Kategori: Litteratur (sida 1 av 8)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Tusen nålar av Stefan Lindberg

Titel: Tusen nålar
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1999
Sidantal: 162
Genre: Noveller


Omkring 2008, innan jag registrerade den här webbplatsen, hade jag en blogg där jag bland annat recenserade böcker. En av dessa böcker var den då nyutkomna I Gorans ögon, Stefan Lindbergs (f. 1971) andra novellsamling. Bloggen finns fortfarande kvar och kan beskådas här, och det aktuella inlägget här. Jag minns att jag tyckte boken mer än väl hade sina poänger, men att det kunde bli lite för putslustigt, lite för studentikost, mellan varven. Lite för mycket hjärna och mindre hjärta.

Men Lindberg debuterade redan 1999, vid 28 års ålder (jämför med mig själv, som var lika gammal när jag debuterade 2009). Och hans debut håller måttet, absolut. Det är förvånansvärt mogna noveller som alla övertygar på sitt sätt. Boken innehåller åtta berättelser som alla har något, tja, inte övernaturligt, men onaturligt inblandat i de vardagliga skeendena. Så upptäcker flygfotografen i öppningsberättelsen ”Flygfotografens sista sommar” en pojke på sina foton, en pojke som verkar sjunka ner i marken, djupare för varje foto. Och han blöder. I hans närhet figurerar även en man som verkar ha någon slags mystisk koppling till pojken. Jag har mina idéer om vad det handlar om, men vill naturligtvis inte förstöra för den som ännu inte läst berättelsen, så jag behåller dem för mig själv. En rätt obehaglig novell.

I ”Om du flyger” har en flicka en ovanlig förmåga. Men att sticka ut kan få förödande konsekvenser. En mycket bra berättelse, som dock hade fått kunna vara lite längre.

Vidare: En ung man får i ”Klasskamrater” chansen att leva om sitt liv som förstaklassare, men i en vuxens skepnad, vilket erbjuder honom möjligheten att rädda den unge klasskamraten som är de andras hackkyckling och mobboffer. Men kan man verkligen ändra på det förflutna? En av bokens starkare noveller.

”Fabrizio” handlar om en ung pojke som ramlar ner i ett brunnshål i Italien. Det är sent 70-tal, eller tidigt 80-tal, och i Sverige håller två kusiner på att bygga ett sandtorn för att sätta rekord och komma med i tidningen Buster. Deras göranden varvas med passager från Italien och pojken som heter Fabrizio. Ska han överleva? Temat är att växa upp och att inse att man inte kan vara barn för evigt (så tolkade jag det i alla fall).

I novellerna ”I våra kommuner” och ”Bortamatch” är temat att längta bort, att släppa allt och försvinna. Jag föredrar den förra, som verkar handla om en man och en flicka som hela tiden är i rörelse och inte verkar kunna stanna. En vag känsla att världen är i uppror, eller att någon slags katastrof inträffat, svävar över läsandet.

Jag ska inte nämna alla noveller mer än att säga att jag tycker de alla har något visst … även om det naturligtvis handlar om en debut och man inte kan förvänta sig finslipad perfektion. Men det är ändå en imponerande och läsvärd samling. Jag får ta och läsa om I Gorans ögon snart, och sedan hoppas på att Lindberg inte övergivit novellen för alltid.

Kuriosa: Bokens titel syftar på en kort passage i en berättelse (minns inte vilken, men förmodligen ”Klasskamrater”) där någon gör tusen nålar på någon annan (alltså vrider om skinnet på underarmen, sådär som vi alla gjorde på varandra som barn).

Kuriosa 2: Bokens omslag kan vara bland det fulaste jag sett. Tur att man inte dömer hunden efter håren.

