Kategori: Allmänt (sida 1 av 8)

Livet i allmänhet och sådant som inte passar någon annanstans.

Ny novell – Andetag

Jag har skrivit en ny novell. Den heter ”Andetag” och kan läsas här. Jag har inte skrivit något på bra länge, vilket jag helt och hållet skyller på att jag mått kasst av olika anledningar. Men den här växte fram, handskriven i en av de vackra anteckningsböcker i skinn jag fått av min syster. Det är något visst med att skriva för hand. Man måste tänka efter på ett annat sätt än när man skriver för maskin. Jag hade tänkt att den skulle ingå som en av de kortare berättelserna i min samling Trick med speglar som aldrig verkar bli klar. Men det rör på sig. Lite.

Det är bara väldigt skönt att det känns bra att skriva igen. Och lite hjälper det mot ledan. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen på något café med Caffé Cortado och en blommande idé i skallen. Och när det blir riktigt bra, då får man ont i handen av skrivandet, men det är det värt. Det är det.

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Antwerp av Roberto Bolaño

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Boken består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande i boken. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.

Skeletoon – They Never Say Die

Album: They Never Say Die
Artist: Skeletoon
Label: Scarlet Records
Released: March 8th, 2019
Tracks: 11

1. Hell-O
2. Hoist Our Colors
3. The Truffle Shuffle Army: Bizardly Bizarre
4. To Leave A Land
5. They Never Say Die
6. Last Chance
7. I Have The Key
8. The Chain Master
9. When Legends Turn Real
10. Farewell (Avantasia cover)
11. Goonies R Good Enough (Cyndi Lauper cover)

You can always count on the Italians to deliver the goods when it comes to power metal. Regardless if you prefer the bombastic and symphonic variety (Rhapsody of Fire, Ancient Bards), the more traditional, slightly progressive kind (Labyrinth, Vision Divine) or the balls to the wall straight up power metal bands (Derdian, Kaledon), there’s something for everyone.

And then there’s Skeletoon.

Standing firmly in the melodic power metal camp, these guys deliver their third album They Never Say Die, following on 2016’s The Curse of the Avenger and 2017’s Ticking Clock. They Never Say Die is a concept album, or a tribute if you will, to classic 80’s cult movie The Goonies. It’s apparent from the get go that the band are huge fans. You don’t need to have seen the movie to enjoy the album, but it certainly helps you get all the references.

Musically though, as stated, we’re in firm European melodic power metal territory. Basically every chorus is catchy as hell and made to sing along with. There’s a mix of faster and (slightly) slower tracks on the album, and it feels very balanced in that way. After a short and somewhat menacing spoken intro the band kicks into high speed antics with the opening track ”Hell-O”. Following on that song we have the slower, more mid-tempo rocker ”Hoist Our Colors”. It’s somewhat darker, which makes it an excellent counterpoint to the happy opening tune. Then comes the glorious, the joyous ”The Truffle Shuffle Army: Bizardly Bizarre” which, apart from getting the song title of the year award also delivers one of the most anthemic, happy and catchy choruses I’ve heard in a long time. Not only is this song a power metal masterpiece; it also features a guest appearance by Alessandro Conti (Trick or Treat, Twilight Force). What more could you ask for?

After ballad ”To Leave A Land” we have another glorious tune, namely the title track. The band shot a video for this one, and it was a great song to select for that endeavor. The chorus is yet again catchy as hell, and towards the end of the song the vocal lines turn really anthemic. I wish they’d extended that section of the song further, but as it stands, it’s still a cracker.

Conti isn’t the only vocalist guesting on the album. On mid-pace rocker ”Last Chance” you get to hear Michele Luppi flex his vocal chords, which he does very well. Morby from Domine sings on ”I Have The Key”, another high-speed scorcher that ups the ante even more when it comes to happy refrains. I realize I haven’t even mentioned the band’s charismatic frontman Tomi Fooler. My mistake. The falsettos he’s capable of are unreal, some of which he delivers on the aforementioned track. The album features more guest vocals. Rounding off the record are two cover songs, one being Avantasia’s ”Farewell”, a duet with Melissa Bonny and a take on Cyndi Lauper’s ”Goonies R Good Enough” with Giacomo Voli (Rhapsody of Fire).

All in all, this is a no-brainer for fans of (European) melodic power metal, and a high contender for inclusion in later year’s best lists. You probably won’t find bands as eager to cheer you up and put a smile on your face as Skeletoon. Highly recommended.

Betala skatt, håll käften och dö, alt. man kan bli tokig för mindre

Jag har ångest. Det har många orsaker. Det som händer i vårt sjuka sjuka samhälle, vissa förändringar i mitt privatliv, det faktum att det är sommar och sjukt varmt. Jag tror, när det är som värst, att jag kommer att ”tappa det”, som det så fint heter. Tur att jag har mina nödtabletter till hands.

