Kategori: Litteratur (sida 1 av 7)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Inland av Arne Dahl

Titel: Inland
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 379
Genre: Deckare

 

Inland är del två i Arne Dahls förmodade trilogi (tetralogi?), och man bör först ha läst del ett, Utmarker. Inte bara för att det är samma huvudpersoner, utan för att ettan slutade med en ganska stor cliffhanger. Utöver detta knyter Inland dessutom an till föregångaren på många punkter. Men båda böckerna är lättlästa bladvändare med mycket action, så gillar man spänningslitteratur är det egentligen bara att läsa.

Titeln anspelar inte bara på det snöiga Norrlands inland dit ex-poliserna Sam Berger och Molly Blom tagit sin tillflykt för att komma undan Säpo som jagar dem. Det handlar också om psykologiska inland, om det mörka djup (och djupa mörker) som bor inom alla människor och hos en del tar sig uttryck i bestialiska former. Sam Berger ställs inför ett fall som borde ha varit avslutat, men som via en märklig identitetsstöld blir aktuellt igen. Omkring tio år tidigare förhörde han och dåvarande kollegan Desiré Rosenkvist (Deer kallad) en mycket instabil man som en del i en mordutredning. En serie mord som riktar in sig på mödrar och unga söner tvingar Berger och Blom att från sina gömställen i Norrlands inland börja nysta i fallen. De får hjälp av Deer som jobbar på Nationella operativa avdelningen. Hon måste nu hålla i två trådar – dels en officiell utredning, dels en där hon, Berger och Blom förser varandra med information för att komma vidare. Och – som alltid i spänningslitteratur – klockan tickar …

Om jag tyckte tempot i Utmarker var bitvis högt är det ingenting mot Inland. Utöver att det är mycket action är det också mycket information läsaren måste hantera. Därtill ska läggas att Arne Dahl har en fäbless för att skriva filmiskt. Boken är skriven i tredjeperson, men ibland så att säga zoomas det ut och den allvetande författaren antar ett örnperspektiv. Dessutom får man exklusivt följa Deer i ett par kapitel. Dahl är mån om att ge henne kött på benen och lyckas med detta genom att relativt ingående beskriva hennes relation till sin dotter. Märkligt nog kommer man henne närmre in på livet än Berger och Blom, de egentliga huvudpersonerna. Dock kommer det ju fler böcker, och jag kan tänka mig att Dahl vill portionera ut informationen om sina protagonister i lagom dos. Särskilt om Bloms bakgrund vore trevligt att få reda på mer.

Inland är en fartfylld thriller med många invecklingar och djupdykningar i människans inre. Dahl är suverän på att beskriva de uttryck dessa mentala vindlingar kan ta, och han gör det dessutom på ett bitvis väldigt litterärt sätt. Ibland tycker jag dock att det höga tempot och den mängd information om mördare, misstänkta och sidokaraktärer blir för svårsmält, särskilt när det kombineras med det faktum att man i början av vissa kapitel helt enkelt inte vet från vems perspektiv det berättas. Då är man ute på hal is. Samtidigt är det lite lockande. Jag vet att jag inte är särskilt konsekvent här. Och detta är verkligen nitpicking, men jag har generellt svårt för tempusblandning. I vissa kapitel skiftas det från imperfekt till presens på ett rätt hackigt sätt.

Dessa små mankemang till trots rekommenderar jag verkligen boken, och därmed även föregångaren Utmarker. Förmodligen lär jag ta mig an uppföljaren också.

Utmarker av Arne Dahl

Titel: Utmarker
Författare: Arne Dahl
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2016
Sidantal: 384
Genre: Deckare

 

Att läsa Arne Dahl är att kastas mellan tanke och handling, det inre och det yttre. Skrev han pretentiöst. Men det stämmer ju, och har gjort det sedan Misterioso (den första boken i serien om A-gruppen, utgiven 1999). Dahl skriver rappt, det händer saker, och det såväl i det kända som det okända. Det utmarker som fått ge titel åt romanen med samma namn från 2016 är såväl mentala som fysiska. Och återigen – den där ibland halsbrytande farten som fått mig att fastna och ta mig igenom hela serien om A-gruppen (10 böcker, samt en bonusbok i Decamerones anda, Elva [2008] – en berättelse fylld av berättelser i sin tur, ett postmodernistiskt påhitt som nog är mer Jan Arnald [mannen bakom Arne Dahl] än något annat), samt de fyra böckerna om Opcop där några karaktärer från A-gruppen fått följa med ut i de europeiska spelmarkerna och där träffa nya kollegor. Samtliga av dessa böcker är stor underhållning, även om jag nog tycker det börjat gå lite väl snabbt ibland, särskilt i Blindbock (2013) och Sista paret ut (2014). Nu ska ju inte den här texten handla om de böckerna, men även Utmarker (2016) har det där ibland nästan för filmiska över sig, som om den vore skriven med tanke på att bli film, vilket ju många av Dahls böcker om A-gruppen blivit.

