Etikett: borges

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel:
Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Nio sätt att beskriva regnet av Per Odensten

Nio sätt att beskriva regnetDet här är ingen regelrätt recension, vilket vore orättvist då jag bara läst halva boken. I det här fallet gick det dock utmärkt, då det rör sig om en samling kortare texter. Nio sätt att beskriva regnet (fantastisk titel och suggestivt och fint omslag på boken, förresten) består av fyra delar. I den första får läsaren 16 berättelser i gränslandet mellan novell och kortprosa. Del två innehåller 11 mer facklitterära texter i form av bokrecensioner, tidningsartiklar och miniessäer. Del tre består av två teaterpjäser och den sista delen är den som givit samlingen dess namn: En berättelse om en kvinna som kämpar för att få tillbaka sitt språk efter en stroke.

Eftersom jag bara läst de två första delarna kommer mina tankar naturligtvis att fokusera på dem. Jag vill först bara säga att jag gillar hur Odensten skriver. Det är ofta kort, kärvt men också målande och bitvis väldigt intensivt. Visst, det är en vag beskrivning som passar in på många författare, men ärligt talat hittar jag inte bättre ord att beskriva hans stil. Han debuterade 1981 – samma år som jag föddes – med romanen Gheel, om en sjukkoloni i Karlskrona dit människor kommer från den belgiska staden Gheel (bygger på verklighetens Geel), ”anförda av ängeln Hjelm”. Den har jag för avsikt att läsa en vacker dag. What’s not to like? Änglar? Check. Prosa någonstans mellan P. O. Enquist, Torgny Lindgren och Peter Nilson? Check. Övernaturligeter. Säkerligen. Och 1999 kom uppföljaren En lampa som gör mörker. Också en briljant titel.

Men Nio sätt att beskriva regnet nu. Den första novellen, som är en bitvis väldigt rolig och skön historia om två gamlingar som lämnar hemmet och beger sig ut på en roadtrip, håller sig i realismens rike. De följande berättelserna har dock mer av fantasteri och så kallad magisk realism. Det gillar jag. ”Ängeln och rackerskan” är en liten favorit, där ett väldigt poetiskt och beslöjat språk beskriver hur en ängel utan tummar flyttar in hos en kvinnlig skarprättare. Miljöbeskrivningarna är karga och känns spot on. Jag är verkligen dålig på geografi, men när Odensten skriver om bondgårdar, torp och inlandsskog känner jag mig ändå på något sätt närvarande i miljöer jag aldrig besökt. Och även när författaren låter sina figurer vandra runt i mer realistiska handlingar finns en känsla av att vad som helst kan hända. En annan berättelse jag gillade är ”Rind Fem Korn”, som har drag av legend från nordisk mytologi. Detta väver Odensten samman med en plats och en tid som ändå ligger egendomligt nära vår.

Vissa av berättelserna känns dock en aning korta, som om de är rivna ur sitt sammanhang, som om de vore (eller borde vara) en del av något större. Kanske påbörjade romanprojekt? Inte alls dåliga, men ändå som om de lämnade något osagt och jag, läsaren, inte kan fylla i det själv. Tro mig, jag är mycket positiv till att berätta saker mellan raderna, men här handlar det inte riktigt om det. Överlag är det dock fina och språkligt virtuosa (om än på gränsen till svulstighet rent språkligt på vissa ställen) berättelser.

Den andra delen bjuder på ett gäng artiklar och miniessäer om litteratur. Odensten skriver om Marcel Proust, James Joyce, Stig Dagerman, Isaak Babel, Artur Lundkvist  och andra. Det är korta texter, men innehåller mycket, särskilt vad gäller författarens syn på vad litteratur är, och bör vara. Därför tillrådes läsaren att läsa dessa texter långsamt, och kanske inte mer eller mindre i ett svep, som jag gjorde. Då blir ”programförklaringen” för svår att ta in. Somliga av texterna har också skönlitterär kvalitet, och befinner sig på gränsen mellan fiktion och ickefiktion, exempelvis de om Swedenborg och Tjechov. Då påminner de, återigen, en aning om Torgny Lindgren, eller kanske rentav Borges. Ja, jag vet att det är slött att jämföra den här typen av texter med Borges, men det går liksom inte att låta bli.

