Titel: Främlingen
Originaltitel: L’ÉtrangerFrämlingen av Albert Camus
Författare: Albert Camus
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 1946

Så har jag äntligen läst Främlingen av Albert Camus. Inte för att jag kände att jag var tvungen, men för att jag ville. Så som det ska vara med alla böcker, även de skrivna av Nobelpristagare och allmänt ansedda som svåra och ˮkultigaˮ. Jag kan säga så här mycket: Jag gillade den bättre än Jean-Paul Sartres Äcklet. Det känns för det första som det finns mer av en faktiskt historia, något som händer, i Främlingen. Dessutom är språket mindre grötigt, men det kan ju ha med att översättningen att göra också. Mer om det sedan.

Jag har svårt för böcker som är förklädda pamfletter för någon filosofisk, religiös eller politisk åskådning. Man skulle kunna hävda att Meursaults göranden och låtanden är någon slags eldskrift för den med Camus så förknippade absurdismen, och det må vara hur det vill med det. Boken känns i alla fall som en roman, en historia, något att läsa, eventuellt bli berörd av och sedan, kanske, fungera som öppning in mot något större.

Visst, det yttre kan verka ganska banalt. Meursault är en dagdrivare, en vanlig person, vare sig fågel, fisk eller mittemellan. Slumpen gör honom till mördare, och det verkar också vara slumpen som gör att han fördöms. Med det sagt att han skulle ha kunnat förändra sitt öde, men det är bara som om han inte orkar. Allt är honom mer eller mindre likgiltigt, också det att passa in i sociala sammanhang, att vara ˮsmidigˮ, att värja sig. Vad spelar det för roll?

Det har skrivits spaltmeter om denne Meursaults bevekelsegrunder. Det känns meningslöst av mig att försöka komma på något nytt och originellt att tillägga. Jag läste boken, jag fann något av värde i den. Jag blev, till skillnad från dess huvudperson, berörd. Den påminde mig också om en novell av Charles Bukowski som heter ˮEn bira på hörnetˮ (i samlingen Badkarsmusik). En man, vem som helst, går in i en bar för att ta en öl. De andra bargästerna börjar småprata med honom och frågar honom till slut vad han tycker om det faktum att en flickskola i närheten brunnit och ett antal människor omkommit. Han svarar att han inte vet. Att han inte kände något egentligen. Vare sig bu eller bä. Bargästerna blir provocerade och stämningen blir hotfull.  Hans brott är helt enkelt att han var ärlig. Och så är det, med honom, med Meursault, med oss alla: Man måste låtsas som om man bryr sig, även om man inte gör det. Man måste det eftersom det är en mänsklig drift att höra till, och katastrofer, särskilt lokala sådana, är utmärkta tillfällen för människor att visa hur gärna de vill höra till. Ju närmare något hemskt inträffar, desto viktigare blir det att visa att man har empati, att man bryr sig. Ibland verkar det paradoxalt nog som den stora massan hellre tolererar en som sadistiskt njuter av något otrevligt som inträffat än en som är likgiltig. Så blir brottet som diskuteras vid Meursaults rättegång hans oförmåga att visa upp märkbar sorg vid sin mors begravning, och detta leder till ett karaktärsmord som sedan gör det till en ren formalitet att döma honom till döden för det verkliga brott han begått. Sålunda: Allt händer, vare sig vi vill eller inte. Vi kan bara följa med strömmen. Det är Camus tema, och det är vad han låter sin till synes likgiltige huvudperson Meursault personifiera. Han blir därför mänsklig på ett sätt som märkligt nog överstiger den stora massan i sitt mod.

Några ord om översättningen: Boken kom ut i nyöversättning av Jan Stolpe 2009. Den version jag läste är den första översättningen, av Sigfrid Lindström och publicerad 1946. Nu är det ju hart när omöjligt att inte lägga större fokus på själva översättningen, då jag själv utbildar mig till just översättare. Eftersom jag inte kan franska kan jag inte jämföra med originalet, men Lindströms svenska språkdräkt tycks mig i mångt och mycket vara tidstypisk, om än lite ˮsnirkligˮ på sina ställen. Han fick också kritik i efterhand för att ha ˮförfinatˮ Camus ganska raka franska. Visst finns några formuleringar här och där som känns en aning tillkrånglade, men överlag tycker jag om språket. Ett undantag: Hur blev Meursault (i originalet och Stolpes översättning) Mersault med bara ett u? Det skulle jag gärna vilja veta historien bakom.