Och ja, jag borde inte skriva det här. Det är mycket jag inte borde skriva, eftersom någon kan läsa det och få för sig att jag är en människa, vilket ju vore förödande. Jag vill göra det klart på en gång – jag är inget psyko som kommer att brisera. Men jag mår inte så bra nu.

För övrigt har jag länge tänkt skriva ett inlägg, nej flera!, om den miserabla och splittrande politik som förs i det här landet, och hur makten alltmer fjärmar sig från dem vars behov den är satt att tillgodose. I korthet: Jag tror våra politiker (med vissa undantag) skiter i om vi lever eller dör. Parollen är: Betala skatt, håll käften och dö. I den ordningen.

Det kommer mera. Jag tror det är bäst att jag utgår från ett visst dagsaktuellt ämne, annars riskerar jag att sväva ut i intigheten. Och nu behöver jag komma ner på jorden.

Forts. följer.

Anne Frank hade inget wi-fi

Var i Amsterdam med mor i slutet av april. Vansinnigt trevligt att få bevittna Koningsdag (den nederländske kungens födelsedag). Nationell helgdag, orangeklädda människor i olika stadier av, hmm, glädje överallt. Kanalbåtarna var överfulla. Tänk svensk student, fast större. Under denna dag får vem som helst smälla upp försäljningsstånd och kräma ut diverse begagnat gods utan tillstånd. Massa evenemang och hålls i städer runt om i landet. Föga förvånande är det mest drag i huvudstaden. Heel gezellig, dus.

Vi skulle även ha besökt Anne Frank Huis, men det var sån jävla kö. Kön fram till skylten som förkunnade att ˮhärifrån är det ca 45 minuters köˮ var väl en halvtimme lång. Dock hade de köande tillgång till gratis wi-fi. Kändes en smula skumt. Nåväl, jag hoppas få återkomma och se (insidan av) huset i framtiden. Jag köpte dock hennes dagbok Het Achterhuis, samt ett antal andra böcker på nederländska. Främst novellsamlingar. Känns trevligt att kunna kombinera nöjesläsning med språkinlärning.

Hur som haver, en trevlig resa, och jag vill definitivt åka tillbaka. Enda molnet i skyn var sista dagen (söndag den 27:e april). Ajax hade vunnit ligan, och polisen spärrade av spårvagnslinjerna runt Amsterdam Centraal, då till apstadiet regredierade röd- och vitklädda skulle ha sitt.

Det enda jag ångrar är att jag drack så lite öl. Cheerio.

Man måste ha något orange!

Nytt skinn, samma skit

Jag tycker det här nya temat är snyggt. Ville bara säga det.

Novelltävlingar, vampyrer och CSN

Ny design, igen. Jag är rastlös. Försöker skriva. Det vill sig inte. Men jag twittrar på. Alltid det här jävla Twitter. Det har börjat bli som en drog nu. När jag skrivit tillräckligt många tänker jag välja ut de nittionio bästa och publicera dem i en pdf, som jag gjorde med kortlekstexterna.

Via en ung författare vars debutbok jag nyss läst ut och ämnar recensera framöver fick jag reda på att ICA-Kuriren har en novelltävling på temat väntan. Deadline är i slutet av juli. Det är en tävling jag tänker delta i, och jag är jävligt glad att det är så klara och tydliga riktlinjer för bidragen. Nu har jag bara mig själv och min egen lathet (eller rädsla) att skylla ett uteblivet bidrag på. Jag deltog ju i Stadsbibliotekets novelltävling på temat vampyrer, men vann inte. Var min text inte tillräckligt i linje med de moderna vampyrerna? Har ingen aning. Jag har ännu inte läst vinnarbidraget, vilket jag fan får ta och göra. Jag tycker dock inte att den typen av vampyr som är populär just nu (läs: Glitter- och emovampyren) tillför särskilt mycket till genren. Med skräck har det överhuvudtaget ingenting att göra.

Jag slutar nu. I morgon väntar ett eventuellt tungt besked från CSN angående finansiering av höstens studier. Men kanske kan det också ge inspiration?

Fåglarna twittrar i träden

Är vårsommaren äntligen kommen? Det verkar så. Ett jävla twittrande har det blivit på senaste också. Det verkar som om jag funnit mitt kall. Den korta formen passar mig utmärkt. Men jag får se till att inte glömma bort mitt fina modersmål. De flesta av mina tweets är på engelska, av förklarliga skäl. För den som ändå inte fattar: Man når flera med rotvälskornas lingua franca. Dessutom har jag insett att Twitter kan vara ett utmärkt sätt att nätverka på, trots att jag fortfarande avskyr just ordet nätverka.

