PULVIS ET UMBRA

Kategori: Litteratur (Sida 1 av 8)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Om den döda människan

Det är december, snart jul. Mörker ute. Men även inne. Vad vet man egentligen om människorna man möter? Hur många av dem lever faktiskt?

Citatet är hämtat ur Kanalbyggarnas barn (1997) av Lars Jakobson.

Det som skiljer oss levande från de döda är att den döda människan har förlorat våra omtankar. Ingen tänkte på henne. För en kortare eller längre stund glömdes hon bort. Ibland är det bara fråga om bråkdelen av en sekund. Efteråt kan det sedan rentav vara många som tänker på henne, det är därför som det läggs så stor vikt vid att det skall resas kors och stenar, vi gör det av en skam, för minnets skull, vi hör av oss, vi beslutar oss äntligen att hälsa på, att gå på visit, det var ju så länge sedan, men det där är alltid senare och efteråt, döden kom i det avbrott i tankarna som förr eller senare alltid inträffar: just i det ögonblicket fanns det ingen i denna värld som tänkte på henne, de andra tänkte på annat: en stilig karl på väg in i en cigarrhandel, hästar utanför tågfönstret, reverser, karuseller och leksaksballonger, blandade färger, men de tänkte inte på henne, länken klipptes av och hon dog. Den döda människan behöver inte falla till golvet, det tillhör egentligen sällsyntheterna. Hon kan trä på en nål när det sker – och hon lyckas – men någonting är plötsligt borta. Hon ser sig omkring, men finner det inte. Den döda människan vaknar nästa morgon och hon sköter sina sysslor som alla andra dagar, men en grå hinna ligger som damm över tingen, hennes tal följer inte längre läpparnas rörelser. Det är som förut, men ingenting är sig mera likt. Kvar blir bara en obestämd känsla av förväntan. De flesta orkar inte bära på den. En död människa lever sällan någon längre tid.

Paradis City av Jens Lapidus

Titel: Paradis City
Författare: Jens Lapidus
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2021
Sidantal: 380
Genre: Thriller

 

Sverige i en nära framtid. Segregationen och kriminaliteten i utanförskapsområdena har löpt amok, vilket har lett till att staten infört så kallade särområdeslagar samt inhägnat problemområdena med långa murar, så kallade trevnadsdelare. Det största av dessa områden är Järva, i folkmun kallat Paradis City. Under ett valtal där blir inrikesministern kidnappad. Det är upp till den före detta MMA-fightern och numera njursjuke Emir, känd och fruktad i orten, att ge sig in i området och hitta politikern. Polisen Fredrika Falck, som var med under tumultet, är den som ska guida honom. Hennes syster, influensern Novalife, finns också med i vad som först verkar vara en parallellhandling, men som sedan knyter an till huvudhandlingen.

Utan att bli för politisk känns det här som en framtid som är fullt möjlig i Sverige. Lapidus skildrar sin värld med skicklig hand, och jag gillade verkligen alla smådetaljer han bakar in, som det här med nya sociala medieplattformar, och hur de blir mer och mer interaktiva. Det finns självkörande bilar och smarta kylskåp också, och Sergels torg har döpts om till Greta Thunbergs torg. Sådana saker. Men djupare ligger den aktuella splittringen mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna, och hur olika extrema organisationer uppstått till följd av detta. I en passage åker Fredrika till Norrland för att spionera på sin gamle kollega som bor i ett samhälle där ett extremparti tagit över vardagen helt och står för ett avståndstagande till majoritetssamhället på grund av dess undfallenhet mot vad de anser vara importerad brottslighet. Det är en inte helt otrolig premiss och skulle mycket väl kunna hända i verkligheten.

Men boken nu: Huvudpersonen Emir är en karaktär man först föraktar men sedan lär sig att tycka om. Lapidus skildrar även de andra huvudpersonerna (Falck och Novalife) så att man som läsare bryr sig, även om det i vissa partier känns lite småhafsigt. Men spännande är det, och det är huvudsaken. Man vill att Emir ska klara sig och få återförenas med sin lilla dotter och få behandling för sin njursvikt. Man vill att Falck ska få upprättelse för debaclet vid valtalet i bokens början. Och man irriterar sig inte så lite på influensern Novalife som först verkar vara helt blåst, men sedan visar en handlingskraft som imponerar.

