Året är 1562 och den 11-årige Antinous Bellori har gått vilse i skogen utanför sitt hem i Norditalien. Efter mycket om och men kommer han fram till en glänta vid en bergskam. I flodfåran långt framför honom står två gestalter och pilkar fisk. Bellori förstår först inte vad det är han ser, men när det går upp för honom blir han förtrollad. Det är änglar. Han ska komma att ägna resten av sitt liv åt att studera änglarna och ta reda på allt som finns att veta om dem. Sedermera skriver han ett berömt verk, ”Om änglarnas natur”, där han nagelfar de dittills publicerade skrifter som behandlar dessa himmelska väsen. Alla teologiska utspel kommenteras dessutom av en berättarröst som befinner sig ovanför Bellori, och vars identitet vi inte lär känna förrän mot slutet av boken. Ja, boken heter En tid för allt, förresten, och den är skriven av den norske författaren Karl Ove Knausgård.

Om Knausgård har det skrivits en del i svensk press, men då har det nästan uteslutande haft att göra med hans magnum opus, mastodontverket Min kamp. En autofiktiv (man måste ändå uppskatta detta mångtydiga ord på något sätt) självbiografisk svit på sex böcker och uppemot 3.000 sidor. Det är intressant att bokläsare i allmänhet inte verkar veta att Knausgård givit ut två romaner tidigare: Ovannämnda En tid för allt (2004, på svenska 2006) och Ute av verden (1998, ej översatt). Som jag förstått det verkar ”berättaren” i den förstnämnda vara densamme som i den sistnämnda. Det har hursomhelst underordnad betydelse, då personen ifråga inte dyker upp förrän mycket sent i boken, och då mer för att ”knyta ihop säcken”.

Innan jag börjar läsa en bok tar jag gärna reda på saker om den och dess författare. Ibland blir det för mycket, och där jag borde ge mig hän åt njutningen att läsa blir jag i stället nästan pedantisk i mitt sökande efter information OM verket. När det gällde Knausgård kände jag ändå att det var berättigat. Normalt sett föredrar jag att läsa korta texter, noveller, prosatexter, och inte alls lika ofta romaner. En tjock roman kräver ändå en annan typ av investering. Dessutom skulle Min kamp, efter vad jag förstått, helt vara renons på den typen av innehåll jag vanligtvis fastnar för, nämligen det surrealistiska, mystiska, magiskt realistiska. I korthet handlar det om hur Karl Ove gör upp med sin far genom sex böcker. Det är ju mastigt, minst sagt. Ändå drogs jag mer och mer till namnet Knausgård. Förmodligen var det för att det i all den hype och all marknadsföring kring honom och hans böcker ändå låg ett korn av äkthet i det man ville förmedla. Och jag förstod snart att Knausgård kunde skriva. Herregud, som han kunde skriva. Via en litteratursite på internet fick jag nys på En tid för allt, och när jag förstod att den skulle handla om änglar blev jag såld. Dessutom rörde det sig inte om de knubbiga keruber man kanske i allmänhet tänker på, utan varelser någonstans mellan det vackra och det groteska, och förvandlingen när de ”faller” (även om det inte är i den rent bibliska bemärkelsen) till en jordisk tillvaro. Dessa änglar påminde mer om de som förekommer i Lars Jakobsons Den stora floden, även om också den referenspunkten inte heller är helt klockren. Särskilt en passage fastnade jag för. Antinous ser på hur de två änglarna i flodfåran fångar en fisk med sina spjut. Deras ansikten är vita och dödskallelika. De är smala, så smala att de nästan ser utmärglade ut. Händerna på den ene darrar. Den andre lutar huvudet bakåt och utstöter ett klagoskrik. Det är en vacker men skrämmande tablå Knausgård målar upp. Man förstår direkt att änglarna har blivit något annat än de en gång var, och att ångesten i hur de hanterar det nästan inte är fattningsbar för en människa.

