I write this alone in my head. I’ve poisoned every room in the house.

Mer Manics. Lifeblood (2004). Ytlige A. säger ”fantastiskt snyggt skivomslag” och djupe A. säger fantastiska, men melankoliska låtar.  ”1985”, ”The Love of Richard Nixon”, ”A Song For Departure” (kusligt lik The Mamas & The Papas ”California Dreamin'” i vissa partier) , ”To Repel Ghosts” (den mantraliknande refrängen!) och så den något hoppfulla ”Solitude Sometimes Is”. Man gjorde en rätt deppig platta med This Is My Truth, följde upp med den något spretigare Know Your Enemy (2001) och så var man tillbaka i det melankoliska, men nu mer nedskalat. Skulle nästan vilja säga intimt, om man nu kan det med Manics. Eller vad fan, jag gjorde ju just det.

Övrigt: Demonens namn är OCD. Jag navigerar mellan möbler och föremål i lägenheten som när man i barndomen lekte inte nudda mark. Jag slarvar med medikamenten och vet att det inte är bra. Intalar mig själv att det måste finnas en gräns för hur lågt jag får tillåta mig att sjunka.