Kategori: Litteratur (sida 1 av 7)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Hemsökelser av Lars Jakobson

Titel: Hemsökelser 
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1994
Sidantal: 333
Genre: Berättelser

Lars Jakobsons författarskap är ett av de mest spännande i Sverige. Det är sedan gammalt. Jag har skrivit om hans böcker tidigare, men då gällde det (då) nyligen utkomna titlar. Hemsökelser kom ut 1994, för nästan 25 år sedan. Men bra litteratur rostar som bekant inte.

Att kalla Hemsökelser för en novellsamling vore inte riktigt rätt, i alla fall inte om man anser att noveller ska vara formade efter klassiskt snitt, det vill säga med början, mitt och slut, och så en berättarteknisk båge med point of no return. Hos Jakobson handlar det just snarare om berättelser, eller kanske snarare om dokumentärer förklädda till berättelser. Det är ett grepp han senare skulle förfina i romaner som Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006). Här kan det bitvis kännas spretigt, men det lägger också till charmen. I samlingens fem berättelser måste läsaren jobba aktivt för att få ut maximalt av det lästa. Ibland är skeendena inte kronologiska, och man får anstränga sig för att sortera i den information som bjuds. Det är litteratur med tuggmotstånd, och sådant gillar jag. Termen ”kontrafaktisk” har nämnts i samband med Jakobsons författarskap. Det är en slags borgesiansk blandning av sant och falskt, allt förpackat i en prosa som delvis känns vetenskaplig och därmed autentisk. Men det finns falluckor, och den här känslan av att inte veta vad som är riktigt och vad som inte är det bidrar till stor del till berättelsernas styrka. Ofta står man stadigt, men ibland svajar det till, som på ett gungfly.

Samlingens bästa berättelse heter ”Kandidat”. En text som under, och särskilt efter, läsningen framkallar ett visst obehag när insikten om vad som verkligen avhandlas har landat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den stora frågan är: Vad innebär det att vara människa? Kan en annan livsform bli människa? Här gör Jakobson bruk av den dokumentära stilen på ett föredömligt sätt. Berättarens far jobbar på ett militärprojekt i ett nedlagt sjukhus. En man är inlåst i en cell djupt under jord. Han är Ingen. Kan han bli Någon? Mitt i texten är rapporter om ett antal mord begångna på landsbygden insprängda. Gärningsmannen hittas aldrig. I förstone undrar man som läsare vad detta har att göra med resten av berättelsen, men så smyger sig insikten på. Långsamt. I slutet av historien tar en berättare i jag-form vid, men det är en bedräglig sådan. En försvunnen kvinna spelar också en viss roll. Om man kan bli människa, kan man då också regrediera från att vara det?

Här fungerar den dokumentära stilen. I berättelsen ”Johanna jobbar åt McDonald’s” fungerar det inte lika bra. Det blir för mycket, för spretigt. Johanna är föräldralös och har jobbat för McDonald’s i hela sitt liv. Parallellt med hennes berättelse får läsaren McDonald’s historia, samt en massa vetenskapliga (faktiska eller kontrafaktiska) textsjok rörande olika naturfenomen som alla har koppling till så kallade ”molnfall”: Ibland händer det att molnen på himlen förstenas och faller ner på människorna. Avverkningen av Amazonas regnskogar och en telepatisk (?) indian ingår också i berättelsen. Men det blir för rörigt. En del hade nog kunnat klippas bort utan att den röda tråden gått förlorad. Någon slags kritik mot imperier av alla de slag. Eller?

I ”De falska ansiktena” interfolieras en synnerligen allvarlig historia om fysisk och psykisk misshandel i ett parförhållande med den om wendigon (här skriven som windigo), en varelse som förekommer i vissa amerikanska ursprungsbefolkningars mytologi. Här är dock indianerna flyttade till ett reservat på den sydskånska slätten. En windigo är en varelse som lever av människors kött och rädsla. Så får den personlighetsförändring den misshandlande maken genomgår en övernaturlig prägel. En scen när huvudpersonen, tillika kvinnan i berättelsen, kommer hem sent från jobbet är riktigt riktigt obehaglig. Jakobson var 35 när Hemsökelser publicerades. Att lyckas skriva så suggestivt och kusligt är förvisso imponerande oavsett ålder, men det är ändå inte utan att jag vill jämföra mig själv med honom, att jag vill uppnå den styrkan. En passus: Jag är på andra sidan 35-strecket …

Den här boken är i princip omöjlig att få tag på annat än som e-bok idag. Jag hade tur och hittade efter många års (sporadiskt) letande ett exemplar på Myrorna. Men det är också en del av charmen. Litteraturen är förstås inte bara det som kommer ut idag utan ett träd med miljarder rötter som sträcker sig djupt djupt ner i marken och förgrenar sig. Lite som Borges trädgård. Och att jämföras med just den store argentinaren tror jag inte Jakobson hade haft något emot.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel:
Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Min Jihad av Hanna Gadban

Titel: Min Jihad Min Jihad
Författare: Hanna Gadban
Förlag: Fri Tanke
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 255
Genre: Samhällsdebatt

Årets kanske viktigaste svenska bok.

