Den gulbruna godisbiten i broderns godispåse smakar distinkt av banankola, vilket genast för tankarna till barndomens skoldagar där kiosken vid skolan sålde banankolor för en krona, eller var det fem? styck. Bara så där överbryggas nästan trettio års avstånd och minnet glider genom och över smaklökarna som en gondol över tysta och klara vatten.
Kategori: Personligt (Sida 1 av 3)
Sådant som är personligt, introvert och allmänt jobbigt.
Jag är nationalist. Det innebär att jag tycker att det finns en nation som heter Sverige med allt vad det innebär, och att den nationen är värd att värna om och försvara. En stat är en politisk enhet och förutsätter en nation för att kunna bli ett land. Tyvärr är ordet nationalism med allt vad det innebär ett väldigt laddat begrepp i dagens samhällsdebatt. Av någon anledning ses det ned på den svenska nationalismen. Detta har tröskats så många gånger genom enskilda fall där det än hävdas att det inte finns några svenska traditioner, än att de skulle vara rasistiska och exkluderande. Detta trots att det inte är något konstigt alls att varje enskild individ som kommer till Sverige har en egen kultur, egna normer och värderingar, och skulle han eller hon vilja uttrycka nationalism är det inte ett dugg fel. Detta samtidigt som denne bara är en svensk i vardande, i alla fall enligt vår politiska och massmediala elit. Jag förstår inte, och kommer förmodligen aldrig att förstå detta. Att alla kanske inte vill bli svenskar är inget som verkar föresväva dem, och gör det det är det i alla fall väldigt lätt att avfärda i enlighet med tanken att man är god om man klappar någon på huvudet och fråntar denne det privilegium och det ansvar det innebär att vara en vuxen människa, fri och kapabel att ta ansvar för sina handlingar. Det påminner inte så lite om de välgörenhetsorganisationer som växte fram på 1800-talet, där det blev på modet för bättre bemedlade människor att på ett utåt altruistiskt sätt ta sig an ”fattighjon” och se till deras välbefinnande, då det någonstans medförde en känsla av godhet, hur behjärtansvärt initiativet än ursprungligen var.
Att Sverige är byggt av och tillhör svenskarna borde inte vara ett dugg kontroversiellt. Det svenska folkhemmet, det sociala skyddsnätet, den hjälp man kan får om man behöver den. Varför skulle det vara fel att vara stolt över detta? Behöver du vabba ringer du knappast en eventuell motsvarighet till Försäkringskassan i Frankrike, eller hur? Och du betalar knappast skatt till Greklands skatteverk (även om de nu nog skulle behöva det). Måste du olyckligtvis anmäla något till polisen ringer du inte till Albaniens finest. Alla dessa institutioner vi har har vi därför att ett antal människor tyckte det var en god idé att samarbeta med varandra på ett geografiskt avgränsat område. Teoretiskt skulle vårt land även kunna innefatta Norge, och möjligen Danmark, om vi bara såg till språken. Men nu blev det så här. Från Treriksröset i Kiruna i norr till Smygehuk i Trelleborg i söder, från Stora drammen i Strömstad i väster till Kataja i Haparanda i öster. Dessa är landet Sveriges yttersta punkter, och inom dem har vi valt att leva. Kom inte och säg att att det skulle fungera utan något som höll oss samman. Detta något är i grunden inte politiskt, och bör egentligen inte ha sådan laddning. Det behöver heller inte vara exkluderande, i den meningen att människor kan komma hit och anamma den här mentaliteten, oavsett ursprung. Men då måste ursprungsbefolkningen, eller majoritetsbefolkningen om man så vill, bannemig känna stolthet över det den åstadkommit. Det går inte att integreras i ett land där befolkningen skrapar med foten och skäms för att de har det så bra. Det är dessutom höjden av kognitiv dissonans att förakta och förskjuta just det enda kitt som håller samman våra möjligheter att leva som vi gör.
Vad gör det för skillnad om en människa lever eller dör?
Två månader sedan senaste inlägget. Wow.
Det var aldrig meningen att den här sajten skulle bli en dagbok. Det jag ville var att då och då skriva om sådant jag tyckte var intressant. På senare tid har det mer och mer kommit att handla om politik. Man skulle kunna säga att jag gått mer och mer åt höger de senaste åren. Enligt rådande konsensus inom etablissemanget är jag en solklar rasist. Det håller jag inte med om, men det är lönlöst att att argumentera mot människor som sitter inneslutna i bubblor och ekokammare.