Bokfört av Lars Jakobson

Titel: Bokfört
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2020
Sidantal: 176
Genre: Essä/kortprosa

Om Lars Jakobson (f. 1959) har jag skrivit förr, se här och här. Bokfört är hans senaste bok, och den består av två delar. Första delen är en essä betitlad ”Ars moriendi” (latin för ”Konsten att dö”). I den behandlar Jakobson ”livet efter katastrofen” med utgångspunkt i två romaner: Vägen av Cormack McCarthy och En gång skall vi alla… av Joanna Russ.

Det är en ganska spretig text, med utvikningar till höger och vänster. Jakobson lyckas dock alltid komma tillbaka till huvudtemat. Dessutom problematiserar han på ett förtjänstfullt sätt samspelet mellan de två könen (främst vad gäller Russ roman). I McCarthys bok har två karaktärer av hankön huvudrollerna, och därmed blir personporträtten ”kargare”.

Kanske hade essän vunnit på att vara lite kortare, men å andra sidan får läsaren en massa hänvisningar till intressant litteratur och intressanta författarskap. Det är den första essän av Jakobson jag läst (tidigare har han bl.a. skrivit i den här formen i boken Stjärnfall. Om sf (2003).

Bokens stora behållning är dock den andra delen, ”Tomhetens barn”, som är en samling kortprosa påstått skriven av den mystiske Raymond Kimber. Denne figur har följt med ett tag i Jakobsons författarskap och har citerats mer eller mindre flitigt i hans böcker. Först trodde jag att den, får man ändå förmoda, fiktive författaren var psykolog och texterna ur ”Tomhetens barn” var fallstudier. I efterordet påstår Jakobson att han gjort efterforskningar för att få reda på vem Kimber är och kommer enbart fram till att han är amerikan, förmodligen ”född på femtiotalet”. Mystiken tätnar!

I cirka hundra texter beskriver Kimber/Jakobson olika personlighetstyper. Vi möter Beröringsmänniskan:


Beröringsmänniskan sitter en sommarkväll med sin hustru i soffan. De sitter mittemot varandra med ryggarna mot armstöden och han har hennes smutsiga fötter i knät, i sina händer. Vägdamm, strandsand, en hel dag på bara fötter och han för tummen i en liten cirkel i gropen mellan senan och ankelknölen på fotens insida. Smuts, sand, silkesliknande grått damm över solbrännan. Inte mer än så, inte ett ögonblick mindre.

Så blir vissa av texterna ren poesi. Vidare, om Adolescensmänniskan:


Adolescensmänniskan trodde en gång att han skulle bli vuxen. Han såg männen och kvinnorna underifrån, han såg dem gå förbi. De gjorde olika saker, de hälsade på varandra. Ibland hälsade de också på honom och det fick honom att tro att han en gång skulle bli som de. Han skulle vakna på morgonen till en värld av orsak och mening, han skulle gå hemifrån, han skulle arbeta och köpa saker och jäkta och köra bil, på kvällarna skulle han komma hem uttröttad och bli sittande framför tvn. Han skulle ha en andedräkt som luktade rått kött.

Så blir den svåra uppgiften att passa in och hitta sin plats problematiserad och beskriven på ett närmast cyniskt sätt. Jag älskar det.

En favorit är Lökmänniskan, en allegorisk text som nästan hemfaller åt det fantastiska:

Med ryggen mot sänggaveln och med benen i kors skalar den stora lökmänniskan ljudlöst av sig i det mörka sovrummet. Svagt hör hon ljudet av bilar och musik på gatan långt nedanför, skönjer återskenet av ljusreklamens växlingar. Först av med det torra ytterskalet. Det är: nattlinne, hudkräm, adress, våningsplan. Telefonen som står tyst på nattduksbordet, bilnycklarna vilande i skålen i hallen. Därnäst det tjocka närmast svartröda lagret, blankt som ingnidet med olja. Där ryms en lång karriär, en kärlek som aldrig blev av, två avslutade äktenskap och lika många barn, båda i det första, båda bosatta på varsitt håll i landet. Det svider redan, ögonen tåras. Men hon fortsätter, sticker tummarna under nästa skal, fläker upp det med fler tårar som följd. Och sedan är det ju de där tunna skikten mellan skalen, de som är som gammalt flygpostpapper, och som klibbar och fäster sig vid allt. Drömmar och förhoppningar. Också de rivs bort.

