Etikett: kortprosa (sida 2 av 2)

XLV

Strax innan årsskiftet laddade jag upp en pdf med femtiotvå kortprosatexter som alla hade det gemensamt att de var och en bestod av femtiotvå ord, varken mer eller mindre. Sedan dess har jag rensat lite bland dem och tagit bort sju stycken. Titlarna – alla namn på spelkort – rök också, och jag beslöt mig för att enbart använda den titel jag lade på efter själva kortnumret. Håll till godo. Kommentarer och glada hejarop mottages naturligtvis gärna med tacksamhet.

Kinesiska askar

Nu verkar det äntligen som om jag är klar med ”mastodonttexten” Kinesiska askar. Jag säger verkar,  eftersom den, tills den en gång går i tryck, ändå bara är ett möjligt utkast. Men jag är nöjd, även om texten består av flera mindre, av varandra oberoende texter och därför kanske inte direkt utgör någon utveckling i mitt skrivande (läs: disciplin). Texterna har inte ens något med kinesiska askar att göra; det är bara en titel jag haft i huvudet i hur många år som helst och nu äntligen vill använda. Jag hade en äldre text som jag försökte utveckla till en slags ramberättelse, men den kändes till slut för krystad. Det hjälper väl inte direkt att de individuella småtexterna som vanligt är surrealistiska och flummiga på ett sätt som känns väldigt jag vid det här laget. Man kan se Kinesiska askar som en systertext till Alfabetet enligt Judas från  Utkast till ett mörker, om man så vill. Eller så kan man bara läsa den som den är, vilket var precis vad jag tänkte med Alfabetet en gång. Nåja; det känns i alla fall förlösande att ha någonting sammanställt, även om de inbördes texterna varierar i ålder och säkert också kvalitet.

The October Country av Ray Bradbury

Jag skrev ett relativt skitlångt inlägg om Ray Bradburys novellsamling The October Country för ett par dagarOctober_country sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu.  Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.

Ta en berättelse som Next In Line, exempelvis. Ett par är på semester i Mexiko och ska besöka de underjordiska gravkamrarna, där de fattiga bönder står vars anhöriga inte har råd att betala den årliga avgiften för att de ska få ligga begravna på kyrkogården. Den mycket amerikanska hustrun känner ett mycket påtagligt obehag, som ju längre berättelsen fortlöper skruvas upp och intensifieras. De sista sidorna är en veritabel mardrömskarusell ur hennes huvud. Hon blir mer och mer paranoid, och även om man anar vad som är på väg att hända kan man ändå inte sluta läsa. Förlåt, jag skriver man igen. Jag menar mig själv, men kan via en kvalificerad gissning ana mig till att jag inte är ensam om denna läsupplevelse.

Andra berättelser jag fastnade för var Jack-In-The-Box, om en pojke som växer upp i ett stort hus som är hela universum, och vad som händer när han ”dör”; The Scythe, om en bonde och hans familj och om en lie som kommer med ett Mycket Stort Ansvar. Boken innehåller även klassiker som The Dwarf, The Jar och The Emissary.  Alla innehåller de något av värde, en känsla, en beskrivning, en scen, en twist på slutet, något som får dem att stanna kvar. Det är ingen tvekan om att Bradbury är novellkonstens mästare, och även om han på senare år möjligen snöat in lite väl mycket på vissa teman, som exempelvis nostalgi och överanvändande av utropstecken, är det samlingar som denna, The Martian Chronicles, The Illustrated Man och minst ett halvt dussin till som för alltid befäster hans position bland Mästarna. Jag skriver med stort M, för han förtjänar det. Läs den här boken, och gör det på engelska, om du har möjlighet. Det är bitvis magisk prosa.