller att någon slags katastrof inträffat, svävar över läsandet.

Jag ska inte nämna alla noveller mer än att säga att jag tycker de alla har något visst … även om det naturligtvis handlar om en debut och man inte kan förvänta sig finslipad perfektion. Men det är ändå en imponerande och läsvärd samling. Jag får ta och läsa om I Gorans ögon snart, och sedan hoppas på att Lindberg inte övergivit novellen för alltid.

Kuriosa: Bokens titel syftar på en kort passage i en berättelse (minns inte vilken, men förmodligen ”Klasskamrater”) där någon gör tusen nålar på någon annan (alltså vrider om skinnet på underarmen, sådär som vi alla gjorde på varandra som barn).

Kuriosa 2: Bokens omslag kan vara bland det fulaste jag sett. Tur att man inte dömer hunden efter håren.

Bokfört av Lars Jakobson

Titel: Bokfört
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2020
Sidantal: 176
Genre: Essä/kortprosa

Om Lars Jakobson (f. 1959) har jag skrivit förr, se här och här. Bokfört är hans senaste bok, och den består av två delar. Första delen är en essä betitlad ”Ars moriendi” (latin för ”Konsten att dö”). I den behandlar Jakobson ”livet efter katastrofen” med utgångspunkt i två romaner: Vägen av Cormack McCarthy och En gång skall vi alla… av Joanna Russ.

Det är en ganska spretig text, med utvikningar till höger och vänster. Jakobson lyckas dock alltid komma tillbaka till huvudtemat. Dessutom problematiserar han på ett förtjänstfullt sätt samspelet mellan de två könen (främst vad gäller Russ roman). I McCarthys bok har två karaktärer av hankön huvudrollerna, och därmed blir personporträtten ”kargare”.

Kanske hade essän vunnit på att vara lite kortare, men å andra sidan får läsaren en massa hänvisningar till intressant litteratur och intressanta författarskap. Det är den första essän av Jakobson jag läst (tidigare har han bl.a. skrivit i den här formen i boken Stjärnfall. Om sf (2003).

Bokens stora behållning är dock den andra delen, ”Tomhetens barn”, som är en samling kortprosa påstått skriven av den mystiske Raymond Kimber. Denne figur har följt med ett tag i Jakobsons författarskap och har citerats mer eller mindre flitigt i hans böcker. Först trodde jag att den, får man ändå förmoda, fiktive författaren var psykolog och texterna ur ”Tomhetens barn” var fallstudier. I efterordet påstår Jakobson att han gjort efterforskningar för att få reda på vem Kimber är och kommer enbart fram till att han är amerikan, förmodligen ”född på femtiotalet”. Mystiken tätnar!

I cirka hundra texter beskriver Kimber/Jakobson olika personlighetstyper. Vi möter Beröringsmänniskan:


Beröringsmänniskan sitter en sommarkväll med sin hustru i soffan. De sitter mittemot varandra med ryggarna mot armstöden och han har hennes smutsiga fötter i knät, i sina händer. Vägdamm, strandsand, en hel dag på bara fötter och han för tummen i en liten cirkel i gropen mellan senan och ankelknölen på fotens insida. Smuts, sand, silkesliknande grått damm över solbrännan. Inte mer än så, inte ett ögonblick mindre.

Så blir vissa av texterna ren poesi. Vidare, om Adolescensmänniskan:


Adolescensmänniskan trodde en gång att han skulle bli vuxen. Han såg männen och kvinnorna underifrån, han såg dem gå förbi. De gjorde olika saker, de hälsade på varandra. Ibland hälsade de också på honom och det fick honom att tro att han en gång skulle bli som de. Han skulle vakna på morgonen till en värld av orsak och mening, han skulle gå hemifrån, han skulle arbeta och köpa saker och jäkta och köra bil, på kvällarna skulle han komma hem uttröttad och bli sittande framför tvn. Han skulle ha en andedräkt som luktade rått kött.

Så blir den svåra uppgiften att passa in och hitta sin plats problematiserad och beskriven på ett närmast cyniskt sätt. Jag älskar det.

