PULVIS ET UMBRA

Kategori: Allmänt (Sida 4 av 9)

Livet i allmänhet och sådant som inte passar någon annanstans.

OCD

Jag har nog aldrig tvättat mig så mycket och så noggrant som nu. Händerna blir fnasiga och röda och svider utav helvete. Hur kunde jag gå tillbaka i utvecklingen? Är det för att det är februari och svinkallt ute? Är det för att jag är i EXAKT samma situation som förra året? Eller är det för att jag resignerat, för att jag inte ser någon utväg vare sig på det medvetna eller omedvetna planet?

Ta mig för fan härifrån, ta mig till värme, ta mig bort.


(inget trivialiserar det här så underbart som en snabbgooglad schablonbild)

The Sound of Fear

Hej idioter. I dag har jag handlat kläder. Nu ska jag åka och dricka öl.

Bra just nu: Red Bull
Dåligt just nu: Allt annat

Och ja, jag hoppas att en framtida arbetsgivare googlar mig och läser detta, så att jag kan få bekräftat en gång för alla att jag inte har rätt att visa känslor.

Sun comes up on the old neighborhood
Spray-painted bricks and dead firewood
Well I don’t know where I’m gonna be next
I don’t care where I am gonna be

Next time if you think of it
You might remember me as
The one who let you down
But never made another
Sound of fear

Some people like to call me Chuck
It’s Charles and you are shit outta’ luck
If you think what happens next
You think you know what happens

Next time if you think of it
You might remember me as
The one who let you down
But never made another
Sound of fear

Sun goes down on the old neighborhood
Dark, damp the stop where I once stood
I don’t know where the bus stops next
And I don’t care where the bus stops

Next time if you think of it
You might remember me as
The one who let you down
But never made another
Sound of fear

The sound of fear
I can’t hear
The sound of fear

Rubriken är en låt av Eels. Ja, jag är 31 år och citerar låtar, get the fuck over it.

Jag är så jävla trött på att vara tyst och inbunden och inte våga prata med människor jag inte känner AKA the emo-fjortisrubrik

Jag inser att det finns vissa saker jag behöver jobba med. Bara för att jag är vuxen är jag på intet sätt ’färdiglärd’. En av de saker jag skulle vilja bli bättre på är att bli mer spontan och öppen. Det plågar mig att jag inte vågar ta steget och prata med människor jag inte känner, till exempel. Att jag är så inrutad i ”vad som går för sig”, ”vad man gör och inte gör” och så vidare. Om du som läser det här och bor i mitt område skulle råka se mig ute, kom gärna fram och prata. Det skulle jag uppskatta.

Nu tror jag i och för sig att majoriteten av invånarna i min lilla by knappast läser detta, men man kan ju i alla fall kasta ut ordet. Eh. Kasta ut ordet. Kan man säga så?

Hey man, now I’m really dying

Sitter här. Är knastertorr på händerna. Mellan knogarna. Funderar på att ta ett glas vin. Om nån har ett jobb att slänga min väg (gärna i bokhandel), hör av er, så bjuder jag på en ostbricka och en halvsexig föreläsning om novellens vara eller ickevarande.

Nu är vintern här. Tvivlade jag någonsin?

Kortprosa: Mr. E, if you drink this you are going to die

Det här är egentligen ingen ny text; den skrevs ursprungligen 2009, men jag har varit inne och ändrat lite i den och känner att jag gärna skulle vilja publicera den nu. Den känns som en sån där januaritext, av någon anledning. Utomhus är det ömsom grått och ömsom vitt. Marken är täckt av en isskorpa inte olik hur plattorna överst i lasagnen ser ut när den kommer ur ugnen.

Inspirationen till den korta prosaberättelsen nedan fick jag när jag hörde talas om Craig Ewert. Han var en brittisk universitetsprofessor som led av ALS och valde att ta sitt liv med hjälp av Dignitas, som är en schweizisk dödshjälpsgrupp. Eftersom dödshjälp är olagligt i Storbritannien var han tvungen att resa till Zürich där han, med hustrun Mary vid sin sida, drack ett barbiturat som gjorde att han först somnade in och sedan avled. Om honom, och dödshjälpsdebatten, gjordes en dokumentärfilm av kanadensaren John Zaritsky med titeln Right to Die? Filmen har visats på diverse filmfestivaler och det finns även klipp ur den på YouTube. Jag erkänner att det fanns en viss morbid fascination inför det här från min sida. Samtidigt var det oerhört rörande att se modet hos en man som vet att han kommer att vara ett paket resten av sitt liv, och hur han väljer att bespara sin hustru det. Det finns förmodligen inget sätt att förhålla sig till det här med döden, dödshjälp och det viktiga i den enskilde individen ska få möjligheten att bestämma över sitt liv som inte upprör någon, men det viktiga är i alla fall att frågan tas upp. Min text har dock inget med själva debatten att göra, utan är helt och hållet en fiktiv fantasi.

