PULVIS ET UMBRA

Kategori: Litteratur (Sida 4 av 8)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Plåster av Klas Östergren

PlåsterPlåster var Klas Östergrens sjunde publicerade roman och kom ut 1986. Då hade han redan publicerat den brett anlagda romanen Fattiga riddare och stora svenskar (som jag har stående i bokhyllan; en av få Östergrenare jag verkar ha svårt att komma in i). Jämfört med denna tjockis till bok kan Plåster tyckas vara en lättläst historia. Men de 216 sidorna rymmer mer än man tror. Den yttre handlingen är enkel: Nattportieren Roland hamnar på sjukhus efter att ha fått problem med hjärtat. Där träffar han den säregne Yngve, och de två inleder en slags trevande vänskap. Roland är i fyrtioårsåldern och gift med den ca tio år yngre Mona. Yngve är äldre, runt de femtio. Han är innehavare av en cigarrbutik, alkoholist och filosof . Just det senare blir tydligt rätt snart, även om det aldrig sägs rätt ut. De första konversationerna mellan de två männen säger det som är så typiskt för romanen, och det måste jag ge Östergren: Han kan det här med dialoger. Dock blir boken egentligen inte mer än ett torgförande av livets egentliga meningslöshet förpackad i dialoger där de två huvudpersonerna för det mesta (i alla fall till det yttre) pratar förbi varandra. Inte för att det behöver vara något negativt med det.

På baksidan av boken står att läsa att huvudpersonen Roland är portier på hotellet Piccadilly, där märkliga saker kan hända. Dock utspelas inte mycket av boken på hotellet i ’realtid’. Det är mest tillbakablickar som ger läsaren en ganska god bild av vad för typ av hotell det är. Handlingen fokuserar på Rolands första tid på sjukhuset, då han är övertygad om att han ska dö, och sedan tiden då han är på konvalescens hemma med hustrun. Självklart korsas hans och Yngves vägar igen, och han måste göra ett antal jobbiga val.

Om det var något jag störde mig på med Plåster var det att huvudpersonen var så jävla blasé. Allt verkade liksom hända runtomkring honom och han tyckte mest det var jobbigt. Då boken är skriven i jagform och Östergren i Roland skapat en trovärdig karaktär blir det ganska uppenbart ibland hur pass ogin den jäveln ändå är. Det får man säga är ett gott betyg i författarens favör. Man måste ju ändå empatisera med figuranterna i ett skådespel om det ska vara någon mening. Och ibland häver de ur sig riktiga klokheter, Roland och Yngve. Romanens första sida sätter stämningen fint: Roland, i någon mån moribund, ska göra bokslut och hävdar sammanbitet några universella sanningar. Sedan växlar Östergren till dråpligheter när sjuklingen måste skjuta upp döendet, då han inte först kan telefonera hustrun på grund av att någon (Yngve, ska det senare visa sig) vomerat på avdelningens mynttelefon. Så går det på, och galghumorn är uppfriskande.

Av Östergren har jag tidigare läst Attila, Ismael, Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Med stövlarna på och andra berättelser, Tre porträtt, Gangsters och Orkanpartyt. Av dem har jag inte ogillat en enda, och jag håller Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Tre Porträtt och Orkanpartyt som bitvis mästerlig läsning. Återstår nu Österlentrilogin (Ankare, Handelsmän och partisaner och Under i september), Den sista cigaretten och, om jag nu tar mig igenom den, Fattiga riddare. Det jag gillar mest med Östergren, även om han då och då tenderar att bli pratig, är att han är en jävel på att berätta en bra historia. Så ock med Plåster, där det märks att han blivit varm i kläderna i jämförelse med de tidigare böckerna.

Bonnier Pocket verkar återutge Östergrens böcker i pocket för närvarande, vilket får sägas vara något av en ära för en ”vanlig” prosaförfattare idag, bland alla based on a true storys och thrillers. Gott så.

