Kategori: Litteratur (sida 2 av 8)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Min Jihad av Hanna Gadban

Titel: Min Jihad Min Jihad
Författare: Hanna Gadban
Förlag: Fri Tanke
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 255
Genre: Samhällsdebatt

Årets kanske viktigaste svenska bok.

Så skriver Per Gudmundson (Svenska Dagbladet) på omslaget till Hanna Gadbans debut Min Jihad. Boken kom ut förra året, men jag vågar nog påstå att den är minst lika viktig i år och, tyvärr, även de närmsta åren. Så ser det nu en gång ut i samhället.

Hanna Gadban kom till Sverige från Irak i vuxen ålder. Här har hon utbildat sig till lärare och är en aktiv samhällsdebattör. Hon kallar sig feminist och liberal muslim. För detta har hon hamnat i en del blåsväder, för att uttrycka det milt. I Sverige är det nämligen som så att den islam som syns och hörs i debatten företräds av en mer eller mindre exklusiv klubb av sunnimuslimer med mer eller mindre tydliga kopplingar till diverse extremistorganisationer i Sverige, men även utomlands. Gadban använder termerna salafism och wahhabism och menar därmed hardcoremuslimer som tolkar Koranen bokstavstroget och vill införa sharia var de än bor.

Det här är inte purfärska marker för mig, då jag följt debatten ett tag nu och försökt göra mig en bild av vilka som företräder vad. Det är inte så att jag vill känna till de här begreppen, men dessvärre är de en del av samhället idag. Det har framkommit att svenska staten strösslar pengar över muslimska organisationer som har en mer eller mindre tydlig koppling till andra organisationer varifrån man bjuder in talare och föreläsare. Dessa är inte sällan så kallade hatpredikanter som fördömer homosexualitet, anser att män och kvinnor ska leva åtskilt och att de bestialiska krigsbrott som IS nu gör sig skyldiga till i Mellanöstern är beundransvärda.

Jag ska erkänna, och ursäkta franskan, att jag tamigdjävulen blev mer och mer förbannad och äcklad vid läsningen. Vi kallar oss ett demokratiskt och tolerant land, men den toleransen är inte mycket värd när det faktiskt kommer hit människor som flyr från ett förtryck som vi samtidigt bjuder in i landet i och med vår arroganta och, för att uttrycka det milt, naiva migrationspolitik.

Jag känner att detta är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, vilket kommer framöver. För att fokusera på Gadbans bok, som det ju handlar om, kan jag sammanfatta den med två ord: Gripande och förskräckande. Gadban skriver otroligt medryckande och på en klar och lättbegriplig svenska. Visst är boken jävig, eftersom hon utgår från egna erfarenheter, men hon blandar inte in en massa snömos á la svensk postmarxistvänster (och här dyker mina förutfattade meningar upp!) såvida det inte är för att kritisera dem. Det är nämligen också som så att de människor man kunde tro skulle ställa upp på förtryckta kvinnor från andra kulturers sida, nämligen företrädare för exempelvis Vänsterpartiet och Fi, samt offentliga debattörer med sympatier åt det hållet, de människorna vänder människor som Gadban och andra ryggen totalt. Varför kommer man till Sverige? Jo, man flyr något. Det kan vara krig, fattigdom eller förföljelse. Vill man då att det man flyr ska ta sig hit, välkomnas av politiker och makthavare, samt beläggas med någon slags oberörbar status som gör att det inte får kritiseras? Knappast.

Boken är indelad i tre delar, med kapitel som löper omlott. I kapitlen betitlade Min jihad berättar Gadban om sina egna erfarenheter, hur det var när hon kom till Sverige, möten med andra (främst kvinnor) invandrade från Irak och andra arabisktalande länder. Hon besöker också imamer som företräder olika tolkningar av islam (sunni, shia m.fl.) och samtalar med dem. Hon ställer frågan om det finns någon liberal islam, om det går att förena islam med modern, västerländsk sekularism, om Koranen måste följas bokstavstroget, eller om man bör sätta den i kontext med samtiden.

I kapitlen Svensk dawah (betyder mission) kartlägger hon de olika muslimska föreningar som syns och hörs mest i Sverige, deras företrädare och de kopplingar de flesta har på mer eller mindre omvägar till extrem salafism som förespråkar bokstavstrogen tolkning av Koranen, som fördömer minoriteter och andra sexualiteter och som, om de inte uppenbart uppmuntrar till det, i alla fall inte fördömer människor som åker ner till Syrien för att strida på IS sida. Det är en hel del gillande på Facebook, inlägg med IS-flaggan, hyllningar till stupade ”krigare” som kommer fram. Flertalet av de människor som är involverade i den här skiten (inbjudningar av suspekta personer, försvarande av motbjudande sedvänjor, gillande av, och upphöjande av FB-poster som har med IS eller dem som krigar med dem att göra) sitter på hyfsat viktiga positioner inom olika muslimska föreningar i Sverige. Det är de som lyfts fram och får representera ”alla” muslimer i Sverige i tv-soffor, debattprogram osv. Jag ska inte nämna några namn; många av dem står i boken, så läs själva.