Så skriver Per Gudmundson (Svenska Dagbladet) på omslaget till Hanna Gadbans debut Min Jihad. Boken kom ut förra året, men jag vågar nog påstå att den är minst lika viktig i år och, tyvärr, även de närmsta åren. Så ser det nu en gång ut i samhället.

Hanna Gadban kom till Sverige från Irak i vuxen ålder. Här har hon utbildat sig till lärare och är en aktiv samhällsdebattör. Hon kallar sig feminist och liberal muslim. För detta har hon hamnat i en del blåsväder, för att uttrycka det milt. I Sverige är det nämligen som så att den islam som syns och hörs i debatten företräds av en mer eller mindre exklusiv klubb av sunnimuslimer med mer eller mindre tydliga kopplingar till diverse extremistorganisationer i Sverige, men även utomlands. Gadban använder termerna salafism och wahhabism och menar därmed hardcoremuslimer som tolkar Koranen bokstavstroget och vill införa sharia var de än bor.

Det här är inte purfärska marker för mig, då jag följt debatten ett tag nu och försökt göra mig en bild av vilka som företräder vad. Det är inte så att jag vill känna till de här begreppen, men dessvärre är de en del av samhället idag. Det har framkommit att svenska staten strösslar pengar över muslimska organisationer som har en mer eller mindre tydlig koppling till andra organisationer varifrån man bjuder in talare och föreläsare. Dessa är inte sällan så kallade hatpredikanter som fördömer homosexualitet, anser att män och kvinnor ska leva åtskilt och att de bestialiska krigsbrott som IS nu gör sig skyldiga till i Mellanöstern är beundransvärda.

Jag ska erkänna, och ursäkta franskan, att jag tamigdjävulen blev mer och mer förbannad och äcklad vid läsningen. Vi kallar oss ett demokratiskt och tolerant land, men den toleransen är inte mycket värd när det faktiskt kommer hit människor som flyr från ett förtryck som vi samtidigt bjuder in i landet i och med vår arroganta och, för att uttrycka det milt, naiva migrationspolitik.

Jag känner att detta är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, vilket kommer framöver. För att fokusera på Gadbans bok, som det ju handlar om, kan jag sammanfatta den med två ord: Gripande och förskräckande. Gadban skriver otroligt medryckande och på en klar och lättbegriplig svenska. Visst är boken jävig, eftersom hon utgår från egna erfarenheter, men hon blandar inte in en massa snömos á la svensk postmarxistvänster (och här dyker mina förutfattade meningar upp!) såvida det inte är för att kritisera dem. Det är nämligen också som så att de människor man kunde tro skulle ställa upp på förtryckta kvinnor från andra kulturers sida, nämligen företrädare för exempelvis Vänsterpartiet och Fi, samt offentliga debattörer med sympatier åt det hållet, de människorna vänder människor som Gadban och andra ryggen totalt. Varför kommer man till Sverige? Jo, man flyr något. Det kan vara krig, fattigdom eller förföljelse. Vill man då att det man flyr ska ta sig hit, välkomnas av politiker och makthavare, samt beläggas med någon slags oberörbar status som gör att det inte får kritiseras? Knappast.

Boken är indelad i tre delar, med kapitel som löper omlott. I kapitlen betitlade Min jihad berättar Gadban om sina egna erfarenheter, hur det var när hon kom till Sverige, möten med andra (främst kvinnor) invandrade från Irak och andra arabisktalande länder. Hon besöker också imamer som företräder olika tolkningar av islam (sunni, shia m.fl.) och samtalar med dem. Hon ställer frågan om det finns någon liberal islam, om det går att förena islam med modern, västerländsk sekularism, om Koranen måste följas bokstavstroget, eller om man bör sätta den i kontext med samtiden.

I kapitlen Svensk dawah (betyder mission) kartlägger hon de olika muslimska föreningar som syns och hörs mest i Sverige, deras företrädare och de kopplingar de flesta har på mer eller mindre omvägar till extrem salafism som förespråkar bokstavstrogen tolkning av Koranen, som fördömer minoriteter och andra sexualiteter och som, om de inte uppenbart uppmuntrar till det, i alla fall inte fördömer människor som åker ner till Syrien för att strida på IS sida. Det är en hel del gillande på Facebook, inlägg med IS-flaggan, hyllningar till stupade ”krigare” som kommer fram. Flertalet av de människor som är involverade i den här skiten (inbjudningar av suspekta personer, försvarande av motbjudande sedvänjor, gillande av, och upphöjande av FB-poster som har med IS eller dem som krigar med dem att göra) sitter på hyfsat viktiga positioner inom olika muslimska föreningar i Sverige. Det är de som lyfts fram och får representera ”alla” muslimer i Sverige i tv-soffor, debattprogram osv. Jag ska inte nämna några namn; många av dem står i boken, så läs själva.