Summa summarum: En habil thriller, intressant inte bara för handlingen, utan också för de diskussioner den kan ge upphov till. Är det detta Sverige vi vill ha?

Konferensen av Mats Strandberg

Titel: Konferensen
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2021
Sidantal: 334
Genre: Thriller

En grupp anställda på kommunen åker ut till en pittoresk stugby för att ha konferens. Ett köpcentrum ska byggas på platsen. Men projektet är kontroversiellt och har stött på motstånd såväl hos lokalbefolkningen som inne på kommunen. Och någon bevakar arbetsgruppen från andra sidan vattnet när de installerar sig. Någon som har onda planer. Nu måste arbetsgruppen lära sig att samarbeta för att inte, tja, bli mördade. Vilka kommer att klara sig natten ut?

Jag brukar inte läsa den här typen av spänningslitteratur, och dessutom inte på svenska. Inget elitistiskt i det, bara så det är. Men jag ville ha något hyfsat lättuggat och nappade åt mig denna bok från det lokala bibliotekets spänningshylla. Jag ska läsa författarens Färjan också. Det var mycket på grund av den, alltså en bok jag inte läst ännu, som jag bestämde mig för att läsa Konferensen. Och jag blev inte besviken. Den var väldigt spännande! Handlingen tilldrar sig under ett dygn, och författaren skriver i presens (med vissa utflykter i imperfekt; jag gillar inte när författare blandar tempus på det här sättet!), så det är en intensiv resa man får följa med på.

Karaktärerna är hyfsat välskissade så man bryr sig om dem, vissa mer än andra. Av någon anledning identifierade jag mig mest med den för utmattningssyndrom tidigare sjukskrivna Lina. Jag ska inte avslöja hur det går för henne eller för någon annan av karaktärerna. Det får läsaren själv erfara.

Språket är lättläst och bjuder inte direkt tuggmotstånd. Men det hade jag inte heller förväntat mig; det passar inte riktigt till genren. En läsvärd bladvändare allt som allt! Ska som sagt läsa författarens andra spänningsromaner. Förhoppningsvis är de lika bra.

Broken Shadows by Tim Waggoner

Title: Broken Shadows
Author: Tim Waggoner
Publisher: Dark Fuse
Published: 2010
Pages: 209
Genre: Weird fiction / horror

 

Some really good horror / weird stories here. My favorites were the opening story ”When God Opens A Door” (imagine the intermingling of pleasure and pain à la Clive Barker’s Hellraiser), an imagining of what heaven can be, and what can be heavenly. I also liked ”Zombie Dreams” (I’m usually not too fond of zombies, but this one had a nice twist), ”Extern” (featuring a twisted hospital where people are tortured instead of healed), ”’Til Voices Drown Us” (maybe the best story of the collection; a tale that manages to be both sad, scary and hopeful) and ”The Tongue Is The Sweetest Meat” (a tale of going back in time and changing the one you were and the disastrous results that follow). Overall a solid collection.

Shock! av Richard Matheson

Titel: Shock!
Författare: Richard Matheson
Förlag: Sphere
Utgivningsår: 1978
Sidantal: 188
Genre: Spänning/noveller

 

 

När jag gick i högstadiet för länge sedan gav vår engelsklärare (vila i frid, Allan!) oss att läsa novellen ”Prey” av Richard Matheson. Jag minns att jag tyckte berättelsen om zunikrigsdockan som bara hade ett mål (döda!) var ganska häftig. Och småläskig.

På 60- och 70-talen gav Matheson ut fyra novellsamlingar: Shock!, Shock II, Shock III och Shock Waves. Jag har nu läst ut den första av dem (en senare utgåva) och måste säga att jag nog blev duktigt underhållen. Det tror jag också är Mathesons stora selling point: Hans noveller har ofta den graden av spänning och underhållning som vissa avsnitt av tv-serierna Twilight Zone och Tales from the Crypt har. Berättelserna är definitivt ingen tung litteratur, utan faller inom ramarna för speculative fiction/spänning. Gott så. Ibland vill man ha litteraturens motsvarighet till en Big Mac. Inget fel i det: Jag är definitivt ingen kultursnobb.