Nio sätt att beskriva regnet av Per Odensten

Nio sätt att beskriva regnetDet här är ingen regelrätt recension, vilket vore orättvist då jag bara läst halva boken. I det här fallet gick det dock utmärkt, då det rör sig om en samling kortare texter. Nio sätt att beskriva regnet (fantastisk titel och suggestivt och fint omslag på boken, förresten) består av fyra delar. I den första får läsaren 16 berättelser i gränslandet mellan novell och kortprosa. Del två innehåller 11 mer facklitterära texter i form av bokrecensioner, tidningsartiklar och miniessäer. Del tre består av två teaterpjäser och den sista delen är den som givit samlingen dess namn: En berättelse om en kvinna som kämpar för att få tillbaka sitt språk efter en stroke.

Eftersom jag bara läst de två första delarna kommer mina tankar naturligtvis att fokusera på dem. Jag vill först bara säga att jag gillar hur Odensten skriver. Det är ofta kort, kärvt men också målande och bitvis väldigt intensivt. Visst, det är en vag beskrivning som passar in på många författare, men ärligt talat hittar jag inte bättre ord att beskriva hans stil. Han debuterade 1981 – samma år som jag föddes – med romanen Gheel, om en sjukkoloni i Karlskrona dit människor kommer från den belgiska staden Gheel (bygger på verklighetens Geel), ”anförda av ängeln Hjelm”. Den har jag för avsikt att läsa en vacker dag. What’s not to like? Änglar? Check. Prosa någonstans mellan P. O. Enquist, Torgny Lindgren och Peter Nilson? Check. Övernaturligeter. Säkerligen. Och 1999 kom uppföljaren En lampa som gör mörker. Också en briljant titel.

Men Nio sätt att beskriva regnet nu. Den första novellen, som är en bitvis väldigt rolig och skön historia om två gamlingar som lämnar hemmet och beger sig ut på en roadtrip, håller sig i realismens rike. De följande berättelserna har dock mer av fantasteri och så kallad magisk realism. Det gillar jag. ”Ängeln och rackerskan” är en liten favorit, där ett väldigt poetiskt och beslöjat språk beskriver hur en ängel utan tummar flyttar in hos en kvinnlig skarprättare. Miljöbeskrivningarna är karga och känns spot on. Jag är verkligen dålig på geografi, men när Odensten skriver om bondgårdar, torp och inlandsskog känner jag mig ändå på något sätt närvarande i miljöer jag aldrig besökt. Och även när författaren låter sina figurer vandra runt i mer realistiska handlingar finns en känsla av att vad som helst kan hända. En annan berättelse jag gillade är ”Rind Fem Korn”, som har drag av legend från nordisk mytologi. Detta väver Odensten samman med en plats och en tid som ändå ligger egendomligt nära vår.

Vissa av berättelserna känns dock en aning korta, som om de är rivna ur sitt sammanhang, som om de vore (eller borde vara) en del av något större. Kanske påbörjade romanprojekt? Inte alls dåliga, men ändå som om de lämnade något osagt och jag, läsaren, inte kan fylla i det själv. Tro mig, jag är mycket positiv till att berätta saker mellan raderna, men här handlar det inte riktigt om det. Överlag är det dock fina och språkligt virtuosa (om än på gränsen till svulstighet rent språkligt på vissa ställen) berättelser.

Den andra delen bjuder på ett gäng artiklar och miniessäer om litteratur. Odensten skriver om Marcel Proust, James Joyce, Stig Dagerman, Isaak Babel, Artur Lundkvist  och andra. Det är korta texter, men innehåller mycket, särskilt vad gäller författarens syn på vad litteratur är, och bör vara. Därför tillrådes läsaren att läsa dessa texter långsamt, och kanske inte mer eller mindre i ett svep, som jag gjorde. Då blir ”programförklaringen” för svår att ta in. Somliga av texterna har också skönlitterär kvalitet, och befinner sig på gränsen mellan fiktion och ickefiktion, exempelvis de om Swedenborg och Tjechov. Då påminner de, återigen, en aning om Torgny Lindgren, eller kanske rentav Borges. Ja, jag vet att det är slött att jämföra den här typen av texter med Borges, men det går liksom inte att låta bli.

