Har inte skrivit här på ett par dagar. Skyller på att jag håller på att öka dosen Sertralin med 25 milligram, för att sedan öka med 25 till så att jag hamnar på 200. Känner mig delvis rastlös och småångestig. Jag vet varför, inga konstigheter. Men ändå. Känner att jag nu, mer än någonsin, behöver struktur. Behöver veta varför. Om allt. Hur allt är uppbyggt, vad jag ska göra, hur jag ska göra det. Känner mig värdelös och tafatt när det gäller kvinnor. Dessa episoder blandas med små glimtar av ”ah-what-the-hell-fuck-it-no-truly-fuck-it-all”, vilket ger mig små energikickar. Jag tänker tuffa saker som att ”ensam är stark”, ”föds själv – dör själv” och så vidare. Skapar någon typ av stabilitet i det. Eller inte.
Av någon anledning hamnade jag på en exflickväns konto på en skrivarsite och återupplevde några härliga månader 2004, som föregicks av hell on earth. Kanske inte världens bästa grej att göra en fredagskväll, speedad på kaffe och Red Bull. Men jag ångrar. Ingenting. Ingenting alls. Jag lär mig varje dag, av allt som händer, även det dåliga. Kalla det klyscha, men det är så det är. It is our struggles that define us, and the hardships we endure. Etcetera. Har ju t.o.m. frasen utskriven på anslagstavlan på mitt lilla kontor. Insikt är utveckling osv.
Jag har börjat gymma. Jag tror det kommer att hjälpa mig. Jag behöver känna mig senig, jag behöver sticka blodet i brand.