Samlingen innehåller 13 berättelser. Vissa tyckte jag bättre om än andra. Som det brukar vara. En man kör för fort i en liten sömning småstad och får anledning att ångra det. Människor tar livet av sig en masse. En man vaknar upp en dag och inser att han plötsligt kan tala franska. En annan man tror att hela världen är ute efter honom. Staden Los Angeles börjar en dag att breda ut sig och ta över resten av USA. Och så vidare.

Nu när jag tänker efter inser jag att jag nog gillade de flesta berättelserna i boken. Matheson skriver inga djupa karaktärer; de är alltid underställda handlingen, som drivs fram av en författarhand som vet vad den gör. Ibland känner man på sig vad som kommer att hända, men det är inte desto mindre spännande för det.

”Lemmings” handlar om hur människor lämnar sina bilar på motorvägen och vadar ut i havet för att drunkna. Två poliser betraktar det hela. Man får ingen bakgrund till varför, utan slängs in in medias res. Jag vet att jag kan bli lite tjatig vad gäller detta, men jag anser att det är bra novellers storhet: Det ges inga direkta förklaringar. Läsaren måste gissa och därmed vara medskapare. Så griper man tag.

I ”Long Distance Call” blir en sängliggande kvinna telefonterroriserad. Hon försöker ta reda på vem det är som ringer, men det kanske hon inte borde ha gjort. Den här berättelsen är faktiskt riktigt kuslig. En spökhistoria som gjord för höstläsning.

I ”Mantage” en författare önskar att framgången skulle komma lite snabbare. Han är trött på att slava utan resultat. Det verkar som om han får som han vill. Här imponerades jag av Mathesons förmåga att införliva två  handlingar, där den ena läggs som ett filter över den andra. En litterär snabbspolning som får konsekvenser för huvudpersonen.

”Death Ship” skulle kanske … nej, jag ska inte skriva det, för då avslöjar jag twisten. Jag såg den inte komma. Kanske borde jag ha gjort det? Tre män landar på en främmande planet och upptäcker en farkost med en hårresande överraskning. En science fiction-berättelse med övernaturligheter. Jag gillade den.

I novellerna ”The Splendid Source” (som ställer frågan: Var kommer alla snuskiga skämt ifrån) och ”The Creeping Terror” (den där L.A. växer och tar över resten av USA) får vi ta del av Mathesons humoristiska sida. Den förra berättelsen tycker jag dock var ganska långrandig. Inte dålig dock. Den senare novellen anlägger en mer ”dokumentär” och ”vetenskaplig” approach, med den äran.

Slutligen vill jag nämna ”The Distributor”, om grannen från helvetet. En ondskefull cocktail av paranoia i förorten. Återigen vet man som ska hända, men det blir inte mindre spännande för det. Ett bra avslut på boken.

Sammanfattningsvis: Richard Matheson var en fena på att skriva spänningsnoveller, och den här samlingen är definitivt en jag rekommenderar.

Jag vet att det här inte är mycket till recension, men jag ville mest skriva ner några tankar jag hade om boken. Jag planerar att göra det lite oftare, för övrigt. Det är, om inte annat, ett bra sätt att hålla reda på vad jag läser.

All Too Surreal av Tim Waggoner

Titel: All Too Surreal
Författare: Tim Waggoner
Förlag: Prime Books
Utgivningsår: 2001
Sidantal: 188
Genre: Weird fiction/noveller

 

 

Runt millennieskiftet fick jag nys om ett bokförlag vid namn Prime Books. Jag hade redan då börjat samla på mig antologier med noveller inom området speculative fiction (vilket är en paraplyterm och innefattar skräck/fantasy/sf/surrealism/weird fiction etc.) och hade en av deras titlar i hyllan sedan tidigare. Därifrån var steget inte långt till att beställa All Too Surreal, Tim Waggoners första novellsamling. Jag erkänner att jag blev såld på beskrivningen:

Look at your reflection. The mirror is broken, the cracks spreading. Wider . . . deeper. Look between the cracks, and what do you see? Glimpses of dark, shadowy, twisted things that could only exist on the other side of a mirror. Eighteen stories. Eighteen cracks. The sound of shattering glass.

