Lars Jakobson (f. 1959) är en svensk författare. Så enkelt kan man inleda en slags överblick över hans tre senaste böcker, alla formgivna enligt modellen Forums gamla klassikerserie. Vita omslag, en groteskt uppförstorad Times New Roman och sidor med lilatonad kant. Mycket minimalistiskt och snyggt. Tycker jag i alla fall.

Effekter (2011), med sitt härligt smörgula omslag, är en samling essäer och prosatexter. De har tidigare varit publicerade i dags- och kvällspress samt facktidskrifter. Samlingen är väldigt brokig, och precis som med ”vanliga” novellsamlingar finns det texter jag gillade bättre än andra. Av bokens tre texter med skönlitterära ambitioner (”Everest 1924”, ”Matrioska” och ”Ljusgloben”) tyckte jag om samtliga, och särskilt den första, som också inleder boken. Här berättas om engelsmannen George Mallorys bestigning av Mount Everest 1924, med den pikanta detaljen att huvudpersonen och hans kamrater visar sig vara något slags automatoner. Berättelsen skulle kunna klassas som science-fiction, men den närmar sig också begreppet kontrafaktism, ett begrepp som använts ofta om Jakobsons författarskap. ”Ljusgloben” föreställer sig på knappt en och en halv sida ett framtida samhälle upplyst av just ljusglober, vilka får fungera som metaforer för ett upplyst och tryggt samhälle. Den är skriven på väldigt vacker prosa, vilken inte låter beskriva sig utan måste läsas.

Andra texter värda att lyftas fram är ”Knark” (ett inlägg i narkotikadebatten som blandar in en novell av Ursula K. Le Guin helt apropå och får till en slående liknelse), ”AI” och ”Döden i rymddräkt” (där Jakobson får ägna sig mer eller mindre fritt åt science-fiction, vilket han gör med den äran och entusiasmen), ”Borges och Aleph” (för att en text om Borges och hans texter per definition är intressant), samt ”Joe”, som tar formen av ett tal till den sedan ett halvsekel avlidne Joseph McCarthy och funkar lite som en aptitretare för den som är intresserad av McCarthy-processerna och kommunistnojan i USA på femtiotalet.

John & Denise (2013) handlar om just John och Denise som träffas på ett tåg i
New York. John är på väg för att ta värvning i armén och Denise till New York City för att arbeta. Det är i början på nittiotalet, och Gulfkriget är i full gång. De bestämmer sig för att brevväxla, och romanen därifrån om deras korrespondens. Det är dock ingen brevroman i traditionell bemärkelse. Boken berättas i tredje person och ur ett ovanifrånperspektiv. Partierna som handlar om Denises liv berörde mig mest. Såväl Denise som John inser snart att bruket av våld ibland är nödvändigt. Men är det skillnad på våld och våld? Johns dödande är sanktionerat av staten, men räcker det? Jakobsons nyfikenhet på någorlunda modern amerikansk utrikespolitik känns genuin och gör att mitt intresse som läsare bibehålls boken igenom. Han har tidigare skrivit om det senaste Irakkriget i skönlitterär form i romanen Vid den stora floden (2006). Det är en svårläst bok (och inte bara till formen) men som helhet bättre än John & Denise, vilket dock inte innebär att den senare är dålig. I den förra finns ett särskilt parti mot slutet av boken där ett gäng soldater gör en fullkomligt grotesk upptäckt i någon slags underjordisk grotta. Den scenen har liksom etsat sig i fast i mitt minne. Då som nu är Jakobsons prosa metodisk, saklig och nästan lite karg. Han slösar inte med ömhet, men när han då och då droppar en del vackra och visa satser främst vad gäller relationer och kärlek blir de desto mer verkningsfulla. Dessa återfinner man med fördel mot slutet av boken när berättaren summerar Johns och Denises behov av närhet och tillhörighet. De skickar varandra brev men når ändå aldrig fram till varandra. Denna paradox skänker boken en realism och utgör dess styrka. Så här kunde det ha gått till, och så här går det till. Människor är slutna i sig själva och når inte fram till varandra (den framlidne norske författaren Stig Sæterbakken har skrivit mycket vackert och insiktsfullt om detta; tyvärr har jag tappat bort citatet). Tid och plats är av mindre betydelse. En tunn bok med stort innehåll.

De odödliga (2015) inleds med ett förord av en viss Joan Bravais (som man får anta är en fiktiv person skapad av Jakobson själv), liksom i de två tidigare böckerna. Jakobson själv påstås ha gått ur tiden så sent som 2010, vilket kanske kan uppfattas som ett något trött metafiktivt grepp, men jag gillar det. De odödliga utgör del tre i någon slags informell triptyk och kan sägas vara renodlad science-fiction, i alla fall ju längre boken lider. Texten påstås vara ett manuskript hittat längst ner i en låda böcker inlämnade till ett antikvariat någonstans i Montana. Återigen ett väldigt borgesianskt grepp.

Mark Rufus är en diversearbetare i femtioårsåldern. Han försörjer sig som hantverkare och allt-i-allo. Han kärar ner sig i den prostituerade och crackberoende Mary Anne, vars ande sedan följer honom genom livet (och det ska visa sig vara mycket långt). Bokens första del handlar om deras liv i en sömnig småstad i Montana. Ett ganska ruffigt liv, men hanterbart. Men när Mary Anne blir ihjälslagen av en kund förändras allt. Mark blir uppsökt av skumma myndighetstyper som skjuter ihjäl honom. Varför får man reda på i bokens andra del.

Jag hade tänkt skriva mycket mer om handlingen, men det är nog bättre att läsa boken. Inte för att ett eventuellt avslöjande av varför Mark tas av daga skulle avslöja något som inte bokens titel redan gjort, men för att man gör bäst i att läsa boken. Den är nämligen väldigt väldigt bra. Science-fictionelementen framträder först senare i boken. Det blir en smula rörigt, om jag ska vara ärlig, men de tekniska detaljerna är av mindre betydelse. Det här är en bok om ensamhet, och hur allt går i cirklar. SF-vinkeln illustrerar detta på ett träffande sätt, vilket man kanske inte inser förrän man slagit igen boken.

En karaktär vid namn Walk har en mer eller mindre framträdande roll. Samme man dök även upp i John & Denise, då som luttrad krigsfotograf. I den boken hintades det om något som får sin förklaring i De odödliga. Han fungerar initialt som en slags mentor för Mark och dyker även upp senare i berättelsen. De människor Mark stöter på och som är som han genomgår alla mer eller mindre tydliga metamorfoser i och med tidens gång. Men är man verkligen samma person efter så lång tid och så många förvandlingar?

Av de tre böckerna gillade jag den här mest. Det betyder inte att de andra inte skulle vara läsvärda. Tvärtom – Jakobson har en förmåga att packa in mycket på litet utrymme (De odödliga är på 157 sidor, om jag inte minns fel). Vad som kan verka kargt och distanserat i hans språk fyller en större funktion. Han är kort och gott en av de mest intressanta nu levande svenska författarna.