Titel: Alle verhalenAlle verhalen
Författare: Leon de Winter
Förlag: De Bezige Bij
Utgivningsdatum: Juni 2013
ISBN: 9023478126

Leon de Winter (1954, Den Bosch) är en nederländsk författare. Han debuterade 1976 med novellsamlingen Over de leegte in de wereld (Om världens tomhet). Tillsammans med samlingen Een Abessijnse woestijnkat (En abessinsk sandkatt) från 1992 gavs boken De verhalen (Berättelserna) ut 1993, och Alle verhalen (Alla berättelser) som kom ut förra året (2013) är en uppdatering av den. Ett antal texter som tidigare inte samlats i bokform har tillkommit.

De Winter har inte översatts till svenska, och det är svårt att hitta en motsvarande svensk författare att jämföra honom med. Man kan säga att han skriver underhållningslitteratur med vissa drag av spänning, utan att för den sakens skull kunna placeras i deckar-/thrillerfacket. Det händer saker i hans berättelser, de är drivna och rappt skrivna. För en som lär sig nederländska och tagit sig förbi barn- och ungdomslitteratur är han en ypperlig guide till det nederländska språket. Hans senast utkomna roman (som jag håller på att läsa nu) heter VSV och är hyfsat skruvad. Eller vad sägs om att låta den mördade filmmakaren Theo van Gogh få agera skyddsängel åt en judisk före detta gangster som fått ett hjärta donerat av van Goghs mentor i efterlivet?

Nu är väl inte berättelserna i Alle verhalen lika skruvade. Man får komma ihåg att de är skrivna och publicerade under en fyrtioårig period, och att författaren blott var 22 vid debuten. Men texterna ger mersmak. De skulle kunna delas in i fyra kategorier. Där finns berättelserna om den medelålders mannen för vilken det börjar gå utför. Här kan man skönja de Winters alter ego. Det pratas i en novell om en roman huvudpersonen skrivit. Den omnämns som Kaplan (en bok de Winter skrivit på riktigt). Så kan man dra skiljelinjen mellan fakta och fiktion lite var man vill. De här texterna är ganska roliga när de målar upp karikatyrer av lite äldre män som en gång varit något men nu är på fallrepet av olika orsaker. Sedan är det ett gäng texter som handlar om ett odefinierat land där krig och sjukdom härjar eller har härjat. Huvudpersonerna måste underkasta sig en överhet som kommer med olika konstiga direktiv. Insert obligatorisk Kafkareferens here. Vi har berättelser med tydlig självbiografisk prägel, där de Winter berättar om sin barndom (och där det är ganska uppenbart att merparten är sant). Slutligen har vi de fristående texterna. Som alla andra är de av blandad kvalitet. De huurmordenaar (ˮYrkesmördarenˮ) är en ganska märklig berättelse om en yrkesmördare som – surprise, surprise – ska mörda någon. Jag är inte helt säker på att jag förstod twisten på slutet, men jag får ta och läsa om den helt enkelt. Het huwelijk (ˮBröllopetˮ) fick mig att tänka är det den nederländske kronprinsen det handlar om eller inte? Det handlar om att den nederländska drottningen ska abdikera (vilket hon gjorde på riktigt 2013). Berättelsen publicerades dock 2001. Och i novellen har prinsen verkligen inte det idylliska förhållandet till kvinnan som får representera Máxima (prinsessa av Nederländerna, kungens hustru). Det blir en liten thriller av det, och vissa scener får mig att tänka på en annan prinsessa, nämligen den förolyckade Diana.

Två andra texter jag gillade: De zoon (Sonen). En mycket realistisk och sparsmakad berättelse som sedan fuckar ur och blir rejält obehaglig. En tavla föreställande Abrahams nära förestående offer av Isak spelar en central roll i texten. Jag säger inte mer än så. De herinnering aan haar zoon (Minnet av hennes son) handlar om en ung man som tar livet av sig. I flashbacks får man ta del av en minst sagt orosfylld ung man. Han ritar teckningar som han sedan förstör. Läsaren får aldrig veta varför. Det hintas att han kan ha sett sådant man inte borde se, eller inte kan förstå. Detta är precis det jag gillar med texten. Dessutom är sättet den är skriven på effektivt i det här formatet. Meningar upprepar sig och blir ett slags mantra. Det hade nog inte fungerat lika bra i en roman, men här bygger det på novellens kompakthet och förtätar snarare än förvirrar.

Slutligen vill jag nämna bokens två sista berättelser: Sabbat och Advocaat. I båda får den unge de Winter följa med sin pappa när denne åker ut på landet i sin Ford Mercury Coupe. Det är sextiotal, och den unge Leon är grymt imponerad av såväl bil som sättet hans far för sig på. När de kommer i samtal med de lokala bönderna växlar fadern problemfritt till Brabantdialekt. Fadern är affärsman och Leon vill bli advokat, men än så länge nöjer han sig med att sitta på passagerarplats och trycka i sig godis medan pappan ingår avtal med lokalbefolkningen. Det finns ett outslitligt band dem emellan som beskrivs väldigt vackert.

Inga av de Winters böcker finns som sagt översatta till svenska, och jag tror knappast att hans noveller skulle översättas först. Kanske borde jag göra ett försök själv? Hur som, underhållande och lättillgängligt är två av de Winters kännemärken, och vill du bli bättre på nederländska, läs honom!