Etikett: berättelser

Undantagen av Mats Kolmisoppi

Nu ska vi tala om något som känns angeläget, nämligen Mats Kolmisoppis nya novellsamling Undantagen. Själv kallar han det för en prosasamling, och det kanske är en bättre beskrivning av de här berättelserna, som ibland mer liknar inre monologer. De är ofta skrivna i jagform och handlar om människor som är arga, arga och upprörda över sin samtid, hur samhället ser ut, bristen på empati, konsumtionshetsen och den egna platsen i en värld som egentligen är fullständigt meningslös. Det låter hårt, och det är det också. Kolmisoppis prosa är, om jag måste välja ett ord, uttänkt. Det är korta, kärnfulla meningar, nästan alltid huvudsatser, och aldrig några utsvävningar. Visst, det är inte direkt Jens Lapidus vi pratar om här, men det är ändå korta satser, ofta runt 10-12 ord. Det skapar en stackatoliknande effekt som driver texten obönhörligen framåt.

Kolmisoppi debuterade 2001 med Jag menar nu, också en samling berättelser. Den har jag inte läst, och inte heller de därpå utkomna romanerna Ryttlarna (2005) och Bryssel (2008).  Av det jag läst om Jag menar nu står det dock klart att det finns väsentliga skillnader mellan då och nu. Självklart. Det har gått över tio år, det är inte konstigt att en författares skrivarbana utvecklas. Men det gäller väl kanske först och främst stilen? För innehållet i Undantagen är skoningslöst. En av berättelserna, ”Att utplåna ondskan”, är en anklagelse mot världens alla invånare som inte tar ställning, inklusive anklagaren själv. Kontentan är: Vi är alla medskyldiga till all skit som händer i världen, såvida vi inte i varje vaket ögonblick gör vårt yttersta för att förhindra det. När jag läste den här texten drabbades jag plötsligt av en insikt som jag inte ens tänker försöka sätta ord på, men som i vilket fall inte händer ofta, och det gav upphov till en kvardröjande känsla som inte ens det kanske lite väl spekulativa slutet kunde sätta sordin på. Det är en av bokens bästa texter.

Utöver detta har vi berättelser där lek övergår i allvar, där kärlek och perspektiven på den förskjuts och övergår i leda och rutin, där man tvingas att konfrontera en vardag som är … grå. Men man finner sig i sitt öde, ty vad ska man annars göra? Systern till berättaren i ”Mjölka” tar livet av sig och lämnar efter sig en dotter. Berättaren är oförmögen att ta hand om barnet, som lämnas till fosterhem. År senare kommer morbror på besök, och fosterföräldrarna gör klart att han bör hålla sig borta i fortsättningen. Men då bryter han sig ur ledan, ur mallen, även om det är av aldrig så egoistiska skäl, nämligen stolthet. Det visar dock ändå på hopp för människorna i Kolmisoppis berättelser, som en liten utsträckt hand till läsaren: Se, det finns trots allt ett ljus.

The Whole Story and Other Stories av Ali Smith

Saker jag älskar med Ali Smiths novellsamling The Whole Story and Other Stories:

Att ingen av novellerna heter “The Whole Story”. Att det finns en novell som heter ”The start of things”, och att den kommer sist i boken. Att texten är formaterad med ojämn högermarginal. Det speglar det böljande och väldigt lekfulla innehållet perfekt.

Men mest är det det faktum att alla berättelser är så jävla bra. Det finns de som är lite bättre än andra, men ingen är dålig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Ali Smiths noveller, men en sak är säker: Man vet aldrig vad som ska hända. Det finns en lekfullhet och en slarvig självsäkerhet och en känsla av att ”fan, den här novellen kan nog ta vägen vartsomhelst”, och det är så underbart skönt, så upplyftande. Det verkar så lätt, men är för den delen långt ifrån banalt.