Slutligen tar Gadban i kaptitlen På jakt efter liberal islam upp frågan huruvida det finns något som heter liberal islam. Hon säger sig själv tillhöra dem som förespråkar en sådan, men de är få i Sverige, eller så hörs de helt enkelt inte. Med utgångspunkt i klassiska filosofer och upplysningstiden drar hon paralleller till dagens samhälle och vikten av att islam (i alla fall i västerlandet) måste reformeras för att ha en plats i ett sekulariserat samhälle. Med andra ord: Religion är en privatsak. Vi ska inte ursäkta gammalmodiga och kvinnofientliga seder (för att ta ett exempel) bara för att vi är rädda för att bli kallade rasister när vi kritiserar islam. Eftersom boken inte är eller gör anspråk på att vara en teologisk eller filosofisk avhandling är dessa kapitel av en mer kontemplerande natur och tar sin utgångspunkt i författarens egna erfarenheter.

Som sagt, det här är ingen recension. Snarare kanske en presentation, av en debatt som rör ett problem ur vilket denna bok tar avstamp. Det är ett startskott. En brandfackla. Det handlar om något extremt viktigt, något som berör oss alla, eller kommer att göra det. Det är – återigen – en debatt som är värd flera egna inlägg. Men kontentan är i alla fall, såsom jag uppfattar boken, att Sverige och svenskar i sin vilja att vara till lags och i sin iver att inte kritisera och vara ”rasister” tillåter sådant som människor faktiskt flyr från. Det handlar om människor som inte vill se, som vänder sig bort. Och det handlar om att det faktiskt finns alternativ – såväl för de människor som har en islamisk tro och vill leva i ett sekulärt samhälle där religionen är något personligt, och som inte vill se sig representerade av ärkekonservativa som de av oss som ser ett problem men inte vågar tala om det.

Hanna Gadbans mod kan inspirera andra; det har inspirerat mig. Jag vet inte hur jag ska använda den inspirationen, men det är i alla fall en början.

Autisterna av Stig Larsson

Titel: Autisterna
Författare: Stig Larsson
Förlag: Alba/Modernista
Utgivningsår: 1979/2014
Sidantal: 125
Genre: Roman/postmodernism

Stig Larssons Autisterna kom ut 1979 och var hans debut. Man talade då om en slags vattendelare som förebådade en ny strömning i svensk litteratur, från realism till postmodernism. Att tala om en boks betydelse för en litterär utveckling är vanskligt, då det riskerar att ställa själva boken som sådan i skuggan. Samtidigt kan jag förstå att just Autisterna var en tacksam bok att ge en sådan roll.

Egentligen har boken ingen handling. Egentligen handlar boken om allt. Så kan man sammanfatta något som förmodligen inte skulle publiceras idag, och det inte för att det handlar om en dålig text, tvärtom. Men idag känns det inte som om det finns samma plats för den här typen av skrivande. Visst har litteraturen alltid varit kommersiell (delvis), men på senare år tycker jag att uppdelningen i olika genrer och typer av marknadsföring har utvecklats på ett klarare sätt.

Nåja. Autisterna handlar inte om någonting. Samtidigt är den allomfattande, i det att den så att säga är ett utsnitt ur en verklighet som pågår, alltid har pågått och kommer att pågå i evighet. Det är svårt att förklara, men en del av den här bokens storhet (naturligtvis enligt undertecknad) ligger i just det att den är självklar i sin början och sitt slut, men den hade också kunnat fortsätta. I evighet. Jag märker att jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Det är som om någon har liksom huggit fast i en del av verkligheten när den forsar förbi i hög fart (tänk de där fotona med lång exponering som ofta visar bilar i rörelse på motorvägar och i storstäder och är som färgglada serpentiner) och ”lyft ut” den till granskning.

I sexton korta kapitel rör sig en man genom ett Europa på 1950-, 60- och 70-talen. Men identiteten är förrädisk. Är det verkligen samme person? I ett kapitel är han en person med pedofila böjelser som till slut förgriper sig på en liten flicka. Han beskriver det som det sker, utan att lägga någon större värdering i det. I ett annat kapitel är han en liten pojke som är sjuk och behöver ett nytt hjärta. Han får ett donerat, men det visar sig komma från en flicka han var lekkamrat med och som förolyckats. I slutet visar det sig dock att det inte alls var från henne det kom. Pojkens ångest gestaltas mycket skickligt. I ett annat kapitel fängslas berättaren för något och får inte veta vad. Han hålls i en cell och dagarna går. Han får inte veta vad han är anklagad för, men han accepterar sitt öde. Men fängelset är inte vad det verkar vara. Frågan är om det ens är ett fängelse. Slutet på kapitlet är abrupt och skrämmande.

Trots att jag nu redan gjort det måste jag ändå tillstå att det är rätt meningslöst att försöka beskriva något. Boken är. Huvudpersonen (eller huvudpersonerna) är. Han/de rör sig som en skugga genom Europa. Observerar. Och trots avsaknaden av fasta hållpunkter lyckas Larsson ändå gestalta den ångest, den leda och den förtvivlan denne betraktare känner. Han är ingen. Han är alla. Det är bitvis tråkigt, obehagligt, skrämmande, sorgligt. Ibland vilar något hotfullt över denna redogörelse av klingflackande liv. Känslan av ett (mentalt) oväder härskar. När som helst kan det börja blixtra. Men ofta går det inte så långt.

