PULVIS ET UMBRA

Etikett: Ali Smith

Sorry Please Thank You av Charles Yu

Nu är det sommar och dags för nöjesläsning. Den första boken jag läste ut efter att ha avslutat studierna i nederländska blev amerikanen Charles Yus novellsamling Sorry Please Thank You. Det är hans tredje bok; tidigare har han publicerat en roman och en novellsamling. Jag har inte läst någon av dem, men romanen ska tydligen ha fått väldigt positiv kritik. Den heter How To Live Safely In A Science Fictional Universe. Yu blandar gärna in tekniska termer och miljöer i sina noveller, men det handlar egentligen inte om science fiction. Vad som står i fokus är människor, relationer dem emellan och svårigheter för människor i allmänhet att kommunicera. Det finns en risk att jag förminskar de riktigt stora ögonblicken jag hade när jag läste vissa av hans texter här; det blir lätt så när man ska beskriva sådant som är så svårt att sätta ord på. Men det Yu gör briljant när han gör det som bäst är att han använder dataspelsjargong, science fiction-serier och modern teknologi som rekvisita som än bättre framhäver det meningsfulla, alternativt meningslösa i huvudpersonernas strävan att vara mänskliga. Det där lät mer än lovligt flummigt, det är jag medveten om, men det är så jag uppfattar det.

Sorry Please Thank You innehåller tretton texter. Tre fyra stycken är relativt långa, men de allra flesta är ganska korta. Man läser dem alltså snabbt, vilket dock inte är samma sak som att innehållet är lättsmält. Berättelserna håller sig liksom kvar i en, vissa ord, vissa formuleringar stannar kvar. Jag kommer på mig själv med att vilja gå tillbaka och hitta just den platsen, just den meningen där jag fick en sorts a-haupplevelse, en insikt, en känsla av att ja, det är ju precis så här det är! Han har satt fingret på precis den punkten, hittat essensen. Vid läsningen påmindes jag ibland om The Whole Story and Other Stories av Ali Smith som jag läste förra sommaren. Samma skenbara lätthet i sammanvispandet av ord till meningar till stycken som när de är som bäst får läsaren (mig) att stanna upp och bara … jaha, ännu en som kan det här, ännu en som förstått, ännu en som skriver med den lätthet jag själv aspirerar på.

Det handlar om ensamhet, om drömmar, om insikten att det alltsomoftast inte blev som man hoppats på, och vad ska man göra nu då? Allmänmänskliga saker. I ”Yeoman” är huvudpersonen medlem i ett team utforskare som beamas ner till nya planeter för att ta reda på om de är beboeliga. Det är bara det att hans roll är att vara den som ”offras”, likt rödskjortorna från Star Trek, och detta vet han om från början. Faktum är att det står i jobbannonsen. Novellen är väldigt humoristisk, det är Yus berättelser ofta. Saker och ting berättas i jagform av en inte sällan halvcynisk och blasé huvudperson som redan från början anar problem i sakernas utveckling. Den här huvudpersonen har en gravid fru hemmavid, så han är inte så sugen på att vara den som offras, hur bra lönen än är. I ”Hero Absorbs Major Damage” är huvudpersonen en hjälte som leder ett team krigare och magiker genom en spelvärld klart influerad av World of Warcraft. Det är bara det att han inte är så säker på att han verkligen är en hjälte. Vad innebär förresten det? Också här blir det uppenbart hur Yu bara använder de moderna bakgrunderna för att sätta den allmänmänskliga problematiken i förgrunden. Hans figurer är ofta medvetna om att miljöerna runtomkring dem är absurda, men också att de måste förhålla sig till dem eller gå under.

I ”Standard Loneliness Package” jobbar berättaren på ett företag som har som specialitet att lägga ut kundernas känslor på entreprenad. Huvudpersonen får alltså (dåligt) betalt för att känna sådant som kunderna helst vill undvika, exempelvis sorg på en begravning, skam eller andra jobbiga saker. Samtidigt kämpar han med att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna köpa sig ett ”liv”, inte det perfekta, men väl ett som han kan vara nöjd med. Berättelsen är sorglig i det att den sätter fingret på så mycket av vårt västerländska sätt att tänka vad gäller konsumtionshets, ansvarsfriskrivande och det faktum att man idag i princip kan köpa vad som helst. Denna novell, tillsammans med samlingens titelberättelse, tillhör mina favoriter. I den senare, ”Sorry Please Thank You” lyckas Yu på bara tre sidor så väl skildra mänsklig förtvivlan att jag nästan baxnar. Man måste själv läsa den för att förstå. Berättelsen publicerades tidigare i tidskriften Esquire och kan läsas online här.

Vissa av Yus berättelser skulle kanske kunna ha utvecklats lite mer, som exempelvis ”Human For Beginners”, som känns lite mer som ett utdrag ur ett större projekt, men det kanske också var meningen. En berättelse som ”Inventory” kräver en del av läsaren, och det är lätt att tro att den ska bli lättsmält eftersom varje sida innehåller så lite text, men det finns nog en tanke med det. Det är också en av de berättelserna som stannar kvar hos en, en som man får återkomma till.