Då har jag alltså de två avslutande delarna med två pjäser och en längre novell kvar att läsa. Det tänker jag göra också, men nu kunde jag tyvärr inte låna om boken på biblioteket. Hur som, det jag läst kan jag i alla fall rekommendera, särskilt om man gillar Enquist, Lindgren eller Nilson. Odensten är naturligtvis sin egen författare, och det är jag som läser som drar parallellerna till andra skribenter, men jag tycker ändå man har rätt att jämföra stilar. Det betyder ju inte automatiskt att någon är vassare än någon annan.

Mitt tips är ändå att vänta tills hösten smugit sig på. Ta en mulen dag. Läs valfri text från berättelsedelen av Nio sätt att beskriva regnet. Läs sedan en från delen med artiklar. Reflektera sedan. Sällan har väl långsam läsning och en kopp te känts som mer självklara redskap för den här typen av lektyr.

En bloggrekommendation

Jag har upptäckt en utmärkt blogg: Butter tar ordet, heter den, och han som sköter den skriver om litteratur och musik. Många av de författare han skriver eller har skrivit om är också sådana jag uppskattar, exempelvis Ray Bradbury, Julio Cortázar, Jorge Luis Borges, Artur Lundkvist, Mircea Cărtărescu m. fl. Adressen till bloggen är http://buttertarordet.blogspot.se/.

orbitorOrbitór – rumänska för bländande, storslagen. En i ordets alla bemärkelser svulstig romantrilogi med starka självbiografiska drag av den rumänske författaren Mircea Cărtărescu. Nu har jag – efter två? tre? – försök äntligen läst ut den första delen: Vänster vinge (Aripa stângă), på svenska 2004. Det är sannerligen ingen lätt läsning, och kanske inte heller traditionell sommarläsning för hängmattan. Vad Cărtărescu gör är nämligen inget mindre än att skapa universum samtidigt som man läser. Och universum skapar honom, som skapar universum, där romanen står i centrum. Det här är naturligtvis ingen banbrytande tolkning – andra läsare har redan kommit till den slutsatsen. Men den är intressant därför att den på något sätt gör alla andra böcker, all annan läsning på en och samma gång överflödig och livsnödvändig. Jag tänker: Ska han orka måla med denna groteska pensel över ytterligare två delar?

Det är kinesiska askar i askar, det är vindlingarna i snigelns skal som går in mot sig själva, det är Eschers hand som ritar sig själv som ritar sig själv. Det är body horror á la David Cronenberg, det är groteska transformationer och surrealistiska dröm- och mardrömssyner, alla på något sätt sammanbundna via fjärilen – denna fladdrande varelse som, liksom Verket (det måste skrivas med stor begynnelsebokstav) antyder förbinder händelserna. Djuret är på samma gång vackert och motbjudande. Och ur detta djur föds allt som har varit och därför måste ske igen och igen till tidens slut.