Jag tyckte mycket om den. Trots avsaknaden av en röd tråd finns tråden ändå där, i just dess frånvaro. Det är en stor bok i det lilla formatet. Man ska vara försiktig med att klassikerstämpla böcker, men det ligger väl ändå något i det faktum att boken ofta omnämns tillsammans med just det ordet.

Favoritcitat

Ibland läser man böcker som innehåller ord som bygger meningar som på ett eller annat sätt kommer att betyda något för en. Nedanstående är taget ur en sådan bok. Det handlar om Stig Sæterbakken (1966-2012), och boken är Genom natten, översatt av Niklas Darke.

Allt är dött, jag är det enda som lever. Jag kan göra vad jag vill, men det är också det enda. Allt jag har trott på och tagit del av, det har bara varit mina egna illusioner, skapade för att täcka över den tomhet jag har levt med, den där ingenting finns, där ingenting någonsin har funnits, annat än det jag har varit tvungen att föreställa mig för att stå ut. Spöken, alltihop, som kunde ha bytts ut mot andra spöken, det skulle inte ha gjort någon skillnad, jag skulle inte ha märkt något alls. Min tanke är fri, jag kan själv välja hur världen ska vara. Men det är också allt. Den förblir i mig. Allt förblir i mig. Världen är i mig. Den lever och dör med mig. Så som den lever och dör i andra, utan att det som är i mig och det som är i dem förbinds. Vi lever var för sig. Vi inbillar oss att vi delar livet med någon, men vi gör det inte, vi lever ensamma, omgivna av andra, som också lever ensamma. Inget av det som är i mig blir någonsin en del av dem. Det de har blir aldrig mitt.

3 x Lars Jakobson

Lars Jakobson (f. 1959) är en svensk författare. Så enkelt kan man inleda en slags överblick över hans tre senaste böcker, alla formgivna enligt modellen Forums gamla klassikerserie. Vita omslag, en groteskt uppförstorad Times New Roman och sidor med lilatonad kant. Mycket minimalistiskt och snyggt. Tycker jag i alla fall.

Effekter (2011), med sitt härligt smörgula omslag, är en samling essäer och prosatexter. De har tidigare varit publicerade i dags- och kvällspress samt facktidskrifter. Samlingen är väldigt brokig, och precis som med ”vanliga” novellsamlingar finns det texter jag gillade bättre än andra. Av bokens tre texter med skönlitterära ambitioner (”Everest 1924”, ”Matrioska” och ”Ljusgloben”) tyckte jag om samtliga, och särskilt den första, som också inleder boken. Här berättas om engelsmannen George Mallorys bestigning av Mount Everest 1924, med den pikanta detaljen att huvudpersonen och hans kamrater visar sig vara något slags automatoner. Berättelsen skulle kunna klassas som science-fiction, men den närmar sig också begreppet kontrafaktism, ett begrepp som använts ofta om Jakobsons författarskap. ”Ljusgloben” föreställer sig på knappt en och en halv sida ett framtida samhälle upplyst av just ljusglober, vilka får fungera som metaforer för ett upplyst och tryggt samhälle. Den är skriven på väldigt vacker prosa, vilken inte låter beskriva sig utan måste läsas.

Andra texter värda att lyftas fram är ”Knark” (ett inlägg i narkotikadebatten som blandar in en novell av Ursula K. Le Guin helt apropå och får till en slående liknelse), ”AI” och ”Döden i rymddräkt” (där Jakobson får ägna sig mer eller mindre fritt åt science-fiction, vilket han gör med den äran och entusiasmen), ”Borges och Aleph” (för att en text om Borges och hans texter per definition är intressant), samt ”Joe”, som tar formen av ett tal till den sedan ett halvsekel avlidne Joseph McCarthy och funkar lite som en aptitretare för den som är intresserad av McCarthy-processerna och kommunistnojan i USA på femtiotalet.

John & Denise (2013) handlar om just John och Denise som träffas på ett tåg i
New York. John är på väg för att ta värvning i armén och Denise till New York City för att arbeta. Det är i början på nittiotalet, och Gulfkriget är i full gång. De bestämmer sig för att brevväxla, och romanen därifrån om deras korrespondens. Det är dock ingen brevroman i traditionell bemärkelse. Boken berättas i tredje person och ur ett ovanifrånperspektiv. Partierna som handlar om Denises liv berörde mig mest. Såväl Denise som John inser snart att bruket av våld ibland är nödvändigt. Men är det skillnad på våld och våld? Johns dödande är sanktionerat av staten, men räcker det? Jakobsons nyfikenhet på någorlunda modern amerikansk utrikespolitik känns genuin och gör att mitt intresse som läsare bibehålls boken igenom. Han har tidigare skrivit om det senaste Irakkriget i skönlitterär form i romanen Vid den stora floden (2006). Det är en svårläst bok (och inte bara till formen) men som helhet bättre än John & Denise, vilket dock inte innebär att den senare är dålig. I den förra finns ett särskilt parti mot slutet av boken där ett gäng soldater gör en fullkomligt grotesk upptäckt i någon slags underjordisk grotta. Den scenen har liksom etsat sig i fast i mitt minne. Då som nu är Jakobsons prosa metodisk, saklig och nästan lite karg. Han slösar inte med ömhet, men när han då och då droppar en del vackra och visa satser främst vad gäller relationer och kärlek blir de desto mer verkningsfulla. Dessa återfinner man med fördel mot slutet av boken när berättaren summerar Johns och Denises behov av närhet och tillhörighet. De skickar varandra brev men når ändå aldrig fram till varandra. Denna paradox skänker boken en realism och utgör dess styrka. Så här kunde det ha gått till, och så här går det till. Människor är slutna i sig själva och når inte fram till varandra (den framlidne norske författaren Stig Sæterbakken har skrivit mycket vackert och insiktsfullt om detta; tyvärr har jag tappat bort citatet). Tid och plats är av mindre betydelse. En tunn bok med stort innehåll.