Här påminns jag om text jag själv skrivit (”Gnosia” ur Utkast till ett mörker). Det är ett förtjänstfullt sätt att beskriva hur vi alla är uppbyggda av erfarenheter och försuttna chanser, och chanser vi tog.

Sedan Knivmänniskan:

Knivmänniskan är en man som det sista han gör varje kväll är att gå runt i huset och se till att alla knivar ligger stilla och tryggt i sina lådor och att lådorna i sin tur är ordentligt stängda.

Texten blir en liten parabel till rädslan att skada dem vi älskar, något vi väl alla någon gång känt. En obehaglig känsla vilar över stycket, vilket inte är konstigt med tanke på ämnet.

Slutligen påminner texten om Elitmänniskan om en passage i novellen ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” av Harlan Ellison (1934-2018). Elitmänniskans värv är trädgårdsmästarens, och han är inte främmande för att föra samman två mer eller mindre ensamma människor i det att han planterar två fruktträd i deras trädgårdar. En mycket vacker text.

Det är till syvende och sist ”Tomhetens barn” som är den stora behållningen med Bokfört. Det påstås i efterordet att Kimber skrivit flera hundra texter. Man kan hoppas på att ännu fler ”översätts” i framtiden.

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Antwerp av Roberto Bolaño

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Den består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.

Inland av Arne Dahl

Titel: Inland
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 379
Genre: Deckare

 

Inland är del två i Arne Dahls förmodade trilogi (tetralogi?), och man bör först ha läst del ett, Utmarker. Inte bara för att det är samma huvudpersoner, utan för att ettan slutade med en ganska stor cliffhanger. Utöver detta knyter Inland dessutom an till föregångaren på många punkter. Men båda böckerna är lättlästa bladvändare med mycket action, så gillar man spänningslitteratur är det egentligen bara att läsa.

Titeln anspelar inte bara på det snöiga Norrlands inland dit ex-poliserna Sam Berger och Molly Blom tagit sin tillflykt för att komma undan Säpo som jagar dem. Det handlar också om psykologiska inland, om det mörka djup (och djupa mörker) som bor inom alla människor och hos en del tar sig uttryck i bestialiska former. Sam Berger ställs inför ett fall som borde ha varit avslutat, men som via en märklig identitetsstöld blir aktuellt igen. Omkring tio år tidigare förhörde han och dåvarande kollegan Desiré Rosenkvist (Deer kallad) en mycket instabil man som en del i en mordutredning. En serie mord som riktar in sig på mödrar och unga söner tvingar Berger och Blom att från sina gömställen i Norrlands inland börja nysta i fallen. De får hjälp av Deer som jobbar på Nationella operativa avdelningen. Hon måste nu hålla i två trådar – dels en officiell utredning, dels en där hon, Berger och Blom förser varandra med information för att komma vidare. Och – som alltid i spänningslitteratur – klockan tickar …

Om jag tyckte tempot i Utmarker var bitvis högt är det ingenting mot Inland. Utöver att det är mycket action är det också mycket information läsaren måste hantera. Därtill ska läggas att Arne Dahl har en fäbless för att skriva filmiskt. Boken är skriven i tredjeperson, men ibland så att säga zoomas det ut och den allvetande författaren antar ett örnperspektiv. Dessutom får man exklusivt följa Deer i ett par kapitel. Dahl är mån om att ge henne kött på benen och lyckas med detta genom att relativt ingående beskriva hennes relation till sin dotter. Märkligt nog kommer man henne närmre in på livet än Berger och Blom, de egentliga huvudpersonerna. Dock kommer det ju fler böcker, och jag kan tänka mig att Dahl vill portionera ut informationen om sina protagonister i lagom dos. Särskilt om Bloms bakgrund vore trevligt att få reda på mer.