En tid för allt är egentligen flera böcker en än. Större delen av boken upptas av två berättelser, båda tagna ur Bibeln. Det rör sig dels om historien om Kain och Abel, och det första mordet, och dels om den kommande syndafloden, hur Noak och hans söner bygger arken och om personer i deras omgivning. Även om nu berättelserna följer Bibelns ramverk på det yttre planet är det framförallt två saker som sticker ut: Det psykologiska djupet och miljöbeskrivningarna. Kain, Abel, Noak, Ham, Sem, Jafet och de andra befinner sig nämligen i vad som verkar vara landsbygden i Norge, och det andas starkt av artonhundratal. Ändå tidsbestäms det hela till ungefär 4.000-2.000 före Kristus och följer därmed första Moseboks tidsaxel. Man arbetar och sliter. Porträttet av Kain är, som ett beröm på bokens baksida påpekar, psykologisk mästarprosa. Men man tänker inte på det när man är inne i det, ty så levande blir Knausgårds figurer (ja, han gör dem till sina, trots att han inte uppfunnit dem). Det är en kameraglidning från ovan (många och långa naturbeskrivningar, där författaren uppenbarligen tagit inspiration av sin hembygd) ner och in i Kain, in i Abel, men framförallt den förstnämnde, hur han tänker, hur han resonerar, hur han ser på sin bror, och vad som händer i honom och får honom att till slut, i någon slags förtvivlan, dräpa sin bror. Från detta långa stycke, som är en roman i sig, går vi vidare till historien om hur Noak och hans söner bygger arken. Men inte heller det är huvudhandlingen. Egentligen handlar det om Noaks syster och förhållandet till hennes och Noaks far. Där ser jag nu, en tid efter att ha läst ut boken, vissa paralleller till Min kamp, även om det vore förmätet att hävda att det är det största och viktigaste temat. Noaks och Annas far Lemek är en särling som föräras en lång personteckning och skänker därmed ytterligare liv åt ramhandlingen. Ty vad är en berättelse utan figurer av kött och blod, med karaktärerer som gnistrar och skimrar och nästan letar sig upp från pappret? I slutändan är det människor Karl Ove Knausgård beskriver, och dessa människor är nog så gåtfulla. De övernaturliga elementen är där, dels som något helt naturligt, som fallet med de brinnande keruberna som vaktar Edens lustgård, dels som något väsensfrämmande, som de mystiska figurer som jagas och läggs ner som villebråd då de dyker upp i skog och mark. De är annorlunda, och därför blir de utstötta. De är aldrig en del av människans värld, ty hon kan inte förstå dem. Det är grundtemat. Hur märklig och ”annorlunda” en människa än är så är hon ändå människa och accepteras för detta.

Jag vill inte skriva för mycket, för detta är varken en bokrecension eller en akademisk avhandling. Men det är ändå bitvis kittlande, bitvis tålamodsprövande att ta del av de långa insprängda stycken text där läsaren får ta del av ”berättaren” (som vi får förmoda är samme Henrik Vankel som figurerar i Ute av verden) och dennes närmast essäistiska utlägg om hur man ska tolka änglarnas göranden och låtanden; dels med utgångspunkt ur Bibeln, dels med avstamp i de texter den fiktive, men för all del väldigt levandegjorde, Antinous Bellori lämnat efter sig.

Jag undrar hur Knausgård gick från den drygt hundrasidiga essä om änglar han nämner i Min kamp (jag har smygkikat lite i del två) till denna femhundrasidiga psykologiska roman som dels andas hembygdsroman, dels höglärda metatextuella utläggningar liknande Jorge Luis Borges, men även den framlidne och sorgligt underskattade svensken Peter Nilson. Jag undrar vilken typ av bok han ville skriva från början, och hur han ställer sig till det som blev. För egen del tycker jag det har varit ett läsäventyr att ta del av En tid för allt, även om jag misstänker att det inte är den typen av bok en läsare av Min kamp, eller för den delen en läsare i allmänhet (om man nu får vara så fräck och förmoda att sådana existerar) förväntar sig. Någon på Norstedts borde ta tag i detta och återutge boken i pocket.