De odödliga (2015) inleds med ett förord av en viss Joan Bravais (som man får anta är en fiktiv person skapad av Jakobson själv), liksom i de två tidigare böckerna. Jakobson själv påstås ha gått ur tiden så sent som 2010, vilket kanske kan uppfattas som ett något trött metafiktivt grepp, men jag gillar det. De odödliga utgör del tre i någon slags informell triptyk och kan sägas vara renodlad science-fiction, i alla fall ju längre boken lider. Texten påstås vara ett manuskript hittat längst ner i en låda böcker inlämnade till ett antikvariat någonstans i Montana. Återigen ett väldigt borgesianskt grepp.

Mark Rufus är en diversearbetare i femtioårsåldern. Han försörjer sig som hantverkare och allt-i-allo. Han kärar ner sig i den prostituerade och crackberoende Mary Anne, vars ande sedan följer honom genom livet (och det ska visa sig vara mycket långt). Bokens första del handlar om deras liv i en sömnig småstad i Montana. Ett ganska ruffigt liv, men hanterbart. Men när Mary Anne blir ihjälslagen av en kund förändras allt. Mark blir uppsökt av skumma myndighetstyper som skjuter ihjäl honom. Varför får man reda på i bokens andra del.

Jag hade tänkt skriva mycket mer om handlingen, men det är nog bättre att läsa boken. Inte för att ett eventuellt avslöjande av varför Mark tas av daga skulle avslöja något som inte bokens titel redan gjort, men för att man gör bäst i att läsa boken. Den är nämligen väldigt väldigt bra. Science-fictionelementen framträder först senare i boken. Det blir en smula rörigt, om jag ska vara ärlig, men de tekniska detaljerna är av mindre betydelse. Det här är en bok om ensamhet, och hur allt går i cirklar. SF-vinkeln illustrerar detta på ett träffande sätt, vilket man kanske inte inser förrän man slagit igen boken.

En karaktär vid namn Walk har en mer eller mindre framträdande roll. Samme man dök även upp i John & Denise, då som luttrad krigsfotograf. I den boken hintades det om något som får sin förklaring i De odödliga. Han fungerar initialt som en slags mentor för Mark och dyker även upp senare i berättelsen. De människor Mark stöter på och som är som han genomgår alla mer eller mindre tydliga metamorfoser i och med tidens gång. Men är man verkligen samma person efter så lång tid och så många förvandlingar?

Av de tre böckerna gillade jag den här mest. Det betyder inte att de andra inte skulle vara läsvärda. Tvärtom – Jakobson har en förmåga att packa in mycket på litet utrymme (De odödliga är på 157 sidor, om jag inte minns fel). Vad som kan verka kargt och distanserat i hans språk fyller en större funktion. Han är kort och gott en av de mest intressanta nu levande svenska författarna.

Lästa och påbörjade böcker sommar/höst 2015

LÄSTA
Patrick Modiano
Lilla smycket (2012), Nätternas gräs (2013), Horisonten (2015), Place de l’Étoile (1970), De dunkla butikernas gata (1980)
David MitchellThe Bone Clocks (2014)
Hans KoppelMedicinen (2009)
Carlos Ruiz ZafónHimlens fånge (2011)
Lars JakobsonJohn & Denise (2013)

PÅBÖRJADE
China Miéville
Three Moments of an Explosion (2015)
Lars JakobsonEffekter (2011), De odödliga (2015)
Shūji Terayama – The Crimson Thread of Abandon (2013)

Årtal inom parentes anger originalpublicering på respektive språk.

Everything You Need av Michael Marshall Smith

Titel: Everything You Need 
Författare: Michael Marshall Smith
Förlag: Earthling Publications
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 278
Genre: Noveller/skräck/sci-fi/magisk realism

Michael Marshall Smith skriver fantastiska berättelser.

Så.