En favorit är Lökmänniskan, en allegorisk text som nästan hemfaller åt det fantastiska:

Med ryggen mot sänggaveln och med benen i kors skalar den stora lökmänniskan ljudlöst av sig i det mörka sovrummet. Svagt hör hon ljudet av bilar och musik på gatan långt nedanför, skönjer återskenet av ljusreklamens växlingar. Först av med det torra ytterskalet. Det är: nattlinne, hudkräm, adress, våningsplan. Telefonen som står tyst på nattduksbordet, bilnycklarna vilande i skålen i hallen. Därnäst det tjocka närmast svartröda lagret, blankt som ingnidet med olja. Där ryms en lång karriär, en kärlek som aldrig blev av, två avslutade äktenskap och lika många barn, båda i det första, båda bosatta på varsitt håll i landet. Det svider redan, ögonen tåras. Men hon fortsätter, sticker tummarna under nästa skal, fläker upp det med fler tårar som följd. Och sedan är det ju de där tunna skikten mellan skalen, de som är som gammalt flygpostpapper, och som klibbar och fäster sig vid allt. Drömmar och förhoppningar. Också de rivs bort.

Här påminns jag om text jag själv skrivit (”Gnosia” ur Utkast till ett mörker). Det är ett förtjänstfullt sätt att beskriva hur vi alla är uppbyggda av erfarenheter och försuttna chanser, och chanser vi tog.

Sedan Knivmänniskan:

Knivmänniskan är en man som det sista han gör varje kväll är att gå runt i huset och se till att alla knivar ligger stilla och tryggt i sina lådor och att lådorna i sin tur är ordentligt stängda.

Texten blir en liten parabel till rädslan att skada dem vi älskar, något vi väl alla någon gång känt. En obehaglig känsla vilar över stycket, vilket inte är konstigt med tanke på ämnet.

Slutligen påminner texten om Elitmänniskan om en passage i novellen ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” av Harlan Ellison (1934-2018). Elitmänniskans värv är trädgårdsmästarens, och han är inte främmande för att föra samman två mer eller mindre ensamma människor i det att han planterar två fruktträd i deras trädgårdar. En mycket vacker text.

Det är till syvende och sist ”Tomhetens barn” som är den stora behållningen med Bokfört. Det påstås i efterordet att Kimber skrivit flera hundra texter. Man kan hoppas på att ännu fler ”översätts” i framtiden.

Respiro: dikter

Genom åren har jag skrivit en del dikter. En del bra, andra mindre bra. De jag tycker fortfarande håller måttet satte jag för ett par år sedan ihop till en samling. Denna samling har sedan allteftersom utökats med fler dikter. Det rör sig om texter skrivna över mer än ett decennium. Eftersom jag utan framgång försökt få samlingen utgiven publicerar jag den nu här i hopp om att den åtminstone ska bli läst. Den finns under fliken ”noveller & dikter”. Mycket nöje.

Halén – Idleness

Album: Idleness
Artist: Halén
Label: Self-released
Released: April 3d, 2020
Tracks: 9

1. There’s No Use
2. Daydream
3. Tears
4. Empire
5. Labyrinth
6. Dreams
7. AnyMore
8. Wonders
9. Blown Away

It’s no secret I love power metal, especially the European variety with double bass drums, swirling keyboard runs and ridiculously high falsetto vocals, along with catchy choruses to boot. I’m far from alone in this, as another fine gentleman named Ola Halén (Shadows Past, ex-Insania Stockholm) has been churning out quality metal from his home studio for quite some time now. 2016 saw the release of Nackskott, his first proper solo outing (there are a couple of demos from the beginning of the century, but I feel Nackskott was a sort of fresh start for him, especially when it comes to production quality), and now we have the successor, aptly titled Idleness, a moniker that hearkens back to when he released two demos called just that under the Shadows Past banner back in 2000 and 2002 respectively.

Now, this can seem a bit confusing, but bear with me. Some of the songs on Idleness are re-recorded versions of songs already released way back when. If I’m not mistaken, there are four re-recorded songs and five new ones. Let’s break it down:

The album starts with ”There’s No Use”, which, at first, I felt lacked what should characterize an album opener. However, the song is a grower. Theatrical, choppy riffs lead into song that has a very progressive feel although not being really progressive at all. It has a dark atmosphere and needs a couple of listens to ignite. A solid opener, although I had expected more happiness. But good things come to those who wait.

The next song out is ”Daydream”, which is a moody affair with an ominous feeling you can’t really shake off. The vocals here are crystal clear and signature Halén, and with a catchy chorus to boot, things are really improving. This song was originally on Idleness pt. 2.