Slutligen tar Gadban i kaptitlen På jakt efter liberal islam upp frågan huruvida det finns något som heter liberal islam. Hon säger sig själv tillhöra dem som förespråkar en sådan, men de är få i Sverige, eller så hörs de helt enkelt inte. Med utgångspunkt i klassiska filosofer och upplysningstiden drar hon paralleller till dagens samhälle och vikten av att islam (i alla fall i västerlandet) måste reformeras för att ha en plats i ett sekulariserat samhälle. Med andra ord: Religion är en privatsak. Vi ska inte ursäkta gammalmodiga och kvinnofientliga seder (för att ta ett exempel) bara för att vi är rädda för att bli kallade rasister när vi kritiserar islam. Eftersom boken inte är eller gör anspråk på att vara en teologisk eller filosofisk avhandling är dessa kapitel av en mer kontemplerande natur och tar sin utgångspunkt i författarens egna erfarenheter.

Som sagt, det här är ingen recension. Snarare kanske en presentation, av en debatt som rör ett problem ur vilket denna bok tar avstamp. Det är ett startskott. En brandfackla. Det handlar om något extremt viktigt, något som berör oss alla, eller kommer att göra det. Det är – återigen – en debatt som är värd flera egna inlägg. Men kontentan är i alla fall, såsom jag uppfattar boken, att Sverige och svenskar i sin vilja att vara till lags och i sin iver att inte kritisera och vara ”rasister” tillåter sådant som människor faktiskt flyr från. Det handlar om människor som inte vill se, som vänder sig bort. Och det handlar om att det faktiskt finns alternativ – såväl för de människor som har en islamisk tro och vill leva i ett sekulärt samhälle där religionen är något personligt, och som inte vill se sig representerade av ärkekonservativa som de av oss som ser ett problem men inte vågar tala om det.

Hanna Gadbans mod kan inspirera andra; det har inspirerat mig. Jag vet inte hur jag ska använda den inspirationen, men det är i alla fall en början.

Autisterna av Stig Larsson

Titel: Autisterna
Författare: Stig Larsson
Förlag: Alba/Modernista
Utgivningsår: 1979/2014
Sidantal: 125
Genre: Roman/postmodernism

Stig Larssons Autisterna kom ut 1979 och var hans debut. Man talade då om en slags vattendelare som förebådade en ny strömning i svensk litteratur, från realism till postmodernism. Att tala om en boks betydelse för en litterär utveckling är vanskligt, då det riskerar att ställa själva boken som sådan i skuggan. Samtidigt kan jag förstå att just Autisterna var en tacksam bok att ge en sådan roll.

Egentligen har boken ingen handling. Egentligen handlar boken om allt. Så kan man sammanfatta något som förmodligen inte skulle publiceras idag, och det inte för att det handlar om en dålig text, tvärtom. Men idag känns det inte som om det finns samma plats för den här typen av skrivande. Visst har litteraturen alltid varit kommersiell (delvis), men på senare år tycker jag att uppdelningen i olika genrer och typer av marknadsföring har utvecklats på ett klarare sätt.

Nåja. Autisterna handlar inte om någonting. Samtidigt är den allomfattande, i det att den så att säga är ett utsnitt ur en verklighet som pågår, alltid har pågått och kommer att pågå i evighet. Det är svårt att förklara, men en del av den här bokens storhet (naturligtvis enligt undertecknad) ligger i just det att den är självklar i sin början och sitt slut, men den hade också kunnat fortsätta. I evighet. Jag märker att jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Det är som om någon har liksom huggit fast i en del av verkligheten när den forsar förbi i hög fart (tänk de där fotona med lång exponering som ofta visar bilar i rörelse på motorvägar och i storstäder och är som färgglada serpentiner) och ”lyft ut” den till granskning.

I sexton korta kapitel rör sig en man genom ett Europa på 1950-, 60- och 70-talen. Men identiteten är förrädisk. Är det verkligen samme person? I ett kapitel är han en person med pedofila böjelser som till slut förgriper sig på en liten flicka. Han beskriver det som det sker, utan att lägga någon större värdering i det. I ett annat kapitel är han en liten pojke som är sjuk och behöver ett nytt hjärta. Han får ett donerat, men det visar sig komma från en flicka han var lekkamrat med och som förolyckats. I slutet visar det sig dock att det inte alls var från henne det kom. Pojkens ångest gestaltas mycket skickligt. I ett annat kapitel fängslas berättaren för något och får inte veta vad. Han hålls i en cell och dagarna går. Han får inte veta vad han är anklagad för, men han accepterar sitt öde. Men fängelset är inte vad det verkar vara. Frågan är om det ens är ett fängelse. Slutet på kapitlet är abrupt och skrämmande.

Trots att jag nu redan gjort det måste jag ändå tillstå att det är rätt meningslöst att försöka beskriva något. Boken är. Huvudpersonen (eller huvudpersonerna) är. Han/de rör sig som en skugga genom Europa. Observerar. Och trots avsaknaden av fasta hållpunkter lyckas Larsson ändå gestalta den ångest, den leda och den förtvivlan denne betraktare känner. Han är ingen. Han är alla. Det är bitvis tråkigt, obehagligt, skrämmande, sorgligt. Ibland vilar något hotfullt över denna redogörelse av klingflackande liv. Känslan av ett (mentalt) oväder härskar. När som helst kan det börja blixtra. Men ofta går det inte så långt.