Inland är en fartfylld thriller med många invecklingar och djupdykningar i människans inre. Dahl är suverän på att beskriva de uttryck dessa mentala vindlingar kan ta, och han gör det dessutom på ett bitvis väldigt litterärt sätt. Ibland tycker jag dock att det höga tempot och den mängd information om mördare, misstänkta och sidokaraktärer blir för svårsmält, särskilt när det kombineras med det faktum att man i början av vissa kapitel helt enkelt inte vet från vems perspektiv det berättas. Då är man ute på hal is. Samtidigt är det lite lockande. Jag vet att jag inte är särskilt konsekvent här. Och detta är verkligen nitpicking, men jag har generellt svårt för tempusblandning. I vissa kapitel skiftas det från imperfekt till presens på ett rätt hackigt sätt.

Dessa små mankemang till trots rekommenderar jag verkligen boken, och därmed även föregångaren Utmarker. Förmodligen lär jag ta mig an uppföljaren också.

Utmarker av Arne Dahl

Titel: Utmarker
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2016
Sidantal: 384
Genre: Deckare

 

Att läsa Arne Dahl är att kastas mellan tanke och handling, det inre och det yttre. Skrev han pretentiöst. Men det stämmer ju, och har gjort det sedan Misterioso (den första boken i serien om A-gruppen, utgiven 1999). Dahl skriver rappt, det händer saker, och det såväl i det kända som det okända. Det utmarker som fått ge titel åt romanen med samma namn från 2016 är såväl mentala som fysiska. Och återigen – den där ibland halsbrytande farten som fått mig att fastna och ta mig igenom hela serien om A-gruppen (10 böcker, samt en bonusbok i Decamerones anda, Elva [2008] – en berättelse fylld av berättelser i sin tur, ett postmodernistiskt påhitt som nog är mer Jan Arnald [mannen bakom Arne Dahl] än något annat), samt de fyra böckerna om Opcop där några karaktärer från A-gruppen fått följa med ut i de europeiska spelmarkerna och där träffa nya kollegor. Samtliga av dessa böcker är stor underhållning, även om jag nog tycker det börjat gå lite väl snabbt ibland, särskilt i Blindbock (2013) och Sista paret ut (2014). Nu ska ju inte den här texten handla om de böckerna, men även Utmarker (2016) har det där ibland nästan för filmiska över sig, som om den vore skriven med tanke på att bli film, vilket ju många av Dahls böcker om A-gruppen blivit.

Utmarker handlar om polisen Sam Berger som står inför en eventuell seriemördare och kidnappare. Man får inte veta så mycket om Berger, vilket jag antar är ett medvetet drag inför en planerad trilogi eller tetralogi. På omvägar lär han känna polisen Molly Blom. Exakt hur de går till vill jag inte avslöja med risk att spoila. Deras gemensamma jakt tar dem bakåt i tiden och därefter blir saker väldigt personliga. Och jag slås återigen av lättheten med vilken Dahl för handlingen framåt, hur han utvecklar Bergers och Bloms relation med lika delar skepsis och tillit. Den till en början rätt förvirrande katt-och-råttalek de kör med varandra övergår i vissheten att de gör bäst att samarbeta för att komma lösningen på seriemördaren och deras gemensamma förflutna närmre.

Det säger väl sig självt att jag kan rekommendera Utmarker som utmärkt spänningslektyr. Att det bara är två huvudpersoner nu, till skillnad mot det ganska brokiga persongalleriet i serien om A-gruppen och Opcop-serien gör väl sitt till för att öka tempot. Jag läser inte mycket deckare, men Dahl har jag fastnat för. Jag håller just nu på med del två i den här serien – Inland – och i den lär väl Bergers och Bloms historia fördjupas. Det ser jag fram emot. Och i höst verkar det som del tre är på väg …

Hemsökelser av Lars Jakobson

Titel: Hemsökelser 
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1994
Sidantal: 333
Genre: Berättelser

Lars Jakobsons författarskap är ett av de mest spännande i Sverige. Det är sedan gammalt. Jag har skrivit om hans böcker tidigare, men då gällde det (då) nyligen utkomna titlar. Hemsökelser kom ut 1994, för nästan 25 år sedan. Men bra litteratur rostar som bekant inte.