Då har jag alltså de två avslutande delarna med två pjäser och en längre novell kvar att läsa. Det tänker jag göra också, men nu kunde jag tyvärr inte låna om boken på biblioteket. Hur som, det jag läst kan jag i alla fall rekommendera, särskilt om man gillar Enquist, Lindgren eller Nilson. Odensten är naturligtvis sin egen författare, och det är jag som läser som drar parallellerna till andra skribenter, men jag tycker ändå man har rätt att jämföra stilar. Det betyder ju inte automatiskt att någon är vassare än någon annan.

Mitt tips är ändå att vänta tills hösten smugit sig på. Ta en mulen dag. Läs valfri text från berättelsedelen av Nio sätt att beskriva regnet. Läs sedan en från delen med artiklar. Reflektera sedan. Sällan har väl långsam läsning och en kopp te känts som mer självklara redskap för den här typen av lektyr.

2666 av Roberto Bolaño

Normalt sett brukar jag inte skriva om böcker innan jag läst klart dem, men i fallet med 2666 av avlidne chilenske författaren Roberto Bolaño kan jag inte hålla mig. Den har beskrivits som ”böckernas bok”, ”den typ av bok som Borges hade varit nöjd om han hade skrivit” och har jämförts med i princip alla författare jag tycker om. Naturligtvis finns det en risk att en död författare hypas upp till skyarna, men sakta men säkert börjar jag ändå smått hålla med om allt beröm. Eftersom jag är en person som tar reda på en massa om böcker innan jag läser dem fick jag ganska snabbt klart för mig att 2666 skulle vara en bok där karaktärer möter och förlorar varandra ur sikte, där historier vävs in i historier som vävs in i historier, en myllrande fresk, en skröna, ett konstverk. Jag är svag för den här typen av böcker. Även om jag tror det dröjer innan jag själv ens försöker mig på att skriva en roman av den här typen kan jag inte låta bli att dras till dem.

Egentligen består 2666 av fem böcker om totalt cirka 900 sidor. Bolaño ville ursprungligen att de skulle publiceras separat, men efter hans död beslutades det att de skulle ges ut tillsammans. Boken har ännu inte kommit ut på svenska, så jag läser den på engelska, eftersom min spanska är alldeles för dålig. Vill man läsa Bolaño på svenska är det De vilda detektiverna (Los detectivos salvajes) som gäller. Jag har läst nästan 300 sidor och är inne på bok nummer tre, som handlar om en svart reporter vid namn Oscar Fate. Han skickas ner till Mexico för att bevaka en boxningsmatch och har dessförinnan varit tvungen att överse sin mors begravning. Bok ett och två handlar om ett gäng översättare som alla snöat in på den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi, deras inbördes relationer samt en person de lär känna i Mexico när de åker dit i hopp om att stöta på nämnde tyske författare som siktats i området kring Santa Teresa (en fiktiv plats där en ansenlig mängd unga kvinnor skändats mördats; en anspelning på den verkliga staden Ciudad Juárez). Del fyra (som jag inte kommit till ännu) handlar om Santa Teresa och alla morden där och del fem behandlar Benno von Archimboldis liv och leverne. Inte helt oväntat är Mexico, och speciellt Santa Teresa navet i den övergripande berättelsen.

Bolaño skriver detaljerat och lågmält. Det var mitt första intryck. Nu läser jag visserligen en översättning, men ändå. Det är mycket ”han gjorde det” och ”hon sa det” och så vidare. Men när man kommer längre och längre in i texten vecklar sig alla personers liv och karaktärsdrag ut sig som blomblad och jag börjar känna för dem, jag börjar bry mig, om än i olika grad. Först då inser jag att hypen till viss del kan vara befogad och att Bolaño verkligen kunde skriva. Naturligtvis kommer jag att läsa vidare, för jag vill verkligen veta hur han fogar ihop det hela på slutet. Dessutom köpte jag nyligen i London The Savage Detectives samt novellsamlingen Last Nights On Earth med berättelser tagna ur flera samlingar på spanska. Återkommer eventuellt med tankar kring dessa.