Utmarker handlar om polisen Sam Berger som står inför en eventuell seriemördare och kidnappare. Man får inte veta så mycket om Berger, vilket jag antar är ett medvetet drag inför en planerad trilogi eller tetralogi. På omvägar lär han känna polisen Molly Blom. Exakt hur de går till vill jag inte avslöja med risk att spoila. Deras gemensamma jakt tar dem bakåt i tiden och därefter blir saker väldigt personliga. Och jag slås återigen av lättheten med vilken Dahl för handlingen framåt, hur han utvecklar Bergers och Bloms relation med lika delar skepsis och tillit. Den till en början rätt förvirrande katt-och-råttalek de kör med varandra övergår i vissheten att de gör bäst att samarbeta för att komma lösningen på seriemördaren och deras gemensamma förflutna närmre.

Det säger väl sig självt att jag kan rekommendera Utmarker som utmärkt spänningslektyr. Att det bara är två huvudpersoner nu, till skillnad mot det ganska brokiga persongalleriet i serien om A-gruppen och Opcop-serien gör väl sitt till för att öka tempot. Jag läser inte mycket deckare, men Dahl har jag fastnat för. Jag håller just nu på med del två i den här serien – Inland – och i den lär väl Bergers och Bloms historia fördjupas. Det ser jag fram emot. Och i höst verkar det som del tre är på väg …

Hemsökelser av Lars Jakobson

Titel: Hemsökelser 
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1994
Sidantal: 333
Genre: Berättelser

Lars Jakobsons författarskap är ett av de mest spännande i Sverige. Det är sedan gammalt. Jag har skrivit om hans böcker tidigare, men då gällde det (då) nyligen utkomna titlar. Hemsökelser kom ut 1994, för nästan 25 år sedan. Men bra litteratur rostar som bekant inte.

Att kalla Hemsökelser för en novellsamling vore inte riktigt rätt, i alla fall inte om man anser att noveller ska vara formade efter klassiskt snitt, det vill säga med början, mitt och slut, och så en berättarteknisk båge med point of no return. Hos Jakobson handlar det just snarare om berättelser, eller kanske snarare om dokumentärer förklädda till berättelser. Det är ett grepp han senare skulle förfina i romaner som Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006). Här kan det bitvis kännas spretigt, men det lägger också till charmen. I samlingens fem berättelser måste läsaren jobba aktivt för att få ut maximalt av det lästa. Ibland är skeendena inte kronologiska, och man får anstränga sig för att sortera i den information som bjuds. Det är litteratur med tuggmotstånd, och sådant gillar jag. Termen ”kontrafaktisk” har nämnts i samband med Jakobsons författarskap. Det är en slags borgesiansk blandning av sant och falskt, allt förpackat i en prosa som delvis känns vetenskaplig och därmed autentisk. Men det finns falluckor, och den här känslan av att inte veta vad som är riktigt och vad som inte är det bidrar till stor del till berättelsernas styrka. Ofta står man stadigt, men ibland svajar det till, som på ett gungfly.

Samlingens bästa berättelse heter ”Kandidat”. En text som under, och särskilt efter, läsningen framkallar ett visst obehag när insikten om vad som verkligen avhandlas har landat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den stora frågan är: Vad innebär det att vara människa? Kan en annan livsform bli människa? Här gör Jakobson bruk av den dokumentära stilen på ett föredömligt sätt. Berättarens far jobbar på ett militärprojekt i ett nedlagt sjukhus. En man är inlåst i en cell djupt under jord. Han är Ingen. Kan han bli Någon? Mitt i texten är rapporter om ett antal mord begångna på landsbygden insprängda. Gärningsmannen hittas aldrig. I förstone undrar man som läsare vad detta har att göra med resten av berättelsen, men så smyger sig insikten på. Långsamt. I slutet av historien tar en berättare i jag-form vid, men det är en bedräglig sådan. En försvunnen kvinna spelar också en viss roll. Om man kan bli människa, kan man då också regrediera från att vara det?

