Varsågoda, en berättelse.
Kategori: Eget skrivande & kortprosa (Sida 3 av 7)
Här postar jag om mitt egna skrivande samt noveller och kortprosa.
Det var så länge sedan jag skrev något. Varje gång jag föresätter mig att jag ska pränta ner några ord vill det sig bara inte. Förra inlägget (om man inte räknar föregående testinlägg) är från november förra året. Då handlade det om litteratur.
Det vill jag väldigt gärna ha mer av 2013.
Jag har läst färdigt Nederländska I och ska strax börja med Nederländska II. Innan dess är det dock en resttenta i litteraturhistoria om tre poäng på lördag. Jag borde naturligtvis studera inför den, men jag har ingen disciplin. Mina kursare som gjort tentan har varit vänliga nog att skicka mig en sammanfattning på sjutton sidor som jag nu försöker minska ner. Det handlar alltså om litteraturen i det nederländska språkområdet från medeltiden till idag. Jag måste inte klara av den delkursen för att gå vidare (uppenbarligen, eftersom jag redan blivit antagen och registrerad till fortsättningskursen), men man måste ju fan försöka.
Häromdagen satte jag mig ner och skrev ner några titlar på vad som redan är och på vad som kan bli noveller. Det händer att idéerna kommer till mig, och jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är som gör att de kommer. Det finns ingen logik i det. Som med så mycket annat.
Jag har skrivit fyra texter som mer eller mindre handlar om förhållande jag har haft och som tagit slut. Det är mycket möjligt att i princip allt jag skrivit under och efter dessa förhållanden också har påverkats, men i alla fall om dessa fyra texter skulle jag själv säga: De där handlar helt klart om … Det rör sig om två dikter och två prosatexter. Dikterna heter ”Innan du går” och ”Griftevers” och skrevs om och till Sara och Sanna efter det att våra ändå rätt korta förhållanden tagit slut i januari 2005 respektive september 2007. Jag föredrar den senare framför den förra, även om responsen varit mest positiv i omvänd ordning. Inte för att någon givit negativ kritik på ”Griftevers”, snarare ingen alls. Men i alla fall. Det tog ett tag innan jag själv kunde lära mig att tycka om ”Innan du går”, men det hade säkert också med själva motviljan att konfronteras med skälen till varför jag skrev den. ”Griftevers” har jag publicerat på internet, men ”Innan du går” har jag (än så länge) bara visat för vänner.
Prosatexterna heter ”Pink Cigarette” (handlar om Sara, opublicerad) och ”Bro över vintervatten” (handlar delvis om Sanna, publicerad i Utkast till ett mörker, 2009). Jag är helt klart mest nöjd med ”Pink Cigarette”, trots att den är så kort. Jag tror den mår bäst av att vara så kompakt som den är, i och med att den ändå bara beskriver en scen (och därtill rätt surrealistiskt) som fick sammanfatta vem jag var just då, och vad det förhållandet höll på att bli. ”Bro över vintervatten” är väl okej, men inte mer än så. Den skrev jag mer eller mindre på beställning och kändes som en liten uppgörelse, som ett tecken på att jag faktiskt kunde gå vidare. Av berättelserna i Utkast till ett mörker är den nog den svagaste, men jag står absolut för den.
Förhoppningsvis kommer ”Pink Cigarette” (och jag är också väldigt nöjd med titeln, även om det är ett uppenbart lån) någon dag att publiceras, antingen i en egen samling eller i någon antologi. Jag har med åren lärt mig att det ibland är rättfärdigat att säga den här texten är jag nöjd med, här kan jag inte tillägga något mer. Ibland – faktiskt ganska ofta – kan jag göra bättre, men i det här fallet tror jag inte det.
My first 99 tweets gathered together in one handy PDF, for you to peruse and enjoy. If you feel so inclined, please direct feedback to alex at cronopio dot se. There is also my Twitter profile: https://twitter.com/kilotrop. Thank you.
Året är 1562 och den 11-årige Antinous Bellori har gått vilse i skogen utanför sitt hem i Norditalien. Efter mycket om och men kommer han fram till en glänta vid en bergskam. I flodfåran långt framför honom står två gestalter och pilkar fisk. Bellori förstår först inte vad det är han ser, men när det går upp för honom blir han förtrollad. Det är änglar. Han ska komma att ägna resten av sitt liv åt att studera änglarna och ta reda på allt som finns att veta om dem. Sedermera skriver han ett berömt verk, ”Om änglarnas natur”, där han nagelfar de dittills publicerade skrifter som behandlar dessa himmelska väsen. Alla teologiska utspel kommenteras dessutom av en berättarröst som befinner sig ovanför Bellori, och vars identitet vi inte lär känna förrän mot slutet av boken. Ja, boken heter En tid för allt, förresten, och den är skriven av den norske författaren Karl Ove Knausgård.
