https://www.youtube.com/watch?v=TgvMlo1ai2E
And you may not think much of me now
But I think so damn much of you
Don’t take any wooden nickels
When you sell your soul
A devil of a time awaits you
When the party is over
You’re on your own
Kategori: Personligt (Sida 2 av 3)
Sådant som är personligt, introvert och allmänt jobbigt.
Det här med doftminnen. Jag har lättare att framkalla minnen via dofter än på annat sätt har det visat sig. Häromdagen regnade det, och efteråt luktade det uppblött kattmat. Tankarna gick till den bondkatt vi hade ett par år när jag bodde i mitt föräldrahem. Hon hette samma sak som en berömd barnbokskatt. Ett år rev hon ner julgranen. Man fick vara noga när man pulade ner p-pillret i maten, annars upptäckte hon det och lät det ligga kvar på tallriken. Oftast fick hon torrfoder. Att hon aldrig misstänkte fuffens är en gåta. Hon sprang bort ett par gånger. Sista gången kom hon aldrig hem. Jag misstänker fortfarande att mina föräldrar hade ett finger med i spelet där.
Men vissa dofter alltså. Bensinångor kan få mig att tänka på gamla bilturer genom Europa, när jag och min lillasyster (och senare lillebror) ännu var så pass små att det var spännande att åka färja mellan två länder. Eller sköljmedel, som får mig att tänka på sorglösare tider (men också en helvetes massa ångest) i Linköping med omnejd. Och doften av grillat: Beroende på vad som grillas går tankarna till … just ja. Barndomen. Ändå är det inget sentimentalt med det hela, inget jag längtar tillbaka till. Freud skulle säkert ha ett och annat att säga om det, dock.
Det är märkligt: Jag minns knappast något från tiden innan tio. Vad betyder det? Jag vet att jag knappast var olycklig, så det är inte någon försvarsmekanism som bortträngning det handlar om.
Och ozon. Före och efter åskväder. Dopp i barndomssjön tills det började regna. Eller mopedåkning till Trollsjön där vi hängde i det där repet. Det tog ett bra tag innan jag vågade hoppa från bergsknallen. Sommaren 1996? 1997? 1998? The Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinite Sadness. Chokladglass och varma popcorn. Jag och grannarnas son. Han var tre månader äldre och den som gjorde att jag blev hårdrockare, även om han själv knappast var det. Men det är en annan historia.
En liten uppdatering om vad som hänt sen sist, för att alla bryr sig. Förlorar en massa matcher i Quizkampen. Misslyckades med att göra klart min c-uppsats. Fick mitt diktmanus refuserat av Bonniers och Norstedts. Skulle gå och handla godis, blev provocerad av att papperspåsarna var slut. Eller tja, provocerad är väl fel ord. Irriterad snarare.
Dessutom har jag inget jobb, inga pengar, ingen tjej och ingen lokal. Men jag gör i alla fall inte kaoz som de satans jävla kreaturen ute i Hässelby villastad.
Jag har skrivit rätt länge av och till. Tre gånger har jag haft förmånen att bli publicerad i bokform. Så jag ska egentligen inte klaga. Eller jo, det ska jag. Klaga är nyttigt, det renar själen och garanterar en plats i helvetet.
Men vad gäller vissa andra saker är jag lugn. Märkligt. Jag säger inte vilka, för den händelse att någon inblandad läser detta.
Det är damfotbolls-VM. Jag tycker det är rätt intressant. Go figure.
En gång var jag någon du kunde luta dig mot. Du behövde stöd, och jag var den som gav dig det. Att just vi två råkade på varandra var en slump. Du tryckte på ”random player” i Wordfeud ungefär samtidigt som jag i september förra året. Jag råkade ha en profilbild med nonchalant min och rufsigt hår. Jag skrev till dig först. Tror jag. Vi kom ganska snart på god fot med varandra. Du var ärlig från början och sa att du var gift och hade ett barn. Men ärligheten imponerade. Under de följande månaderna pratade vi om högt och lågt. Runt jul gjorde du det du gått och grunnat på så länge. Du lämnade din man efter mer än tio års äktenskap. Ett stort steg. Jag försökte stötta dig.