Här fungerar den dokumentära stilen. I berättelsen ”Johanna jobbar åt McDonald’s” fungerar det inte lika bra. Det blir för mycket, för spretigt. Johanna är föräldralös och har jobbat för McDonald’s i hela sitt liv. Parallellt med hennes berättelse får läsaren McDonald’s historia, samt en massa vetenskapliga (faktiska eller kontrafaktiska) textsjok rörande olika naturfenomen som alla har koppling till så kallade ”molnfall”: Ibland händer det att molnen på himlen förstenas och faller ner på människorna. Avverkningen av Amazonas regnskogar och en telepatisk (?) indian ingår också i berättelsen. Men det blir för rörigt. En del hade nog kunnat klippas bort utan att den röda tråden gått förlorad. Någon slags kritik mot imperier av alla de slag. Eller?

I ”De falska ansiktena” interfolieras en synnerligen allvarlig historia om fysisk och psykisk misshandel i ett parförhållande med den om wendigon (här skriven som windigo), en varelse som förekommer i vissa amerikanska ursprungsbefolkningars mytologi. Här är dock indianerna flyttade till ett reservat på den sydskånska slätten. En windigo är en varelse som lever av människors kött och rädsla. Så får den personlighetsförändring den misshandlande maken genomgår en övernaturlig prägel. En scen när huvudpersonen, tillika kvinnan i berättelsen, kommer hem sent från jobbet är riktigt riktigt obehaglig. Jakobson var 35 när Hemsökelser publicerades. Att lyckas skriva så suggestivt och kusligt är förvisso imponerande oavsett ålder, men det är ändå inte utan att jag vill jämföra mig själv med honom, att jag vill uppnå den styrkan. En passus: Jag är på andra sidan 35-strecket …

Den här boken är i princip omöjlig att få tag på annat än som e-bok idag. Jag hade tur och hittade efter många års (sporadiskt) letande ett exemplar på Myrorna. Men det är också en del av charmen. Litteraturen är förstås inte bara det som kommer ut idag utan ett träd med miljarder rötter som sträcker sig djupt djupt ner i marken och förgrenar sig. Lite som Borges trädgård. Och att jämföras med just den store argentinaren tror jag inte Jakobson hade haft något emot.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel:
Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Min Jihad av Hanna Gadban

Titel: Min Jihad Min Jihad
Författare: Hanna Gadban
Förlag: Fri Tanke
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 255
Genre: Samhällsdebatt

Årets kanske viktigaste svenska bok.

Så skriver Per Gudmundson (Svenska Dagbladet) på omslaget till Hanna Gadbans debut Min Jihad. Boken kom ut förra året, men jag vågar nog påstå att den är minst lika viktig i år och, tyvärr, även de närmsta åren. Så ser det nu en gång ut i samhället.

Hanna Gadban kom till Sverige från Irak i vuxen ålder. Här har hon utbildat sig till lärare och är en aktiv samhällsdebattör. Hon kallar sig feminist och liberal muslim. För detta har hon hamnat i en del blåsväder, för att uttrycka det milt. I Sverige är det nämligen som så att den islam som syns och hörs i debatten företräds av en mer eller mindre exklusiv klubb av sunnimuslimer med mer eller mindre tydliga kopplingar till diverse extremistorganisationer i Sverige, men även utomlands. Gadban använder termerna salafism och wahhabism och menar därmed hardcoremuslimer som tolkar Koranen bokstavstroget och vill införa sharia var de än bor.

Det här är inte purfärska marker för mig, då jag följt debatten ett tag nu och försökt göra mig en bild av vilka som företräder vad. Det är inte så att jag vill känna till de här begreppen, men dessvärre är de en del av samhället idag. Det har framkommit att svenska staten strösslar pengar över muslimska organisationer som har en mer eller mindre tydlig koppling till andra organisationer varifrån man bjuder in talare och föreläsare. Dessa är inte sällan så kallade hatpredikanter som fördömer homosexualitet, anser att män och kvinnor ska leva åtskilt och att de bestialiska krigsbrott som IS nu gör sig skyldiga till i Mellanöstern är beundransvärda.

Jag ska erkänna, och ursäkta franskan, att jag tamigdjävulen blev mer och mer förbannad och äcklad vid läsningen. Vi kallar oss ett demokratiskt och tolerant land, men den toleransen är inte mycket värd när det faktiskt kommer hit människor som flyr från ett förtryck som vi samtidigt bjuder in i landet i och med vår arroganta och, för att uttrycka det milt, naiva migrationspolitik.

