PULVIS ET UMBRA

Etikett: islam

Burka- och niqabförbud?

Nu var det länge sedan jag skrev något här. Det har verkligen inte varit brist på saker jag velat skriva om, men tyvärr handlar det om väldigt känsliga ämnen, i alla fall med svenska mått mätt. Jag tänker inte hymla eller sticka under stol med att jag med åren kommit att identifiera mig som mer och mer konservativ, och att jag överlag inte känner att jag är helt välkommen med mina politiska åsikter ute i samhället. Dock vet jag att jag inte är ensam, så det är ju alltid något.

I en global värld där varor, tjänster, kapital och människor teoretiskt sett ska kunna röra sig fritt kommer friktionen främst att uppstå i samband med att människor flyttar på sig. Vi är nämligen olika. Så är det bara. Vi är oförutsägbara, impulsiva, organiska. Alla vill definiera sig olika; man vill samtidigt vara unik och en del av något större, exempelvis en kulturell, religiös eller politisk grupp. Detta för att människan är beroende av ett sammanhang, en plats i världen. Detta är inget nytt, och det är definitivt inte jag som kommit på det. Det är grundläggande psykologi.

När det då blir så att människor från helt disparata kulturer möts kommer det att uppstå problem. Ofrånkomligen. Att exempelvis tro att varenda människa blir svensk så fort denne satt sin fot på svensk mark är så naivt och dumt att klockorna stannar. Att ens tänka att varje människa skulle ha som högsta önskan att bli svensk är så urbota dumt att den som på allvar hävdar det borde få sitt vuxenkörkort indraget.

Jag ska försöka komma till saken. Den enskilt största stötestenen i det svenska samhället just nu (och sedan ett tiotal år tillbaka) är religionen, specifikt islam. I Sverige har vi religionsfrihet, vilket är bra. Men som andra debattörer diskuterat i tusentals texter måste detta också innebära frihet från religion. När det svenska sekulära samhället möter en dogmatisk religion har det blivit så att samhället fått backa. Detta på grund av syltryggar och konflikträdda politiker, tjänstemän och företrädare för massmedia. Särskilt de senare verkar finna något slags perverst nöje i att hela tiden slå knut på sig själva i ivern att böja knä inför något så ojämställt, orättvist och militant som islam i dess renaste form.

Förslag om niqab- och burkaförbud har varit uppe på tapeten i andra europeiska länder, och också gått igenom i olika grad. Generellt tycker jag man vara försiktig med att förbjuda saker. Så långt det går måste man utgå från den enskilde individens frihet och kognitiva förmåga att frivilligt välja vad han eller hon ska ha på sig. Det betyder dock inte att alla behöver gilla det, eller att det inte får konsekvenser i vardagen.

Att se kvinnor klädda i olika former av muslimska slöjor är vardagsmat i dagens Sverige, egentligen oavsett om man bor i en stad eller på landsbygden. Det låter förmätet av mig att säga att jag ”accepterar” det, för det är inte bara jag som bestämmer vad som är okej och inte, och samhället utgår i vart fall ändå inte från individen. Men låt oss säga att det inte ”stör” mig. När det gäller slöjor som helt (burka) eller delvis (niqab) täcker ansiktet blir jag däremot irriterad. Med en sådan kvinna vill jag inte ha något att göra. Skulle hon fråga mig om vägen eller vad klockan är skulle jag civiliserat meddela att jag inte pratar med människor vars ansikten jag inte kan se. Visst, du får ha din religion, men jag behöver inte gilla dess yttringar. Vad gäller just slöjor är påbudet från islam att de ska bäras för att tygla männens lustar. Det står inte ordagrant så i Koranen, men det är budskapet. Att jag inte skulle kunna tala med en kvinna utan att få kåtslag ser jag som extremt förolämpande. Jag är inte muslim, jag är inte arab, jag är en svensk agnostiker, och kvinnor är inte köttbitar för mig.

För många är detta extremt kontroversiellt eftersom man inte får (eller i alla fall inte bör) kritisera islam. Men jag ser ändå en viss uppluckring i det offentliga samtalet vad gäller just slöjan, och situationer rent allmänt där skillnaden mellan män och kvinnor blir uppenbar (som oviljan att skaka hand, exempelvis). Visst, man kan undvika att visa ansiktet och att skaka hand, men det kommer att få sociala konsekvenser, oavsett om det införs förbud eller ej.

Sverige åt svenskarna

Provocerande titel, eller hur?