Jag tyckte mycket om den. Trots avsaknaden av en röd tråd finns tråden ändå där, i just dess frånvaro. Det är en stor bok i det lilla formatet. Man ska vara försiktig med att klassikerstämpla böcker, men det ligger väl ändå något i det faktum att boken ofta omnämns tillsammans med just det ordet.

Favoritcitat

Ibland läser man böcker som innehåller ord som bygger meningar som på ett eller annat sätt kommer att betyda något för en. Nedanstående är taget ur en sådan bok. Det handlar om Stig Sæterbakken (1966-2012), och boken är Genom natten, översatt av Niklas Darke.

Allt är dött, jag är det enda som lever. Jag kan göra vad jag vill, men det är också det enda. Allt jag har trott på och tagit del av, det har bara varit mina egna illusioner, skapade för att täcka över den tomhet jag har levt med, den där ingenting finns, där ingenting någonsin har funnits, annat än det jag har varit tvungen att föreställa mig för att stå ut. Spöken, alltihop, som kunde ha bytts ut mot andra spöken, det skulle inte ha gjort någon skillnad, jag skulle inte ha märkt något alls. Min tanke är fri, jag kan själv välja hur världen ska vara. Men det är också allt. Den förblir i mig. Allt förblir i mig. Världen är i mig. Den lever och dör med mig. Så som den lever och dör i andra, utan att det som är i mig och det som är i dem förbinds. Vi lever var för sig. Vi inbillar oss att vi delar livet med någon, men vi gör det inte, vi lever ensamma, omgivna av andra, som också lever ensamma. Inget av det som är i mig blir någonsin en del av dem. Det de har blir aldrig mitt.

3 x Lars Jakobson

Lars Jakobson (f. 1959) är en svensk författare. Så enkelt kan man inleda en slags överblick över hans tre senaste böcker, alla formgivna enligt modellen Forums gamla klassikerserie. Vita omslag, en groteskt uppförstorad Times New Roman och sidor med lilatonad kant. Mycket minimalistiskt och snyggt. Tycker jag i alla fall.

Effekter (2011), med sitt härligt smörgula omslag, är en samling essäer och prosatexter. De har tidigare varit publicerade i dags- och kvällspress samt facktidskrifter. Samlingen är väldigt brokig, och precis som med ”vanliga” novellsamlingar finns det texter jag gillade bättre än andra. Av bokens tre texter med skönlitterära ambitioner (”Everest 1924”, ”Matrioska” och ”Ljusgloben”) tyckte jag om samtliga, och särskilt den första, som också inleder boken. Här berättas om engelsmannen George Mallorys bestigning av Mount Everest 1924, med den pikanta detaljen att huvudpersonen och hans kamrater visar sig vara något slags automatoner. Berättelsen skulle kunna klassas som science-fiction, men den närmar sig också begreppet kontrafaktism, ett begrepp som använts ofta om Jakobsons författarskap. ”Ljusgloben” föreställer sig på knappt en och en halv sida ett framtida samhälle upplyst av just ljusglober, vilka får fungera som metaforer för ett upplyst och tryggt samhälle. Den är skriven på väldigt vacker prosa, vilken inte låter beskriva sig utan måste läsas.

Andra texter värda att lyftas fram är ”Knark” (ett inlägg i narkotikadebatten som blandar in en novell av Ursula K. Le Guin helt apropå och får till en slående liknelse), ”AI” och ”Döden i rymddräkt” (där Jakobson får ägna sig mer eller mindre fritt åt science-fiction, vilket han gör med den äran och entusiasmen), ”Borges och Aleph” (för att en text om Borges och hans texter per definition är intressant), samt ”Joe”, som tar formen av ett tal till den sedan ett halvsekel avlidne Joseph McCarthy och funkar lite som en aptitretare för den som är intresserad av McCarthy-processerna och kommunistnojan i USA på femtiotalet.

John & Denise (2013) handlar om just John och Denise som träffas på ett tåg i
New York. John är på väg för att ta värvning i armén och Denise till New York City för att arbeta. Det är i början på nittiotalet, och Gulfkriget är i full gång. De bestämmer sig för att brevväxla, och romanen därifrån om deras korrespondens. Det är dock ingen brevroman i traditionell bemärkelse. Boken berättas i tredje person och ur ett ovanifrånperspektiv. Partierna som handlar om Denises liv berörde mig mest. Såväl Denise som John inser snart att bruket av våld ibland är nödvändigt. Men är det skillnad på våld och våld? Johns dödande är sanktionerat av staten, men räcker det? Jakobsons nyfikenhet på någorlunda modern amerikansk utrikespolitik känns genuin och gör att mitt intresse som läsare bibehålls boken igenom. Han har tidigare skrivit om det senaste Irakkriget i skönlitterär form i romanen Vid den stora floden (2006). Det är en svårläst bok (och inte bara till formen) men som helhet bättre än John & Denise, vilket dock inte innebär att den senare är dålig. I den förra finns ett särskilt parti mot slutet av boken där ett gäng soldater gör en fullkomligt grotesk upptäckt i någon slags underjordisk grotta. Den scenen har liksom etsat sig i fast i mitt minne. Då som nu är Jakobsons prosa metodisk, saklig och nästan lite karg. Han slösar inte med ömhet, men när han då och då droppar en del vackra och visa satser främst vad gäller relationer och kärlek blir de desto mer verkningsfulla. Dessa återfinner man med fördel mot slutet av boken när berättaren summerar Johns och Denises behov av närhet och tillhörighet. De skickar varandra brev men når ändå aldrig fram till varandra. Denna paradox skänker boken en realism och utgör dess styrka. Så här kunde det ha gått till, och så här går det till. Människor är slutna i sig själva och når inte fram till varandra (den framlidne norske författaren Stig Sæterbakken har skrivit mycket vackert och insiktsfullt om detta; tyvärr har jag tappat bort citatet). Tid och plats är av mindre betydelse. En tunn bok med stort innehåll.