Om Knausgård har det skrivits en del i svensk press, men då har det nästan uteslutande haft att göra med hans magnum opus, mastodontverket Min kamp. En autofiktiv (man måste ändå uppskatta detta mångtydiga ord på något sätt) självbiografisk svit på sex böcker och uppemot 3.000 sidor. Det är intressant att bokläsare i allmänhet inte verkar veta att Knausgård givit ut två romaner tidigare: Ovannämnda En tid för allt (2004, på svenska 2006) och Ute av verden (1998, ej översatt). Som jag förstått det verkar ”berättaren” i den förstnämnda vara densamme som i den sistnämnda. Det har hursomhelst underordnad betydelse, då personen ifråga inte dyker upp förrän mycket sent i boken, och då mer för att ”knyta ihop säcken”.
Innan jag börjar läsa en bok tar jag gärna reda på saker om den och dess författare. Ibland blir det för mycket, och där jag borde ge mig hän åt njutningen att läsa blir jag i stället nästan pedantisk i mitt sökande efter information OM verket. När det gällde Knausgård kände jag ändå att det var berättigat. Normalt sett föredrar jag att läsa korta texter, noveller, prosatexter, och inte alls lika ofta romaner. En tjock roman kräver ändå en annan typ av investering. Dessutom skulle Min kamp, efter vad jag förstått, helt vara renons på den typen av innehåll jag vanligtvis fastnar för, nämligen det surrealistiska, mystiska, magiskt realistiska. I korthet handlar det om hur Karl Ove gör upp med sin far genom sex böcker. Det är ju mastigt, minst sagt. Ändå drogs jag mer och mer till namnet Knausgård. Förmodligen var det för att det i all den hype och all marknadsföring kring honom och hans böcker ändå låg ett korn av äkthet i det man ville förmedla. Och jag förstod snart att Knausgård kunde skriva. Herregud, som han kunde skriva. Via en litteratursite på internet fick jag nys på En tid för allt, och när jag förstod att den skulle handla om änglar blev jag såld. Dessutom rörde det sig inte om de knubbiga keruber man kanske i allmänhet tänker på, utan varelser någonstans mellan det vackra och det groteska, och förvandlingen när de ”faller” (även om det inte är i den rent bibliska bemärkelsen) till en jordisk tillvaro. Dessa änglar påminde mer om de som förekommer i Lars Jakobsons Den stora floden, även om också den referenspunkten inte heller är helt klockren. Särskilt en passage fastnade jag för. Antinous ser på hur de två änglarna i flodfåran fångar en fisk med sina spjut. Deras ansikten är vita och dödskallelika. De är smala, så smala att de nästan ser utmärglade ut. Händerna på den ene darrar. Den andre lutar huvudet bakåt och utstöter ett klagoskrik. Det är en vacker men skrämmande tablå Knausgård målar upp. Man förstår direkt att änglarna har blivit något annat än de en gång var, och att ångesten i hur de hanterar det nästan inte är fattningsbar för en människa.