Craig Ewert avled den 26:e september 2006.

Tack, Google. I guess.

Jag ska villigt erkänna att jag blev en aning skraj, faktiskt. Sedan insåg jag att att jag någon gång faktiskt skapat ett Google-konto, och att det därmed inte bör ha varit speciellt svårt för Google att ta reda på mitt födelsedatum, då jag ju skrivit in det. Men ett par sekunder där förfasades jag ändå över hur långt det har gått … och det som är allra mest läskigt är att jag inte ens blev förvånad vid tanken på att Google kände till detta om mig. Det är värt att tänka på.

Men tack Google, antar jag.

Kära dagbok

Ibland drömmer jag. Om hur det skulle vara om jag hade råd att operera ögonen så jag slapp glasögon. Inte för att jag inte är van vid dem eller för att jag på något sätt tycker de jag har är fula, men för att jag vet att jag skulle uppfattas annorlunda utan. Och som man uppfattas av andra påverkar också en själv, vare sig man vill det eller inte.

Jag tänker också att det vore skönt om jag inte hade tvångstankar och tvångshandlingar så att jag kunde gå på gym. Inget hardcore, bara helt vanlig sund träning två till tre gånger i veckan. Ingen hets att bygga muskler; snarare att slimma kroppen, göra sig av med bukfett, må bättre. Gudarna ska veta att jag aldrig varit något träningsfreak. Jag föredrar stillsamma promenader. Det låter skitlöjligt, men är sant.

Det har varit ett par jobbiga dagar nu. Det är som om allt har smugit sig upp på mig de senaste veckorna utan att jag tänkt på det. Och sen har jag blivit överfallen av ångest, tvivel och en känsla av why bother? Varför göra någonting överhuvudtaget? Jag googlar gamla klasskamrater och vet att jag kommer att må dåligt när jag gör det, eftersom jag då ser hur långt de har kommit i sina liv och jämför det mitt eget. Det är en dum grej att göra. Det är som om jag ville straffa mig själv.

Här är kruxet: Det finns många människor och saker i världen jag tycker om. Jag har sett det goda, trygga livet. Det finns där med en regelbunden och ordnad tillvaro när jag gör något jag tycker om och tror att jag kan bidra till. Då kommer också orken och styrkan till alla de här sidoprojekten livet består av. Som det är nu är det en utmaning att bara gå och kasta sopor.

Jag har aldrig varit en människa som måste ha snabba kickar, som ska klättra i berg, dyka med hajar, ägna sig åt extremsport. Spontanitet för mig är ju för fan när någon kompis ringer för en oplanerad öl eller filmkväll. Ja, så löjligt enkelt det kan verka för vissa. Men här är kontentan: Jag nöjer mig med det. Jag vill ha det så. Jag vill smälta in.

När jag har en svenssontillvaro med ett jobb jag trivs med, en lägenhet som inte är i fucking Fisksätra och kanske en katt (alldeles säkert), då kanske jag expanderar min trygghetszon till att inkludera spontanresor till Tallinn eller något annat crazy. Då kanske jag till och med orkar dra mig ur ynkedomen det innebär att inte ens ta sig en sketen timme varje dag för att skriva. Vad det gäller skrivandet har jag inga ursäkter.

En stor del av ångesten består också i att inte kunna beskriva med ord, vare sig verbalt eller skriftligen, hur det känns. En god terapiform för detta vore rimligen att åtminstone försöka. Som jag gör nu.

Översatt: 'Jag är redan död inuti'.

Ett inlägg

Jag lovade mig själv att det skulle bli ett inlägg i dag, oavsett vad. Så här är det. Det handlar inte om ett skit. Ha. Jag känner mig lite sjuk. Vet att det är för att jag sovit för lite i natt, och så gick jag och la mig på eftermiddagen och slumrade till och vaknade av att jag frös.

Den femte januari fyller jag 31 år och jag är fortfarande arbetslös.

Äh

Jag vet inte. Ingen mening, inga mål. Jag driver bara runt. Står stilla. Jag kan inte uttrycka det med ord. Det borde skrämma skiten ur mig. Men inte ens det betyder något nu. Jag kommer fan aldrig få dig, Lelu, kommer aldrig få stå på din jävla balkong i hällregn och se på när du röker. Fast det är väl lika bra det. Jag är en sucker, och det är inte det att jag missat ett tåg, jag har inte ens bemödat mig om att försöka ta mig till stationen.

Ombygge

Jag har byggt om lite på cronopio.se. Det kändes som om det var dags. Eftersom jag inte längre är stödmedlem på poeter.se kan jag inte publicera texter där, och då är det ett utmärkt tillfälle att se över dessa sidor. Bland annat finns en ny flik i toppmenyn för prosatexter, gamla som nya. Dessutom har jag justerat lite i designen. Lämna gärna kommentarer eller kritik, jag bits inte.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