Kategori: Eget skrivande & kortprosa (sida 1 av 6)

Här postar jag om mitt egna skrivande samt noveller och kortprosa.

Novell – Fripassageraren

Alldeles för sent uppdaterar jag bloggen med en enkel länk till berättelsen jag skickade in till Tidningen Skriva. Den kom inte ens bland de tio bästa. Ack och ve! Men här är den i alla fall, och jag är stolt över den. Kanske något för drömsk för sitt eget bästa, men jag kände ändå att berättelsen behövde det.

Novelltävlingar

Jag har deltagit i ett antal novelltävlingar genom åren (det låter mer storstilat än vad det är), men hittills aldrig vunnit något. Nu är det en till på gång. Tidningen Skriva har sin stora novelltävling, där första pris är 10 000 riksdaler. Inte illa. Temat är Passageraren. I ett alltmer sällsynt infall av inspiration skrev jag ihop en liten berättelse i min vinröda anteckningsbok i läder (pretentiöst ska det vara!) nu i helgen. Idag har jag renskrivit den. Deadline är på torsdag. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag vinner denna gång heller. Detta är inte försöka att spela svår eller martyr; jag är nöjd med den och tror nog den har sin plats … någonstans. Hur som helst är jag glad att jag äntligen fick något skrivet.

När tävlingen är avslutad lägger jag eventuellt upp berättelsen här.

Texter ur den röda anteckningsboken

De senaste texterna jag laddat upp är en blandning av gammalt och nytt material. Jag kallar dem pretentiöst för Texter ur den röda anteckningsboken. Eftersom det kortkorta formatet länge har passat mig har jag följaktligen producerat en hel del av dessa ”miniberättelser”. Somliga av dem har titlar, andra inte. Den senaste, som nog hänger ihop internt mer än de andra, är del IV (romerska siffror förstås!) och kan läsas här, eller på det vanliga stället.

A Map of No Place – third translation

Being on a roll, sort of, I decided to translate an older story of mine, namely ”Karta över ingen plats” from 2008. The story was part of an anthology called Fuck The Forces Man Not Letting You Be As You Are (also from 2008). I’m not ashamed to say I’m pretty proud of this story, since trying to merge different storylines and make it seem fluent is not the easiest of things. Anyway, the story is available here, as well as in the usual spot where I keep this stuff. Thank you for reading!

Friends of the Light – another translation

I translated another one of my stories. It’s called “Friends of the Light” (Swedish title: “Ljusets vänner”), and it can be read here. Do it. It’s very short. You’ve got the time. Life is life. Na na na na na.

Lungs – translating yourself and trying to be humble about it

I decided to try my hands at translating one of my own stories into English, since I know there are people out there (hi!) who might like to read some of my stuff but can’t since, well, they don’t understand Swedish. Can’t really fault them there! Translating yourself brings a lot of temptations, not the least being trying to improve things you think you could do better than the first time around. But the piece I chose – “Lungor” – was written not too long ago and, as with many of my stories, is pretty short, so there really isn’t much to change. I’m not saying it is – or was – perfect, but there you go. It is available under ”NOVELLER”, or by clicking here. Thank you for reading!

Kortprosa: Blodgejser

Så här i eftertankens kranka blekhet kanske vi skulle ha valt en annan plats. Men vad är vitsen med vågade budskap när man försöker att utveckla en kriminellt eftersatt akademisk disciplin som sociologi om man inte vågar ta chanser? Medges att den etiska frågan måste diskuteras, precis som inom alla vetenskapliga områden, men kom igen. De sociala vetenskapsområdena har alltför länge bestått av dammiga professorers torra funderingar och doktorsavhandlingar ingen läser och som i slutändan inte bidrar till samhället på något sätt. Så möjligen har vi inte kommit fram till några definitiva svar … men jag är rätt säker på att vi öppnat människors ögon vad gäller ämnet som sådant.

Som förälder tänker man ju naturligtvis: Det kunde ha varit mina barn. Självklart.

Det var egentligen inte meningen att de faktiskt skulle använda knivarna. Eller köttyxorna. Eller katanasvärden. Det underliggande hotet om våld hade varit tänkt att räcka, och vi hade kunnat samla in tillräckligt med väsentlig data från reaktionerna och de efterföljande intervjuerna. Men ni vet ju hur barn är. De ska alltid gå ett steg längre och göra precis det motsatta man förväntar sig av dem. Det är som om de alla har någon slags inbyggd trots som verkar försvinna med åldern, en attityd man tyvärr inte kan ta ur dem.

