Författare: Alex (sida 1 av 22)

Ny novell – Andetag

Jag har skrivit en ny novell. Den heter ”Andetag” och kan läsas här. Jag har inte skrivit något på bra länge, vilket jag helt och hållet skyller på att jag mått kasst av olika anledningar. Men den här växte fram, handskriven i en av de vackra anteckningsböcker i skinn jag fått av min syster. Det är något visst med att skriva för hand. Man måste tänka efter på ett annat sätt än när man skriver för maskin. Jag hade tänkt att den skulle ingå som en av de kortare berättelserna i min samling Trick med speglar som aldrig verkar bli klar. Men det rör på sig. Lite.

Det är bara väldigt skönt att det känns bra att skriva igen. Och lite hjälper det mot ledan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen på något café med Caffé Cortado och en blommande idé i skallen. Och när det blir riktigt bra, då får man ont i handen av skrivandet, men det är det värt. Det är det.

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Antwerp av Roberto Bolaño

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Boken består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande i boken. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.

Skeletoon – They Never Say Die

Album: They Never Say Die
Artist: Skeletoon
Label: Scarlet Records
Released: March 8th, 2019
Tracks: 11

1. Hell-O
2. Hoist Our Colors
3. The Truffle Shuffle Army: Bizardly Bizarre
4. To Leave A Land
5. They Never Say Die
6. Last Chance
7. I Have The Key
8. The Chain Master
9. When Legends Turn Real
10. Farewell (Avantasia cover)
11. Goonies R Good Enough (Cyndi Lauper cover)

You can always count on the Italians to deliver the goods when it comes to power metal. Regardless if you prefer the bombastic and symphonic variety (Rhapsody of Fire, Ancient Bards), the more traditional, slightly progressive kind (Labyrinth, Vision Divine) or the balls to the wall straight up power metal bands (Derdian, Kaledon), there’s something for everyone.

And then there’s Skeletoon.

Standing firmly in the melodic power metal camp, these guys deliver their third album They Never Say Die, following on 2016’s The Curse of the Avenger and 2017’s Ticking Clock. They Never Say Die is a concept album, or a tribute if you will, to classic 80’s cult movie The Goonies. It’s apparent from the get go that the band are huge fans. You don’t need to have seen the movie to enjoy the album, but it certainly helps you get all the references.

Musically though, as stated, we’re in firm European melodic power metal territory. Basically every chorus is catchy as hell and made to sing along with. There’s a mix of faster and (slightly) slower tracks on the album, and it feels very balanced in that way. After a short and somewhat menacing spoken intro the band kicks into high speed antics with the opening track ”Hell-O”. Following on that song we have the slower, more mid-tempo rocker ”Hoist Our Colors”. It’s somewhat darker, which makes it an excellent counterpoint to the happy opening tune. Then comes the glorious, the joyous ”The Truffle Shuffle Army: Bizardly Bizarre” which, apart from getting the song title of the year award also delivers one of the most anthemic, happy and catchy choruses I’ve heard in a long time. Not only is this song a power metal masterpiece; it also features a guest appearance by Alessandro Conti (Trick or Treat, Twilight Force). What more could you ask for?

After ballad ”To Leave A Land” we have another glorious tune, namely the title track. The band shot a video for this one, and it was a great song to select for that endeavor. The chorus is yet again catchy as hell, and towards the end of the song the vocal lines turn really anthemic. I wish they’d extended that section of the song further, but as it stands, it’s still a cracker.

Conti isn’t the only vocalist guesting on the album. On mid-pace rocker ”Last Chance” you get to hear Michele Luppi flex his vocal chords, which he does very well. Morby from Domine sings on ”I Have The Key”, another high-speed scorcher that ups the ante even more when it comes to happy refrains. I realize I haven’t even mentioned the band’s charismatic frontman Tomi Fooler. My mistake. The falsettos he’s capable of are unreal, some of which he delivers on the aforementioned track. The album features more guest vocals. Rounding off the record are two cover songs, one being Avantasia’s ”Farewell”, a duet with Melissa Bonny and a take on Cyndi Lauper’s ”Goonies R Good Enough” with Giacomo Voli (Rhapsody of Fire).

