Etikett: jens lapidus

Paradis City av Jens Lapidus

Titel: Paradis City
Författare: Jens Lapidus
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2021
Sidantal: 380
Genre: Thriller

 

Sverige i en nära framtid. Segregationen och kriminaliteten i utanförskapsområdena har löpt amok, vilket har lett till att staten infört så kallade särområdeslagar samt inhägnat problemområdena med långa murar, så kallade trevnadsdelare. Det största av dessa områden är Järva, i folkmun kallat Paradis City. Under ett valtal där blir inrikesministern kidnappad. Det är upp till den före detta MMA-fightern och numera njursjuke Emir, känd och fruktad i orten, att ge sig in i området och hitta politikern. Polisen Fredrika Falck, som var med under tumultet, är den som ska guida honom. Hennes syster, influensern Novalife, finns också med i vad som först verkar vara en parallellhandling, men som sedan knyter an till huvudhandlingen.

Utan att bli för politisk känns det här som en framtid som är fullt möjlig i Sverige. Lapidus skildrar sin värld med skicklig hand, och jag gillade verkligen alla smådetaljer han bakar in, som det här med nya sociala medieplattformar, och hur de blir mer och mer interaktiva. Det finns självkörande bilar och smarta kylskåp också, och Sergels torg har döpts om till Greta Thunbergs torg. Sådana saker. Men djupare ligger den aktuella splittringen mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna, och hur olika extrema organisationer uppstått till följd av detta. I en passage åker Fredrika till Norrland för att spionera på sin gamle kollega som bor i ett samhälle där ett extremparti tagit över vardagen helt och står för ett avståndstagande till majoritetssamhället på grund av dess undfallenhet mot vad de anser vara importerad brottslighet. Det är en inte helt otrolig premiss och skulle mycket väl kunna hända i verkligheten.

Men boken nu: Huvudpersonen Emir är en karaktär man först föraktar men sedan lär sig att tycka om. Lapidus skildrar även de andra huvudpersonerna (Falck och Novalife) så att man som läsare bryr sig, även om det i vissa partier känns lite småhafsigt. Men spännande är det, och det är huvudsaken. Man vill att Emir ska klara sig och få återförenas med sin lilla dotter och få behandling för sin njursvikt. Man vill att Falck ska få upprättelse för debaclet vid valtalet i bokens början. Och man irriterar sig inte så lite på influensern Novalife som först verkar vara helt blåst, men sedan visar en handlingskraft som imponerar.

Summa summarum: En habil thriller, intressant inte bara för handlingen, utan också för de diskussioner den kan ge upphov till. Är det detta Sverige vi vill ha?

Undantagen av Mats Kolmisoppi

Nu ska vi tala om något som känns angeläget, nämligen Mats Kolmisoppis nya novellsamling Undantagen. Själv kallar han det för en prosasamling, och det kanske är en bättre beskrivning av de här berättelserna, som ibland mer liknar inre monologer. De är ofta skrivna i jagform och handlar om människor som är arga, arga och upprörda över sin samtid, hur samhället ser ut, bristen på empati, konsumtionshetsen och den egna platsen i en värld som egentligen är fullständigt meningslös. Det låter hårt, och det är det också. Kolmisoppis prosa är, om jag måste välja ett ord, uttänkt. Det är korta, kärnfulla meningar, nästan alltid huvudsatser, och aldrig några utsvävningar. Visst, det är inte direkt Jens Lapidus vi pratar om här, men det är ändå korta satser, ofta runt 10-12 ord. Det skapar en stackatoliknande effekt som driver texten obönhörligen framåt.

Kolmisoppi debuterade 2001 med Jag menar nu, också en samling berättelser. Den har jag inte läst, och inte heller de därpå utkomna romanerna Ryttlarna (2005) och Bryssel (2008).  Av det jag läst om Jag menar nu står det dock klart att det finns väsentliga skillnader mellan då och nu. Självklart. Det har gått över tio år, det är inte konstigt att en författares skrivarbana utvecklas. Men det gäller väl kanske först och främst stilen? För innehållet i Undantagen är skoningslöst. En av berättelserna, ”Att utplåna ondskan”, är en anklagelse mot världens alla invånare som inte tar ställning, inklusive anklagaren själv. Kontentan är: Vi är alla medskyldiga till all skit som händer i världen, såvida vi inte i varje vaket ögonblick gör vårt yttersta för att förhindra det. När jag läste den här texten drabbades jag plötsligt av en insikt som jag inte ens tänker försöka sätta ord på, men som i vilket fall inte händer ofta, och det gav upphov till en kvardröjande känsla som inte ens det kanske lite väl spekulativa slutet kunde sätta sordin på. Det är en av bokens bästa texter.

Utöver detta har vi berättelser där lek övergår i allvar, där kärlek och perspektiven på den förskjuts och övergår i leda och rutin, där man tvingas att konfrontera en vardag som är … grå. Men man finner sig i sitt öde, ty vad ska man annars göra? Systern till berättaren i ”Mjölka” tar livet av sig och lämnar efter sig en dotter. Berättaren är oförmögen att ta hand om barnet, som lämnas till fosterhem. År senare kommer morbror på besök, och fosterföräldrarna gör klart att han bör hålla sig borta i fortsättningen. Men då bryter han sig ur ledan, ur mallen, även om det är av aldrig så egoistiska skäl, nämligen stolthet. Det visar dock ändå på hopp för människorna i Kolmisoppis berättelser, som en liten utsträckt hand till läsaren: Se, det finns trots allt ett ljus.