I en av berättelserna (”The universal story”) åker en man runt till olika antikvariat och köper upp alla exemplar av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby han kan hitta så att hans syster kan bygga en båt av dem. Bara det i sig själv är nog bisarrt för vilken novell som helst, men det är också sättet Smith bygger sin berättelse som gör henne unik. Hon kan börja med att berätta om en kyrkogård, för att sedan ändra sig och påstå att det istället handlar om ett antikvariat. Sedan är det som om en filmkamera zoomar in på de små detaljerna, som exempelvis en fluga som landar på att exemplar av ovannämnda bok som ligger i ett fönster. Så håller det på. Det är ett dramaturgiskt skrivsätt som skänker texterna en experimentlusta som gör dem, för att använda ett ord jag egentligen inte gillar men som ändå känns relevant, fräscha och läsvärda.

I en annan berättelse (”Being quick”) möter en kvinna döden på en tågstation i London. Hon vet att det är döden, eftersom hennes mobiltelefon plötsligt dör. Därifrån tar berättelsen en helt annan vändning, då det här med att möta döden på väg hem från jobbet bara behöver vara en bisak i Ali Smiths noveller. Huvudpersonens tåg stannar på spåret när hon är på väg hem, och hon har ingen möjlighet att varsko sin partner om att hon blir sen. Sedan skiftar berättelsen perspektiv, och man får följa handlingen ur partnerns perspektiv. De ”små” sakerna som får oss att oroa oss i vardagen får oanade konsekvenser. Smith är grym på att låta saker vara osagda och anade under ytan. Hon använder sig flitigt av stream-of-consciousness, men utan att det blir svårläst. Och novellen slutar på ett helt annat sätt än man anat, vilket är precis som livet.

En kvinna blir kär i ett träd. Vilken öppning, för övrigt: ”I tell you. I fell in love with a tree. I couldn’t not. It was in blossom.” En annan förföljs av ett gäng gubbar som spelar säckpipa. Både mannen och kvinnan i ett par erkänner för varandra att de varit otrogna. Tre berusade kvinnor snubblar in i en midnattsmässa på julafton.

Just i den sistnämnda berättelsen tror man så länge att det handlar om någon slags allegori om de vise männen, men så lätt gör inte Smith det för sig. Det blir istället en ganska sorglig, men väldigt varm, historia om minnen och nostalgi.

I den sista berättelsen, som redan nämnts och heter ”The start of things”, dumpar en kvinna sin man genom att inte släppa in honom i huset när han blir utelåst. Hur bisarrt det än låter verkar det fullkomligt normalt när man läser det. Även här skiftar berättelsen perspektiv. Först får man händelsen ur mannens perspektiv, sedan kvinnans. Däremellan ligger de båda i sängen och minns saker de upplevt tillsammans. Det är vackert, sorgligt, vackert igen, naivt och så väldigt naturligt och mänskligt att jag blir nipprig när jag ska försöka beskriva det. Det är så här jag vill skriva, damnit!

Egentligen gör jag ingen mer nytta genom att skriva om den här boken. Läs den bara. Upplev den, menar jag. Och säg mig sedan vad du tyckte, och även om du inte tyckte om alla berättelser i den är jag säker på att du i alla fall blivit det som är alla böckers allra viktigast uppgift, nämligen berörd.

Nya texter

Jag lade upp två nya prosatexter igår. Eller nya och nya, de har väl ett par år på nacken, men jag tycker i alla fall de är okej. Det har inte blivit något nyskrivet på länge, och som det ser ut i livet för närvarande finns det en risk att det kommer att dröja med dylikt. Ändå kan jag se tillbaka på berättelser jag skrivit tidigare och glädjas över dem, och i vissa fall även känna viss stolthet. Förhoppningsvis roar de någon.

Kulans oro för loppet
Andra röster, andra rum

Cortázars Kronoper & famer i nyutgåva!