Hursomhelst blev det … rörigt. Vi hade varit förutseende nog att täcka försöksrummet med genomskinliga presenningar, vilket visade sig vara mycket klokt. Mängden plasmapåsar var tillräckligt för att det lokala sjukhusets akutmottagning skulle klara sig en ansenlig tid framöver, men naturligtvis vägrade de att ta emot dem. Enligt vad vi erfarit hade åtminstone en av hantverkarna som anlitades för att måla om taket drabbats av ett mentalt sammanbrott och varit tvungen att sjukskriva sig mer eller mindre permanent.

Detta var dock ingenting jämfört med reaktionerna från familjerna, fakultetsmedlemmarna, media och allmänheten i stort. Som ni märker skickas detta mail via en anonym server. Detta eftersom vi bestämt oss för att lämna institutionen och flytta till en, ska vi säga lugnare arbetsmiljö. Vi tror det är bäst när allt kommer omkring. Ni håller säkert med. Vi förstår självklart all aversion ni kan tänkas hålla gentemot oss. Men ni behöver bara fråga så skickar vi gladeligen filmerna.

Ja, naturligtvis filmade vi. Vad hade varit poängen annars? Vi är säkra på att ni och vetenskapen i stort skulle ha stor glädje av dem. Naturligtvis hade vi hoppats på att själva kunna presentera dem, men nu är det ju som det är.

Ni behöver inte vara oroliga för att de ska läcka ut på nätet. Vi är inte oetiska. Dessutom försämrar annonserna på YouTube stämningen avsevärt.

Kortprosa: Rossettieffekten + På ett tåg jag aldrig tog

Två nya texter, inspirerade av låttitlar från en musiker jag aldrig hört (Bill Nelson). Först skrivna på engelska, sedan översatta av yours truly. Riktlinjen för varje text var att de skulle skrivas under max en timme och bestå av minst 250 ord. Varsågoda.

Rossettieffekten

Trots att lite är känt om Giacomo Rossetti vad gäller hans privatliv har det han lämnat efter sig i form av collateral damage knappast kunnat undgå någon. Han var scenmagiker till yrket, men den publik han drog på höjden av sin karriär var knappast något att skryta med. Enligt vittnesmål från hans svåger beklagade han sig över detta faktum och beslutade sig sedermera för att sätta punkt för sin bana som magiker (han föraktade ordet trollkarl, som så många i hans skrå). Men först ville han ge en sista föreställning. För att sluta ”på topp”, som han sa. ”Synnerligen låg topp”, som kritikerna lakoniskt påpekade, men detta berörde honom föga.

När så aftonen för den sista föreställningen var kommen dök han upp på scenen iförd en vit kostym med väst. Med huvudet lätt framåtböjt under det murriga ljuset lät han en minut passera innan han sa något.

”Mina damer och herrar. Vad ni kommer att få uppleva i afton är något ni aldrig tidigare varit med om. Någonsin. Det är jag fullständigt övertygad om. Faktum är att jag garanterar det.” Betoningen på ordet lät som om han spottade ut något obehagligt, något beskt som länge legat i munnen och irriterat.

”Jag kallar det för Rossettieffekten”, sa han och gjorde en paus och log mot publiken. Som om han på samma gång ville urskulda sig för denna spelade ödmjukhet och utmana dem med den, ja rentav provocera. Innan de närvarande dukade under skulle några av dem hinna vittna om detta leende. Det var fridfullt. Tafatt, ja, men samtidigt också … rofyllt.

”Jag ämnar lyfta på slöjan”, fortsatte han. ”Riva ner draperiet, så att säga. Ni kommer att få se.”

Och så, utan vidare dröjsmål, satte han igång med sin rutin. Flera källor vittnar om att den bestod i en blandning av handgester och tyst mumlade ord som ingen i publiken kunde uppfatta eller förstå. Efter ungefär fem minuter av detta började folk himla med ögonen och sucka. Andra reste sig helt sonika och gick. Innan de lämnade lokalen ropade en av dem ”DU SUGER”. Men Rossetti fortsatte. Till slut verkade han vara klar och föll ner på scengolvet. Det tog fem-sex minuter innan den kvarvarande publiken insåg att det inte var fråga om något skämt och ringde efter akuthjälp. Då var det naturligtvis för sent.