All in all, this is a no-brainer for fans of (European) melodic power metal, and a high contender for inclusion in later year’s best lists. You probably won’t find bands as eager to cheer you up and put a smile on your face as Skeletoon. Highly recommended.

Inland av Arne Dahl

Titel: Inland
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 379
Genre: Deckare

 

Inland är del två i Arne Dahls förmodade trilogi (tetralogi?), och man bör först ha läst del ett, Utmarker. Inte bara för att det är samma huvudpersoner, utan för att ettan slutade med en ganska stor cliffhanger. Utöver detta knyter Inland dessutom an till föregångaren på många punkter. Men båda böckerna är lättlästa bladvändare med mycket action, så gillar man spänningslitteratur är det egentligen bara att läsa.

Titeln anspelar inte bara på det snöiga Norrlands inland dit ex-poliserna Sam Berger och Molly Blom tagit sin tillflykt för att komma undan Säpo som jagar dem. Det handlar också om psykologiska inland, om det mörka djup (och djupa mörker) som bor inom alla människor och hos en del tar sig uttryck i bestialiska former. Sam Berger ställs inför ett fall som borde ha varit avslutat, men som via en märklig identitetsstöld blir aktuellt igen. Omkring tio år tidigare förhörde han och dåvarande kollegan Desiré Rosenkvist (Deer kallad) en mycket instabil man som en del i en mordutredning. En serie mord som riktar in sig på mödrar och unga söner tvingar Berger och Blom att från sina gömställen i Norrlands inland börja nysta i fallen. De får hjälp av Deer som jobbar på Nationella operativa avdelningen. Hon måste nu hålla i två trådar – dels en officiell utredning, dels en där hon, Berger och Blom förser varandra med information för att komma vidare. Och – som alltid i spänningslitteratur – klockan tickar …

Om jag tyckte tempot i Utmarker var bitvis högt är det ingenting mot Inland. Utöver att det är mycket action är det också mycket information läsaren måste hantera. Därtill ska läggas att Arne Dahl har en fäbless för att skriva filmiskt. Boken är skriven i tredjeperson, men ibland så att säga zoomas det ut och den allvetande författaren antar ett örnperspektiv. Dessutom får man exklusivt följa Deer i ett par kapitel. Dahl är mån om att ge henne kött på benen och lyckas med detta genom att relativt ingående beskriva hennes relation till sin dotter. Märkligt nog kommer man henne närmre in på livet än Berger och Blom, de egentliga huvudpersonerna. Dock kommer det ju fler böcker, och jag kan tänka mig att Dahl vill portionera ut informationen om sina protagonister i lagom dos. Särskilt om Bloms bakgrund vore trevligt att få reda på mer.

Inland är en fartfylld thriller med många invecklingar och djupdykningar i människans inre. Dahl är suverän på att beskriva de uttryck dessa mentala vindlingar kan ta, och han gör det dessutom på ett bitvis väldigt litterärt sätt. Ibland tycker jag dock att det höga tempot och den mängd information om mördare, misstänkta och sidokaraktärer blir för svårsmält, särskilt när det kombineras med det faktum att man i början av vissa kapitel helt enkelt inte vet från vems perspektiv det berättas. Då är man ute på hal is. Samtidigt är det lite lockande. Jag vet att jag inte är särskilt konsekvent här. Och detta är verkligen nitpicking, men jag har generellt svårt för tempusblandning. I vissa kapitel skiftas det från imperfekt till presens på ett rätt hackigt sätt.

Dessa små mankemang till trots rekommenderar jag verkligen boken, och därmed även föregångaren Utmarker. Förmodligen lär jag ta mig an uppföljaren också.