Att kalla Hemsökelser för en novellsamling vore inte riktigt rätt, i alla fall inte om man anser att noveller ska vara formade efter klassiskt snitt, det vill säga med början, mitt och slut, och så en berättarteknisk båge med point of no return. Hos Jakobson handlar det just snarare om berättelser, eller kanske snarare om dokumentärer förklädda till berättelser. Det är ett grepp han senare skulle förfina i romaner som Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006). Här kan det bitvis kännas spretigt, men det lägger också till charmen. I samlingens fem berättelser måste läsaren jobba aktivt för att få ut maximalt av det lästa. Ibland är skeendena inte kronologiska, och man får anstränga sig för att sortera i den information som bjuds. Det är litteratur med tuggmotstånd, och sådant gillar jag. Termen ”kontrafaktisk” har nämnts i samband med Jakobsons författarskap. Det är en slags borgesiansk blandning av sant och falskt, allt förpackat i en prosa som delvis känns vetenskaplig och därmed autentisk. Men det finns falluckor, och den här känslan av att inte veta vad som är riktigt och vad som inte är det bidrar till stor del till berättelsernas styrka. Ofta står man stadigt, men ibland svajar det till, som på ett gungfly.

Samlingens bästa berättelse heter ”Kandidat”. En text som under, och särskilt efter, läsningen framkallar ett visst obehag när insikten om vad som verkligen avhandlas har landat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den stora frågan är: Vad innebär det att vara människa? Kan en annan livsform bli människa? Här gör Jakobson bruk av den dokumentära stilen på ett föredömligt sätt. Berättarens far jobbar på ett militärprojekt i ett nedlagt sjukhus. En man är inlåst i en cell djupt under jord. Han är Ingen. Kan han bli Någon? Mitt i texten är rapporter om ett antal mord begångna på landsbygden insprängda. Gärningsmannen hittas aldrig. I förstone undrar man som läsare vad detta har att göra med resten av berättelsen, men så smyger sig insikten på. Långsamt. I slutet av historien tar en berättare i jag-form vid, men det är en bedräglig sådan. En försvunnen kvinna spelar också en viss roll. Om man kan bli människa, kan man då också regrediera från att vara det?

Här fungerar den dokumentära stilen. I berättelsen ”Johanna jobbar åt McDonald’s” fungerar det inte lika bra. Det blir för mycket, för spretigt. Johanna är föräldralös och har jobbat för McDonald’s i hela sitt liv. Parallellt med hennes berättelse får läsaren McDonald’s historia, samt en massa vetenskapliga (faktiska eller kontrafaktiska) textsjok rörande olika naturfenomen som alla har koppling till så kallade ”molnfall”: Ibland händer det att molnen på himlen förstenas och faller ner på människorna. Avverkningen av Amazonas regnskogar och en telepatisk (?) indian ingår också i berättelsen. Men det blir för rörigt. En del hade nog kunnat klippas bort utan att den röda tråden gått förlorad. Någon slags kritik mot imperier av alla de slag. Eller?