Rossetti dödförklarades på plats. Det stod i alla tidningar, vilket ni säkert vet, men inte förrän de som närvarat också började dö som flugor. Någon reporter bestämde sig för att gå till botten med det hela och knöt ihop alla trådar. De av er med en moralisk … ska vi säga mindre stabil natur kanske har bestämt sig för att stödja vissa publikationer av tveksam moralisk, ska vi säga, övertygelse, och har således säkert sett närbilderna på några av dessa olyckliga.

De där molntäckta ögonen. Som kvicksilverhimlar, virvlande grått över iris, totalt övertäckta pupiller. Rossetti hade påstått att han skulle ”riva ner draperiet”. Frågan som oundvikligen följer blir då: Framför vilken scen?


På ett tåg jag aldrig tog

På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna med genomskinlig kjol, genomskinlig blus och definitivt ingen makeup. Hon bläddrar i en pocketbok som handlar om att hitta ens sanna jag och inte falla för snubbar med röntgensyn. Jag kan inte påstå att jag är ledsen över att jag inte befinner mig på det tåget för det hade i sanningens namn aldrig fungerat ändå.

Lokföraren är en man med valrossmustasch. Han är 35 år, kommer från Knivsöder och älskar latte macchiato. Jag vet att om jag hade suttit på det tåget hade det slutat med att jag mördat honom. Och jag vet ingenting om hur man kör ett tåg. Förmodligen hade jag gjort bort mig rejält. Och trots att jag fortfarande älskar henne – vad nu det betyder – och vill att hon ska lära känna hela mig tror jag det hade blivit för mycket att hantera som det är nu.

På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna som inte gråter. I hennes handväska rör sig mascaran hon kommer att lägga på senare i kväll oroligt. Hon läser en pocketbok som handlar om att släppa taget. På omslaget ler en man så att det nästan bländar. Hon vill slå ett hål genom hans nuna. Tåget saktar in. Stationsbyggnadens blinkande ljus tränger mödosamt fram genom mörkret. Hon går av, rör sig över perrongen, håller hårt i handväskan. I farten slänger hon boken i en papperskorg.

Jag vänder mig om när jag hör hennes klackar klappra över golvet. Hon har på sig en elegant ljusbrun sidenkjol och en blus av luftig vanilj som virvlar runt kroppen. Hon ler försiktigt. Avvaktande. På bordet framför mig står två kaffekoppar och en liten sockerskål i metall. Men i kväll dricker jag mitt kaffe svart, och ingen jävla latte macchiato. Det är ett löfte.

Novell: Hård Stund

En novell från arkivet, publicerad runt 2005 men antagligen skriven ännu tidigare. När jag var som bäst på att planka andra författare, i detta fall salig Bukowski. Vissa revideringar.

Hård Stund

Jag satt och försökte skriva en novell, men det gick inget vidare. Huvudpersonen var en man som insett att det mesta i livet var skit på alla tänkbara sätt och vis, och nu funderade han på ett minnesvärt sätt att få ett slut på det hela. Jag kliade mig i håret, tog en klunk öl ur flaskan på bordet framför mig. Det blanka pappret hånstirrade på mig ur skrivmaskinen. En titel hade jag i alla fall fått ner. Hård Stund.

Plötsligt ringde det på dörren. Jag tog en klunk öl till och grimaserade. Den höll på att bli ljummen. Sen gick jag och öppnade. På farstun stod den snyggaste blondin jag någonsin sett. Inte en millimeter överflödigt fett, och alla kurvor på de rätta ställena. Lagom stora rattar, och ansiktet var inte så pjåkigt heller. Jag fick inte fram ett ord.

– Jag har läst allt ni skrivit, herr Moore, sa hon.
Rösten var en kattunges, lindad i sockervadd och rakblad. Nackhåren reste sig på mig.
– Jag älskar era böcker, fortsatte hon. Jag måste få ligga med er.
De ljumma öldropparna hade dunstat all världens väg när jag öppnade käften.
– Vem i helvete är du? Jag håller för fan i våld på att skriva. Stick, jag har inte tid.
Och så drämde jag igen dörren i ansiktet på henne, stormade tillbaka in i skrivarlyan och duschade strupen med det som var kvar i ölflaskan.

