Jag vet inte riktigt vad det är som händer, så rena fakta måste för tillfället anses vara en bra start: I lördags var jag på glöggfika hos en god vän. Där träffade jag även andra vänner, samt en tjej som är kompis med en av dessa. Hon var trevlig och rar, och extra trevlig mot mig. Vi pratade ju längre kvällen led alltmer och hon gav mig komplimanger. Helt utan att jag hade givit henne några. Hon sa att jag var vacker.  Hon strök mig över ryggen. Hon gjorde det klart och tydligt via ord och kroppsspråk att hon fann mig intressant.

Jag blev fanimej helt perplex. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag reagera? Detta är definitivt inte något jag är van vid. Det var över tre år sedan jag ens var med en tjej på det sättet. Den typen av relationer är något som jag, om inte helt stängt dörren om i alla fall hållit för osannolikt att de någonsin skulle vara aktuella igen.

Och så detta.

Vi gick därifrån tillsammans. Gick mot tunnelbanan. Tog fel väg. Gick ”vilse”. Det kändes dock som om det inte spelade någon roll. Vi höll om varandra. Kramades nästan. Det började kännas som i någon av de där tramsiga novellerna jag skrivit genom åren, där jag försöker höja upp och romantisera något jag på något sätt vet är utom räckhåll.

Men det verkade inte vara det.

Framförallt ville jag vara ärlig. Jag ville inte förställa mig. Inte säga ”djupa” saker för att jag trodde det förväntades av mig. Så jag var ärlig, men började också lägga ut lite ”krokar”, för att se om hon så att säga var allvarlig. Och jag vet inte. Kanske är hon det. Kanske inte. Jag vet inte vilka skäl hon har. Men spelar det någon roll?

Ska jag kunna släppa cynismen, kunna hänge mig åt något jag romantiserat så länge att det knappast ens kan jämföras med den verklighet i vilken jag lever?

Vi tog foton tillsammans i tunnelbanan. Bytte nummer. Hon sa att hon ville lära känna mig. Det vill jag också. Lära känna mig, alltså.

Hon fick det att liksom rusa i kroppen. Något brast, men jag tror det är bra. Hon planterade något. Jag ska säga som det är: Jag vill också träffa henne igen. Men jag måste få ordning på mig själv först. Eller så kanske det är därför hon är här?

Och kanske kan jag ge henne något också. Kanske. Vad det än är. Jag hoppas det.