Jag inser att jag knappt sagt något om den yttre handlingen. Den kan tyckas sekundär i en skapelse av denna typ, men är det definitivt inte. Den unge Mircea sitter vid fönstret i sitt pojkrum på boulevard Ștefan cel Mare och betraktar årstiderna och dygnets timmar flyta förbi. Han minns. Men minns han också det som ska vara och det som skulle kunna ha blivit? Så är det nog. En fattig arbetarklassuppväxt kan skönjas mot bakgrund av det Rumänien som på sextiotalet formades av den kommunistiska regimen och säkerhetspolisen Securitate. Det finns mycket kärlek i familjen, så Mircea kan känna sig någorlunda trygg i sina drömmerier. Senare sitter den vuxne berättaren och återskapar sina förfäders historia, spinner en släktkrönika. Den genomsyras av magiska skeenden och utgör en berättelse för sig. Därur vindlar sig sedan moderns flicktid, hennes drömmar och det som händer fram till det att Mircea själv ska födas: En tid av tecken och symboler. Vad betyder de? Har de samband med varandra? Svar ja. Allt har samband med allt i denna första del av denna i allra högsta grad barocka (som innerfliken på boken klargör) fresk. På ett sätt är det ett garnnystan med alla universums färger som spinner med en hastighet av miljontals kilometer i sekunden. Färgerna blandas, man riskerar att bli yr. Att bli bländad.

Cărtărescus stil är helt hans egen. Dock kan jag skönja vissa drag – särskilt när det blir ordentligt surrealistiskt – av cut-upkonstnären och beatförfattaren William S. Burroughs prosa, minus de här inte alls fysiskt sönderklippta meningsfragmenten.  Författaren har själv uttryckt stor beundran för Thomas Pynchons verk, vilket man (men vem? jag? – som Cărtărescu själv kanske skulle ha formulerat det) då och då kan påminnas om, men inte alls på det påtryckande eller störande sättet.

Jag har nu djärvt (kanske också en smula dumdristigt) kastat mig in i trilogins andra del: Kroppen (Corpul), på svenska 2006. Kanske borde jag tagit en liten paus först. Men samtidigt tror jag att vältrandet i den bitvis extremt bombastiska och detaljerade prosan har precis den effekt som helheten eftersträvad, nämligen bländande. Vi får se. Slutligen väntar Höger vinge  (Aripa dreaptă) på svenska 2008, och fjärilen är flygfärdig. Men i själva verket har den ju redan hunnit födas, flyga och dö innan jag hunnit läsa ett enda ord, och medan jag läser ska den göra det igen.

Sorry Please Thank You av Charles Yu

Nu är det sommar och dags för nöjesläsning. Den första boken jag läste ut efter att ha avslutat studierna i nederländska blev amerikanen Charles Yus novellsamling Sorry Please Thank You. Det är hans tredje bok; tidigare har han publicerat en roman och en novellsamling. Jag har inte läst någon av dem, men romanen ska tydligen ha fått väldigt positiv kritik. Den heter How To Live Safely In A Science Fictional Universe. Yu blandar gärna in tekniska termer och miljöer i sina noveller, men det handlar egentligen inte om science fiction. Vad som står i fokus är människor, relationer dem emellan och svårigheter för människor i allmänhet att kommunicera. Det finns en risk att jag förminskar de riktigt stora ögonblicken jag hade när jag läste vissa av hans texter här; det blir lätt så när man ska beskriva sådant som är så svårt att sätta ord på. Men det Yu gör briljant när han gör det som bäst är att han använder dataspelsjargong, science fiction-serier och modern teknologi som rekvisita som än bättre framhäver det meningsfulla, alternativt meningslösa i huvudpersonernas strävan att vara mänskliga. Det där lät mer än lovligt flummigt, det är jag medveten om, men det är så jag uppfattar det.

Sorry Please Thank You innehåller tretton texter. Tre fyra stycken är relativt långa, men de allra flesta är ganska korta. Man läser dem alltså snabbt, vilket dock inte är samma sak som att innehållet är lättsmält. Berättelserna håller sig liksom kvar i en, vissa ord, vissa formuleringar stannar kvar. Jag kommer på mig själv med att vilja gå tillbaka och hitta just den platsen, just den meningen där jag fick en sorts a-haupplevelse, en insikt, en känsla av att ja, det är ju precis så här det är! Han har satt fingret på precis den punkten, hittat essensen. Vid läsningen påmindes jag ibland om The Whole Story and Other Stories av Ali Smith som jag läste förra sommaren. Samma skenbara lätthet i sammanvispandet av ord till meningar till stycken som när de är som bäst får läsaren (mig) att stanna upp och bara … jaha, ännu en som kan det här, ännu en som förstått, ännu en som skriver med den lätthet jag själv aspirerar på.