I ”De falska ansiktena” interfolieras en synnerligen allvarlig historia om fysisk och psykisk misshandel i ett parförhållande med den om wendigon (här skriven som windigo), en varelse som förekommer i vissa amerikanska ursprungsbefolkningars mytologi. Här är dock indianerna flyttade till ett reservat på den sydskånska slätten. En windigo är en varelse som lever av människors kött och rädsla. Så får den personlighetsförändring den misshandlande maken genomgår en övernaturlig prägel. En scen när huvudpersonen, tillika kvinnan i berättelsen, kommer hem sent från jobbet är riktigt riktigt obehaglig. Jakobson var 35 när Hemsökelser publicerades. Att lyckas skriva så suggestivt och kusligt är förvisso imponerande oavsett ålder, men det är ändå inte utan att jag vill jämföra mig själv med honom, att jag vill uppnå den styrkan. En passus: Jag är på andra sidan 35-strecket …

Den här boken är i princip omöjlig att få tag på annat än som e-bok idag. Jag hade tur och hittade efter många års (sporadiskt) letande ett exemplar på Myrorna. Men det är också en del av charmen. Litteraturen är förstås inte bara det som kommer ut idag utan ett träd med miljarder rötter som sträcker sig djupt djupt ner i marken och förgrenar sig. Lite som Borges trädgård. Och att jämföras med just den store argentinaren tror jag inte Jakobson hade haft något emot.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel:
Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Min Jihad av Hanna Gadban

Titel: Min Jihad Min Jihad
Författare: Hanna Gadban
Förlag: Fri Tanke
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 255
Genre: Samhällsdebatt

Årets kanske viktigaste svenska bok.

Så skriver Per Gudmundson (Svenska Dagbladet) på omslaget till Hanna Gadbans debut Min Jihad. Boken kom ut förra året, men jag vågar nog påstå att den är minst lika viktig i år och, tyvärr, även de närmsta åren. Så ser det nu en gång ut i samhället.

Hanna Gadban kom till Sverige från Irak i vuxen ålder. Här har hon utbildat sig till lärare och är en aktiv samhällsdebattör. Hon kallar sig feminist och liberal muslim. För detta har hon hamnat i en del blåsväder, för att uttrycka det milt. I Sverige är det nämligen som så att den islam som syns och hörs i debatten företräds av en mer eller mindre exklusiv klubb av sunnimuslimer med mer eller mindre tydliga kopplingar till diverse extremistorganisationer i Sverige, men även utomlands. Gadban använder termerna salafism och wahhabism och menar därmed hardcoremuslimer som tolkar Koranen bokstavstroget och vill införa sharia var de än bor.

Det här är inte purfärska marker för mig, då jag följt debatten ett tag nu och försökt göra mig en bild av vilka som företräder vad. Det är inte så att jag vill känna till de här begreppen, men dessvärre är de en del av samhället idag. Det har framkommit att svenska staten strösslar pengar över muslimska organisationer som har en mer eller mindre tydlig koppling till andra organisationer varifrån man bjuder in talare och föreläsare. Dessa är inte sällan så kallade hatpredikanter som fördömer homosexualitet, anser att män och kvinnor ska leva åtskilt och att de bestialiska krigsbrott som IS nu gör sig skyldiga till i Mellanöstern är beundransvärda.

Jag ska erkänna, och ursäkta franskan, att jag tamigdjävulen blev mer och mer förbannad och äcklad vid läsningen. Vi kallar oss ett demokratiskt och tolerant land, men den toleransen är inte mycket värd när det faktiskt kommer hit människor som flyr från ett förtryck som vi samtidigt bjuder in i landet i och med vår arroganta och, för att uttrycka det milt, naiva migrationspolitik.

Jag känner att detta är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, vilket kommer framöver. För att fokusera på Gadbans bok, som det ju handlar om, kan jag sammanfatta den med två ord: Gripande och förskräckande. Gadban skriver otroligt medryckande och på en klar och lättbegriplig svenska. Visst är boken jävig, eftersom hon utgår från egna erfarenheter, men hon blandar inte in en massa snömos á la svensk postmarxistvänster (och här dyker mina förutfattade meningar upp!) såvida det inte är för att kritisera dem. Det är nämligen också som så att de människor man kunde tro skulle ställa upp på förtryckta kvinnor från andra kulturers sida, nämligen företrädare för exempelvis Vänsterpartiet och Fi, samt offentliga debattörer med sympatier åt det hållet, de människorna vänder människor som Gadban och andra ryggen totalt. Varför kommer man till Sverige? Jo, man flyr något. Det kan vara krig, fattigdom eller förföljelse. Vill man då att det man flyr ska ta sig hit, välkomnas av politiker och makthavare, samt beläggas med någon slags oberörbar status som gör att det inte får kritiseras? Knappast.