En tid för allt är egentligen flera böcker en än. Större delen av boken upptas av två berättelser, båda tagna ur Bibeln. Det rör sig dels om historien om Kain och Abel, och det första mordet, och dels om den kommande syndafloden, hur Noak och hans söner bygger arken och om personer i deras omgivning. Även om nu berättelserna följer Bibelns ramverk på det yttre planet är det framförallt två saker som sticker ut: Det psykologiska djupet och miljöbeskrivningarna. Kain, Abel, Noak, Ham, Sem, Jafet och de andra befinner sig nämligen i vad som verkar vara landsbygden i Norge, och det andas starkt av artonhundratal. Ändå tidsbestäms det hela till ungefär 4.000-2.000 före Kristus och följer därmed första Moseboks tidsaxel. Man arbetar och sliter. Porträttet av Kain är, som ett beröm på bokens baksida påpekar, psykologisk mästarprosa. Men man tänker inte på det när man är inne i det, ty så levande blir Knausgårds figurer (ja, han gör dem till sina, trots att han inte uppfunnit dem). Det är en kameraglidning från ovan (många och långa naturbeskrivningar, där författaren uppenbarligen tagit inspiration av sin hembygd) ner och in i Kain, in i Abel, men framförallt den förstnämnde, hur han tänker, hur han resonerar, hur han ser på sin bror, och vad som händer i honom och får honom att till slut, i någon slags förtvivlan, dräpa sin bror. Från detta långa stycke, som är en roman i sig, går vi vidare till historien om hur Noak och hans söner bygger arken. Men inte heller det är huvudhandlingen. Egentligen handlar det om Noaks syster och förhållandet till hennes och Noaks far. Där ser jag nu, en tid efter att ha läst ut boken, vissa paralleller till Min kamp, även om det vore förmätet att hävda att det är det största och viktigaste temat. Noaks och Annas far Lemek är en särling som föräras en lång personteckning och skänker därmed ytterligare liv åt ramhandlingen. Ty vad är en berättelse utan figurer av kött och blod, med karaktärerer som gnistrar och skimrar och nästan letar sig upp från pappret? I slutändan är det människor Karl Ove Knausgård beskriver, och dessa människor är nog så gåtfulla. De övernaturliga elementen är där, dels som något helt naturligt, som fallet med de brinnande keruberna som vaktar Edens lustgård, dels som något väsensfrämmande, som de mystiska figurer som jagas och läggs ner som villebråd då de dyker upp i skog och mark. De är annorlunda, och därför blir de utstötta. De är aldrig en del av människans värld, ty hon kan inte förstå dem. Det är grundtemat. Hur märklig och ”annorlunda” en människa än är så är hon ändå människa och accepteras för detta.
Jag vill inte skriva för mycket, för detta är varken en bokrecension eller en akademisk avhandling. Men det är ändå bitvis kittlande, bitvis tålamodsprövande att ta del av de långa insprängda stycken text där läsaren får ta del av ”berättaren” (som vi får förmoda är samme Henrik Vankel som figurerar i Ute av verden) och dennes närmast essäistiska utlägg om hur man ska tolka änglarnas göranden och låtanden; dels med utgångspunkt ur Bibeln, dels med avstamp i de texter den fiktive, men för all del väldigt levandegjorde, Antinous Bellori lämnat efter sig.
Jag undrar hur Knausgård gick från den drygt hundrasidiga essä om änglar han nämner i Min kamp (jag har smygkikat lite i del två) till denna femhundrasidiga psykologiska roman som dels andas hembygdsroman, dels höglärda metatextuella utläggningar liknande Jorge Luis Borges, men även den framlidne och sorgligt underskattade svensken Peter Nilson. Jag undrar vilken typ av bok han ville skriva från början, och hur han ställer sig till det som blev. För egen del tycker jag det har varit ett läsäventyr att ta del av En tid för allt, även om jag misstänker att det inte är den typen av bok en läsare av Min kamp, eller för den delen en läsare i allmänhet (om man nu får vara så fräck och förmoda att sådana existerar) förväntar sig. Någon på Norstedts borde ta tag i detta och återutge boken i pocket.
Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.
Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.
Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.
Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.
Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?
Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.
Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.
Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.
Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?
En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.
Vad innebär nu allt detta?
Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.
Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.
[brutet]
Nu sitter jag här i långärmat, men i morgon åker jag till landet, och då är det som om jag kan lägga av mig min OCD för en stund och bara vara människa. Vi ska fira min lillebror som fyllt 23 i dagarna. Förhoppningsvis tillåter vädret också bad, som jag sett fram emot halva sommaren. Det är något av det bästa jag kan titta tillbaka på sen: Dagarna med bad, avkoppling och läsning på landet. Så klyschigt, men så sant. Det finns inget bättre.
Snart är också deadline för ICA-Kurirens novelltävling. Börjar brinna i knutarna nu. Men det är inte över än. Igår fick jag en påringning av en kompis som semestrar med sin flickvän på Gotland. De läste båda min bok, och han hade en fråga om novellen ”Utan fjädrar”. Slutet, vad menade jag egentligen med slutet? Jag vet inte själv, ärligt talat. Kom knappt ihåg vad jag skrivit där, men jag kom med en teori i alla fall. Oavsett vad, det är så jävla fantastiskt när jag får bekräftelse på att mina berättelser fortfarande blir lästa. Det är hedrande. När det kommer från en annan konstnär (han är musiker) är det också fräckt, i och med att han också ”skapar”, dock i annat medium.
Igår åskade det en sväng här. Jag stod i duschen och fick lite småpanik (kan man få det), tvålade in mig utav bara helvete och ville verkligen inte få en blixt i skallen. Jag överlevde dock. Men senare på natten, när jag skulle ta min sporadiska promenad, var det helt nedsläckt i loftgången och husets frontbelysning verkade också vara paj. Jag befann mig i någon slags tropiskt mörker, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. En säkring som gått?