För övrigt finns det så många andra som redan sagt och säger det jag tycker. Bloggar, kolumnister, sajter som skriver sådant som aldrig skulle publiceras i våra traditionella morgontidningar. Det betyder inte att det alltid är 100 % sanningen. Precis som med DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT, SR m.fl. Alla har en agenda, alla vinklar, alla vrider och vänder på det som hänt. Alla relativiserar, bortförklarar, slätar över. Höger eller vänster eller s.k. ”extremhöger”. Det spelar ingen roll. Men om man försöker läsa så många nyhetskällor man kan, om man är medveten om att alla har en tanke bakom det de publicerar och även det de inte publicerar, då kan man själv lägga sitt pussel där på kammaren och kanske kan ser man då ett motiv man tycker är grymt fult, men man kan i alla fall vara ärlig mot sig själv.
Jag vet mycket väl att det inte är smart att prata politik i alla lägen och med alla man möter. Sedan kan man ju diskutera vad som är politik också. Men vissa åsikter är helt enkelt inte populära. Dock måste de få finnas, för det finns människor bakom dem, och de människorna har lika stor rätt att existera och tycka som alla andra. Kanske låter självklart i teorin, men det är inte så i praktiken. För då heter det att man inte ska ”normalisera” saker. Att man ”fiskar i bruna vatten”. Seriöst. Jag ser välkända s.k. journalister och mediepersonligheter som blockar folk för mindre.
Det finns människor som tycker det är helt okej att skandera ”inga rasister på våra gator” när organisationer med förvisso motbjudande åsikter demonstrerar helt lagligt. Jag säger tvärtom: ”Flera rasister på våra gator!”. Ty vad är det annars för samhälle man lever i? De här människorna finns ju, och deras åsikter försvinner inte för att man vill hindra dem från att spridas. Att rassla med nycklar och blåsa i visselpipor är som att sätta handen i ansiktet på en arbetskollega för att denne säger något man inte håller med om. Att låta andra komma till tals är inte att ”normalisera”. Prova att fråga vad som menas, varför man tycker som man gör, hur man ser på människor som skräms av de här åsikterna osv. Den riktiga toleransen prövas i just de stunderna. Alla vet det, men av någon anledning tycker den tredje statsmakten fortfarande att det är bättre att hetsa, svartmåla och göra paria av dem man anser har fel värderingar. Och de blir fler och fler. Frågar man sig varför? Det gör man nog. Det är dock bättre att fortsätta att köra rätt in i kaklet i stället för att ta bort handen från plattan när man inser att den är varm verkar man tycka. Minsta barn fattar att akta sig för elden när man en gång kommit för nära en majbrasa, men tydligen är det för mycket begärt av dem som har en av de viktigaste uppgifterna i ett fritt samhälle, nämligen objektiv nyhetsbevakning.
*
Vi får se hur det blir med framtida inlägg av den här sorten. Jag misstänker att jag kommer att få höra en del ”men tänk på vad du skriver, det kan ju få konsekvenser”. Ja, precis som allt annat. Det är ingen kosmisk sanning att den ena åsikten är bättre än den andra, att det är det ena partiet som ständigt är gott och det andra är ont. Allt handlar om perspektiv.
Jag är smartare än att dra upp politik i tid och otid. Men 2017 ska bli året då jag inte gömmer mig om jag får en rak fråga om exempelvis vad jag röstar på. Jag ska inte hymla, jag ska inte vara rädd. För jag är mer än villig att diskutera och debattera och framförallt acceptera att andra inte tycker som jag. Och jag förväntar mig inget mindre än samma sak tillbaka.
Förresten fyller jag 36 idag. Man kan säga att det här är min present till mig själv.
Av någon jävla anledning händer detta ibland: Jag står vid en hylla inne på ett bibliotek när en bibliotekarie bara måste sortera böcker i just den hyllan. Så flyttar jag mig och går till en annan hylla. Snart kommer bibliotekarien och ska sortera böcker i just den hyllan också. Vad fan.
Det här händer även i boklådor. Varför är det så svårt att, jag vet inte, vänta tills en besökare eller kund avlägsnat sig från den där så attraktiva hyllan? Jag vet att de bara gör sitt jobb, men det är något med sannolikheten att de ska in och böka just där jag står som stör mig.
Jag har ångest. Det har många orsaker. Det som händer i vårt sjuka sjuka samhälle, vissa förändringar i mitt privatliv, det faktum att det är sommar och sjukt varmt. Jag tror, när det är som värst, att jag kommer att ”tappa det”, som det så fint heter. Tur att jag har mina nödtabletter till hands.
