Jag åker upp och ner. Fram och tillbaka. Känns som om jag befinner mig på Saltsjöbanan mest hela tiden. Läser Stig Dagermans snåriga, febriga men bitvis briljanta De dömdas ö (1946). Borde kanske inte göra det nu; det känns inte som om jag medvetet bör föda de demoner som redan hoppar mellan nervtrådarna i skallen på mig; hoppar så att det sprakar. Ändå känner jag inte mycket. Då och då ångest över hur det ska gå, hur det ska bli i framtiden. Men så alltid det här dövande locket ovanpå. Que será será. Jag önskar att jag hade lite av Stigs målande språk i mig, för det finns lite jag vill berätta. Det finns saker som ännu ska sättas på pränt. Om jag kan bli vän med pennan igen kan jag nog ta mig igenom allt.

Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej.

En briljant formulering, även om jag vill byta plats på orden, så att det blir ”… bilan ovanför mej och bödeln inom mej.” Stig får ursäkta, han är briljant ändå. Men läsare tillrådes försiktighet: Prosan är mycket bitter, men det är det som gör den vacker. Det är ju sant, det han skriver.