Inte förrän fem sex minuter senare gick det upp för mig vad jag gjort. Jag dunkade huvudet mot skrivmaskinsvalsen och rusade sen tillbaka mot hallen. När jag öppnade dörren var hon borta. Satan.
Jag skulle just ut i badrummet för att tvångskastrera mig med nagelsaxen när telefonen ringde. Det var Lou.
– Lou, var det du som skickade över den där bruden?
– Vilken jävla brud? Vad snackar du om? Jag har två sexpack och en vinnande rad här. Ska du inte komma över?
– För fan, Lou, lägg av. Jag höll satanimej på att skriva en novell här. Det var inte kul.
– Jag vet fan inte vad du pratar om? Brud? Du har väl inte fått knulla på vad är det, sex-sju år?
– Hör inte hit. Jag var inne i ett flow.
– Bullshit. Du var inte inne i nåt jävla flow. Du satt och stirrade på en titel, det var precis vad du gjorde.
– Sa du två sexpack?
Jag la på luren i örat på honom.

Tre timmar senare hade jag bara fått ner en enda rad. Jag satt och försökte skriva en novell, men det gick inget vidare. Huvudvärken dunkade mot pannbenet. Ytterligare tre flaskor Bud stod framför mig bredvid skrivmaskinen, som nu snarast verkade hånle åt mig. Jag funderade på att ta en aspirin, men var inte säker på att jag hade några kvar. Jag reste mig och gick fram till fönstret. Drog gardinen åt sidan. Rutan var skitig, men solen var åtminstone ärlig när den smaskade sina heta strålknippen i ansiktet på mig. Jag knep ihop ögonen och bestämde mig för att åka ner till snabbköpet och fixa mer öl. Kanske ta en dusch.

Kvinnan i snabbköpet kunde mycket väl ha varit en tiopoängare, om man stod bakom en buske femton meter bort och kisade efter en ögonoperation. Jag slängde upp ett sexpack Millers och kvartingen JB jag plockat på mig.
– Ett paket Blue Apples också, sa jag och försökte undvika att stirra in i de svarta ögonen mellan det stripiga råtthåret.
– 24 dollar och femtifem cent.
Jag drog fram en två skrynkliga tiodollarssedlar, tre ännu skrynkligare endollars och fyra femtiocentsmynt ur fickan och slängde på disken. Växeln gav jag blanka fan i.

När jag svängt in på grusvägen som ledde till skrotupplaget hade jag redan druckit två av ölen och tagit ett par rejäla drag av whiskeyn. Solen hade börjat sjunka i väster och luften var kyligare, nästan rå. Jag körde med nervevat fönster och drog in djupa andetag. These are the days, oh these are truly the glorious days …  Jag parkerade bilen bakom redskapsskjulet, tog med mig sexpacket, tände mig en cigarett och blåste ett par rökringar i luften innan jag öppnade bakluckan. Hagelbössan hade inte åldrats en dag sedan vår senaste flirt. Patronasken var halvtom, men den tegelröda färgen var varm och behaglig i handen. Med båda händerna fulla började jag gå uppför kullen.

Världen var märkligt förvrängd genom kikarsiktet. Glaset var sprucket, men i övrigt fungerade det som det skulle. Cigaretten hade brunnit nästan ända ner och det hade hunnit bli riktigt kyligt. Jag drog jackan tätare om kroppen. En klunk öl till, sen sköt jag in en patron och drog fram den i loppet. Bredvid mig på gräset låg det halva pappersark som utgjorde min novell. Titeln blängde upp mot mig. Jag funderade på att fimpa cigaretten mot pappret, men beslöt att låta bli, och återgick till att kisa genom siktet. Koncentration var ordet. Genom det spruckna glaset såg byggnaden ut som tagen ur en sagobok, den röda målarfärgen alldeles utsmetad över horisonten, skimrande i den sista solen. Snart skulle de sluta för dagen.

Jag tittade på klockan. Tog en klunk öl till och väntade.

Lungor

Ny berättelse: Lungor. Klicka på bilden för att läsa. Finns som vanligt även under novellfliken.