Den svenska politiska debatten är infantiliserad. Men ett (späd)barn kan inte förväntas ha några större kvaliteter vad gäller det debattmässiga. På vuxna, i många fall respekterade politiker, analytiker, opinionsbildare och mediepersonligheter, borde vi ställa högre krav. Det finns i princip två läger runt den viktigaste samtidsfrågan invandring: Antingen är du för eller emot. Det finns inget mellanting. Om du inte är för heter det att du ”fiskar i grumliga vatten”, ”normaliserar rasism” och dylikt. Man är dessutom inte sen att dra in färgen brun, bara så att det blir klart att man jämställer kritik mot det i dag förda systemet med nazism. Detta är för övrigt något av det tramsigaste man kan göra, och har sedermera givit upphov till Godwins lag. Det råder en rädsla hos var och en att bli förknippad med en rörelse som hade ihjäl miljontals människor baserat enbart på deras religion, sexuella läggning eller etnicitet. Inte konstigt. Men när man drar de här parallellerna gör man det i båda riktningarna. Inte bara jämställer man exempelvis en önskan om ett nyanserat debattklimat vad gäller invandringen eller rentav en mer restriktiv invandringspolitik med något av det vidrigaste människor har gjort sig skyldiga till; man antyder också att internering, slavarbete, tortyr, våldtäkt, stympningar, medicinska experiment och slutligen utrotning kan jämföras med en debatt huruvida det är bra eller inte att urskillningslöst ta in människor i Sverige därför att inte göra det vore samma sak som att vara främlingsfientlig eller rentav rasistisk. Och det vill man ju inte heller vara. Denna metod är naturligtvis djupt omoralisk. Idag talar man om rasism och stämplar den egenskapen på så många människor i så många olika sammanhang att ordet rentav försvagas och förlorar sin innebörd. Enligt mångas definition av rasism är jag en rasist. Så. Nu har vi det svart på vitt. Jag är rasist för att jag förespråkar en restriktiv invandringspolitik, och då har vi inte ens gått in på mina skäl varför.
Jag har länge velat skriva ett mer samhällsinriktat inlägg. Det är inte samma sak som ett politiskt sådant. Jag kan inte påstå att jag är särskilt politiskt intresserad, men det har nog huvudsakligen att göra med att jag tidigare inte definierat vad som ingår i begreppet politik för mig. Det senaste inlägget jag skrev som tillnärmelsevis kan sägas ha med detta att göra klämde jag ur mig för nästan två år sedan. Därefter har det varit ett riksdagsval och mina politiska åsikter kan sägas ha solidifierats avsevärt. Men jag vet ju också att man, om man säger sig ha konservativa åsikter, bör vara extremt försiktig med var, hur och när man yttrar dem. Att vara vänster, (radikal-/extrem)feminist, kulturmarxist eller i övrigt stå på den ”goda” sidan, det ger en frikort att framföra sina ack så nyanslösa argument närhelst det passar. Men för en konservativ människa (och här menar jag på det politiska planet) är det viktigt att man ges chansen att tala om varför man har de åsikter man har. Att få fördjupa sig, och att få chansen att förklara sig. Annars är det stor risk att man stämplas med just de epitet jag nämnde i början. Och som en följd av detta tiger många. Det ger i sin tur ett fördummat och endimensionellt debattklimat, vilket inte gynnar samhället. Det är bara att öppna ögonen och se hur alternativa rörelser, massmedia och diskussionsforum frodas. När det dessutom sker en rad terrorangrepp på det fria ordet, rätten att uttrycka sig fritt, och detta dessutom inte beivras å det grövsta av de som faktiskt sitter på makten, utan istället ska nyanseras och problematiseras och ”sättas i kontext”, ja då stiger temperaturen i den kastrull man för längesedan lagt locket på. Till slut exploderar den. Liknelsen är inte ny eller särskilt originell, men tyvärr ack så träffande.
Jag misstänker att detta blev en ganska rörig text. Men nu har jag i alla fall börjat, och kanske kommer det fler inlägg. Jag är medveten om att det kan vara osmart av mig att skriva sådana här saker, men jag vägrar att finna mig i ett samhälle där jag förväntas hålla inne med vad jag tycker för att det inte råkar vara politiskt korrekt. I förlängningen leder det som sagt till en utarmning av demokratin, plus att det gör mig jävligt förbannad också. Alla ska ha möjlighet att använda sig av orden för att göra sig hörda – även när det de säger skaver i vissas öron.