De odödliga (2015) inleds med ett förord av en viss Joan Bravais (som man får anta är en fiktiv person skapad av Jakobson själv), liksom i de två tidigare böckerna. Jakobson själv påstås ha gått ur tiden så sent som 2010, vilket kanske kan uppfattas som ett något trött metafiktivt grepp, men jag gillar det. De odödliga utgör del tre i någon slags informell triptyk och kan sägas vara renodlad science-fiction, i alla fall ju längre boken lider. Texten påstås vara ett manuskript hittat längst ner i en låda böcker inlämnade till ett antikvariat någonstans i Montana. Återigen ett väldigt borgesianskt grepp.

Mark Rufus är en diversearbetare i femtioårsåldern. Han försörjer sig som hantverkare och allt-i-allo. Han kärar ner sig i den prostituerade och crackberoende Mary Anne, vars ande sedan följer honom genom livet (och det ska visa sig vara mycket långt). Bokens första del handlar om deras liv i en sömnig småstad i Montana. Ett ganska ruffigt liv, men hanterbart. Men när Mary Anne blir ihjälslagen av en kund förändras allt. Mark blir uppsökt av skumma myndighetstyper som skjuter ihjäl honom. Varför får man reda på i bokens andra del.

Jag hade tänkt skriva mycket mer om handlingen, men det är nog bättre att läsa boken. Inte för att ett eventuellt avslöjande av varför Mark tas av daga skulle avslöja något som inte bokens titel redan gjort, men för att man gör bäst i att läsa boken. Den är nämligen väldigt väldigt bra. Science-fictionelementen framträder först senare i boken. Det blir en smula rörigt, om jag ska vara ärlig, men de tekniska detaljerna är av mindre betydelse. Det här är en bok om ensamhet, och hur allt går i cirklar. SF-vinkeln illustrerar detta på ett träffande sätt, vilket man kanske inte inser förrän man slagit igen boken.

En karaktär vid namn Walk har en mer eller mindre framträdande roll. Samme man dök även upp i John & Denise, då som luttrad krigsfotograf. I den boken hintades det om något som får sin förklaring i De odödliga. Han fungerar initialt som en slags mentor för Mark och dyker även upp senare i berättelsen. De människor Mark stöter på och som är som han genomgår alla mer eller mindre tydliga metamorfoser i och med tidens gång. Men är man verkligen samma person efter så lång tid och så många förvandlingar?

Av de tre böckerna gillade jag den här mest. Det betyder inte att de andra inte skulle vara läsvärda. Tvärtom – Jakobson har en förmåga att packa in mycket på litet utrymme (De odödliga är på 157 sidor, om jag inte minns fel). Vad som kan verka kargt och distanserat i hans språk fyller en större funktion. Han är kort och gott en av de mest intressanta nu levande svenska författarna.

Lästa och påbörjade böcker sommar/höst 2015

LÄSTA
Patrick Modiano
Lilla smycket (2012), Nätternas gräs (2013), Horisonten (2015), Place de l’Étoile (1970), De dunkla butikernas gata (1980)
David MitchellThe Bone Clocks (2014)
Hans KoppelMedicinen (2009)
Carlos Ruiz ZafónHimlens fånge (2011)
Lars JakobsonJohn & Denise (2013)

PÅBÖRJADE
China Miéville
Three Moments of an Explosion (2015)
Lars JakobsonEffekter (2011), De odödliga (2015)
Shūji Terayama – The Crimson Thread of Abandon (2013)

Årtal inom parentes anger originalpublicering på respektive språk.

Everything You Need av Michael Marshall Smith

Titel: Everything You Need 
Författare: Michael Marshall Smith
Förlag: Earthling Publications
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 278
Genre: Noveller/skräck/sci-fi/magisk realism

Michael Marshall Smith skriver fantastiska berättelser.

Så.

Förutom noveller har han även skrivit ett gäng science-fictionromaner under åren. Han skriver även thrillers, men då skippar han Smith på slutet och är bara Michael Marshall. Jag har bara läst hans noveller, men de räcker långt. Första gången jag läste honom var för en herrans massa år sedan. Samlingen hette What You Make It och innehöll lite av varje. Lite science-fiction, lite skräck, lite socialrealism, lite spänning, en massa fabulerande. Sådant jag gillar. Sedan dess har jag lyckats få tag på den ganska omfångsrika samlingen More Tomorrow & Other Stories (begagnad) samt denna, hans senaste. Everything You Need. Special edition. Inte direkt billig, men värd det.