Saker jag inte tycker om: Människor som flyttar in och tycker det är okej att borra och banka halv nio på morgonen. Den svarte mannen jag ser ÖVERALLT (jag vet att det bara är en slump, och han ser ju mig lika ofta, men jag stör mig på fenomenet ändå), gnälliga hundägare som är överbeskyddande om sina små älsklingar samt ger dem pluttenuttiga smeknamn. Särskilt irriterande är kontrasten ju mer majestätisk hund, desto töntigare smeknamn. Håll skiten privat och borta från bloggar där jag och miljarder andra kan läsa, säger jag. Lite kvalitetskontroll i svensk bloggosfär, tack! Sverker, var är du?
Lite blandat: Jag har fått en jättefin recension av Utkast till ett mörker av Roza Takiporian. Läs den här. Känns lite märkligt att någon läser den (falsk blygsamhet ftw) så här tre år senare, men naturligtvis blir jag glad.
Gjorde misstaget att söka på gamla flammor på Instagram. Hitta inga, men dock systrar till. Ett av nämnda systrars foton visade flamman med nybliven make. Undertecknad kände ett styng i hjärtat. Ja, fan om inte det är det rätta ordet för en gångs skull! Styng. Jag har gått vidare, tro dock inget annat. Det var fem år sedan, och dessutom var vi bara tillsammans i en månad. Men jag skrev, kort därefter, om henne i en novell, så nog fan betydde det något.
Varför gör man sådana här saker egentligen? Det här är ju bara ytterligare ett exempel på att jag gör rätt som inte har ett Facebookkonto. Jag skulle ge mig själv sådan ångest. Hu.
Slutligen bjuder jag på ännu en text ur arkiven. Den heter ”Turkisk konfekt” och ingick även den i Modern Monasterys andra antologi från 2008. Delar av den infogades sedan i texten ”Alfabetet enligt Judas” i Utkast till ett mörker. Kanske hade jag hittat min stil rätt ordentligt vid den tiden, då texten uppskattades av många (vilket jag bockar för än idag. Ser ni hur jag bockar? Nej?) Nu vänder vi blad och ser framåt. Jag har en novell på gång, men än så länge ligger den bara och skvalpar i huvudet, vill inte bli stilla. Jävla skit. Titeln är jag mycket nöjd med, men den får bli en hemlighet än så länge.
Ibland ser man tillbaka på texter man skrivit för länge sedan och upptäcker att man faktiskt är riktigt stolt över somliga. Ja, faktiskt. I det här fallet handlade det om en berättelse jag skrev 2008, till den andra antologin från Modern Monastery (den med rött omslag). Det var inte den enda texten jag bidrog med, men kanske den som stått sig bäst, i alla fall om du frågar mig. Och fan om det inte kom ett litet leende när jag läste igenom den igen. Får man skriva så? I alla fall, jag tänkte att jag lägger upp den här, så får vi hoppas att någon annan har glädje av den också. Berättelsen finns, helt logiskt, under fliken ’Berättelser’ och här.
Ny design, igen. Jag är rastlös. Försöker skriva. Det vill sig inte. Men jag twittrar på. Alltid det här jävla Twitter. Det har börjat bli som en drog nu. När jag skrivit tillräckligt många tänker jag välja ut de nittionio bästa och publicera dem i en pdf, som jag gjorde med kortlekstexterna.
Via en ung författare vars debutbok jag nyss läst ut och ämnar recensera framöver fick jag reda på att ICA-Kuriren har en novelltävling på temat väntan. Deadline är i slutet av juli. Det är en tävling jag tänker delta i, och jag är jävligt glad att det är så klara och tydliga riktlinjer för bidragen. Nu har jag bara mig själv och min egen lathet (eller rädsla) att skylla ett uteblivet bidrag på. Jag deltog ju i Stadsbibliotekets novelltävling på temat vampyrer, men vann inte. Var min text inte tillräckligt i linje med de moderna vampyrerna? Har ingen aning. Jag har ännu inte läst vinnarbidraget, vilket jag fan får ta och göra. Jag tycker dock inte att den typen av vampyr som är populär just nu (läs: Glitter- och emovampyren) tillför särskilt mycket till genren. Med skräck har det överhuvudtaget ingenting att göra.
Jag slutar nu. I morgon väntar ett eventuellt tungt besked från CSN angående finansiering av höstens studier. Men kanske kan det också ge inspiration?