Jag känner att detta är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, vilket kommer framöver. För att fokusera på Gadbans bok, som det ju handlar om, kan jag sammanfatta den med två ord: Gripande och förskräckande. Gadban skriver otroligt medryckande och på en klar och lättbegriplig svenska. Visst är boken jävig, eftersom hon utgår från egna erfarenheter, men hon blandar inte in en massa snömos á la svensk postmarxistvänster (och här dyker mina förutfattade meningar upp!) såvida det inte är för att kritisera dem. Det är nämligen också som så att de människor man kunde tro skulle ställa upp på förtryckta kvinnor från andra kulturers sida, nämligen företrädare för exempelvis Vänsterpartiet och Fi, samt offentliga debattörer med sympatier åt det hållet, de människorna vänder människor som Gadban och andra ryggen totalt. Varför kommer man till Sverige? Jo, man flyr något. Det kan vara krig, fattigdom eller förföljelse. Vill man då att det man flyr ska ta sig hit, välkomnas av politiker och makthavare, samt beläggas med någon slags oberörbar status som gör att det inte får kritiseras? Knappast.

Boken är indelad i tre delar, med kapitel som löper omlott. I kapitlen betitlade Min jihad berättar Gadban om sina egna erfarenheter, hur det var när hon kom till Sverige, möten med andra (främst kvinnor) invandrade från Irak och andra arabisktalande länder. Hon besöker också imamer som företräder olika tolkningar av islam (sunni, shia m.fl.) och samtalar med dem. Hon ställer frågan om det finns någon liberal islam, om det går att förena islam med modern, västerländsk sekularism, om Koranen måste följas bokstavstroget, eller om man bör sätta den i kontext med samtiden.

I kapitlen Svensk dawah (betyder mission) kartlägger hon de olika muslimska föreningar som syns och hörs mest i Sverige, deras företrädare och de kopplingar de flesta har på mer eller mindre omvägar till extrem salafism som förespråkar bokstavstrogen tolkning av Koranen, som fördömer minoriteter och andra sexualiteter och som, om de inte uppenbart uppmuntrar till det, i alla fall inte fördömer människor som åker ner till Syrien för att strida på IS sida. Det är en hel del gillande på Facebook, inlägg med IS-flaggan, hyllningar till stupade ”krigare” som kommer fram. Flertalet av de människor som är involverade i den här skiten (inbjudningar av suspekta personer, försvarande av motbjudande sedvänjor, gillande av, och upphöjande av FB-poster som har med IS eller dem som krigar med dem att göra) sitter på hyfsat viktiga positioner inom olika muslimska föreningar i Sverige. Det är de som lyfts fram och får representera ”alla” muslimer i Sverige i tv-soffor, debattprogram osv. Jag ska inte nämna några namn; många av dem står i boken, så läs själva.

Slutligen tar Gadban i kaptitlen På jakt efter liberal islam upp frågan huruvida det finns något som heter liberal islam. Hon säger sig själv tillhöra dem som förespråkar en sådan, men de är få i Sverige, eller så hörs de helt enkelt inte. Med utgångspunkt i klassiska filosofer och upplysningstiden drar hon paralleller till dagens samhälle och vikten av att islam (i alla fall i västerlandet) måste reformeras för att ha en plats i ett sekulariserat samhälle. Med andra ord: Religion är en privatsak. Vi ska inte ursäkta gammalmodiga och kvinnofientliga seder (för att ta ett exempel) bara för att vi är rädda för att bli kallade rasister när vi kritiserar islam. Eftersom boken inte är eller gör anspråk på att vara en teologisk eller filosofisk avhandling är dessa kapitel av en mer kontemplerande natur och tar sin utgångspunkt i författarens egna erfarenheter.

Som sagt, det här är ingen recension. Snarare kanske en presentation, av en debatt som rör ett problem ur vilket denna bok tar avstamp. Det är ett startskott. En brandfackla. Det handlar om något extremt viktigt, något som berör oss alla, eller kommer att göra det. Det är – återigen – en debatt som är värd flera egna inlägg. Men kontentan är i alla fall, såsom jag uppfattar boken, att Sverige och svenskar i sin vilja att vara till lags och i sin iver att inte kritisera och vara ”rasister” tillåter sådant som människor faktiskt flyr från. Det handlar om människor som inte vill se, som vänder sig bort. Och det handlar om att det faktiskt finns alternativ – såväl för de människor som har en islamisk tro och vill leva i ett sekulärt samhälle där religionen är något personligt, och som inte vill se sig representerade av ärkekonservativa som de av oss som ser ett problem men inte vågar tala om det.

Hanna Gadbans mod kan inspirera andra; det har inspirerat mig. Jag vet inte hur jag ska använda den inspirationen, men det är i alla fall en början.