Det handlar om ensamhet, om drömmar, om insikten att det alltsomoftast inte blev som man hoppats på, och vad ska man göra nu då? Allmänmänskliga saker. I ”Yeoman” är huvudpersonen medlem i ett team utforskare som beamas ner till nya planeter för att ta reda på om de är beboeliga. Det är bara det att hans roll är att vara den som ”offras”, likt rödskjortorna från Star Trek, och detta vet han om från början. Faktum är att det står i jobbannonsen. Novellen är väldigt humoristisk, det är Yus berättelser ofta. Saker och ting berättas i jagform av en inte sällan halvcynisk och blasé huvudperson som redan från början anar problem i sakernas utveckling. Den här huvudpersonen har en gravid fru hemmavid, så han är inte så sugen på att vara den som offras, hur bra lönen än är. I ”Hero Absorbs Major Damage” är huvudpersonen en hjälte som leder ett team krigare och magiker genom en spelvärld klart influerad av World of Warcraft. Det är bara det att han inte är så säker på att han verkligen är en hjälte. Vad innebär förresten det? Också här blir det uppenbart hur Yu bara använder de moderna bakgrunderna för att sätta den allmänmänskliga problematiken i förgrunden. Hans figurer är ofta medvetna om att miljöerna runtomkring dem är absurda, men också att de måste förhålla sig till dem eller gå under.

I ”Standard Loneliness Package” jobbar berättaren på ett företag som har som specialitet att lägga ut kundernas känslor på entreprenad. Huvudpersonen får alltså (dåligt) betalt för att känna sådant som kunderna helst vill undvika, exempelvis sorg på en begravning, skam eller andra jobbiga saker. Samtidigt kämpar han med att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna köpa sig ett ”liv”, inte det perfekta, men väl ett som han kan vara nöjd med. Berättelsen är sorglig i det att den sätter fingret på så mycket av vårt västerländska sätt att tänka vad gäller konsumtionshets, ansvarsfriskrivande och det faktum att man idag i princip kan köpa vad som helst. Denna novell, tillsammans med samlingens titelberättelse, tillhör mina favoriter. I den senare, ”Sorry Please Thank You” lyckas Yu på bara tre sidor så väl skildra mänsklig förtvivlan att jag nästan baxnar. Man måste själv läsa den för att förstå. Berättelsen publicerades tidigare i tidskriften Esquire och kan läsas online här.

Vissa av Yus berättelser skulle kanske kunna ha utvecklats lite mer, som exempelvis ”Human For Beginners”, som känns lite mer som ett utdrag ur ett större projekt, men det kanske också var meningen. En berättelse som ”Inventory” kräver en del av läsaren, och det är lätt att tro att den ska bli lättsmält eftersom varje sida innehåller så lite text, men det finns nog en tanke med det. Det är också en av de berättelserna som stannar kvar hos en, en som man får återkomma till.

Överlag skulle jag mer än gärna rekommendera denna samling. Man behöver alls inte vara intresserad av modern teknik, science fiction eller liknande för att ha behållning av läsningen, även om det naturligtvis underlättar förståelsen av vissa referenser. Men i grund och botten räcker det med att vara människa.