Förutom noveller har han även skrivit ett gäng science-fictionromaner under åren. Han skriver även thrillers, men då skippar han Smith på slutet och är bara Michael Marshall. Jag har bara läst hans noveller, men de räcker långt. Första gången jag läste honom var för en herrans massa år sedan. Samlingen hette What You Make It och innehöll lite av varje. Lite science-fiction, lite skräck, lite socialrealism, lite spänning, en massa fabulerande. Sådant jag gillar. Sedan dess har jag lyckats få tag på den ganska omfångsrika samlingen More Tomorrow & Other Stories (begagnad) samt denna, hans senaste. Everything You Need. Special edition. Inte direkt billig, men värd det.

Märkliga saker händer i Marshall Smiths berättelser. Små barn vaknar upp mitt i natten och finner sig förflyttade till en annan dimension. En trio barndomsvänner drar sig till minnes ett äventyr som kanske slutade med ett möte med vampyrer (eller?). En livstrött man hittar något speciellt i en stuga i skogen och får hjälp med att börja om på nytt.

Det är alltid människor och deras göranden och låtanden som står i fokus i berättelserna. Det kan tyckas vara en överflödig sak att nämna, men det är viktigt. När ”specialeffekterna” tar över har karaktärerna, dem man ska bry sig om, nämligen en tendens att överskuggas. Det händer inte särskilt ofta i Michael Marshall Smiths berättelser, och när det händer är det medvetet, såsom i de humoristiska ”The Seventeenth Kind” (en alien ringer in till ett tv-shopprogram) eller ”Autor of the Death”, där författaren träffar på sig själv.

Ofta är det dock ganska plågade karaktärer läsaren möter. De hemsöks av sådant de gjort, eller inte gjort. Kanske får de en chans att göra saker och ting annorlunda, men inget förändras ändå. Det blir bara en annan sorts lidande. De ser tillbaka på det som varit och frågar sig vad som hade hänt om de gjort annorlunda. Till slut måste de resignera och ge upp inför det faktum att de aldrig får veta.

Mina favoriter: Öppningsnovellen ”This Is Now”, där tre män sitter på en pub och minns en händelse för länge sedan. Världen runt om dem är förändrad, men det är oklart hur. Regeringen har spärrat av ett skogsområde i närheten. Vännerna kan naturligtvis inte låta bli att klättra över stängslet. Det de får se förändrar dem för alltid. I ”Sad, Dark Thing” svänger en man som nyss blivit lämnad in på en avtagsväg i skogen. Han kommer fram till en man som har något mycket märkligt i gäststugan bakom huset. Det förblir oklart exakt vad det är, men det kommer ändå att hjälpa huvudkaraktären att gå vidare i sitt liv. En sorglig berättelse, precis som titeln antyder, men också hoppfull.

”What Happens When You Wake Up In The Night” handlar om vad som händer när en liten flicka vaknar i mörkret och inte kan hitta sin nattlampa. Det är flickan som berättar, och tonen känns autentisk och bidrar till osäkerheten i texten. Jag hade läst novellen en gång tidigare och tyckte väl då den var okej och inte mer. En andra genomläsning gjorde den mycket kusligare. Framför allt för att man aldrig får någon riktigt förklaring på vad det är som händer och varför. Det gillar jag. Föräldrarna i berättelsen är lika vilsna de. Kanske bidrar det till skräcken, att de som ska skydda en också står maktlösa? Onekligen en metafor.

”Substitutions” börjar mycket tryggt och välbekant och ballar ur på slutet. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag såg inte slutet komma, om jag säger så. Här lyckas författaren skapa något obehagligt och främmande och placera det i en vardag som känns välbekant. För att skräck ska fungera måste den vara grundad i verkligheten. I alla fall är det så för mig. Det som händer på slutet får min fantasi att spinna fritt. Nu i efterhand ser jag att novellen publicerats i en antologi med Lovecraft-tema, men det gör ingenting. När jag läste den visste jag inte om det. Problemet med att veta om sådana här saker i förväg brukar ju annars vara att det färgar av sig på läsupplevelsen. Novellen klarar sig utmärkt på egen hand. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit något större fan av Lovecraft. Det kanske bara jag som är ignorant och fokuserar för lite på den ”kosmiska fasan” och för mycket på de gigantiska sjömonstren?

Slutligen ”The Woodcutter”. En magiker från en annan tid och en annan dimension längtar hem. Jag känner med huvudkaraktären i hans ensamhet och anser mig därför också en aning snuvad på konfekten i och med det snopna slutet. Men fram till dess är det en mycket underhållande historia.

Jag vet att jag har en tendens att berätta lite för mycket om innehållet i de berättelser jag läst. Kanske är det för att göra klart för mig själv vad det är jag upplevt? Eller så vill jag bara minnas det jag upplevde vid läsningen. Jag är av den åsikten att en författare har vunnit så länge du känner något. Om en berättelse lämnar läsaren likgiltig är det däremot illa. Så mycket kan jag säga att det aldrig inträffar när jag kliver in i Marshall Smiths värld. Därför tycker jag du ska prova också.