Modernista har tydligen givit ut Julio Cortázars (fantastisk författare och anledningen till den här webbplatsens namn) Kronoper & famer. Perfekt, eftersom de kortare texterna inte ingick i de samlade novellerna som kom ut för ett par år sedan och nu ges ut igen, då upplagan gått åt rätt fort. Om kronoperna finns lite information under fliken Why Cronopio?. Jag borde verkligen översätta det där till svenska snart. Finns ju ingen anledning att ha det på engelska när resten av sidan är på svenska. Men nåja. Åter till boken. Den ska införskaffas så snart ekonomin är lite bättre. Snyggt formgiven verkar den vara också. Det enda problemet med Modernistas utgåvor av de samlade novellerna är att limmet i bindningen spricker ganska fort. Denna volym är dock lite tunnare, så förhoppningsvis tar inlagan inte samma skada.


Om själva texterna finns mycket gott att säga. Det rör sig om korta berättelser uppdelade i olika avdelningar. Första delen består av ett antal ”instruktioner” i vad som kan verkar vara banala aktiviteter, såsom att gå uppför en trappa, att dra upp en klocka eller att gråta. I Cortázars värld är dock inget vad det verkar. Texterna är ömsom humoristiska, ömsom surrealistiska och ibland djupt svarta, men som alltid i fallet med den gode Julio, mycket läsvärda.

XLV

Strax innan årsskiftet laddade jag upp en pdf med femtiotvå kortprosatexter som alla hade det gemensamt att de var och en bestod av femtiotvå ord, varken mer eller mindre. Sedan dess har jag rensat lite bland dem och tagit bort sju stycken. Titlarna – alla namn på spelkort – rök också, och jag beslöt mig för att enbart använda den titel jag lade på efter själva kortnumret. Håll till godo. Kommentarer och glada hejarop mottages naturligtvis gärna med tacksamhet.

Två novellister – Jonas Karlsson och Lina Wolff

Det är på ett sätt uppfriskande att läsa Jonas Karlssons andra novellsamling Den perfekte vännen och Lina Wolffs debutsamling Många människor dör som du. Karlssons första bok hade jag redan läst och blev då glatt överraskad över att en duktig skådespelare också kunde vara en bra berättare i ett annat medium. Det andra målet bjöd på noveller med utgångspunkt i den vardag vi så väl känner igen för att sedan ta en av de där oväntade vändningarna och introducera något främmande och onaturligt. Jag gillar den skarpt, och hade därför hyfsat höga förväntningar på Den perfekte vännen. Och Karlssons andra bok levererar, även om den kanske inte når upp i samma klass som debuten. Det är nio noveller den här gången, varav ett par som nästan kommer upp i kortromanlängd. Berättelserna ”Rummet” och ”Cirkus” sticker ut med sin känsla av ”något-står-inte-rätt-till-här-men-ändå-känns-det-ju-så-bekant”. Det är har väl blivit något av Jonas Karlssons signum som författare, i alla fall i det han publicerat hittills: Man känner igen de här människorna, de är som du och jag, men så händer något som vrider perspektivet så att det blir en nästan obehaglig skrattspegel. I den förra berättelsen upptäcker en tjänsteman på ett statligt verk att det finns ett rum på kontoret som bara han kan se och i den senare går berättarens bekant in i en spegel på cirkus och försvinner. Två utgångspunkter som väl ändå får sägas kunna ha en liten övernaturlig touch. Och ändå känns de här sakerna så fullständigt naturliga att man måste ställa sig frågan: Sker detta? Eller sker det bara i huvudena på de här personerna?  Oavsett vad, man läser vidare. Karlsson har god hand med sina människoporträtt, och det är roligt att se att han lyckas föra över sitt skådespeleri till den berättande formen. Visst, alla berättelser funkar väl inte hela vägen, men överlag är det njutbar läsning. Avslutande novellen ”Syltmacka” blir nästan lite obehaglig i sitt skiftande av perspektiv, som egentligen inte är något skiftande, eller det beror ju på hur man ser det … Nu känns det dock som om novellformatet behöver töja sig en aning för honom, så det skulle inte förvåna mig om vi får se en roman av honom nästa gång.