Autisterna av Stig Larsson

Titel: Autisterna
Författare: Stig Larsson
Förlag: Alba/Modernista
Utgivningsår: 1979/2014
Sidantal: 125
Genre: Roman/postmodernism

Stig Larssons Autisterna kom ut 1979 och var hans debut. Man talade då om en slags vattendelare som förebådade en ny strömning i svensk litteratur, från realism till postmodernism. Att tala om en boks betydelse för en litterär utveckling är vanskligt, då det riskerar att ställa själva boken som sådan i skuggan. Samtidigt kan jag förstå att just Autisterna var en tacksam bok att ge en sådan roll.

Egentligen har boken ingen handling. Egentligen handlar boken om allt. Så kan man sammanfatta något som förmodligen inte skulle publiceras idag, och det inte för att det handlar om en dålig text, tvärtom. Men idag känns det inte som om det finns samma plats för den här typen av skrivande. Visst har litteraturen alltid varit kommersiell (delvis), men på senare år tycker jag att uppdelningen i olika genrer och typer av marknadsföring har utvecklats på ett klarare sätt.

Nåja. Autisterna handlar inte om någonting. Samtidigt är den allomfattande, i det att den så att säga är ett utsnitt ur en verklighet som pågår, alltid har pågått och kommer att pågå i evighet. Det är svårt att förklara, men en del av den här bokens storhet (naturligtvis enligt undertecknad) ligger i just det att den är självklar i sin början och sitt slut, men den hade också kunnat fortsätta. I evighet. Jag märker att jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Det är som om någon har liksom huggit fast i en del av verkligheten när den forsar förbi i hög fart (tänk de där fotona med lång exponering som ofta visar bilar i rörelse på motorvägar och i storstäder och är som färgglada serpentiner) och ”lyft ut” den till granskning.

I sexton korta kapitel rör sig en man genom ett Europa på 1950-, 60- och 70-talen. Men identiteten är förrädisk. Är det verkligen samme person? I ett kapitel är han en person med pedofila böjelser som till slut förgriper sig på en liten flicka. Han beskriver det som det sker, utan att lägga någon större värdering i det. I ett annat kapitel är han en liten pojke som är sjuk och behöver ett nytt hjärta. Han får ett donerat, men det visar sig komma från en flicka han var lekkamrat med och som förolyckats. I slutet visar det sig dock att det inte alls var från henne det kom. Pojkens ångest gestaltas mycket skickligt. I ett annat kapitel fängslas berättaren för något och får inte veta vad. Han hålls i en cell och dagarna går. Han får inte veta vad han är anklagad för, men han accepterar sitt öde. Men fängelset är inte vad det verkar vara. Frågan är om det ens är ett fängelse. Slutet på kapitlet är abrupt och skrämmande.

Trots att jag nu redan gjort det måste jag ändå tillstå att det är rätt meningslöst att försöka beskriva något. Boken är. Huvudpersonen (eller huvudpersonerna) är. Han/de rör sig som en skugga genom Europa. Observerar. Och trots avsaknaden av fasta hållpunkter lyckas Larsson ändå gestalta den ångest, den leda och den förtvivlan denne betraktare känner. Han är ingen. Han är alla. Det är bitvis tråkigt, obehagligt, skrämmande, sorgligt. Ibland vilar något hotfullt över denna redogörelse av klingflackande liv. Känslan av ett (mentalt) oväder härskar. När som helst kan det börja blixtra. Men ofta går det inte så långt.

Jag tyckte mycket om den. Trots avsaknaden av en röd tråd finns tråden ändå där, i just dess frånvaro. Det är en stor bok i det lilla formatet. Man ska vara försiktig med att klassikerstämpla böcker, men det ligger väl ändå något i det faktum att boken ofta omnämns tillsammans med just det ordet.

Favoritcitat

Ibland läser man böcker som innehåller ord som bygger meningar som på ett eller annat sätt kommer att betyda något för en. Nedanstående är taget ur en sådan bok. Det handlar om Stig Sæterbakken (1966-2012), och boken är Genom natten, översatt av Niklas Darke.

Allt är dött, jag är det enda som lever. Jag kan göra vad jag vill, men det är också det enda. Allt jag har trott på och tagit del av, det har bara varit mina egna illusioner, skapade för att täcka över den tomhet jag har levt med, den där ingenting finns, där ingenting någonsin har funnits, annat än det jag har varit tvungen att föreställa mig för att stå ut. Spöken, alltihop, som kunde ha bytts ut mot andra spöken, det skulle inte ha gjort någon skillnad, jag skulle inte ha märkt något alls. Min tanke är fri, jag kan själv välja hur världen ska vara. Men det är också allt. Den förblir i mig. Allt förblir i mig. Världen är i mig. Den lever och dör med mig. Så som den lever och dör i andra, utan att det som är i mig och det som är i dem förbinds. Vi lever var för sig. Vi inbillar oss att vi delar livet med någon, men vi gör det inte, vi lever ensamma, omgivna av andra, som också lever ensamma. Inget av det som är i mig blir någonsin en del av dem. Det de har blir aldrig mitt.