Märkliga saker händer i Marshall Smiths berättelser. Små barn vaknar upp mitt i natten och finner sig förflyttade till en annan dimension. En trio barndomsvänner drar sig till minnes ett äventyr som kanske slutade med ett möte med vampyrer (eller?). En livstrött man hittar något speciellt i en stuga i skogen och får hjälp med att börja om på nytt.

Det är alltid människor och deras göranden och låtanden som står i fokus i berättelserna. Det kan tyckas vara en överflödig sak att nämna, men det är viktigt. När ”specialeffekterna” tar över har karaktärerna, dem man ska bry sig om, nämligen en tendens att överskuggas. Det händer inte särskilt ofta i Michael Marshall Smiths berättelser, och när det händer är det medvetet, såsom i de humoristiska ”The Seventeenth Kind” (en alien ringer in till ett tv-shopprogram) eller ”Autor of the Death”, där författaren träffar på sig själv.

Ofta är det dock ganska plågade karaktärer läsaren möter. De hemsöks av sådant de gjort, eller inte gjort. Kanske får de en chans att göra saker och ting annorlunda, men inget förändras ändå. Det blir bara en annan sorts lidande. De ser tillbaka på det som varit och frågar sig vad som hade hänt om de gjort annorlunda. Till slut måste de resignera och ge upp inför det faktum att de aldrig får veta.

Mina favoriter: Öppningsnovellen ”This Is Now”, där tre män sitter på en pub och minns en händelse för länge sedan. Världen runt om dem är förändrad, men det är oklart hur. Regeringen har spärrat av ett skogsområde i närheten. Vännerna kan naturligtvis inte låta bli att klättra över stängslet. Det de får se förändrar dem för alltid. I ”Sad, Dark Thing” svänger en man som nyss blivit lämnad in på en avtagsväg i skogen. Han kommer fram till en man som har något mycket märkligt i gäststugan bakom huset. Det förblir oklart exakt vad det är, men det kommer ändå att hjälpa huvudkaraktären att gå vidare i sitt liv. En sorglig berättelse, precis som titeln antyder, men också hoppfull.

”What Happens When You Wake Up In The Night” handlar om vad som händer när en liten flicka vaknar i mörkret och inte kan hitta sin nattlampa. Det är flickan som berättar, och tonen känns autentisk och bidrar till osäkerheten i texten. Jag hade läst novellen en gång tidigare och tyckte väl då den var okej och inte mer. En andra genomläsning gjorde den mycket kusligare. Framför allt för att man aldrig får någon riktigt förklaring på vad det är som händer och varför. Det gillar jag. Föräldrarna i berättelsen är lika vilsna de. Kanske bidrar det till skräcken, att de som ska skydda en också står maktlösa? Onekligen en metafor.

”Substitutions” börjar mycket tryggt och välbekant och ballar ur på slutet. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag såg inte slutet komma, om jag säger så. Här lyckas författaren skapa något obehagligt och främmande och placera det i en vardag som känns välbekant. För att skräck ska fungera måste den vara grundad i verkligheten. I alla fall är det så för mig. Det som händer på slutet får min fantasi att spinna fritt. Nu i efterhand ser jag att novellen publicerats i en antologi med Lovecraft-tema, men det gör ingenting. När jag läste den visste jag inte om det. Problemet med att veta om sådana här saker i förväg brukar ju annars vara att det färgar av sig på läsupplevelsen. Novellen klarar sig utmärkt på egen hand. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit något större fan av Lovecraft. Det kanske bara jag som är ignorant och fokuserar för lite på den ”kosmiska fasan” och för mycket på de gigantiska sjömonstren?

Slutligen ”The Woodcutter”. En magiker från en annan tid och en annan dimension längtar hem. Jag känner med huvudkaraktären i hans ensamhet och anser mig därför också en aning snuvad på konfekten i och med det snopna slutet. Men fram till dess är det en mycket underhållande historia.

Jag vet att jag har en tendens att berätta lite för mycket om innehållet i de berättelser jag läst. Kanske är det för att göra klart för mig själv vad det är jag upplevt? Eller så vill jag bara minnas det jag upplevde vid läsningen. Jag är av den åsikten att en författare har vunnit så länge du känner något. Om en berättelse lämnar läsaren likgiltig är det däremot illa. Så mycket kan jag säga att det aldrig inträffar när jag kliver in i Marshall Smiths värld. Därför tycker jag du ska prova också.