Nästa steg är att fläska ut 140 tecken till 140 ord och sedan 1400 ord. Jag vet att jag kan det.

Klicka på pippin (no worries – den vilar bara) för att komma till mitt konto.

Om kommunikation och modet att vara (brutalt) ärlig

[OBS: Nedanstående är skrivet i ett ”flöde”. Jag har inte redigerat eller ens läst igenom texten, enbart stavningsgranskat. Jag föredrar att göra så när det handlar om ämnen som är viktiga just nu. Möjligen kanske jag ändrar mig vid ett senare tillfälle och tänker: Vad i helvete tänkte jag där? Eller inte. Kanske gör jag då en ändring, kanske inte. Och nu kom jag på att jag nog inte ens använt ordet ärlighet i texten, men det får gå ändå.]

Okej. Jag är inte vidare bra på att ryta ifrån, på att sätta ner fötterna och ge raka besked. Det här är inget nytt. Men nu har det gått så långt att jag känner att jag måste ”forcera” fram en förändring i min personlighet. Annars riskerar jag att göra mig själv olycklig i längden.

Jag har alltid beundrat ödmjuka och diplomatiska människor, och även strävat efter att vara en ödmjuk person själv. Men risken i detta blir uppenbar när jag alltför lätt ”tassar som katten runt het gröt” och virar in mina önskemål och behov i för mycket diplomati. Att ha ett funktionshinder i stil med det jag har gagnas inte direkt av att utåt sett ge sken av att vara en social, verbal och flexibel person. Med andra ord: Jag måste spela trumpen, inåtvänd och, ibland, ”kantig” så att folk fattar att bara för att jag är i stånd att föra en normal konversation innebär INTE det att jag inte har svårigheter om jag inte har rutiner, kontinuitet och god planering i livet. Det är som om människor, även de som ”läst in sig” på vad det rent teoretiskt innebär att ha AS, inte kan fatta att man kan ha problem utan att vara den jävla Rain Man utåt. Ska det vara så svårt?

Extra trist blir det när man pratar med människor man faktiskt gjort allt för att försöka kommunicera med och de ÄNDÅ inte förstår. Då blir jag rädd, när jag på ren svenska vid UPPREPADE tillfällen klart och tydligt sagt vad jag vill och varför, och de ändå inte förstår … då är det som, tja, jag vet inte … det ger mig ångest, för i slutändan måste det ju betyda att jag inte kan kommunicera, att jag inte kan göra min röst hörd, att jag inte kan bli sedd.

Det vore lätt nu att skriva som någon slags talesman för alla med AS, men glöm det. Det är INTE det jag försöker göra. Något jag lärt mig på senaste är att jag måste försöka bli mer ”egoistisk”, och att det faktiskt är okej att fokusera på mig själv ibland. Det finns så många därute som, medvetet eller ej, använder andra som mentala jävla sopnedkast. Inte nog med att det är extremt uttröttande för motparten; det är också jävligt arrogant. Visst, kommunikation kan inte ske på enbart den enes villkor, men om den andre nu inte får en syl i vädret på grund av att samma part pratar och pratar och pratar och inte låter den andre ”komma in” … vad gör man då?

Ni ser att det är många citationstecken i denna text. Det beror på att jag inte är säker på att jag använt rätt begrepp, rätt metafor eller analogi. Eller så är det bara ännu ett bevis på hur diplomatisk jag försöker vara. Nu hymlar jag inte: Om det är något jag är stolt över är det min förmåga att vara som en kameleont ibland. Det finns situationer då man mår bäst av att vara en roll, men då handlar det oftast om sällskap man kanske inte kommer att träffa igen, eller situationer som är väldigt tillfälliga, exempelvis fester, eller när man träffar bekantas bekanta. När det gäller samvaro med vänner och familj och relationer man känner är äkta, då ska det fanimej inte behövas.

(Jag känner att jag behöver skjuta in lite svordomar här och där, så att ni fattar att texten är skriven av en människa, och inte tagen från Wikipedia eller något).

Ja. Jag vill att ni ska se mig. Jag vill att ni ska fråga mig hur jag mår, om jag kan rekommendera en bok, om jag skrivit någon berättelse på sistone, vad jag tycker om dittan och dattan vad gäller språk, litteratur, fotboll, politik, världen. Ja, jag vill ta plats. Men, som jag skrev tidigare, kommunikation förutsätter två. Så jag får väl bita i en väldigt sur och ovan citron och riskera att förolämpa vissa tills de ser (om de nu är villiga att se) att alternativet innebär förtvivlan över att bli misstolkad, feluppfattad och att vara alldeles för jävla snäll för sitt eget bästa.