3 x Lars Jakobson

Lars Jakobson (f. 1959) är en svensk författare. Så enkelt kan man inleda en slags överblick över hans tre senaste böcker, alla formgivna enligt modellen Forums gamla klassikerserie. Vita omslag, en groteskt uppförstorad Times New Roman och sidor med lilatonad kant. Mycket minimalistiskt och snyggt. Tycker jag i alla fall.

Effekter (2011), med sitt härligt smörgula omslag, är en samling essäer och prosatexter. De har tidigare varit publicerade i dags- och kvällspress samt facktidskrifter. Samlingen är väldigt brokig, och precis som med ”vanliga” novellsamlingar finns det texter jag gillade bättre än andra. Av bokens tre texter med skönlitterära ambitioner (”Everest 1924”, ”Matrioska” och ”Ljusgloben”) tyckte jag om samtliga, och särskilt den första, som också inleder boken. Här berättas om engelsmannen George Mallorys bestigning av Mount Everest 1924, med den pikanta detaljen att huvudpersonen och hans kamrater visar sig vara något slags automatoner. Berättelsen skulle kunna klassas som science-fiction, men den närmar sig också begreppet kontrafaktism, ett begrepp som använts ofta om Jakobsons författarskap. ”Ljusgloben” föreställer sig på knappt en och en halv sida ett framtida samhälle upplyst av just ljusglober, vilka får fungera som metaforer för ett upplyst och tryggt samhälle. Den är skriven på väldigt vacker prosa, vilken inte låter beskriva sig utan måste läsas.

Andra texter värda att lyftas fram är ”Knark” (ett inlägg i narkotikadebatten som blandar in en novell av Ursula K. Le Guin helt apropå och får till en slående liknelse), ”AI” och ”Döden i rymddräkt” (där Jakobson får ägna sig mer eller mindre fritt åt science-fiction, vilket han gör med den äran och entusiasmen), ”Borges och Aleph” (för att en text om Borges och hans texter per definition är intressant), samt ”Joe”, som tar formen av ett tal till den sedan ett halvsekel avlidne Joseph McCarthy och funkar lite som en aptitretare för den som är intresserad av McCarthy-processerna och kommunistnojan i USA på femtiotalet.

John & Denise (2013) handlar om just John och Denise som träffas på ett tåg i
New York. John är på väg för att ta värvning i armén och Denise till New York City för att arbeta. Det är i början på nittiotalet, och Gulfkriget är i full gång. De bestämmer sig för att brevväxla, och romanen därifrån om deras korrespondens. Det är dock ingen brevroman i traditionell bemärkelse. Boken berättas i tredje person och ur ett ovanifrånperspektiv. Partierna som handlar om Denises liv berörde mig mest. Såväl Denise som John inser snart att bruket av våld ibland är nödvändigt. Men är det skillnad på våld och våld? Johns dödande är sanktionerat av staten, men räcker det? Jakobsons nyfikenhet på någorlunda modern amerikansk utrikespolitik känns genuin och gör att mitt intresse som läsare bibehålls boken igenom. Han har tidigare skrivit om det senaste Irakkriget i skönlitterär form i romanen Vid den stora floden (2006). Det är en svårläst bok (och inte bara till formen) men som helhet bättre än John & Denise, vilket dock inte innebär att den senare är dålig. I den förra finns ett särskilt parti mot slutet av boken där ett gäng soldater gör en fullkomligt grotesk upptäckt i någon slags underjordisk grotta. Den scenen har liksom etsat sig i fast i mitt minne. Då som nu är Jakobsons prosa metodisk, saklig och nästan lite karg. Han slösar inte med ömhet, men när han då och då droppar en del vackra och visa satser främst vad gäller relationer och kärlek blir de desto mer verkningsfulla. Dessa återfinner man med fördel mot slutet av boken när berättaren summerar Johns och Denises behov av närhet och tillhörighet. De skickar varandra brev men når ändå aldrig fram till varandra. Denna paradox skänker boken en realism och utgör dess styrka. Så här kunde det ha gått till, och så här går det till. Människor är slutna i sig själva och når inte fram till varandra (den framlidne norske författaren Stig Sæterbakken har skrivit mycket vackert och insiktsfullt om detta; tyvärr har jag tappat bort citatet). Tid och plats är av mindre betydelse. En tunn bok med stort innehåll.