Get in Trouble av Kelly Link

Titel: Get in Trouble 
Författare: Kelly Link
Förlag: Random House
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 333
Genre: Noveller/magisk realism

I Kelly Links huvud kan allting hända. Hon tillhör de där nya amerikanska novellisterna som blandar in bisarra, mystiska och övernaturliga element i vanliga alldagliga miljöer. En ung kvinna sköter om ett hus som bebos av älvor. Två superhjältar ligger och kelar medan den ena funderar på om hon ska berätta att hon är gravid. Astronauter ombord på ett rymdskepp berättar spökhistorier för varandra för att fördriva tiden. På andra sidan Atlanten kallas den här typen av berättande för slipstream, eller new weird, vilket är samlingstermer som inbegriper skräck, fantasy, urban fantasy, surrealism, magisk realism. Ofta skriver de här författarna (andra läsvärda författare är exempelvis Aimee Bender, Jeff Vandermeer, Catherynne Valente m.fl.) noveller, vilket är kul för undertecknad. För mig fortsätter fantasin att leka, spinna i knät som en galen katt, hoppa runt i en sommaräng med kittliga grässtrån upp till knäskålarna länge efter att jag läst klart. Om det är en bra berättelse vill säga.

Get in Trouble är Kelly Links fjärde samling. Tidigare har jag läst Magic for Beginners (2005) och Pretty Monsters (2008), båda mycket läsvärda. Tyvärr når inte föreliggande samling riktigt upp till deras nivå. Det betyder alls inte att den är dålig eller inte värd att läsas. Men kanske är det så att jag vant mig så vid Links stil att det börjar kännas som om hon upprepar sig. Två saker karaktäriserar hennes berättelser och återkommer, som någon slags motvikt mot innehållet (som alltid skiftar och aldrig verkar sina i sin uppfinningsrikedom): Längden och språket. Ofta är texterna väldigt långa. Om man då känner att nej, den här berättelsen var mindre bra har man ofta inte kommit igenom hälften. Sedan språket: Link har en förkärlek för presens. I kombination med ett ”ovanifrånperspektiv” hon ofta använder sig av kan det skapa en distans till karaktärerna. Det blir mycket ”Jenny is a bear hunter. She likes the thrill. She also likes bubblegum. It makes her feel vulnerable. But not defenseless vulnerable. She knows what she’s doing. She likes to know what she’s doing. She also likes very short denim skirts …” osv. Det blir mycket “tell” och mindre “show”. Kanske har språkbruket att göra med att det är ofta är unga människor Link skriver om. Unga, medvetna, hippa. Fast de aldrig skulle använda de orden. Man har smartphones, Facebook och all den senaste teknologin. Samtidigt är allt så trååååååkigt. Ja, ni förstår. Men ibland kommer man en karaktär lite närmre in på livet, ibland anar man en känslighet, en sårbarhet, och det är då det blir riktigt bra. Som det ska vara. Ibland blir det bara för mycket med händelser som staplas ovanpå varandra utan någon riktig riktning. Case in point: ”Secret Identity”. Femtio sidor om en ung tjej som hakar upp sig på en Paul Zell hon mött i en nätchatt. När hon åker för att träffa honom på ett hotell i New York vimlar där av superhjältar och tandläkare, för det bara råkar vara kongresser för båda yrkeskategorier, men själv är han inte där. Hon irrar runt och gör konstiga grejer. Möter konstiga människor. End of story, sort of. Jag vet inte.

Men jag vill fokusera på tre noveller jag särskilt gillade. Inledande ”The Summer People” är den med älvorna som bor i ett hus och lämnar efter sig märkliga gåvor. Men egentligen handlar den om Fran, en ung tjej med en halvalkad farsa som då och då ”finner Gud” och åker iväg och predikar. Hon måste klara sig själv och har blivit lite småcynisk. När skolans populäraste tjej blir hennes vän ser hon ett sätt ur sin monotona vardag. Här blir det riktigt bra. En kul detalj är att dialogen känns autentisk. Frans dialekt sätter henne på kartan såväl geografiskt som socialt. Det känns äkta.

”The Lesson” handlar om ett homosexuellt par som ska få barn via en surrogatmamma. De åker iväg på en barndomsväns bröllop på en avlägsen ö. Det knakar i fogarna dem emellan, och man förstår ganska snart att det är tanken på det kommande barnet som håller ihop dem. Berättelsen innehåller inget övernaturligt eller surrealistiskt och sticker på så sätt ut. Om det inte vore för det eviga ”han sa/hon sa” i presens skulle den vara ännu mer läsvärd. Slutet blir nästan lite Joyce Carol Oateskt. Och man undrar vilken lektion titeln refererar till. Om människors svaghet och viljan att försöka lappa ihop något som är dömt från början. Melodramatiskt, precis som livet.

Slutligen ”Light”, som nog är min favoritnovell i samlingen. Här skruvar Link verkligen upp det skruvade. Huvudpersonen Lindsey dricker mycket sprit och jobbar på ett lager där man förvarar så kallade ”sleepers”, människor som bara somnat en dag och inte vaknar. De skeppas in från olika delar av landet. Ingen vet varför. Lindsey har två skuggor, och från en har hennes tvillingbror Alan växt fram. De båda har ett hemligt språk. Dessutom finns fickuniversum man kan åka till på semester eller på ålderns höst. En del av dessa universum har dessutom egna universum i sig. Lindsey tar då och då hand om leguaner som ligger och skräpar i hennes trädgård. Och så går det på. När Alan kommer hem till henne och börjar stöta på en arbetskamrat leder det till bekymmer. Texten är skriven i imperfekt och det fungerar bättre kombinerat med alla snurrigheter. Det blir av någon anledning inte lika distanserat. Lindsey är en skön karaktär och det hon gör känns på något sätt naturligt också. Undantaget hur hon kan hälla i sig så mycket alkohol möjligen. Men berättelsen är läsvärd rätt igenom och är väl en typisk Kelly Link-text.