Jag minns inte om jag någonsin läste ut boken då, och med åren försvann den bort någonstans. Förmodligen under en flytt. Men jag kommer ihåg de berättelser jag faktiskt läste, och när jag skaffade en Kindle för några år sedan (som också blev liggande ett par år innan jag började använda den ordentligt) köpte jag den igen, fast i elektroniskt format. Och den här gången läste jag ut den.

Jag ska vara ärlig: Den var bra, men inte så bra som jag kom ihåg den. På engelska finns ett uttryck: A mixed bag. Blandad kvalitet. Det var Waggoners första samling, så det kanske beror på det. När berättelserna är bra är de dock riktigt bra. Bäst blir det när Waggoner kör ner på den ”mörka vägen” och lämnar åt läsaren att fylla i vad som verkligen hände. Eller overkligen. När berättelserna verkligen speglar (ha!) beskrivningen: När författaren injicerar ett mörker som skrämmer för att det lämnar åt läsaren att fylla i skräcken. När saker faller sönder.

Den första berättelsen, ”All Fall Down” är en sådan. Huvudpersonen återvänder till sin barndomsstad och upptäcker att ens förflutna har en tendens att … hinna i fatt en. Glidningen från vardagligt till obehagligt är här välutfört. Masker spelar en viss roll, metaforiska som fysiska. Jag vill inte avslöja mer. ”Picking Up Courtney” är en annan berättelse med ett tragiskt slut som kanske förutses i början av berättelsen. Här ligger halvsurrealismen och skvalpar runt i prosan, och det är upp till läsaren att avgöra vad som är verkligt och inte.

Den näst sista novellen, ”I Scream, You Scream” tävlar med öppningsnovellen om vilken som är bäst. Jag kan säga att den innehåller en ondskefull glassbil och ändå lyckas vara rätt obehaglig, så bara det är väl en bedrift. En pappa förföljer en glassbil vars förare ska ha betett sig minst sagt olämpligt mot hans dotter. Det han får erfara överstiger hans värsta mardrömmar. Man får aldrig riktigt veta exakt vad det är, och det är det jag gillar så mycket i fiktionen: Ge läsaren tillräckligt med info för att själv fylla ut det som saknas. Berättelsen påminde för övrigt om Jack Ketchums novell ”The Box” i det hänseendet.

Utöver dessa mina favoriter vill jag även nämna ”On the Skids in Another Dimension”, som påminner om en väldigt flummig LSD-upplevelse (inbillar jag mig, jag har aldrig testat), samt ”Joyless Forms”, som är en berättelse jag själv gärna hade skrivit. Påminner om Thomas Ligottis ”The Red Tower”, vilket naturligtvis är ett bra betyg.

Boken innehåller också en rätt larvig berättelse (”At the Movies”) om en filmkritiker som tycker att det mesta som visas är skit. Han får bokstavligen rätt. Ja, ni fattar. I ”Exits and Entrances” fungerar berättelsen om en teaterkritiker som får äta upp sina elaka ord bättre. Kanske för att den är lite längre.

Just ja! Jag vill även nämna ”Simulacrum”, om en ung kvinna vars ilska och pessimism tar sig fysiska former, samt ”On the Shelf and Dreaming”, om en kvinna som drömmer att hon är en docka som råkar ut för en del otäcka saker. Det visar sig att drömmen kanske är verkligare än hon anat.

Det är alltså en s.k. mixed bag, med huvudsakligen bra till mycket bra texter, men även en del av … varierande kvalitet. Hur som är den läsvärd, och den fick upp mina ögon för den här författaren, som jag kommer att läsa mer av.

Tusen nålar av Stefan Lindberg

Titel: Tusen nålar
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1999
Sidantal: 162
Genre: Noveller


Omkring 2008, innan jag registrerade den här webbplatsen, hade jag en blogg där jag bland annat recenserade böcker. En av dessa böcker var den då nyutkomna I Gorans ögon, Stefan Lindbergs (f. 1971) andra novellsamling. Bloggen finns fortfarande kvar och kan beskådas här, och det aktuella inlägget här. Jag minns att jag tyckte boken mer än väl hade sina poänger, men att det kunde bli lite för putslustigt, lite för studentikost, mellan varven. Lite för mycket hjärna och mindre hjärta.

