Etikett: berättelse

Novell: Indigo Café

Varsågoda, en berättelse.

Möbius – kortprosatext accepterad för publikation

Flash fiction är ett format som passar mig som handen i handsken. På väldigt lite utrymme (mellan 50-1000 ord) är det meningen att en fristående historia ska berättas. Eftersom jag twittrat en hel del på senaste tänkte jag att det kunde vara kul att skicka in en lite ”längre” text till en av de tusentals webzines som publicerar den här typen av texter. Jag valde en kortprosatext jag skrev till samlingen Cinquante-deux, översatte den till engelska och utvecklade den, så att den blev exakt etthundra ord. Detta är nämligen en av kriterierna för nätpublikationen 101 Fictions bidrag. Häromdagen fick jag så ett mail med ett bekräftande på att redaktören gillade texten och kommer att publicera den i augusti. Rätt kul faktiskt! Berättelsen heter Möbius, för övrigt. Klicka på bilden för att komma till siten.

 

Brinntid.

Han tog hennes hand och tryckte den mot sitt bröst. Det var okej; de hade två biljoner år. Mer eller mindre.

Kortprosa: Mr. E, if you drink this you are going to die

Det här är egentligen ingen ny text; den skrevs ursprungligen 2009, men jag har varit inne och ändrat lite i den och känner att jag gärna skulle vilja publicera den nu. Den känns som en sån där januaritext, av någon anledning. Utomhus är det ömsom grått och ömsom vitt. Marken är täckt av en isskorpa inte olik hur plattorna överst i lasagnen ser ut när den kommer ur ugnen.

Inspirationen till den korta prosaberättelsen nedan fick jag när jag hörde talas om Craig Ewert. Han var en brittisk universitetsprofessor som led av ALS och valde att ta sitt liv med hjälp av Dignitas, som är en schweizisk dödshjälpsgrupp. Eftersom dödshjälp är olagligt i Storbritannien var han tvungen att resa till Zürich där han, med hustrun Mary vid sin sida, drack ett barbiturat som gjorde att han först somnade in och sedan avled. Om honom, och dödshjälpsdebatten, gjordes en dokumentärfilm av kanadensaren John Zaritsky med titeln Right to Die? Filmen har visats på diverse filmfestivaler och det finns även klipp ur den på YouTube. Jag erkänner att det fanns en viss morbid fascination inför det här från min sida. Samtidigt var det oerhört rörande att se modet hos en man som vet att han kommer att vara ett paket resten av sitt liv, och hur han väljer att bespara sin hustru det. Det finns förmodligen inget sätt att förhålla sig till det här med döden, dödshjälp och det viktiga i den enskilde individen ska få möjligheten att bestämma över sitt liv som inte upprör någon, men det viktiga är i alla fall att frågan tas upp. Min text har dock inget med själva debatten att göra, utan är helt och hållet en fiktiv fantasi.

Craig Ewert avled den 26:e september 2006.

Novell: Kött

Här kommer en novell jag skickade in till en tävling som Stockholms stadsbibliotek anordnade förra året. Temat var vampyrer. Den vann inte. Nåja. Jag lägger upp den här, eftersom mina planer på att färdigställa en ny bok med noveller nog aldrig kommer att bli verklighet. Klicka på bilden för att läsa.

Arbetet fortskrider

I tisdags lyckades jag pressa ur mig en nästan helt färdig novell (själva brödtexten är klar, det som behövs är ett par finjusteringar) i en sittning. Ingen är mer förvånad än jag. Det handlar om en idé jag gått och burit på ett tag och velat skriva ner ända sedan jobbet med Utkast till ett mörker blev klart. Berättelsen heter Sväva och kommer att ingå i nästa bok (om det blir någon) med arbetstiteln Det krossade rummet. Jag är rätt nöjd med berättelsen, men vill inte avslöja vad den handlar om. Jag kan dock säga att temat är sorg. Det är något som återkommer i andra texter jag arbetar med för tillfället, och det är inte ett medvetet val. Det har bara blivit så. Just den biten när det gäller skrivande är fascinerande – det är inte längre jag som har hundraprocentig kontroll över hur en text blir. Jag vet hur jag vill att den ska bli när jag sätter mig ner och skriver, men sedan kan den visa sig bli något helt annat. Det är både skrämmande och fullkomligt naturligt.

Kinesiska askar

Det går hyfsat bra med Kinesiska askar nu. Det känns som om jag börjat få grepp om ramhandlingen, där jag använder en kortare prosatext från förr som jag nu fläskar ut en aning. Vi får se hur det går. Texten blir i alla fall gigantisk, i alla fall med mina mått mätt. Visst, det är en berättelse (eller flera) i stil med Alfabetet enligt Judas, men den blir längre, och framförallt blir de enskilda styckena det.

Vad händer vid arbetsbänken?

Jag håller på att strukturera om Kammarmusik för epileptiker och har döpt om den till Kinesiska askar. Kanske förklarar jag varför i ett senare skede, men det känns mycket bättre med den idé jag har för texten nu. Jag kommer dock att behålla den förra titeln, då jag är så jävla nöjd med den, och om det är något jag brukar ha svårt att komma på är det bra titlar till berättelser.