Sammanfattningsvis: Två mycket bra noveller omsluter ett gäng mindre bra. Det är absolut inte dåligt, men Link har skrivit mer medryckande. Dock ska noveller, och särskilt sådana med surrealistiska och flippade inslag, alltid premieras. Hur som, den här författaren är överlag mycket läsvärd, även om just föreliggande bok kanske inte är den bästa att börja med.

Obabakoak av Bernardo Atxaga

ObabakoakObabakoak. Vilken märklig roman. Eller tja. Det är mer av en novellsamling maskerad till en roman. En slags kollektivroman, kanske? Boken tar sin utgångspunkt i den fiktiva byn Obaba (Obabakoak betyder ungefär ˮmänniskor och ting från Obabaˮ), men merparten av berättelserna utspelar sig på andra platser i världen. Läsaren får följa med till Tyskland, Sydamerika och Kina. Det är karaktärer som berättar berättelser för varandra, i något slags underhållnings- eller didaktiskt syfte (det senare är lite oklart, men det går helt klart att tolka det så).

I de berättelser som faktiskt utspelar sig i Obaba är huvudkaraktärerna utbölingar som kommer till byn av olika anledningar. Det kan vara en lärarinna, en ingenjör eller bara någon som har en släkting där. Märkligt nog vantrivs de flesta av dem. De känner sig inte riktigt hemma, inte riktigt välkomna. Det är ett starkt tema: Att inte känna sig hemma, att vilja bort. Och vad gör man då? Jo, man berättar historier. Flyr i fantasin.

Och de historier man möter som läsare är mångskiftande och underhållande. Jag gillade den om bypojken som förvandlas till ett vitt vildsvin och terroriserar befolkningen. Eller den som utspelar sig i den sydamerikanska djungeln. En kvinna letar efter sin make som försvunnit i sitt sökande efter en viss skygg folkstam. Med sig har hon två kompanjoner. Den ena är hemligt kär i henne. Berättelsen har en melankolisk tvist jag inte riktigt såg komma. Här finns också en tysk konstnär som lyckas måla sig in i och ur en annan verklighet, men alla tror bara att han är galen. En annan tysk är det definitivt och en tredje blir så tagen av sin systers död att han bestämmer sig för att bokstavligen bli henne.

En del av berättelserna kan väl sägas höra till den magiska realismen, andra är enbart realistiska. Somliga är melankoliska, andra är roliga, men de är alla läsvärda. Ödlor verkar bära på en viss symbolik. I en ramberättelse återvänder jag-karaktären till Obaba med sin vän läkaren. De ska besöka den förres farbror och berätta historier för varandra. I samband med det börjar de nysta i en historia från barndomen. På klassfotot har en skolkamrat en ödla i famnen. Det ser ut som om den är på väg in i örat på en annan pojke. Denne blir senare korkad, av någon märklig anledning. Det valsar runt historier att det är på grund av ödlan,  som krupit in i hjärnan på honom. När huvudpersonen vid återkomsten till Obaba upptäcker att där finns en ödlefarm som den galne klasskamraten driver tar historien en skruvad vändning. Det hela känns som en metafor för vådan av att tro för mycket på allt man hör. Däremellan får man sig dock en drös andra berättelser till livs. Atxaga verkar ha haft väldigt roligt när han skrev boken. Det märks att det är en skribent som vill underhålla och väcka tankar.

Bernardo Atxaga (pseudonym för Joseba Irazu Garmendia) är bask och skriver på baskiska, vilket också är det språk på vilket Obaba ursprungligen skrevs. Sedan översatte författaren själv boken till spanska, och det är från det språket den är översatt till en njutbar svenska av Ulla Roseen. Faktum är att översättningen är mycket behaglig och flytande. Roseen har gjort ett gott jobb. Det fanns väl ett eller två uttryck jag reagerade på, men i det stora hela känns boken inte alls ˮöversattˮ. Det är ju också målsättningen och något som jag själv som blivande överättare kan ta lärdom av.

Obabakoak utkom 1988 och på svenska 1994 i Bonniers Panacheserie. Omslaget är mycket vackert och sparsmakat, vilket ju Panacheböckernas formgivning tenderar att vara. Tyvärr hittade jag ingen bild online, så en bild på en av de engelska utgåvorna (förvisso också ett rätt fint omslag) får duga.

Marsch pannkaka till biblioteket nu, då boken gått ur tryck för längesedan. Jag hade tur och hittade ett exemplar i en second hand-affär.

Ny novell av Etgar Keret: One Gram Short

En av mina favoritförfattare, israelen Etgar Keret, har publicerat en ny berättelse i New Yorker. Den heter One Gram Short och kan läsas gratis online. Keret skriver underbart skruvade berättelser där vad som helst kan hända. Ibland är det övernaturliga grejer, ibland inte. Han förankrar händelserna väl i ett nutida Israel där folk är precis som du och jag. Och han är bitvis jävligt rolig också. Novellen är översatt till från hebreiska till engelska av författaren Nathan Englander. Läs!

