Den 1:a juli 2009 utkom min första bok  – en novellsamling med titeln Utkast till ett mörker. Den gavs ut på Modern Monastery förlag i en upplaga på 2.100 exemplar. Omslaget är gjort av Jenny ‘Smultris‘ Bengtsson. Boken innehåller tolv noveller med surrealistiska inslag och finns att få tag på genom Modern Monastery, AdLibris och välsorterade boklådor.

On July 1st, 2009, my first book was published – a collection of stories called Utkast till ett mörker (Drafts of a darkness). It was released through Modern Monastery in a first printing of 2,100 copies. The cover photograph was created by Jenny ‘Smultris‘ Bengtsson. The book contains twelve short stories in a surrealistic vein and is available through Modern Monastery, AdLibris and the occasional indie bookstore.

(excerpts only available in Swedish)

 

UTDRAG:

Det är meningslöst att försöka beskriva varje rum i det Kejserliga Palatset. Inte ens Kejsaren själv känner till dess exakta antal. Det räcker med att konstatera att varje kväll, innan han lägger sig att sova, kommer Kejsaren all­tid att träffa på ett nytt rum, upptäcka en ny orörd dörr bakom vilken han kommer att finna ett föremål (eller flera) att hålla hans febriga sinne sysselsatt tills månen slocknar. Det kan röra sig om en fjäder i samma nyans som baksidan av ett stycke avskavd hud, vilande på en svart sidenkudde; en fjäder som när den placeras på golvet i någon av Palatsets hallar och salar kommer att frysa tid och rum i just den hallen eller salen, tills Kejsaren så öns­kar lyfta upp den igen och därmed bryta förtrollningen. Det kan handla om en fågelbur i renaste silver, tom, men med vingslag och tunna pip fortfarande hörbara, trots att där inte finns några synliga varelser. Ändå kan Kejsaren svära att han känner den snabba rörelsen av fjädrar mot handflatan när han sträcker in sin hand. Det kan vara ett genomskinligt pussel, en enorm och ärofyllt detaljerad målning, där nya detaljer tillkommer varje gång Kejsaren tittar på den; eller kanske bara ett endaste ark papper, på vilket en berättelse skrivs framför Kejsarens ögon, i mörkaste kol på papprets äggskalsliknande yta, en inte alltid roande berättelse, men alltid innehållande något av visdom för Kejsaren att ta till sig.

Kejsaren vandrar mellan dessa rum, i dessa salar. Han stöter aldrig på samma rum två gånger, och lämnar näs­tan alltid dess innehåll orört. Dock fanns några föremål som så tilltalade Kejsaren att han tog dem med sig och nu förvarar han dem i en glaskista under sin säng. Det är fem vita sammetspåsar, vars innehåll är, i turordning: Det Eviga Vattnet för bruk vid törst; Den Eviga Elden för renande av tunga sinnen; Den Nya Jorden, vid behov av en nystart; Frihetens Vind, vid behov av förflyttning till nya platser, spirituella såväl som fysiska, och slutligen innehåller den femte påsen Glömskans Slöja, antagligen menad för bruk när allt annat misslyckas.

Under sömnlösa nätter brukar Kejsaren sträcka sig ner och smeka denna glaskistas kant, även om han sällan gör bruk av dess innehåll. Enbart vetskapen om att den är där är nästan alltid tillräcklig för att Kejsaren ska lyckas sluta sina tunga ögonlock och flyta in i drömmarnas rike, skyddad under sängens smaragdprydda silkesdraperier, som i en gondol.

(ur Royal Eye Movement)

Trådarna löper kors och tvärs över ögats kula; klibbar fast vid det blanka. Nätverket sträcker sig över mil, över en plats. Gallerier vilande i skugga; fontäner med kyligt vatten över kaklet, och viadukter, akvedukter, stenlagda innergårdar, parker inneslutna i kväve, små små figurer sovande på parkbänkarna. Ett obegripligt mönster i mo­saiken, och ögonlocket sluter sig över det sedda, försöker blinka bort hinnan och det suddiga i ett dödsdömt försök att se klart.

En man vänder sig om och lyfter på haspen till grin­den som leder in till parken. Han är naken och blygs inte sin nakenhet. I gräset som skimrar svagt blått har någon glömt ett par glasögon. Silvret blänker genom tårarna som samlats som imma på spegelglaset. Föremålet är fuktigt och kyligt mot den hårt spända huden på hans fingertoppar. Han plockar en frostros, betraktar dess ko­boltskimrande blad och skall just till att lägga den ifrån sig när han slinter och skär sig på bladet. Huden spricker upp och öppnar sig, glider undan. Köttet är mjukt och vitt.