Boken är indelad i tre delar, med kapitel som löper omlott. I kapitlen betitlade Min jihad berättar Gadban om sina egna erfarenheter, hur det var när hon kom till Sverige, möten med andra (främst kvinnor) invandrade från Irak och andra arabisktalande länder. Hon besöker också imamer som företräder olika tolkningar av islam (sunni, shia m.fl.) och samtalar med dem. Hon ställer frågan om det finns någon liberal islam, om det går att förena islam med modern, västerländsk sekularism, om Koranen måste följas bokstavstroget, eller om man bör sätta den i kontext med samtiden.

I kapitlen Svensk dawah (betyder mission) kartlägger hon de olika muslimska föreningar som syns och hörs mest i Sverige, deras företrädare och de kopplingar de flesta har på mer eller mindre omvägar till extrem salafism som förespråkar bokstavstrogen tolkning av Koranen, som fördömer minoriteter och andra sexualiteter och som, om de inte uppenbart uppmuntrar till det, i alla fall inte fördömer människor som åker ner till Syrien för att strida på IS sida. Det är en hel del gillande på Facebook, inlägg med IS-flaggan, hyllningar till stupade ”krigare” som kommer fram. Flertalet av de människor som är involverade i den här skiten (inbjudningar av suspekta personer, försvarande av motbjudande sedvänjor, gillande av, och upphöjande av FB-poster som har med IS eller dem som krigar med dem att göra) sitter på hyfsat viktiga positioner inom olika muslimska föreningar i Sverige. Det är de som lyfts fram och får representera ”alla” muslimer i Sverige i tv-soffor, debattprogram osv. Jag ska inte nämna några namn; många av dem står i boken, så läs själva.

Slutligen tar Gadban i kaptitlen På jakt efter liberal islam upp frågan huruvida det finns något som heter liberal islam. Hon säger sig själv tillhöra dem som förespråkar en sådan, men de är få i Sverige, eller så hörs de helt enkelt inte. Med utgångspunkt i klassiska filosofer och upplysningstiden drar hon paralleller till dagens samhälle och vikten av att islam (i alla fall i västerlandet) måste reformeras för att ha en plats i ett sekulariserat samhälle. Med andra ord: Religion är en privatsak. Vi ska inte ursäkta gammalmodiga och kvinnofientliga seder (för att ta ett exempel) bara för att vi är rädda för att bli kallade rasister när vi kritiserar islam. Eftersom boken inte är eller gör anspråk på att vara en teologisk eller filosofisk avhandling är dessa kapitel av en mer kontemplerande natur och tar sin utgångspunkt i författarens egna erfarenheter.

Som sagt, det här är ingen recension. Snarare kanske en presentation, av en debatt som rör ett problem ur vilket denna bok tar avstamp. Det är ett startskott. En brandfackla. Det handlar om något extremt viktigt, något som berör oss alla, eller kommer att göra det. Det är – återigen – en debatt som är värd flera egna inlägg. Men kontentan är i alla fall, såsom jag uppfattar boken, att Sverige och svenskar i sin vilja att vara till lags och i sin iver att inte kritisera och vara ”rasister” tillåter sådant som människor faktiskt flyr från. Det handlar om människor som inte vill se, som vänder sig bort. Och det handlar om att det faktiskt finns alternativ – såväl för de människor som har en islamisk tro och vill leva i ett sekulärt samhälle där religionen är något personligt, och som inte vill se sig representerade av ärkekonservativa som de av oss som ser ett problem men inte vågar tala om det.