En liten uppdatering

Nu har jag avslutat studierna i nederländska. I alla fall tekniskt sett. Viljan att lära mig mer, läsa mer, ta till mig flera ord, uttryck och språkliga krumbuktningar måste jag själv underhålla i och med att kursen i översättning drar igång i höst. Ännu vet jag inte ens om jag kommit in. 60 högskolepoäng har jag i alla fall lyckats skrapa ihop under höst- och vårterminen, och jag är faktiskt stolt över det. Totalt har jag läst ca 3.000 sidor skönlitteratur fördelat på 16 böcker. Jag har gjort ett antal översättningar och jobbat med fri textproduktion. Genom övningar i grammatik har jag slipat fundamentet för mina kunskaper inom nederländska. Trots det måste jag nog säga att det som varit allra roligast är litteraturen, och det är också genom den jag fått i mig glosor, fasta uttryck och ett i allmänhet större ordförråd.

För närvarande läser jag en sommarkurs om 7,5 poäng. Den heter Kultur, kommunikation och språklig mångfald och är väl ungefär så pass flummig som namnet antyder. Därmed inte sagt att det är en tråkig eller värdelös kurs – tvärtom. Jag tror dock inte att jag hade haft tålamodet med den om jag inte hade haft de senaste två terminerna bakom och i mig, dock.

Med det egna skrivandet har det gått sisådär. Jag skickade under hösten in två noveller till två olika tävlingar, men jag gick inte vidare i någon av dem. Det är först nu jag på något märkligt vis börjat rota runt i gamla texter och utkast igen. Jag vet inte varför det händer just nu; samtidigt vet jag inom mig att det för närvarande finns perfekta förutsättningar att skriva, eftersom jag så att säga arbetat upp min penna i och med studierna. Det finns mycket kvar att göra vad gäller studieteknik, men en bonus som kommer med att plugga är att man blir kvickare i skallen, och man orkar mer. Inte för att skryta  (jo!), men det vore ju hemskt om världen gick miste om min vassa penna …

L’enfer, le paradis

Jag har varit medlem på Facebook av och till genom åren. Igår avslutade jag ytterligare en sejour, denna gång efter enbart två månader. Jag har insett att jag måste göra mig av med saker som tar energi, för den måste jag lägga på sådant som är viktigt istället. Det kanske låter banalt och självklart, men som med allt annat i livet finns först en teoretisk insikt och sedan en praktisk. Just nu har jag mycket att göra när termin två av nederländskan går in på upploppet: Det är dels ett muntligt föredrag på cirka 30 minuter att förbereda (i litteraturdelkursen) och tillhörande tre-fyra böcker att klämma denna månad, och så är det hemtentan i kontrastiv lingvistik som ska vara inskickad senast den 17:e.  I den är det meningen att man ska referera till ett gäng artiklar vi läst under terminen, men samtidigt ska man bygga ett eget resonemang. Det är fyra essäfrågor och den här delen av kursen känns avgjort som den krångligaste. Kanske för att ämnet i sig är så ”flummigt”, men också för att det kräver mer av självdisciplin som jag verkligen inte har och i vilket fall inte hinner utveckla under blott en månad. Kanske en viktig lärdom att dra vad gäller studieteknik inför hösten.

Dessutom har jag nu registrerat mig för sommarkursen i Kultur, kommunikation och språklig mångfald. Visst är den kursen på 7.5 poäng mer relevant i förhållande till det jag studerar nu och ämnar fortsätta med, men hade jag haft ett val hade jag inte valt någon sommarkurs alls.