De odödliga (2015) inleds med ett förord av en viss Joan Bravais (som man får anta är en fiktiv person skapad av Jakobson själv), liksom i de två tidigare böckerna. Jakobson själv påstås ha gått ur tiden så sent som 2010, vilket kanske kan uppfattas som ett något trött metafiktivt grepp, men jag gillar det. De odödliga utgör del tre i någon slags informell triptyk och kan sägas vara renodlad science-fiction, i alla fall ju längre boken lider. Texten påstås vara ett manuskript hittat längst ner i en låda böcker inlämnade till ett antikvariat någonstans i Montana. Återigen ett väldigt borgesianskt grepp.

Mark Rufus är en diversearbetare i femtioårsåldern. Han försörjer sig som hantverkare och allt-i-allo. Han kärar ner sig i den prostituerade och crackberoende Mary Anne, vars ande sedan följer honom genom livet (och det ska visa sig vara mycket långt). Bokens första del handlar om deras liv i en sömnig småstad i Montana. Ett ganska ruffigt liv, men hanterbart. Men när Mary Anne blir ihjälslagen av en kund förändras allt. Mark blir uppsökt av skumma myndighetstyper som skjuter ihjäl honom. Varför får man reda på i bokens andra del.

Jag hade tänkt skriva mycket mer om handlingen, men det är nog bättre att läsa boken. Inte för att ett eventuellt avslöjande av varför Mark tas av daga skulle avslöja något som inte bokens titel redan gjort, men för att man gör bäst i att läsa boken. Den är nämligen väldigt väldigt bra. Science-fictionelementen framträder först senare i boken. Det blir en smula rörigt, om jag ska vara ärlig, men de tekniska detaljerna är av mindre betydelse. Det här är en bok om ensamhet, och hur allt går i cirklar. SF-vinkeln illustrerar detta på ett träffande sätt, vilket man kanske inte inser förrän man slagit igen boken.

En karaktär vid namn Walk har en mer eller mindre framträdande roll. Samme man dök även upp i John & Denise, då som luttrad krigsfotograf. I den boken hintades det om något som får sin förklaring i De odödliga. Han fungerar initialt som en slags mentor för Mark och dyker även upp senare i berättelsen. De människor Mark stöter på och som är som han genomgår alla mer eller mindre tydliga metamorfoser i och med tidens gång. Men är man verkligen samma person efter så lång tid och så många förvandlingar?

Av de tre böckerna gillade jag den här mest. Det betyder inte att de andra inte skulle vara läsvärda. Tvärtom – Jakobson har en förmåga att packa in mycket på litet utrymme (De odödliga är på 157 sidor, om jag inte minns fel). Vad som kan verka kargt och distanserat i hans språk fyller en större funktion. Han är kort och gott en av de mest intressanta nu levande svenska författarna.

Lästa och påbörjade böcker sommar/höst 2015

LÄSTA
Patrick Modiano
Lilla smycket (2012), Nätternas gräs (2013), Horisonten (2015), Place de l’Étoile (1970), De dunkla butikernas gata (1980)
David MitchellThe Bone Clocks (2014)
Hans KoppelMedicinen (2009)
Carlos Ruiz ZafónHimlens fånge (2011)
Lars JakobsonJohn & Denise (2013)

PÅBÖRJADE
China Miéville
Three Moments of an Explosion (2015)
Lars JakobsonEffekter (2011), De odödliga (2015)
Shūji Terayama – The Crimson Thread of Abandon (2013)

Årtal inom parentes anger originalpublicering på respektive språk.

Everything You Need av Michael Marshall Smith

Titel: Everything You Need 
Författare: Michael Marshall Smith
Förlag: Earthling Publications
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 278
Genre: Noveller/skräck/sci-fi/magisk realism

Michael Marshall Smith skriver fantastiska berättelser.

Så.

Förutom noveller har han även skrivit ett gäng science-fictionromaner under åren. Han skriver även thrillers, men då skippar han Smith på slutet och är bara Michael Marshall. Jag har bara läst hans noveller, men de räcker långt. Första gången jag läste honom var för en herrans massa år sedan. Samlingen hette What You Make It och innehöll lite av varje. Lite science-fiction, lite skräck, lite socialrealism, lite spänning, en massa fabulerande. Sådant jag gillar. Sedan dess har jag lyckats få tag på den ganska omfångsrika samlingen More Tomorrow & Other Stories (begagnad) samt denna, hans senaste. Everything You Need. Special edition. Inte direkt billig, men värd det.