Utmarker av Arne Dahl

Titel: Utmarker
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2016
Sidantal: 384
Genre: Deckare

 

Att läsa Arne Dahl är att kastas mellan tanke och handling, det inre och det yttre. Skrev han pretentiöst. Men det stämmer ju, och har gjort det sedan Misterioso (den första boken i serien om A-gruppen, utgiven 1999). Dahl skriver rappt, det händer saker, och det såväl i det kända som det okända. Det utmarker som fått ge titel åt romanen med samma namn från 2016 är såväl mentala som fysiska. Och återigen – den där ibland halsbrytande farten som fått mig att fastna och ta mig igenom hela serien om A-gruppen (10 böcker, samt en bonusbok i Decamerones anda, Elva [2008] – en berättelse fylld av berättelser i sin tur, ett postmodernistiskt påhitt som nog är mer Jan Arnald [mannen bakom Arne Dahl] än något annat), samt de fyra böckerna om Opcop där några karaktärer från A-gruppen fått följa med ut i de europeiska spelmarkerna och där träffa nya kollegor. Samtliga av dessa böcker är stor underhållning, även om jag nog tycker det börjat gå lite väl snabbt ibland, särskilt i Blindbock (2013) och Sista paret ut (2014). Nu ska ju inte den här texten handla om de böckerna, men även Utmarker (2016) har det där ibland nästan för filmiska över sig, som om den vore skriven med tanke på att bli film, vilket ju många av Dahls böcker om A-gruppen blivit.

Utmarker handlar om polisen Sam Berger som står inför en eventuell seriemördare och kidnappare. Man får inte veta så mycket om Berger, vilket jag antar är ett medvetet drag inför en planerad trilogi eller tetralogi. På omvägar lär han känna polisen Molly Blom. Exakt hur de går till vill jag inte avslöja med risk att spoila. Deras gemensamma jakt tar dem bakåt i tiden och därefter blir saker väldigt personliga. Och jag slås återigen av lättheten med vilken Dahl för handlingen framåt, hur han utvecklar Bergers och Bloms relation med lika delar skepsis och tillit. Den till en början rätt förvirrande katt-och-råttalek de kör med varandra övergår i vissheten att de gör bäst att samarbeta för att komma lösningen på seriemördaren och deras gemensamma förflutna närmre.

Det säger väl sig självt att jag kan rekommendera Utmarker som utmärkt spänningslektyr. Att det bara är två huvudpersoner nu, till skillnad mot det ganska brokiga persongalleriet i serien om A-gruppen och Opcop-serien gör väl sitt till för att öka tempot. Jag läser inte mycket deckare, men Dahl har jag fastnat för. Jag håller just nu på med del två i den här serien – Inland – och i den lär väl Bergers och Bloms historia fördjupas. Det ser jag fram emot. Och i höst verkar det som del tre är på väg …

Novell – Fripassageraren

Alldeles för sent uppdaterar jag bloggen med en enkel länk till berättelsen jag skickade in till Tidningen Skriva. Den kom inte ens bland de tio bästa. Ack och ve! Men här är den i alla fall, och jag är stolt över den. Kanske något för drömsk för sitt eget bästa, men jag kände ändå att berättelsen behövde det.

Novelltävlingar

Jag har deltagit i ett antal novelltävlingar genom åren (det låter mer storstilat än vad det är), men hittills aldrig vunnit något. Nu är det en till på gång. Tidningen Skriva har sin stora novelltävling, där första pris är 10 000 riksdaler. Inte illa. Temat är Passageraren. I ett alltmer sällsynt infall av inspiration skrev jag ihop en liten berättelse i min vinröda anteckningsbok i läder (pretentiöst ska det vara!) nu i helgen. Idag har jag renskrivit den. Deadline är på torsdag. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag vinner denna gång heller. Detta är inte försöka att spela svår eller martyr; jag är nöjd med den och tror nog den har sin plats … någonstans. Hur som helst är jag glad att jag äntligen fick något skrivet.

När tävlingen är avslutad lägger jag eventuellt upp berättelsen här.

Hemsökelser av Lars Jakobson

Titel: Hemsökelser 
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1994
Sidantal: 333
Genre: Berättelser

Lars Jakobsons författarskap är ett av de mest spännande i Sverige. Det är sedan gammalt. Jag har skrivit om hans böcker tidigare, men då gällde det (då) nyligen utkomna titlar. Hemsökelser kom ut 1994, för nästan 25 år sedan. Men bra litteratur rostar som bekant inte.