Förutom ovissheten runt så mycket som har med studierna att göra kan jag inte släppa fokus från en viss person i min närhet, närmre bestämt en tjej på min kurs. Det är inte särskilt troligt att hon läser det här, och skulle så vara fallet skiter jag i det ärligt talat, för nu är jag trött på att grubbla och överanalysera saker. Jag kan naturligtvis inte lasta henne för min neurotiska personlighet, men jag tycker ändå jag varit trevlig, tillmötesgående och respektfull under den tiden vi känt varandra (sedan i höstas). Vad det handlar om är att jag måste tala om för henne att jag är ledsen om jag utsatt henne för obehag genom att vara för ”pushy” i mina förslag till umgänge utanför skolmiljön. Jag fattar mycket väl att det ligger budskap även i det man inte säger, eller bakom (och mellan) det man faktiskt säger. Nu har det gått så långt att jag ändå inte skulle ha något utbyte av att träffa den här tjejen privat, och jag tror inte hon skulle ha något av mig. Det tåget har redan gått; den gränsen har redan passerats. Nu handlar det enbart om prestige för mig, och ja, jag erkänner: Jag är en principfast jävel. Men kanske kan jag lära henne något? Jag är ok med att inte vara mer än ett neutrum för henne, såsom man är för de flesta, men det jag fan inte accepterar är det här tramsiga ”klart jag vill … klart vi ska ta en öl … nån gång”. Antingen vill du, och då föreslår du en tid, eller underlättar åtminstone för mig när jag föreslår en, eller så vill du inte och då säger du det. Det är svårt ibland, men tro mig, du kommer att få så mycket mer respekt från motparten. Fast det kanske spelar någon roll i det här fallet? Oavsett tycker jag att jag förtjänar raka rör, fastän jag är medveten om att det sällan funkar så i verkligheten. Det är bara det att det finns så många spännande saker med den här personen, så många saker jag gärna hade utforskat, så många olika känslor hon givit upphov till, och då pratar jag inte om att jag är kär i henne eller vill ligga med henne. Tråkigt nog kommer hon antagligen aldrig att fatta det.

Jag har haft vansinnigt mycket ångest i helgen, men det fina är att jag åtminstone vet vem som så att säga bär ansvaret för vad. Det är fördelen med att grubbla sig redlös: I alla lägenhetens intrampade fotspår av storlek 42 ligger ändå små epifanier (om det finns sådana) och aha-upplevelser. Det fysiska hacket i parketten blir – i ljuset av detta – nästan komiskt. Märkligt, ja visst, men logiskt. Jag gillar det.

För att åtminstone liva upp en smula, ovan omslaget till den bok jag läser nu: Het huis van de moskee, av Kader Abdolah. Den ingår i kursen och är faktiskt riktigt bra. Som om de två sakerna skulle vara automatiska motsatser. Kritiker jämför honom med García Márquez, men än så länge känns det mer Tusen och en natt, och det ska tas som en komplimang.

Världsbokdagen och vädret

Idag är det perfekt vårväder. Jag tackar dig, Gud, för att det inte är för varmt och inte för kallt och så där alldeles lagom blåsigt som en Alex tycker om. Och jag tackar Dig för att jag får gå många meter utan att bli svettig.

Jag har haft ett bra samtal med studievägledaren på Tolk- och Översättarinstitutet angående höstens studier. Det känns bra att bena ut vissa saker ansikte mot ansikte. Dessutom är det världsbokdagen idag. Nu är jag mest inne på nederländskspråkig litteratur, av förklarliga skäl, men det ska blir riktigt trevligt att sitta och ”nöjesläsa” på min balkong längre framåt våren.

Hur något som låter så banalt kan ha en alldels särskilt viktigt innebörd för mig just nu. Jag kan inte förklara det, bara veta det.

Studier

Så har Nederländska II börjat. I lördags var sista (om)tentan för NL I – litteraturhistoria. Jag tror det gick bra. Delkursen är ändå bara tre poäng, men självklart vill jag avsluta med stil. Nu handlar det om att fokusera på det stora ansvarstagande som NL II innebär. Det är färre lektionstimmar, men mer att göra själv. Kursen består av fyra delkurser: Skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet, kontrastiv lingvistik och litteraturhistoria. Varje delkurs är värd 7,5 poäng. Så här spontant skulle jag vilja säga att litteraturhistorian verkar roligast. Vi ska läsa 2.000 sidor (att jämföra med föra terminens 1.000) litteratur under terminen, och därefter är det tänkt att vi ska hålla ett föredrag om en författare eller litterär strömning. Eftersom jag varit lite småkåt på magisk realism i flera år och nu upptäckt författare som belgarna Hubert Lampo och Peter Verhelst känns valet ganska naturligt. Det är också mycket möjligt att jag drar nytta av detta när det längre fram kommer till att skriva en C-uppsats.