(ur Spunnet socker)

Det hände att jag gick på kafé. Där fanns ett som jag hade för vana att promenera förbi minst en gång om dagen. Ibland; nej jag ska erkänna, jag gjorde det till en vana, gick jag in där och köpte mig en bulle. Det är inte ens det att jag tycker om bullar speciellt mycket. Men jag tyckte om att titta på kvinnan som stod bakom disken. Varje gång hon lade min bulle i en brun påse började de femtiofem procenten vatten i min kropp att stiga, tills de först fyllde mina lungor så att jag inte kunde andas och mina ögon så att jag inte kunde se. Slutligen var allt som var kvar av mig en pöl vatten på golvet, varpå hon var tvungen att hämta en mopp för att torka upp. När detta inträffat ett par gånger började hon låta moppen stå kvar vid kassan. Det var all kärlek jag behövde.

(Y står för YNNEST; ur Alfabetet enligt Judas)

Du kan inte sova och därför beslutar du dig för att försöka somna genom att berätta små historier för dig själv. Det är ett gulligt sätt att fördriva tiden på, men kanske inte riktigt något man gör för andra än små barn som gråter för att de är rädda för monstren under sängen, när det är hur solklart som helst att där inte finns några monster, inga monster alls, titta, vi tänder lampan, titta efter själv, inga monster. Och sov nu, lilla pluttan, sov och dröm om änglar och bomull, sov nu och var säker i det här rummet jag byggt för att skydda dig mot krig och pedofiler. Sov nu, så ska du få glass i morgon. Det blir jordgubbsglass, det är ju din favorit, och sedan tittar vi på Byggare Bob på TV. Blir det bra? Du är verkligen så hisnande vacker, och särskilt när du sover. Jag skulle aldrig kunna tro att det är jag som gjort dig, att det är jag som faktiskt tillverkat dig, om det inte vore för att du kallar mig pappa, pappa, snälla rara sötaste pappa, när kommer mamma hem? Men mamma är ju utomlands, vi har ju pratat om det här. Hon har lovat att skicka dig ett vykort, det kommer nog vilken dag som helst. Hur tror du att hon har det där borta? Är det sol och bad, eller regnar det hela tiden? Vad tror du? Se inte så jävla trumpen ut, och sluta rör runt bland grönsakerna. Ät nu, så tittar vi på TV sedan. Och om du är riktigt snäll blir det glass efter maten. Päronglass, din favorit. Och vad vet du om världen utanför, den som jag måste kliva ut i varje morgon, den som inte har något med dig att göra, inte får ha något med dig att göra. Du kan inte gå ut där, du får inte bli smittad. Det regnar ute, och när jag kommer hem ställer jag paraplyet i badkaret där det får droppa av sig. Efter maten gör du dina läxor och jag hjälper dig med fyrans multiplikationstabell och sedan är det dags att bada. Det blir så härligt varmt i badrummet, och spegeln immar igen. Medan jag frotterar håret på dig ritar du ett knöligt hjärta i imman. Jag kittlar dig på magen och du skrattar, men samtidigt drar ett moln över dina ögon, döljer det bruna, skänker det svart, och det där kalla och fuktiga reser sig ur magsäcken på mig, tar sig upp och upp och upp och ut ur mig, får mig att vika mig dubbel över badkarskanten, får mig att kasta upp pyttipannan i det virvlande skummet som i detta nu håller på att sugas ur badkaret. Man kan inte läsa framtiden, man kan inte veta något om den, det är vad de säger. Men när jag vänder mig om igen har du redan gått ut och satt dig framför TV:n och jag har lovat dig glass, din favorit, choklad. Senare ska jag berätta en saga för dig, så att du somnar; en saga om någon som inte kan somna för att det är oväder ute. Jag masserar dina fötter, dina små tår, jag tar dem mellan mina fingrar samtidigt som jag berättar om hur människor faktiskt upphör att existera så fort man lämnat dem och gått ut ur rummet. Den kvällen du frågar mig varför man inte själv försvinner när andra lämnar rummet, då vet jag att det är dags att krossa glaset runtomkring med din lilla röda plasthammare, då vet jag att det är försent, att det är dags att lämna den här platsen, att inget annat val finns, och jag börjar nästan gråta varje gång jag upptäcker att det inte är den här kvällen. För nu sover du, mitt vackra barn, och i mungipan har du en fläck choklad vi missat att torka bort, så jag gör det nu, och sedan går jag ut i köket där din gula glosbok ligger uppslagen på bordet, och den tar jag med mig, jag tar med den in till mig, så att även jag kan somna.

(B står för BERÄTTELSER DU BERÄTTAR FÖR DIG SJÄLV ur Alfabetet enligt Judas)