Under hela den här perioden var du och jag … hur ska jag säga det? Det pendlade mellan vänskaplig ton och mer eller mindre chattsex. Senare pratade vi på Skype. Jag kände mig bekräftad, kände mig sedd. Jag var bitvis orolig för att du skulle ångra dig om vi träffades i verkligheten. Jag hade komplex för att jag hade glasögon, men jag vågade prata om det med dig. Jag vågade ta upp min OCD. Du var nyfiken, genuint nyfiken och inte dömande. Du tyckte mitt skägg var så fint. Jag fick se bilder på dig, din son och din hund, och någonstans i allt det där värkte det till lite grann i de delar av kroppen som inte varit särskilt aktiva på så länge.
Det gick upp och ner för dig. Det gör det väl fortfarande. Men vi höll kontakten. Pratade om att jag skulle komma och hälsa på i din nya lägenhet som du fått via kommunen. I januari pratade vi om mars. Men mars kom och gick. En tystnad uppstod. Jag tänkte att du behövde vara för dig själv. Du behövde hitta tillbaka till något. Men det är klart att det är ett enormt stort steg att lämna någon man varit tillsammans med så länge, särskilt när man har barn tillsammans. Och jag visste ju att det inte automatiskt innebar att du skulle bli jättekär i mig bara för att du skilde dig från honom.
Den här berättelsen är inte slut än. Inga berättelser är slut innan man dör. Jag har ingen aning om vad som händer i framtiden. Men nu känns det hopplöst och tomt. Vi pratar fortfarande. Och jag känner att jag kan vara ärlig. Det känns skönt att få vara det, att få säga de egoistiska sakerna, att få sätta mig och mina känslor i fokus också. Så bör ju en jämställd relation vara. Men jag längtar efter något som kanske aldrig kan bli, inte med dig eller med någon annan. Jag är ju så uppenbart inte vän med mig själv. Jag är ombytlig och retlig, cynisk och halvapatisk. Jag har inget jobb, jag har ingen inkomst, jag har pantburkar i kassar i hallen som stått där i ett halvår för fan.
Det är väl bara det att du trodde på mig ändå, mina brister till trots. Eller så ville du bara vara snäll. Men jag tror att du trodde på mig. Du kanske fortfarande gör det. Men jag är så otålig, som ett barn. Och du behöver läka ifred.
Det enda vi bör lova varandra är ärlighet och uppriktighet, så brukar jag tänka om relationer. Men det är ju som det är när det kommer till kritan. Jag inser att jag har ett ansvar; jag är inte lika ”äh vad fan, jag drar iväg” längre. Jag är inte nitton år. Jag är trettiofyra. Det enda jag har är mina drömmar om att också jag kan bli normal, att jag kan leva ett normalt liv, att jag kan klara av att älska och älska med någon trots mina sjuka tvångshandlingar. Och det var väl du som en stund gav de drömmarna näring.
Och det hemska, det fruktansvärda, det som är så jobbigt att smälta på det logiska planet: Jag ångrar ingenting.
Jag upptäckte nyss att jag gått omkring med kalsongerna bak och fram hela dagen. Om det inte är så att de vänt på sig helt själva på något magiskt sätt. Men kanske har det något att göra med att dagen känts extra stressig?
Fick en kommentar på förra inlägget som jag tror är från mannen som gjorde min bok möjlig. Tydligen hade han (och jag) fått ett omnämnande i Göteborgs-Tidningen i slutet av december förra året. Krönikören hade sett redaktören för boken sälja den på gatan i Göteborg och kommenterat. Ove Haugen, som skribenten heter, tycker tydligen att titeln är bra, men att den skulle kunna vara ”namnet på SD:s partiprogram”. Ironin i detta.
”Oj, den blev lite kladdig”.