Okeanos av Ulf Eriksson

Titel: OkeanosOkeanos
Författare: Ulf Eriksson
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 2014

”Där finns en tomhet som är en del av ditt inre, en tomhet som är en vila men också ett fritt fall.”

Det är när Ulf Eriksson skriver meningar likt den ovan han är som bäst. När det svåra blir enkelt, och kosmiska sanningar öppnar sig för läsaren. Men jag önskar att han inte alltid skulle krångla till det så. Okeanos är en novellsamling, närmare bestämt författarens femte. Jag läste hans tredje – Beröring under oväder (2003) – med viss behållning, och även den senaste, Det försvunna rummet (2008), även om den senare är betydligt krångligare läsning. Av någon anledning blir jag sugen på att läsa om den nu.

Eriksson skriver också romaner, poesi och essäer. Ungefär trettio böcker på lika många år har det blivit. Av hans romaner har jag blott läst Överrocken från 2010. Jag försökte läsa den även i tematiken uppföljande Kortfattad besvärjelse av taxichaufför (2012) men orkade inte med den konstruerade och bitvis manierande handlingen. Likadant var det med Varelser av glas (2005). Jag har den i bokhyllan men har inte lyckats läsa ut den. Eriksson är nog som bäst i det korta, eller snarare kortare, formatet. Det blir ofta väldigt mycket hjärna och mindre hjärta. Men när han är bra är han sublim. Det är han när han slutat briljera med hur beläst han är, hur pass invecklade bisatser han kan skriva, hur långt in i sin egen navel han kan gå vilse. Hårda ord kanske, men ibland känns det för träligt att läsa honom. Så ska det inte vara.

Ändå är det värt det, för de fina stunderna är som sagt belönande. Jag bör fokusera på Okeanos nu, så att detta inte blir en allmän dissning av Erikssons böcker, för det är inte så jag vill ha det. Jag hoppas bara att det som är bra blir klarare i ljuset av det som är … mindre bra. Okeanos består av sju noveller som varierar i läsvärdet. Bäst är de tre sista. I ”Fallet” går en man på bio och ser en film som handlar om honom själv. Berättelsen utspelar sig i Norrland i en snar framtid och handlar om ett försvinnande. Det är huvudpersonen som försvinner, och två lokala utredare får i uppdrag att nysta i fallet. Det handlar om relationer, mellan människor, mellan människor och natur, människor och städer, byar, samhällen. En fin passage berättar om hur huvudpersonen skidar förbi ett vattenfall som stelnat till is. Detta har möjligen något med hans försvinnande att göra. Allt är gåtfullt, men på ett bra och fantasieggande sätt. Den cortázarska glidningen utförs med bravur. På slutet är frågan om någonting verkligen lösts. Kan någonting lösas? Och kan man som människa lösas från sin omgivning?

I novellen ”Blanco” minns en gammal man sin barndom och uppväxten i en ort som håller på att avfolkas. Han och hans kamrater cyklar runt i området, jävlas med en lokalföretagare som är föreståndare för ett kombinerat grönsaksland och växthus. Personen ifråga har ett kufigt utseende och sätt som berättaren överdriver tills det får groteska dimensioner. De gör honom till ett monster som det är okej att driva med. Slutligen händer något, den utstötte utför vad som kan betraktas som ett hjältedåd, men istället för att hyllas försvinner han liksom bara bort. Såsom platsen, tiden. Slutet är märkligt science-fictionartat, och jag är inte säker på att jag förstod det, men berättelsen som helhet lämnade kvar vissa känslor av melankoli. En svårkategoriserad berättelse, men läsvärd i sin uppriktighet och sorglighet.

Slutligen är ”Första fönstret” en lång berättelse som egentligen är två. Eller flera, jag vet inte. Huvudpersonen, som är misstänkt lik Ulf Eriksson, vill skriva en essä om den spanske barockmålaren Juan Fernández el Labrador (som målat bokens omslag) och reser för detta ändamål ner till Madrids Museo del Prado och filosoferar skiten ur sig. Interfolierat (och detta är ett ord jag kan tänka mig att Ulf Eriksson själv skulle älska att använda) med detta är berättelsen om två bröder (Ulf och hans bror?) som måste ta farväl av sin döende mor. Det är egentligen detta som är textens storhet och behållning. Avsnitten med el Labrador är förvisso intressanta ur en snäv allmänbildningssynpunkt, men riktigt nära blir det först när moderns fragila väsen i sjukhussängen beskrivs, och den nästan kliniska relationen mellan bröderna. Här refererar Eriksson även till berättelser han själv skrivit ur tidigare samlingar och kommande verk. Fotnoterna är många, men sådant gillar jag.

Slutsats: Eriksson är svårläst, det medges. Det är många utvikningar, fotnoter och filosoferande. Men gillar man genreblandningar och metafiktiva utsvävningar är Okeanos klart läsvärd. Den känns tematiskt närbesläktad med just Det försvunna rummet; kanske något ”stramare”. Hur som haver: En intressant bok av en intressant (i ordets mångbottnade betydelse) författare.