Hubert Lampo (1920-2006) - inte bara författare, utan även en mycket stilig karl

Dessutom har studentrådet så smått börjat vakna ur sin dvala. Jag gick med i det i höstas och var igår och informerade de nya studenterna på Nederländska I om att vi finns och att de borde gå med. De såg sjukt otaggade ut. Å andra sidan gjorde vi väl det också när de kom till oss.

Aira, Mulisch & icketisdag

Det den här dagen har som talar för den är att den inte är tisdag. Titta ut genom fönstret. En blekdisig novemberdag, nära jul. Det är ångest, små regnspikar i luften (ett gissel för oss glasögonbärare) och kaffet i koppen smakar surare än någonsin. Men det är åtminstone gratis. Och det är åtminstone inte tisdag.

Jag försöker strukturera om i min andra berättelsesamling Det krossade rummet. Denna gång handlar det om berättelser snarare än noveller i den klassiska bemärkelsen med klar början, mitt, slut och point of no return. Jag läser om spanska och sydamerikanska, ofta unga, prosaister som skattar kortformen högre än något annat. El relato corto, el microcuento. Liksom amerikanerna vet de att uppskatta kortprosan. Jag försöker ta till mig av det. Jag klipper och klistrar i gamla texter, börjar se mönster. Kan jag göra något av de ultrakorta twittertexterna? Ska jag dela in min samling i olika sektioner? Det verkar som en bra lösning. Texterna ökar i längd ju längre man läser. Inte nytt, inte originellt, men för mig tilltalande. Jag vet inte varför.

Läser den till svenska nyöversatte César Aira. Wahlström & Widstrand har givit ut tre av hans böcker i en dragspelsliknande volym: 3 x César Aira Naturligtvis har jag redan läst mycket om Aira, precis som jag gör med de flesta författare. Han är produktiv och har publicerat över sextio böcker, där de flesta har det gemensamt att de sällan överstiger hundra sidor, så kallade kortromaner. Han går aldrig tillbaka och redigerar det skrivna, utan fokus ska hela tiden vara framåt. Han kallar det fuga hacia adelante, flykten framåt. Jag tänker att det ändå måste krävas en viss disciplin för att upprätthålla detta. Men det tilltalar mig, det gör det. Böckerna som har översatts till svenska är Litteraturkonferensen (El congreso de literatura), Nätterna i Flores (Las noches de Flores) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (Un episodio de la vida de un pintor viajero). Av dem har jag än så länge läst de två förstnämnda, och sammantaget ska de vara representativa för Airas skrivande. Till engelska finns ett tiotal böcker översatta, men bäst vore det ju om min spanska vore vassare, så jag kunde läsa honom i original. Nåja. Kanske blir han, som Bolaño, så i ropet att fler och fler böcker översätts.

Utöver detta läser jag böcker på nederländska. Delkursen heter modern nederländskspråkig litteratur, och efter fem seminarier ska vi ha läst ungefär 1000 sidor. Nästa genomgång är temat krigslitteratur, och jag har valt De Aanslag av Harry Mulisch. Den ska ju vara en av hans ”viktigaste” böcker, vad det nu betyder. Den är helt okej, men det är för tidigt att ge ett mer omfattande omdöme. Jag har cirka hundra sidor kvar att läsa. Jag kommer dock att läsa mer av Mulisch oavsett. En fördel av att läsa om författare innan man läser dem. Att stryka som en katt kring het gröt. Det är vad jag gör. Miao.

Vädret är alltså inte mycket att hurra för, det är snart jul, pengarna tryter. Men litteraturen finns, och det hopp som skrivandet (och tankarna inför detta) utgör. Och så är det ju trots allt inte tisdag.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