Get in Trouble av Kelly Link

Titel: Get in Trouble 
Författare: Kelly Link
Förlag: Random House
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 333
Genre: Noveller/magisk realism

I Kelly Links huvud kan allting hända. Hon tillhör de där nya amerikanska novellisterna som blandar in bisarra, mystiska och övernaturliga element i vanliga alldagliga miljöer. En ung kvinna sköter om ett hus som bebos av älvor. Två superhjältar ligger och kelar medan den ena funderar på om hon ska berätta att hon är gravid. Astronauter ombord på ett rymdskepp berättar spökhistorier för varandra för att fördriva tiden. På andra sidan Atlanten kallas den här typen av berättande för slipstream, eller new weird, vilket är samlingstermer som inbegriper skräck, fantasy, urban fantasy, surrealism, magisk realism. Ofta skriver de här författarna (andra läsvärda författare är exempelvis Aimee Bender, Jeff Vandermeer, Catherynne Valente m.fl.) noveller, vilket är kul för undertecknad. För mig fortsätter fantasin att leka, spinna i knät som en galen katt, hoppa runt i en sommaräng med kittliga grässtrån upp till knäskålarna länge efter att jag läst klart. Om det är en bra berättelse vill säga.

Get in Trouble är Kelly Links fjärde samling. Tidigare har jag läst Magic for Beginners (2005) och Pretty Monsters (2008), båda mycket läsvärda. Tyvärr når inte föreliggande samling riktigt upp till deras nivå. Det betyder alls inte att den är dålig eller inte värd att läsas. Men kanske är det så att jag vant mig så vid Links stil att det börjar kännas som om hon upprepar sig. Två saker karaktäriserar hennes berättelser och återkommer, som någon slags motvikt mot innehållet (som alltid skiftar och aldrig verkar sina i sin uppfinningsrikedom): Längden och språket. Ofta är texterna väldigt långa. Om man då känner att nej, den här berättelsen var mindre bra har man ofta inte kommit igenom hälften. Sedan språket: Link har en förkärlek för presens. I kombination med ett ”ovanifrånperspektiv” hon ofta använder sig av kan det skapa en distans till karaktärerna. Det blir mycket ”Jenny is a bear hunter. She likes the thrill. She also likes bubblegum. It makes her feel vulnerable. But not defenseless vulnerable. She knows what she’s doing. She likes to know what she’s doing. She also likes very short denim skirts …” osv. Det blir mycket “tell” och mindre “show”. Kanske har språkbruket att göra med att det är ofta är unga människor Link skriver om. Unga, medvetna, hippa. Fast de aldrig skulle använda de orden. Man har smartphones, Facebook och all den senaste teknologin. Samtidigt är allt så trååååååkigt. Ja, ni förstår. Men ibland kommer man en karaktär lite närmre in på livet, ibland anar man en känslighet, en sårbarhet, och det är då det blir riktigt bra. Som det ska vara. Ibland blir det bara för mycket med händelser som staplas ovanpå varandra utan någon riktig riktning. Case in point: ”Secret Identity”. Femtio sidor om en ung tjej som hakar upp sig på en Paul Zell hon mött i en nätchatt. När hon åker för att träffa honom på ett hotell i New York vimlar där av superhjältar och tandläkare, för det bara råkar vara kongresser för båda yrkeskategorier, men själv är han inte där. Hon irrar runt och gör konstiga grejer. Möter konstiga människor. End of story, sort of. Jag vet inte.

Men jag vill fokusera på tre noveller jag särskilt gillade. Inledande ”The Summer People” är den med älvorna som bor i ett hus och lämnar efter sig märkliga gåvor. Men egentligen handlar den om Fran, en ung tjej med en halvalkad farsa som då och då ”finner Gud” och åker iväg och predikar. Hon måste klara sig själv och har blivit lite småcynisk. När skolans populäraste tjej blir hennes vän ser hon ett sätt ur sin monotona vardag. Här blir det riktigt bra. En kul detalj är att dialogen känns autentisk. Frans dialekt sätter henne på kartan såväl geografiskt som socialt. Det känns äkta.

”The Lesson” handlar om ett homosexuellt par som ska få barn via en surrogatmamma. De åker iväg på en barndomsväns bröllop på en avlägsen ö. Det knakar i fogarna dem emellan, och man förstår ganska snart att det är tanken på det kommande barnet som håller ihop dem. Berättelsen innehåller inget övernaturligt eller surrealistiskt och sticker på så sätt ut. Om det inte vore för det eviga ”han sa/hon sa” i presens skulle den vara ännu mer läsvärd. Slutet blir nästan lite Joyce Carol Oateskt. Och man undrar vilken lektion titeln refererar till. Om människors svaghet och viljan att försöka lappa ihop något som är dömt från början. Melodramatiskt, precis som livet.

