Har dessutom börjat (eller börjat och börjat, jag är nu trehundra sidor in i den) läsa Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag älskade allt med Vindens skugga, så det är väl inte direkt att ta i att säga att jag hade stora förväntningar på den här. Än så länge kan jag säga att den är mycket underhållande, även om de känslor som uppstod vid läsningen av Vindens skugga inte riktigt vill infinna sig. Den senare hade äventyr, spänning, ond bråd död, mysterier, och kärlekstrånande så vackert beskrivet att det liksom knöt sig i magen på mig. Missförstå mig inte; det är fortfarande mycket njutbart att förlora sig i 1920-talets Barcelona och dessa intrigerande litteraturvetare och alla deras äventyr, men den där hisnande magkänslan lyser fortfarande med sin frånvaro. Men men. Den kanske kommer. Oavsett vilket är det fortfarande högsta prioritet för bokälskaren att läsa Zafón. Det lovar jag.