Överlag skulle jag mer än gärna rekommendera denna samling. Man behöver alls inte vara intresserad av modern teknik, science fiction eller liknande för att ha behållning av läsningen, även om det naturligtvis underlättar förståelsen av vissa referenser. Men i grund och botten räcker det med att vara människa.

The Whole Story and Other Stories av Ali Smith

Saker jag älskar med Ali Smiths novellsamling The Whole Story and Other Stories:

Att ingen av novellerna heter “The Whole Story”. Att det finns en novell som heter ”The start of things”, och att den kommer sist i boken. Att texten är formaterad med ojämn högermarginal. Det speglar det böljande och väldigt lekfulla innehållet perfekt.

Men mest är det det faktum att alla berättelser är så jävla bra. Det finns de som är lite bättre än andra, men ingen är dålig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Ali Smiths noveller, men en sak är säker: Man vet aldrig vad som ska hända. Det finns en lekfullhet och en slarvig självsäkerhet och en känsla av att ”fan, den här novellen kan nog ta vägen vartsomhelst”, och det är så underbart skönt, så upplyftande. Det verkar så lätt, men är för den delen långt ifrån banalt.

I en av berättelserna (”The universal story”) åker en man runt till olika antikvariat och köper upp alla exemplar av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby han kan hitta så att hans syster kan bygga en båt av dem. Bara det i sig själv är nog bisarrt för vilken novell som helst, men det är också sättet Smith bygger sin berättelse som gör henne unik. Hon kan börja med att berätta om en kyrkogård, för att sedan ändra sig och påstå att det istället handlar om ett antikvariat. Sedan är det som om en filmkamera zoomar in på de små detaljerna, som exempelvis en fluga som landar på att exemplar av ovannämnda bok som ligger i ett fönster. Så håller det på. Det är ett dramaturgiskt skrivsätt som skänker texterna en experimentlusta som gör dem, för att använda ett ord jag egentligen inte gillar men som ändå känns relevant, fräscha och läsvärda.

I en annan berättelse (”Being quick”) möter en kvinna döden på en tågstation i London. Hon vet att det är döden, eftersom hennes mobiltelefon plötsligt dör. Därifrån tar berättelsen en helt annan vändning, då det här med att möta döden på väg hem från jobbet bara behöver vara en bisak i Ali Smiths noveller. Huvudpersonens tåg stannar på spåret när hon är på väg hem, och hon har ingen möjlighet att varsko sin partner om att hon blir sen. Sedan skiftar berättelsen perspektiv, och man får följa handlingen ur partnerns perspektiv. De ”små” sakerna som får oss att oroa oss i vardagen får oanade konsekvenser. Smith är grym på att låta saker vara osagda och anade under ytan. Hon använder sig flitigt av stream-of-consciousness, men utan att det blir svårläst. Och novellen slutar på ett helt annat sätt än man anat, vilket är precis som livet.

En kvinna blir kär i ett träd. Vilken öppning, för övrigt: ”I tell you. I fell in love with a tree. I couldn’t not. It was in blossom.” En annan förföljs av ett gäng gubbar som spelar säckpipa. Både mannen och kvinnan i ett par erkänner för varandra att de varit otrogna. Tre berusade kvinnor snubblar in i en midnattsmässa på julafton.

Just i den sistnämnda berättelsen tror man så länge att det handlar om någon slags allegori om de vise männen, men så lätt gör inte Smith det för sig. Det blir istället en ganska sorglig, men väldigt varm, historia om minnen och nostalgi.

I den sista berättelsen, som redan nämnts och heter ”The start of things”, dumpar en kvinna sin man genom att inte släppa in honom i huset när han blir utelåst. Hur bisarrt det än låter verkar det fullkomligt normalt när man läser det. Även här skiftar berättelsen perspektiv. Först får man händelsen ur mannens perspektiv, sedan kvinnans. Däremellan ligger de båda i sängen och minns saker de upplevt tillsammans. Det är vackert, sorgligt, vackert igen, naivt och så väldigt naturligt och mänskligt att jag blir nipprig när jag ska försöka beskriva det. Det är så här jag vill skriva, damnit!

Egentligen gör jag ingen mer nytta genom att skriva om den här boken. Läs den bara. Upplev den, menar jag. Och säg mig sedan vad du tyckte, och även om du inte tyckte om alla berättelser i den är jag säker på att du i alla fall blivit det som är alla böckers allra viktigast uppgift, nämligen berörd.

Snapshots

Karl Ove Knausgård, lakritsshots, Bergshamra, Charles Dickens (pub), blåbuss, Hermans, The Borgias, egna skåpnoveller, Ali Smiths noveller, sandfärgade shorts, EKG, ryggklibb, Cortázars Kronoper & famer i rosa nyutgåva, moderskärlek, K. karaoke, vidrig öl, Cliff Barnes, utan glasögon (om jag inte ser dem, ser de inte min osäkerhet), 9GAG, tvätta påslakan, folk som spelar mobilspel på bussen och gestikulerar med armarna, Iron Maiden, youghurtchoklad, oregano på pizzan, dermatolog, remiss, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