Slutligen ”Light”, som nog är min favoritnovell i samlingen. Här skruvar Link verkligen upp det skruvade. Huvudpersonen Lindsey dricker mycket sprit och jobbar på ett lager där man förvarar så kallade ”sleepers”, människor som bara somnat en dag och inte vaknar. De skeppas in från olika delar av landet. Ingen vet varför. Lindsey har två skuggor, och från en har hennes tvillingbror Alan växt fram. De båda har ett hemligt språk. Dessutom finns fickuniversum man kan åka till på semester eller på ålderns höst. En del av dessa universum har dessutom egna universum i sig. Lindsey tar då och då hand om leguaner som ligger och skräpar i hennes trädgård. Och så går det på. När Alan kommer hem till henne och börjar stöta på en arbetskamrat leder det till bekymmer. Texten är skriven i imperfekt och det fungerar bättre kombinerat med alla snurrigheter. Det blir av någon anledning inte lika distanserat. Lindsey är en skön karaktär och det hon gör känns på något sätt naturligt också. Undantaget hur hon kan hälla i sig så mycket alkohol möjligen. Men berättelsen är läsvärd rätt igenom och är väl en typisk Kelly Link-text.

Sammanfattningsvis: Två mycket bra noveller omsluter ett gäng mindre bra. Det är absolut inte dåligt, men Link har skrivit mer medryckande. Dock ska noveller, och särskilt sådana med surrealistiska och flippade inslag, alltid premieras. Hur som, den här författaren är överlag mycket läsvärd, även om just föreliggande bok kanske inte är den bästa att börja med.

Obabakoak av Bernardo Atxaga

ObabakoakObabakoak. Vilken märklig roman. Eller tja. Det är mer av en novellsamling maskerad till en roman. En slags kollektivroman, kanske? Boken tar sin utgångspunkt i den fiktiva byn Obaba (Obabakoak betyder ungefär ˮmänniskor och ting från Obabaˮ), men merparten av berättelserna utspelar sig på andra platser i världen. Läsaren får följa med till Tyskland, Sydamerika och Kina. Det är karaktärer som berättar berättelser för varandra, i något slags underhållnings- eller didaktiskt syfte (det senare är lite oklart, men det går helt klart att tolka det så).

I de berättelser som faktiskt utspelar sig i Obaba är huvudkaraktärerna utbölingar som kommer till byn av olika anledningar. Det kan vara en lärarinna, en ingenjör eller bara någon som har en släkting där. Märkligt nog vantrivs de flesta av dem. De känner sig inte riktigt hemma, inte riktigt välkomna. Det är ett starkt tema: Att inte känna sig hemma, att vilja bort. Och vad gör man då? Jo, man berättar historier. Flyr i fantasin.

Och de historier man möter som läsare är mångskiftande och underhållande. Jag gillade den om bypojken som förvandlas till ett vitt vildsvin och terroriserar befolkningen. Eller den som utspelar sig i den sydamerikanska djungeln. En kvinna letar efter sin make som försvunnit i sitt sökande efter en viss skygg folkstam. Med sig har hon två kompanjoner. Den ena är hemligt kär i henne. Berättelsen har en melankolisk tvist jag inte riktigt såg komma. Här finns också en tysk konstnär som lyckas måla sig in i och ur en annan verklighet, men alla tror bara att han är galen. En annan tysk är det definitivt och en tredje blir så tagen av sin systers död att han bestämmer sig för att bokstavligen bli henne.

En del av berättelserna kan väl sägas höra till den magiska realismen, andra är enbart realistiska. Somliga är melankoliska, andra är roliga, men de är alla läsvärda. Ödlor verkar bära på en viss symbolik. I en ramberättelse återvänder jag-karaktären till Obaba med sin vän läkaren. De ska besöka den förres farbror och berätta historier för varandra. I samband med det börjar de nysta i en historia från barndomen. På klassfotot har en skolkamrat en ödla i famnen. Det ser ut som om den är på väg in i örat på en annan pojke. Denne blir senare korkad, av någon märklig anledning. Det valsar runt historier att det är på grund av ödlan,  som krupit in i hjärnan på honom. När huvudpersonen vid återkomsten till Obaba upptäcker att där finns en ödlefarm som den galne klasskamraten driver tar historien en skruvad vändning. Det hela känns som en metafor för vådan av att tro för mycket på allt man hör. Däremellan får man sig dock en drös andra berättelser till livs. Atxaga verkar ha haft väldigt roligt när han skrev boken. Det märks att det är en skribent som vill underhålla och väcka tankar.

Bernardo Atxaga (pseudonym för Joseba Irazu Garmendia) är bask och skriver på baskiska, vilket också är det språk på vilket Obaba ursprungligen skrevs. Sedan översatte författaren själv boken till spanska, och det är från det språket den är översatt till en njutbar svenska av Ulla Roseen. Faktum är att översättningen är mycket behaglig och flytande. Roseen har gjort ett gott jobb. Det fanns väl ett eller två uttryck jag reagerade på, men i det stora hela känns boken inte alls ˮöversattˮ. Det är ju också målsättningen och något som jag själv som blivande överättare kan ta lärdom av.

Obabakoak utkom 1988 och på svenska 1994 i Bonniers Panacheserie. Omslaget är mycket vackert och sparsmakat, vilket ju Panacheböckernas formgivning tenderar att vara. Tyvärr hittade jag ingen bild online, så en bild på en av de engelska utgåvorna (förvisso också ett rätt fint omslag) får duga.

Marsch pannkaka till biblioteket nu, då boken gått ur tryck för längesedan. Jag hade tur och hittade ett exemplar i en second hand-affär.