Märkliga saker händer i Marshall Smiths berättelser. Små barn vaknar upp mitt i natten och finner sig förflyttade till en annan dimension. En trio barndomsvänner drar sig till minnes ett äventyr som kanske slutade med ett möte med vampyrer (eller?). En livstrött man hittar något speciellt i en stuga i skogen och får hjälp med att börja om på nytt.

Det är alltid människor och deras göranden och låtanden som står i fokus i berättelserna. Det kan tyckas vara en överflödig sak att nämna, men det är viktigt. När ”specialeffekterna” tar över har karaktärerna, dem man ska bry sig om, nämligen en tendens att överskuggas. Det händer inte särskilt ofta i Michael Marshall Smiths berättelser, och när det händer är det medvetet, såsom i de humoristiska ”The Seventeenth Kind” (en alien ringer in till ett tv-shopprogram) eller ”Autor of the Death”, där författaren träffar på sig själv.

Ofta är det dock ganska plågade karaktärer läsaren möter. De hemsöks av sådant de gjort, eller inte gjort. Kanske får de en chans att göra saker och ting annorlunda, men inget förändras ändå. Det blir bara en annan sorts lidande. De ser tillbaka på det som varit och frågar sig vad som hade hänt om de gjort annorlunda. Till slut måste de resignera och ge upp inför det faktum att de aldrig får veta.

Mina favoriter: Öppningsnovellen ”This Is Now”, där tre män sitter på en pub och minns en händelse för länge sedan. Världen runt om dem är förändrad, men det är oklart hur. Regeringen har spärrat av ett skogsområde i närheten. Vännerna kan naturligtvis inte låta bli att klättra över stängslet. Det de får se förändrar dem för alltid. I ”Sad, Dark Thing” svänger en man som nyss blivit lämnad in på en avtagsväg i skogen. Han kommer fram till en man som har något mycket märkligt i gäststugan bakom huset. Det förblir oklart exakt vad det är, men det kommer ändå att hjälpa huvudkaraktären att gå vidare i sitt liv. En sorglig berättelse, precis som titeln antyder, men också hoppfull.

”What Happens When You Wake Up In The Night” handlar om vad som händer när en liten flicka vaknar i mörkret och inte kan hitta sin nattlampa. Det är flickan som berättar, och tonen känns autentisk och bidrar till osäkerheten i texten. Jag hade läst novellen en gång tidigare och tyckte väl då den var okej och inte mer. En andra genomläsning gjorde den mycket kusligare. Framför allt för att man aldrig får någon riktigt förklaring på vad det är som händer och varför. Det gillar jag. Föräldrarna i berättelsen är lika vilsna de. Kanske bidrar det till skräcken, att de som ska skydda en också står maktlösa? Onekligen en metafor.

”Substitutions” börjar mycket tryggt och välbekant och ballar ur på slutet. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag såg inte slutet komma, om jag säger så. Här lyckas författaren skapa något obehagligt och främmande och placera det i en vardag som känns välbekant. För att skräck ska fungera måste den vara grundad i verkligheten. I alla fall är det så för mig. Det som händer på slutet får min fantasi att spinna fritt. Nu i efterhand ser jag att novellen publicerats i en antologi med Lovecraft-tema, men det gör ingenting. När jag läste den visste jag inte om det. Problemet med att veta om sådana här saker i förväg brukar ju annars vara att det färgar av sig på läsupplevelsen. Novellen klarar sig utmärkt på egen hand. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit något större fan av Lovecraft. Det kanske bara jag som är ignorant och fokuserar för lite på den ”kosmiska fasan” och för mycket på de gigantiska sjömonstren?

Slutligen ”The Woodcutter”. En magiker från en annan tid och en annan dimension längtar hem. Jag känner med huvudkaraktären i hans ensamhet och anser mig därför också en aning snuvad på konfekten i och med det snopna slutet. Men fram till dess är det en mycket underhållande historia.

Jag vet att jag har en tendens att berätta lite för mycket om innehållet i de berättelser jag läst. Kanske är det för att göra klart för mig själv vad det är jag upplevt? Eller så vill jag bara minnas det jag upplevde vid läsningen. Jag är av den åsikten att en författare har vunnit så länge du känner något. Om en berättelse lämnar läsaren likgiltig är det däremot illa. Så mycket kan jag säga att det aldrig inträffar när jag kliver in i Marshall Smiths värld. Därför tycker jag du ska prova också.