Att kalla Hemsökelser för en novellsamling vore inte riktigt rätt, i alla fall inte om man anser att noveller ska vara formade efter klassiskt snitt, det vill säga med början, mitt och slut, och så en berättarteknisk båge med point of no return. Hos Jakobson handlar det just snarare om berättelser, eller kanske snarare om dokumentärer förklädda till berättelser. Det är ett grepp han senare skulle förfina i romaner som Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006). Här kan det bitvis kännas spretigt, men det lägger också till charmen. I samlingens fem berättelser måste läsaren jobba aktivt för att få ut maximalt av det lästa. Ibland är skeendena inte kronologiska, och man får anstränga sig för att sortera i den information som bjuds. Det är litteratur med tuggmotstånd, och sådant gillar jag. Termen ”kontrafaktisk” har nämnts i samband med Jakobsons författarskap. Det är en slags borgesiansk blandning av sant och falskt, allt förpackat i en prosa som delvis känns vetenskaplig och därmed autentisk. Men det finns falluckor, och den här känslan av att inte veta vad som är riktigt och vad som inte är det bidrar till stor del till berättelsernas styrka. Ofta står man stadigt, men ibland svajar det till, som på ett gungfly.

Samlingens bästa berättelse heter ”Kandidat”. En text som under, och särskilt efter, läsningen framkallar ett visst obehag när insikten om vad som verkligen avhandlas har landat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den stora frågan är: Vad innebär det att vara människa? Kan en annan livsform bli människa? Här gör Jakobson bruk av den dokumentära stilen på ett föredömligt sätt. Berättarens far jobbar på ett militärprojekt i ett nedlagt sjukhus. En man är inlåst i en cell djupt under jord. Han är Ingen. Kan han bli Någon? Mitt i texten är rapporter om ett antal mord begångna på landsbygden insprängda. Gärningsmannen hittas aldrig. I förstone undrar man som läsare vad detta har att göra med resten av berättelsen, men så smyger sig insikten på. Långsamt. I slutet av historien tar en berättare i jag-form vid, men det är en bedräglig sådan. En försvunnen kvinna spelar också en viss roll. Om man kan bli människa, kan man då också regrediera från att vara det?

Här fungerar den dokumentära stilen. I berättelsen ”Johanna jobbar åt McDonald’s” fungerar det inte lika bra. Det blir för mycket, för spretigt. Johanna är föräldralös och har jobbat för McDonald’s i hela sitt liv. Parallellt med hennes berättelse får läsaren McDonald’s historia, samt en massa vetenskapliga (faktiska eller kontrafaktiska) textsjok rörande olika naturfenomen som alla har koppling till så kallade ”molnfall”: Ibland händer det att molnen på himlen förstenas och faller ner på människorna. Avverkningen av Amazonas regnskogar och en telepatisk (?) indian ingår också i berättelsen. Men det blir för rörigt. En del hade nog kunnat klippas bort utan att den röda tråden gått förlorad. Någon slags kritik mot imperier av alla de slag. Eller?

I ”De falska ansiktena” interfolieras en synnerligen allvarlig historia om fysisk och psykisk misshandel i ett parförhållande med den om wendigon (här skriven som windigo), en varelse som förekommer i vissa amerikanska ursprungsbefolkningars mytologi. Här är dock indianerna flyttade till ett reservat på den sydskånska slätten. En windigo är en varelse som lever av människors kött och rädsla. Så får den personlighetsförändring den misshandlande maken genomgår en övernaturlig prägel. En scen när huvudpersonen, tillika kvinnan i berättelsen, kommer hem sent från jobbet är riktigt riktigt obehaglig. Jakobson var 35 när Hemsökelser publicerades. Att lyckas skriva så suggestivt och kusligt är förvisso imponerande oavsett ålder, men det är ändå inte utan att jag vill jämföra mig själv med honom, att jag vill uppnå den styrkan. En passus: Jag är på andra sidan 35-strecket …

Den här boken är i princip omöjlig att få tag på annat än som e-bok idag. Jag hade tur och hittade efter många års (sporadiskt) letande ett exemplar på Myrorna. Men det är också en del av charmen. Litteraturen är förstås inte bara det som kommer ut idag utan ett träd med miljarder rötter som sträcker sig djupt djupt ner i marken och förgrenar sig. Lite som Borges trädgård. Och att jämföras med just den store argentinaren tror jag inte Jakobson hade haft något emot.