Men Lindberg debuterade redan 1999, vid 28 års ålder (jämför med mig själv, som var lika gammal när jag debuterade 2009). Och hans debut håller måttet, absolut. Det är förvånansvärt mogna noveller som alla övertygar på sitt sätt. Boken innehåller åtta berättelser som alla har något, tja, inte övernaturligt, men onaturligt inblandat i de vardagliga skeendena. Så upptäcker flygfotografen i öppningsberättelsen ”Flygfotografens sista sommar” en pojke på sina foton, en pojke som verkar sjunka ner i marken, djupare för varje foto. Och han blöder. I hans närhet figurerar även en man som verkar ha någon slags mystisk koppling till pojken. Jag har mina idéer om vad det handlar om, men vill naturligtvis inte förstöra för den som ännu inte läst berättelsen, så jag behåller dem för mig själv. En rätt obehaglig novell.

I ”Om du flyger” har en flicka en ovanlig förmåga. Men att sticka ut kan få förödande konsekvenser. En mycket bra berättelse, som dock hade fått kunna vara lite längre.

Vidare: En ung man får i ”Klasskamrater” chansen att leva om sitt liv som förstaklassare, men i en vuxens skepnad, vilket erbjuder honom möjligheten att rädda den unge klasskamraten som är de andras hackkyckling och mobboffer. Men kan man verkligen ändra på det förflutna? En av bokens starkare noveller.

”Fabrizio” handlar om en ung pojke som ramlar ner i ett brunnshål i Italien. Det är sent 70-tal, eller tidigt 80-tal, och i Sverige håller två kusiner på att bygga ett sandtorn för att sätta rekord och komma med i tidningen Buster. Deras göranden varvas med passager från Italien och pojken som heter Fabrizio. Ska han överleva? Temat är att växa upp och att inse att man inte kan vara barn för evigt (så tolkade jag det i alla fall).

I novellerna ”I våra kommuner” och ”Bortamatch” är temat att längta bort, att släppa allt och försvinna. Jag föredrar den förra, som verkar handla om en man och en flicka som hela tiden är i rörelse och inte verkar kunna stanna. En vag känsla att världen är i uppror, eller att någon slags katastrof inträffat, svävar över läsandet.

Jag ska inte nämna alla noveller mer än att säga att jag tycker de alla har något visst … även om det naturligtvis handlar om en debut och man inte kan förvänta sig finslipad perfektion. Men det är ändå en imponerande och läsvärd samling. Jag får ta och läsa om I Gorans ögon snart, och sedan hoppas på att Lindberg inte övergivit novellen för alltid.

Kuriosa: Bokens titel syftar på en kort passage i en berättelse (minns inte vilken, men förmodligen ”Klasskamrater”) där någon gör tusen nålar på någon annan (alltså vrider om skinnet på underarmen, sådär som vi alla gjorde på varandra som barn).

Kuriosa 2: Bokens omslag kan vara bland det fulaste jag sett. Tur att man inte dömer hunden efter håren.

Bokfört av Lars Jakobson

Titel: Bokfört
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2020
Sidantal: 176
Genre: Essä/kortprosa

Om Lars Jakobson (f. 1959) har jag skrivit förr, se här och här. Bokfört är hans senaste bok, och den består av två delar. Första delen är en essä betitlad ”Ars moriendi” (latin för ”Konsten att dö”). I den behandlar Jakobson ”livet efter katastrofen” med utgångspunkt i två romaner: Vägen av Cormack McCarthy och En gång skall vi alla… av Joanna Russ.

Det är en ganska spretig text, med utvikningar till höger och vänster. Jakobson lyckas dock alltid komma tillbaka till huvudtemat. Dessutom problematiserar han på ett förtjänstfullt sätt samspelet mellan de två könen (främst vad gäller Russ roman). I McCarthys bok har två karaktärer av hankön huvudrollerna, och därmed blir personporträtten ”kargare”.

Kanske hade essän vunnit på att vara lite kortare, men å andra sidan får läsaren en massa hänvisningar till intressant litteratur och intressanta författarskap. Det är den första essän av Jakobson jag läst (tidigare har han bl.a. skrivit i den här formen i boken Stjärnfall. Om sf (2003).