Om Lina Wolffs debut Många människor dör som du hade jag läst en del gott. Hur berättelserna skulle, likt många sydamerikanska författare, ta avstamp i det vardagliga för att sedan förskjutas. Förskjutas, förvridas. Jag märkte inte mycket av det när jag läste, men det var ändå helt klart godkända texter. Många av berättelserna utspelar sig i Spanien (Madrid och Barcelona, mestadels), och bara några få i Sverige. Wolff är skåning och bor i Hörby. Det är roligt när svenska författare vågar röra sig på geografiskt främmande marker i sina texter. Nu hade väl Wolff förvisso bott i Spanien ett tag, men ändå. Paradoxalt nog gillade jag dock de få berättelser som utspelade sig i Sverige bäst. ”Odette Klockare” och ”Snuff” är båda två mycket fina berättelser om olika typer av beroende, med det gemensamt att människorna i dem är fast i invanda beteendemönster och tvingas bryta dem när något eller någon främmande kommer in i deras liv. Speciellt i ”Odette …” blir det så plågsamt uppenbart vad grupptryck och slentrian kan leda till. Läs den här boken, gör det, för den innehåller en del pärlor, men förvänta er inte Cortázar eller den sydamerikanska magiska realismen.

The October Country av Ray Bradbury

Jag skrev ett relativt skitlångt inlägg om Ray Bradburys novellsamling The October Country för ett par dagarOctober_country sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu.  Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.

Ta en berättelse som Next In Line, exempelvis. Ett par är på semester i Mexiko och ska besöka de underjordiska gravkamrarna, där de fattiga bönder står vars anhöriga inte har råd att betala den årliga avgiften för att de ska få ligga begravna på kyrkogården. Den mycket amerikanska hustrun känner ett mycket påtagligt obehag, som ju längre berättelsen fortlöper skruvas upp och intensifieras. De sista sidorna är en veritabel mardrömskarusell ur hennes huvud. Hon blir mer och mer paranoid, och även om man anar vad som är på väg att hända kan man ändå inte sluta läsa. Förlåt, jag skriver man igen. Jag menar mig själv, men kan via en kvalificerad gissning ana mig till att jag inte är ensam om denna läsupplevelse.

Andra berättelser jag fastnade för var Jack-In-The-Box, om en pojke som växer upp i ett stort hus som är hela universum, och vad som händer när han ”dör”; The Scythe, om en bonde och hans familj och om en lie som kommer med ett Mycket Stort Ansvar. Boken innehåller även klassiker som The Dwarf, The Jar och The Emissary.  Alla innehåller de något av värde, en känsla, en beskrivning, en scen, en twist på slutet, något som får dem att stanna kvar. Det är ingen tvekan om att Bradbury är novellkonstens mästare, och även om han på senare år möjligen snöat in lite väl mycket på vissa teman, som exempelvis nostalgi och överanvändande av utropstecken, är det samlingar som denna, The Martian Chronicles, The Illustrated Man och minst ett halvt dussin till som för alltid befäster hans position bland Mästarna. Jag skriver med stort M, för han förtjänar det. Läs den här boken, och gör det på engelska, om du har möjlighet. Det är bitvis magisk prosa.

Nya texter

Jag håller nu på med två nya texter. Den ena har arbetsnamnet Vatten ur en viss fontän och den andra Kammarmusik för epileptiker. Den senare består av ett gäng kortare texter som var och en är fristående, men som tillsammans bildar en slags helhet jag inte själv riktigt är klar över än. Förhoppningsvis ska det faktum att jag nu skriver om att jag skriver ge mig en spark i arslet och få mig att inse att det är på allvar. Jag är inställd på att det ska bli en andra bok, och den boken ska också bestå av noveller, men den här gången längre och med mer utvecklade karaktärer. Se det som en förstudie till en eventuell roman, om ni så vill. Det är inget nytt att en berättelse måste ha trovärdiga karaktärer för att leva, och även om jag inte på något sätt vill förminska texterna i Utkast till ett mörker känner jag ändå att det är detta jag måste utveckla för att bli en bättre författare.