The Germans have a word called Geheimtipp which means, more or less, personal tip. I feel the song ”Tears” fits the bill. It’s starts off very emotionally and carries these sentiments throughout the song. It’s balladesque, but I’d hesitate to call this an all out ballad. It features a shitload of feelings and has a very hymnlike chorus. One of my favorites. You really need to hear this.

We move on to ”Empire”, which is underpinned by relentless drumming and has an emotional solo breakdown at around the 3:00 minute mark. What follows is a section that almost, nay it DOES, feel like something from a movie score. Choppy semi-progressive riffs set in, and the song ends on a high note.

”Labyrinth” also has that ominous feeling, a sense of foreboding. Some pretty high vocals from Ola drive the song forwards. You need to hear this a couple of times before it finally gels, but it’s so worth it.

”Dreams” is the first song on the album that can truly be categorized as ”happy metal”. And what a tune! Originally from Idleness pt. 1, it has all the qualities a song of this calibre needs. It starts out with a nice guitar solo over pretty fast drums and verses, which lead into an extremely catchy chorus. More soloing ensues at around 3:10. A treat for the ears, and a favorite!

”AnyMore” is the first true ballad of the album, and I must admit, first it did nothing for me. But boy is this song a grower. As you listen, acoustic guitars and Ola’s emotional vocals carry you to a part of the song (around 1:30) that is truly magical. I am reminded of the song ”Time Passes By” off Insania Stockholm’s 2007 opus Agony – Gift of Life in how the song seems to make a 180 degree shift and just morph into something glorious.

The next song up is called ”Wonders” and has an almost musical like feeling to it, like it could feature on a Broadway play. I really can’t describe it in any other way. You will need to take a listen.

Now, for the grand finale, we have the best song on the album, namely the ridiculously glorious ”Blown Away”. This song originally featured on the demo Idleness pt. 2, but has been revamped and rebooted and improved in every way. I’ve loved this tune since the first time I heard it, around 2004 or so. Double bass drums underpin a verse section with an extremely positive vibe that leads into an equally glorious chorus. The song remains speedy throughout and carries forth an atmosphere that makes you go ”yeah, things are gonna be alright after all”. The only thing I miss is the ”woah woah woah” section towards the end of the song that was on the original demo version, but it is still a truly spectacular way to end the album.

Now, I realize I haven’t said anything about the lyrics. My main gripe with many power metal bands today are the lyrics. While bands like Twilight Force, Rhapsody of Fire and Gloryhammer are enjoyable listens, I’m not really into the sword and sorcery, Dungeons & Dragons themed lyrics. I’ve always favored song lyrics that are more down to earth, that are about us humans and our struggles and hardships. Everything we do is, ultimately, pointless, but there are beacons of hope. The kind of lyrical imagery late Insania Stockholm employed. Thankfully Ola seems to share this sentiment. Nay, he understands this, on a level that is fundamentally linked to his own experiences. What he sings sounds genuine, because he’s been there. This elevates Idleness to a higher level, a level of absolute truth, if you will. I believe it’s called magic.

Smakminne #1

Den gulbruna godisbiten i broderns godispåse smakar distinkt av banankola, vilket genast för tankarna till barndomens skoldagar där kiosken vid skolan sålde banankolor för en krona, eller var det fem? styck. Bara så där överbryggas nästan trettio års avstånd och minnet glider genom och över smaklökarna som en gondol över tysta och klara vatten.

Ny novell – Andetag

Jag har skrivit en ny novell. Den heter ”Andetag” och kan läsas här. Jag har inte skrivit något på bra länge, vilket jag helt och hållet skyller på att jag mått kasst av olika anledningar. Men den här växte fram, handskriven i en av de vackra anteckningsböcker i skinn jag fått av min syster. Det är något visst med att skriva för hand. Man måste tänka efter på ett annat sätt än när man skriver för maskin. Jag hade tänkt att den skulle ingå som en av de kortare berättelserna i min samling Trick med speglar som aldrig verkar bli klar. Men det rör på sig. Lite.

Det är bara väldigt skönt att det känns bra att skriva igen. Och lite hjälper det mot ledan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen på något kafé med en kaffe och en blommande idé i skallen. Och när det blir riktigt bra, då får man ont i handen av skrivandet, men det är det värt. Det är det.

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Antwerp av Roberto Bolaño

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Den består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.