Men tänk efter: Med den logik det i huvudsak vänstervridna etablissemanget förfäktar är ju varje individ som sätter sin fot på svensk mark per automatik svensk. Man behöver inte kunna ett ord svenska eller ha någon koppling till Sverige. Läs exempelvis om de somaliska medborgarna som våldtog en kvinna på en Finlandsfärja. De kallades obekymrat svenskar av media. Inte förrän senare framkom det att fyra av de åtta männen inte ens hade svenskt medborgarskap, utan somaliskt. En femte man (född i Irak) hade förvisso svenskt medborgarskap, men också en gedigen meritlista med flertalet grova brott.

Hur som helst: Alla är svenskar. Samtidigt är svenskhet något som ingen kan eller vill definiera. Det är inte värt något. Men alla är svenskar. Hur går det ihop?

Nej, du är inte svensk. Du har möjligen uppehållstillstånd i Sverige. Men det gör dig inte till svensk. Du är inte född här, inte uppvuxen här, talar inte svenska, har inte under en livstid formats i det svenska samhället med allt vad det innebär. Liksom jag inte har formats i det samhälle du kommer ifrån. Missförstå mig rätt nu: Alla har rätt till en identitet, till något man kan kalla sig, något man kan identifiera sig med. Men jag är inte japan så fort jag bott i Tokyo en vecka. Inte heller blir jag spanjor för att jag har en semestervilla på Kanarieöarna. Det fungerar inte så. Du är inte svensk – men du kan skaffa dig en svensk identitet om du vill, om du anstränger dig. Om det är värt något för dig. Då blir det också värt något i samhället.

För att återknyta till inläggets titel: Jag är för att hjälpa människor i nöd till ett nytt liv i Sverige. Jag har inga problem med att människor med annan etnicitet bosätter sig i Sverige. Etnicitet i sig är oviktigt. Men jag tror att människor för att kunna leva tillsammans i ett land behöver något som förenar dem. Att spotta på det svenska, att inte vilja lära sig språket, att enbart söka sig till landsmän, att inte lägga ifrån sig eventuella negativa aspekter av den kultur man kommer ifrån och har med sig, det splittrar samhället. Det gör det nu, och det kommer att fortsätta att göra det. Ivrigt påhejat av journalisterna och kolumnisterna på de stora dags- och kvällstidningarna, räddhågsna politiker, diverse twittertyckare och bloggare, samt kändisar. Alla springer de benen av sig och slår knut på sig själva i sin iver att vara till lags, och att alltid rycka ut till försvar för människor som kommer från andra länder och begår kriminella handlingar som en infödd svensk aldrig skulle komma undan med.

Genom att klappa någon på huvudet och säga du förstår inte bättre förminskar man personen ifråga. Man tar ifrån honom eller henne det som definierar en vuxen människa: Förmågan att ta ansvar för sina egna handlingar. Men du är ju från en sådan främmande kultur, en så speciell religion … det är ju så ni gör. Vem är det egentligen som är rasisten här? Själva begreppet rasism tröskas ju in absurdum. Men visst, det är applicerbart här. När vi talar om invandrare är det underförstått att det är människor från mer avlägsna kulturer vi talar om, i klarspråk män och kvinnor från Nord- och Östafrika, samt Mellanöstern. Jag tror inte människor från de delarna av världen generellt har några problem med att anpassa sig till en västerländsk, nordeuropeisk och ”svensk” (ja, där har vi det igen) kultur. Ändå har vi de problem vi har i samhället idag. Öppna ögonen. Titta ut genom fönstret. Läs annan media än den propagandaapparat som är Dagens Nyheter och Aftonbladet. Sanningen är inte alltid vacker, men den är sanningen.

För att människor från olika kulturer ska kunna leva tillsammans behövs en gemensam identitet. Det innebär inte att man måste lägga av sig sin gamla. I USA går det utmärkt att behålla sitt ursprung och det som är speciellt med det. Samtidigt är alla amerikaner och kan enas under det som USA står för (förvisso inte alltid bra saker, men ändå). Detsamma önskar jag kunde gälla för Sverige. Välkommen hit. Lär dig svenska. Bryt inte mot några lagar. Försök förstå att detta är ett sekulariserat samhälle. Din religion är din privatsak och ska inte gå ut över andra. Du kan vara svart eller vit eller gul. Muslim, jude, hindu. HBTQ-person. Höger, vänster, mittemellan. Men respektera Sverige. Respektera det vi har tillsammans. Respektera min rätt att få vara svensk, att få ha en svensk identitet, när du åtminstone kan ha en mer än jag. Det här är mitt land. Jag föddes här, växte upp här, lever här. Men det kan också bli ditt land. Det kan bli vårt land. Vårt gemensamma. Men då måste vi ha något gemensamt först, kapisch?

Sverige åt svenskarna. De som bryr sig om Sverige – var de än kommer ifrån.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