Och ja, jag borde inte skriva det här. Det är mycket jag inte borde skriva, eftersom någon kan läsa det och få för sig att jag är en människa, vilket ju vore förödande. Jag vill göra det klart på en gång – jag är inget psyko som kommer att brisera. Men jag mår inte så bra nu.
För övrigt har jag länge tänkt skriva ett inlägg, nej flera!, om den miserabla och splittrande politik som förs i det här landet, och hur makten alltmer fjärmar sig från dem vars behov den är satt att tillgodose. I korthet: Jag tror våra politiker (med vissa undantag) skiter i om vi lever eller dör. Parollen är: Betala skatt, håll käften och dö. I den ordningen.
Det kommer mera. Jag tror det är bäst att jag utgår från ett visst dagsaktuellt ämne, annars riskerar jag att sväva ut i intigheten. Och nu behöver jag komma ner på jorden.
Forts. följer.
Det känns spontant som att sommaren kommer att innehålla en del Sobril, eller annat läkemedel med ungefär samma verksamma ämne. Anledningarna till det är många. Jag gillar inte sommar, jag gillar inte värme, jag gillar inte min nuvarande livssituation. Jag försöker göra något åt det, men det går så långsamt. För att jag är jag? För att jag är bekväm i den livsstil jag ändå vant mig vid? Säkert en kombination.
Tro mig: Jag gillar inte att ta tabletter i onödan. Det räcker så gott med dem jag redan behöver. Sertralin och lamotrigin. Dessa typer av läkemedel (med samma verksamma ämnen) har följt mig i sjutton år nu, och jag tror det blir vi till tidens slut. Det behöver ju absolut inte vara något negativt, men det är förmodligen ett faktum hugget i sten vid det här laget.
Här hade jag tänkt mig en fin bild på den fina Sobrilförpackningen, men jag hittade ingen som inte någon privatperson fotat, och jag vill inte sno dem. Selektiv moral, that’s me.
Men jag bör nog gå till Apoteket. De jag har kvar nu har ett bäst före-datum december 2014.
Det här är förstås en extremt ocharmig lista att göra om man är en vit singelkille på 35 år. Allt vi får lära oss i samhället numera är ju hur onda vi är. Men det är kanske just därför gör jag det. Vem bryr sig, ärligt talat? Mot dagens identitetsvänster går det inte att vinna. Alltså: En lista på de personer jag har haft sex med genom åren.
- Amandine (2003)
- Sara (2003-2005)
- Cecilia (2006)
- Nour (2006)
- Matilda (2006)
- Catherina (2006)
- Sanna (2007)
- Carolina (2009)
- Lovisa (2009)
- Elsa (2010)
There you have it: Tio personer. En rund och fin siffra. Om man räknar med bara oralsex är det nog två till. Tyvärr minns jag inte namnet på dem. Det säger jag inte för att verka cool eller världsvan; jag gör det helt enkelt inte. Men jag kommer ihåg att en av dem bodde i Bandhagen, skulle precis flytta till Malmö och hade en katt som hette Finn. Jag kommer alltså ihåg namnet på kattjäveln, men inte tjejen.
Uppenbarligen var 2006 ett bra år, i alla fall om man anser att mycket sex är bra. Då var jag 25, också en hyfsad rund och fin siffra. Nu är det tio år senare; jag är 35 och mest rund.
De fetade namnen är de tjejer jag var i förhållande med. De sista två förvisso extremt korta sådana, men ändå.
Ta det gärna bokstavligt när jag skriver att jag vill komma ihåg namnen och ansiktena på alla dem jag har haft den här typen av umgänge med. Jag har visserligen gått vidare från idén att sex bara är bra med en side order av kärlek, men jag vill fortfarande inte att det ska bli en dussinvara.
Nyårsafton. Jag sprejar på en gammal parfym jag hittar i badrumsskåpet och som jag fått av en vän för länge sen. Några minuter senare slår det mig att jag luktar som min gamle högstadielärare i tyska, Allan. Inget fel i det; det var en hyvens karl, och en bidragande faktor till utvecklingen av mitt språkintresse. Jag funderar på om det kan vara Old Spice (står inget på flaskan). Old Spice ska ju vara the go to-doft när det gäller herrparfymer. Men jag är för ung för att ha någon egentlig egen relation till parfymen.
Senare: Min mor har på sig någon parfym som har en svag biton av dill. Inte alls oangenämt. Men märkligt.
Den artificiella doften av rengörings- och avfettningsmedel i biltvätten. Det hände att jag ledsagade far när automobilen skulle tvagas. Då fick jag uppleva dessa olfaktoriska kuriositeter. De har sedan stannat kvar, som så lite annat.