Bokens stora behållning är dock den andra delen, ”Tomhetens barn”, som är en samling kortprosa påstått skriven av den mystiske Raymond Kimber. Denne figur har följt med ett tag i Jakobsons författarskap och har citerats mer eller mindre flitigt i hans böcker. Först trodde jag att den, får man ändå förmoda, fiktive författaren var psykolog och texterna ur ”Tomhetens barn” var fallstudier. I efterordet påstår Jakobson att han gjort efterforskningar för att få reda på vem Kimber är och kommer enbart fram till att han är amerikan, förmodligen ”född på femtiotalet”. Mystiken tätnar!

I cirka hundra texter beskriver Kimber/Jakobson olika personlighetstyper. Vi möter Beröringsmänniskan:


Beröringsmänniskan sitter en sommarkväll med sin hustru i soffan. De sitter mittemot varandra med ryggarna mot armstöden och han har hennes smutsiga fötter i knät, i sina händer. Vägdamm, strandsand, en hel dag på bara fötter och han för tummen i en liten cirkel i gropen mellan senan och ankelknölen på fotens insida. Smuts, sand, silkesliknande grått damm över solbrännan. Inte mer än så, inte ett ögonblick mindre.

Så blir vissa av texterna ren poesi. Vidare, om Adolescensmänniskan:


Adolescensmänniskan trodde en gång att han skulle bli vuxen. Han såg männen och kvinnorna underifrån, han såg dem gå förbi. De gjorde olika saker, de hälsade på varandra. Ibland hälsade de också på honom och det fick honom att tro att han en gång skulle bli som de. Han skulle vakna på morgonen till en värld av orsak och mening, han skulle gå hemifrån, han skulle arbeta och köpa saker och jäkta och köra bil, på kvällarna skulle han komma hem uttröttad och bli sittande framför tvn. Han skulle ha en andedräkt som luktade rått kött.

Så blir den svåra uppgiften att passa in och hitta sin plats problematiserad och beskriven på ett närmast cyniskt sätt. Jag älskar det.

En favorit är Lökmänniskan, en allegorisk text som nästan hemfaller åt det fantastiska:

Med ryggen mot sänggaveln och med benen i kors skalar den stora lökmänniskan ljudlöst av sig i det mörka sovrummet. Svagt hör hon ljudet av bilar och musik på gatan långt nedanför, skönjer återskenet av ljusreklamens växlingar. Först av med det torra ytterskalet. Det är: nattlinne, hudkräm, adress, våningsplan. Telefonen som står tyst på nattduksbordet, bilnycklarna vilande i skålen i hallen. Därnäst det tjocka närmast svartröda lagret, blankt som ingnidet med olja. Där ryms en lång karriär, en kärlek som aldrig blev av, två avslutade äktenskap och lika många barn, båda i det första, båda bosatta på varsitt håll i landet. Det svider redan, ögonen tåras. Men hon fortsätter, sticker tummarna under nästa skal, fläker upp det med fler tårar som följd. Och sedan är det ju de där tunna skikten mellan skalen, de som är som gammalt flygpostpapper, och som klibbar och fäster sig vid allt. Drömmar och förhoppningar. Också de rivs bort.

Här påminns jag om text jag själv skrivit (”Gnosia” ur Utkast till ett mörker). Det är ett förtjänstfullt sätt att beskriva hur vi alla är uppbyggda av erfarenheter och försuttna chanser, och chanser vi tog.

Sedan Knivmänniskan:

Knivmänniskan är en man som det sista han gör varje kväll är att gå runt i huset och se till att alla knivar ligger stilla och tryggt i sina lådor och att lådorna i sin tur är ordentligt stängda.

Texten blir en liten parabel till rädslan att skada dem vi älskar, något vi väl alla någon gång känt. En obehaglig känsla vilar över stycket, vilket inte är konstigt med tanke på ämnet.

Slutligen påminner texten om Elitmänniskan om en passage i novellen ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” av Harlan Ellison (1934-2018). Elitmänniskans värv är trädgårdsmästarens, och han är inte främmande för att föra samman två mer eller mindre ensamma människor i det att han planterar två fruktträd i deras trädgårdar. En mycket vacker text.

Det är till syvende och sist ”Tomhetens barn” som är den stora behållningen med Bokfört. Det påstås i efterordet att Kimber skrivit flera hundra texter. Man kan hoppas på att ännu fler ”översätts” i framtiden.

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Antwerp av Roberto Bolaño

 

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Den består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.

« Äldre inlägg

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