Nyckeln har, föga förvånande, sugit i sig lite av låsvätskan, så han torkar av den mot byxbenet. Han har en blå overall och ett förstående leende på sig. Hår i ett par nyanser ljusare än lingult. Som tur var jobbade han fortfarande – vilket han påpekat – när jag ringde jouren. Låsjäveln kärvar och accepterar inte hela nyckeln. Likt en trånsjuk dandy har jag lirkat och buffat, men till ingen nytta. I ett plötsligt anfall av paranoia får jag för mig att någon pulat in något där. Så dyker han upp och löser allt på fem minuter. Hade jag inte en fantastisk pappa redan skulle jag välja honom. Utan tvekan.
”Gör en felanmälan för säkerhets skull,” säger han.
Jag lovar att göra det, och han går. Då har vi redan gemensamt hunnit fördöma ligisterna som klottrar och pysslar med skadegörelse i trapphuset. På något sätt har stunden varit större än mitt trilskande lås. Jag drar igen dörren och överlever.
Den nionde december, för nästan en månad sedan, skrev jag om en tjej jag träffat på en gemensam väns glöggfika. Det var meningen att vi skulle ha träffats igen, hon och jag, men nu blev det inte så. Vi bestämde per sms att vi skulle ta en fika tisdagen veckan innan jul. Det var rätt spontant och kändes bra. En kvart innan vi skulle ses ringde hon upp och sa att hon glömt att hon hade bokat upp sig på jobb. Sånt kan ju hända, inget mer med det. Jag sa åt henne att hon inte skulle ha mer dåligt samvete än som var nödvändigt. På något sätt ville jag ändå visa att jag sett fram emot vår träff. Men även innan denna dag hade vi bestämt att jag skulle komma hem till henne den tjugotredje, dan före julafton, då hon fyllde år då. Om någon annan också var bjuden visste jag inte. På fredagen den tjugonde gav jag mig ut på stan efter skolan för att leta efter en födelsedagspresent. Jag hittade ingen, och det kanske var lika bra, för senare på kvällen skickade jag henne ett sms och frågade om hon fortfarande var intresserad av att ses (då hon inte hört av sig efter den avblåsta fikaträffen), varpå hon svarade: Jag är ledsen, Alex. Jag vill inte.
En sak ska ni veta om mig: Jag tvingar ingen till något. Självklart var jag ledsen, eftersom hon bara genom de få timmar vi umgåtts i samband med glöggkvällen lyckats väcka upp något i mig som både skrämde och lockade, som det så poetiskt heter. Men jag vet också att människor ändrar sig, och att det måste vara tillåtet att få kalla fötter. Samtidigt som jag logiskt försöker resonera mig fram till hur människor tänker och inte tänker runt kärlek och relationer inser jag hur jävla korkad jag är, då det ju inte finns någon logik. Och det är okej det med, det är ju den sortens känslor som svårligen låter sig beskrivas med ord, och när man ändå gör det blir det så litet. Så futtigt. Jag vill poängtera för den som läser (och det gäller även dig, S.) att jag inte är sur för att hon dansade en dans under den kvällen och en helt annan då vardagen kom och knackade på. Alla har sina skäl. Jag känner henne inte, och hon känner inte mig. Jag kan inte hålla henne (eller någon annan jag känt så flyktigt) ansvarig för känslor som kommer som resultat av hela det liv jag levt fram till nu, och jag hoppas ingen håller mig ansvarig i den graden heller.
Det som grämer mig, det som jag blev en smula förbannad (om man nu kan bli en smula förbannad) över var sättet på vilket hon lät mig förstå att hon inte längre var intresserad. Avståndstagande. Nonchalerande. Jag vill inte behöva dra ur en person som visat intresse för mig, som sagt att jag var vacker, som förtrollat mig på det sättet att hon inte längre är intresserad av mig. Man behöver inte redogöra för skäl (även om det underlättar), men man får fanimej vara så hövlig att tala om vad man känner eller inte känner, om så bara för att ställa den andre inför fullbordat faktum. Man får ta det ansvaret, egentligen lika mycket för ens egen skull som för den som gått och väntat.
Vi som inte känner varandra, eller som ska till att lära känna varandra, vi måste ha någon slags gemensamma spelregler. Lite allmänt hyfs. Sunt förnuft. Vad det är skiljer sig från person till person. Men alla har en uppfattning om vad det är, eller borde vara.
Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på hur en främling behandlar mig (eller inte behandlar mig). Jag vet inte varför jag lägger så stor vikt vid att människor jag skriver till på olika dejtingsajter ska svara. Nu talar jag mer allmänt och inte specifikt om den här personen jag tjatat om nyss. Det verkar vara en allmän oförmåga hos människor (könet är egentligen oväsentligt; dock har jag av förklarliga skäl bara observerat detta hos kvinnor) att ta ansvar för påbörjade relationer och samtal. Det är, som sagt, helt okej att inte vilja gå vidare i en relation. Det är också helt okej att från början inte vara intresserad av någon som visar intresse. Men om den intresserade parten varit trevlig ˮkorrektˮ, vad fan kostar det då att svara på tilltal? Vad kostar det att vara vänlig mot en främling som visat intresse för din person, om än så flyktigt som på en dejtingsajt?
Jag känner att jag skulle kunna skriva mer om just människors beteende online i allmänhet och på dejtingsidor i synnerhet, men det får bli en annan gång. Egentligen ville jag bara skriva av mig om just den där tjejen, inte så mycket för hennes skull som för min egen. Jag är – existerar – genom att jag analyserar mig själv och sätter ord på det jag gör och inte gör. Annars vore jag blott brosk, ben och hud och lika flyktig som det liv som ändå är oss givet.
Jag vet inte riktigt vad det är som händer, så rena fakta måste för tillfället anses vara en bra start: I lördags var jag på glöggfika hos en god vän. Där träffade jag även andra vänner, samt en tjej som är kompis med en av dessa. Hon var trevlig och rar, och extra trevlig mot mig. Vi pratade ju längre kvällen led alltmer och hon gav mig komplimanger. Helt utan att jag hade givit henne några. Hon sa att jag var vacker. Hon strök mig över ryggen. Hon gjorde det klart och tydligt via ord och kroppsspråk att hon fann mig intressant.
Jag blev fanimej helt perplex. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag reagera? Detta är definitivt inte något jag är van vid. Det var över tre år sedan jag ens var med en tjej på det sättet. Den typen av relationer är något som jag, om inte helt stängt dörren om i alla fall hållit för osannolikt att de någonsin skulle vara aktuella igen.
Och så detta.
Vi gick därifrån tillsammans. Gick mot tunnelbanan. Tog fel väg. Gick ”vilse”. Det kändes dock som om det inte spelade någon roll. Vi höll om varandra. Kramades nästan. Det började kännas som i någon av de där tramsiga novellerna jag skrivit genom åren, där jag försöker höja upp och romantisera något jag på något sätt vet är utom räckhåll.
Men det verkade inte vara det.
Framförallt ville jag vara ärlig. Jag ville inte förställa mig. Inte säga ”djupa” saker för att jag trodde det förväntades av mig. Så jag var ärlig, men började också lägga ut lite ”krokar”, för att se om hon så att säga var allvarlig. Och jag vet inte. Kanske är hon det. Kanske inte. Jag vet inte vilka skäl hon har. Men spelar det någon roll?
Ska jag kunna släppa cynismen, kunna hänge mig åt något jag romantiserat så länge att det knappast ens kan jämföras med den verklighet i vilken jag lever?
Vi tog foton tillsammans i tunnelbanan. Bytte nummer. Hon sa att hon ville lära känna mig. Det vill jag också. Lära känna mig, alltså.
Hon fick det att liksom rusa i kroppen. Något brast, men jag tror det är bra. Hon planterade något. Jag ska säga som det är: Jag vill också träffa henne igen. Men jag måste få ordning på mig själv först. Eller så kanske det är därför hon är här?
Och kanske kan jag ge henne något också. Kanske. Vad det än är. Jag hoppas det.