Hanna Gadbans mod kan inspirera andra; det har inspirerat mig. Jag vet inte hur jag ska använda den inspirationen, men det är i alla fall en början.

Autisterna av Stig Larsson

Titel: Autisterna
Författare: Stig Larsson
Förlag: Alba/Modernista
Utgivningsår: 1979/2014
Sidantal: 125
Genre: Roman/postmodernism

Stig Larssons Autisterna kom ut 1979 och var hans debut. Man talade då om en slags vattendelare som förebådade en ny strömning i svensk litteratur, från realism till postmodernism. Att tala om en boks betydelse för en litterär utveckling är vanskligt, då det riskerar att ställa själva boken som sådan i skuggan. Samtidigt kan jag förstå att just Autisterna var en tacksam bok att ge en sådan roll.

Egentligen har boken ingen handling. Egentligen handlar boken om allt. Så kan man sammanfatta något som förmodligen inte skulle publiceras idag, och det inte för att det handlar om en dålig text, tvärtom. Men idag känns det inte som om det finns samma plats för den här typen av skrivande. Visst har litteraturen alltid varit kommersiell (delvis), men på senare år tycker jag att uppdelningen i olika genrer och typer av marknadsföring har utvecklats på ett klarare sätt.

Nåja. Autisterna handlar inte om någonting. Samtidigt är den allomfattande, i det att den så att säga är ett utsnitt ur en verklighet som pågår, alltid har pågått och kommer att pågå i evighet. Det är svårt att förklara, men en del av den här bokens storhet (naturligtvis enligt undertecknad) ligger i just det att den är självklar i sin början och sitt slut, men den hade också kunnat fortsätta. I evighet. Jag märker att jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Det är som om någon har liksom huggit fast i en del av verkligheten när den forsar förbi i hög fart (tänk de där fotona med lång exponering som ofta visar bilar i rörelse på motorvägar och i storstäder och är som färgglada serpentiner) och ”lyft ut” den till granskning.

I sexton korta kapitel rör sig en man genom ett Europa på 1950-, 60- och 70-talen. Men identiteten är förrädisk. Är det verkligen samme person? I ett kapitel är han en person med pedofila böjelser som till slut förgriper sig på en liten flicka. Han beskriver det som det sker, utan att lägga någon större värdering i det. I ett annat kapitel är han en liten pojke som är sjuk och behöver ett nytt hjärta. Han får ett donerat, men det visar sig komma från en flicka han var lekkamrat med och som förolyckats. I slutet visar det sig dock att det inte alls var från henne det kom. Pojkens ångest gestaltas mycket skickligt. I ett annat kapitel fängslas berättaren för något och får inte veta vad. Han hålls i en cell och dagarna går. Han får inte veta vad han är anklagad för, men han accepterar sitt öde. Men fängelset är inte vad det verkar vara. Frågan är om det ens är ett fängelse. Slutet på kapitlet är abrupt och skrämmande.

Trots att jag nu redan gjort det måste jag ändå tillstå att det är rätt meningslöst att försöka beskriva något. Boken är. Huvudpersonen (eller huvudpersonerna) är. Han/de rör sig som en skugga genom Europa. Observerar. Och trots avsaknaden av fasta hållpunkter lyckas Larsson ändå gestalta den ångest, den leda och den förtvivlan denne betraktare känner. Han är ingen. Han är alla. Det är bitvis tråkigt, obehagligt, skrämmande, sorgligt. Ibland vilar något hotfullt över denna redogörelse av klingflackande liv. Känslan av ett (mentalt) oväder härskar. När som helst kan det börja blixtra. Men ofta går det inte så långt.

Jag tyckte mycket om den. Trots avsaknaden av en röd tråd finns tråden ändå där, i just dess frånvaro. Det är en stor bok i det lilla formatet. Man ska vara försiktig med att klassikerstämpla böcker, men det ligger väl ändå något i det faktum att boken ofta omnämns tillsammans med just det ordet.