Programförklaring

Jag är nationalist. Det innebär att jag tycker att det finns en nation som heter Sverige med allt vad det innebär, och att den nationen är värd att värna om och försvara. En stat är en politisk enhet och förutsätter en nation för att kunna bli ett land. Tyvärr är ordet nationalism med allt vad det innebär ett väldigt laddat begrepp i dagens samhällsdebatt. Av någon anledning ses det ned på den svenska nationalismen. Detta har tröskats så många gånger genom enskilda fall där det än hävdas att det inte finns några svenska traditioner, än att de skulle vara rasistiska och exkluderande. Detta trots att det inte är något konstigt alls att varje enskild individ som kommer till Sverige har en egen kultur, egna normer och värderingar, och skulle han eller hon vilja uttrycka nationalism är det inte ett dugg fel. Detta samtidigt som denne bara är en svensk i vardande, i alla fall enligt vår politiska och massmediala elit. Jag förstår inte, och kommer förmodligen aldrig att förstå detta. Att alla kanske inte vill bli svenskar är inget som verkar föresväva dem, och gör det det är det i alla fall väldigt lätt att avfärda i enlighet med tanken att man är god om man klappar någon på huvudet och fråntar denne det privilegium och det ansvar det innebär att vara en vuxen människa, fri och kapabel att ta ansvar för sina handlingar. Det påminner inte så lite om de välgörenhetsorganisationer som växte fram på 1800-talet, där det blev på modet för bättre bemedlade människor att på ett utåt altruistiskt sätt ta sig an ”fattighjon” och se till deras välbefinnande, då det någonstans medförde en känsla av godhet, hur behjärtansvärt initiativet än ursprungligen var.

Att Sverige är byggt av och tillhör svenskarna borde inte vara ett dugg kontroversiellt. Det svenska folkhemmet, det sociala skyddsnätet, den hjälp man kan får om man behöver den. Varför skulle det vara fel att vara stolt över detta? Behöver du vabba ringer du knappast en eventuell motsvarighet till Försäkringskassan i Frankrike, eller hur? Och du betalar knappast skatt till Greklands skatteverk (även om de nu nog skulle behöva det). Måste du olyckligtvis anmäla något till polisen ringer du inte till Albaniens finest. Alla dessa institutioner vi har har vi därför att ett antal människor tyckte det var en god idé att samarbeta med varandra på ett geografiskt avgränsat område. Teoretiskt skulle vårt land även kunna innefatta Norge, och möjligen Danmark, om vi bara såg till språken. Men nu blev det så här. Från Treriksröset i Kiruna i norr till Smygehuk i Trelleborg i söder, från Stora drammen i Strömstad i väster till Kataja i Haparanda i öster. Dessa är landet Sveriges yttersta punkter, och inom dem har vi valt att leva. Kom inte och säg att att det skulle fungera utan något som höll oss samman. Detta något är i grunden inte politiskt, och bör egentligen inte ha sådan laddning. Det behöver heller inte vara exkluderande, i den meningen att människor kan komma hit och anamma den här mentaliteten, oavsett ursprung. Men då måste ursprungsbefolkningen, eller majoritetsbefolkningen om man så vill, bannemig känna stolthet över det den åstadkommit. Det går inte att integreras i ett land där befolkningen skrapar med foten och skäms för att de har det så bra. Det är dessutom höjden av kognitiv dissonans att förakta och förskjuta just det enda kitt som håller samman våra möjligheter att leva som vi gör.