Jag har varit medlem på Facebook av och till genom åren. Igår avslutade jag ytterligare en sejour, denna gång efter enbart två månader. Jag har insett att jag måste göra mig av med saker som tar energi, för den måste jag lägga på sådant som är viktigt istället. Det kanske låter banalt och självklart, men som med allt annat i livet finns först en teoretisk insikt och sedan en praktisk. Just nu har jag mycket att göra när termin två av nederländskan går in på upploppet: Det är dels ett muntligt föredrag på cirka 30 minuter att förbereda (i litteraturdelkursen) och tillhörande tre-fyra böcker att klämma denna månad, och så är det hemtentan i kontrastiv lingvistik som ska vara inskickad senast den 17:e. I den är det meningen att man ska referera till ett gäng artiklar vi läst under terminen, men samtidigt ska man bygga ett eget resonemang. Det är fyra essäfrågor och den här delen av kursen känns avgjort som den krångligaste. Kanske för att ämnet i sig är så ”flummigt”, men också för att det kräver mer av självdisciplin som jag verkligen inte har och i vilket fall inte hinner utveckla under blott en månad. Kanske en viktig lärdom att dra vad gäller studieteknik inför hösten.
Dessutom har jag nu registrerat mig för sommarkursen i Kultur, kommunikation och språklig mångfald. Visst är den kursen på 7.5 poäng mer relevant i förhållande till det jag studerar nu och ämnar fortsätta med, men hade jag haft ett val hade jag inte valt någon sommarkurs alls.
Förutom ovissheten runt så mycket som har med studierna att göra kan jag inte släppa fokus från en viss person i min närhet, närmre bestämt en tjej på min kurs. Det är inte särskilt troligt att hon läser det här, och skulle så vara fallet skiter jag i det ärligt talat, för nu är jag trött på att grubbla och överanalysera saker. Jag kan naturligtvis inte lasta henne för min neurotiska personlighet, men jag tycker ändå jag varit trevlig, tillmötesgående och respektfull under den tiden vi känt varandra (sedan i höstas). Vad det handlar om är att jag måste tala om för henne att jag är ledsen om jag utsatt henne för obehag genom att vara för ”pushy” i mina förslag till umgänge utanför skolmiljön. Jag fattar mycket väl att det ligger budskap även i det man inte säger, eller bakom (och mellan) det man faktiskt säger. Nu har det gått så långt att jag ändå inte skulle ha något utbyte av att träffa den här tjejen privat, och jag tror inte hon skulle ha något av mig. Det tåget har redan gått; den gränsen har redan passerats. Nu handlar det enbart om prestige för mig, och ja, jag erkänner: Jag är en principfast jävel. Men kanske kan jag lära henne något? Jag är ok med att inte vara mer än ett neutrum för henne, såsom man är för de flesta, men det jag fan inte accepterar är det här tramsiga ”klart jag vill … klart vi ska ta en öl … nån gång”. Antingen vill du, och då föreslår du en tid, eller underlättar åtminstone för mig när jag föreslår en, eller så vill du inte och då säger du det. Det är svårt ibland, men tro mig, du kommer att få så mycket mer respekt från motparten. Fast det kanske spelar någon roll i det här fallet? Oavsett tycker jag att jag förtjänar raka rör, fastän jag är medveten om att det sällan funkar så i verkligheten. Det är bara det att det finns så många spännande saker med den här personen, så många saker jag gärna hade utforskat, så många olika känslor hon givit upphov till, och då pratar jag inte om att jag är kär i henne eller vill ligga med henne. Tråkigt nog kommer hon antagligen aldrig att fatta det.
Jag har haft vansinnigt mycket ångest i helgen, men det fina är att jag åtminstone vet vem som så att säga bär ansvaret för vad. Det är fördelen med att grubbla sig redlös: I alla lägenhetens intrampade fotspår av storlek 42 ligger ändå små epifanier (om det finns sådana) och aha-upplevelser. Det fysiska hacket i parketten blir – i ljuset av detta – nästan komiskt. Märkligt, ja visst, men logiskt. Jag gillar det.
För att åtminstone liva upp en smula, ovan omslaget till den bok jag läser nu: Het huis van de moskee, av Kader Abdolah. Den ingår i kursen och är faktiskt riktigt bra. Som om de två sakerna skulle vara automatiska motsatser. Kritiker jämför honom med García Márquez, men än så länge känns det mer Tusen och en natt, och det ska tas som en komplimang.
Orkar inte. Vill inte.