PULVIS ET UMBRA

Etikett: det krossade rummet

Aira, Mulisch & icketisdag

Det den här dagen har som talar för den är att den inte är tisdag. Titta ut genom fönstret. En blekdisig novemberdag, nära jul. Det är ångest, små regnspikar i luften (ett gissel för oss glasögonbärare) och kaffet i koppen smakar surare än någonsin. Men det är åtminstone gratis. Och det är åtminstone inte tisdag.

Jag försöker strukturera om i min andra berättelsesamling Det krossade rummet. Denna gång handlar det om berättelser snarare än noveller i den klassiska bemärkelsen med klar början, mitt, slut och point of no return. Jag läser om spanska och sydamerikanska, ofta unga, prosaister som skattar kortformen högre än något annat. El relato corto, el microcuento. Liksom amerikanerna vet de att uppskatta kortprosan. Jag försöker ta till mig av det. Jag klipper och klistrar i gamla texter, börjar se mönster. Kan jag göra något av de ultrakorta twittertexterna? Ska jag dela in min samling i olika sektioner? Det verkar som en bra lösning. Texterna ökar i längd ju längre man läser. Inte nytt, inte originellt, men för mig tilltalande. Jag vet inte varför.

Läser den till svenska nyöversatte César Aira. Wahlström & Widstrand har givit ut tre av hans böcker i en dragspelsliknande volym: 3 x César Aira Naturligtvis har jag redan läst mycket om Aira, precis som jag gör med de flesta författare. Han är produktiv och har publicerat över sextio böcker, där de flesta har det gemensamt att de sällan överstiger hundra sidor, så kallade kortromaner. Han går aldrig tillbaka och redigerar det skrivna, utan fokus ska hela tiden vara framåt. Han kallar det fuga hacia adelante, flykten framåt. Jag tänker att det ändå måste krävas en viss disciplin för att upprätthålla detta. Men det tilltalar mig, det gör det. Böckerna som har översatts till svenska är Litteraturkonferensen (El congreso de literatura), Nätterna i Flores (Las noches de Flores) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (Un episodio de la vida de un pintor viajero). Av dem har jag än så länge läst de två förstnämnda, och sammantaget ska de vara representativa för Airas skrivande. Till engelska finns ett tiotal böcker översatta, men bäst vore det ju om min spanska vore vassare, så jag kunde läsa honom i original. Nåja. Kanske blir han, som Bolaño, så i ropet att fler och fler böcker översätts.

Utöver detta läser jag böcker på nederländska. Delkursen heter modern nederländskspråkig litteratur, och efter fem seminarier ska vi ha läst ungefär 1000 sidor. Nästa genomgång är temat krigslitteratur, och jag har valt De Aanslag av Harry Mulisch. Den ska ju vara en av hans ”viktigaste” böcker, vad det nu betyder. Den är helt okej, men det är för tidigt att ge ett mer omfattande omdöme. Jag har cirka hundra sidor kvar att läsa. Jag kommer dock att läsa mer av Mulisch oavsett. En fördel av att läsa om författare innan man läser dem. Att stryka som en katt kring het gröt. Det är vad jag gör. Miao.

Vädret är alltså inte mycket att hurra för, det är snart jul, pengarna tryter. Men litteraturen finns, och det hopp som skrivandet (och tankarna inför detta) utgör. Och så är det ju trots allt inte tisdag.

Arbetet fortskrider

I tisdags lyckades jag pressa ur mig en nästan helt färdig novell (själva brödtexten är klar, det som behövs är ett par finjusteringar) i en sittning. Ingen är mer förvånad än jag. Det handlar om en idé jag gått och burit på ett tag och velat skriva ner ända sedan jobbet med Utkast till ett mörker blev klart. Berättelsen heter Sväva och kommer att ingå i nästa bok (om det blir någon) med arbetstiteln Det krossade rummet. Jag är rätt nöjd med berättelsen, men vill inte avslöja vad den handlar om. Jag kan dock säga att temat är sorg. Det är något som återkommer i andra texter jag arbetar med för tillfället, och det är inte ett medvetet val. Det har bara blivit så. Just den biten när det gäller skrivande är fascinerande – det är inte längre jag som har hundraprocentig kontroll över hur en text blir. Jag vet hur jag vill att den ska bli när jag sätter mig ner och skriver, men sedan kan den visa sig bli något helt annat. Det är både skrämmande och fullkomligt naturligt.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