PULVIS ET UMBRA

Etikett: metafiktion

Det jag redan minns av Mats Kempe

Titel: Det jag redan minnsDet jag redan minns
Författare: Mats Kempe
Förlag: Norstedts
Utgivningsdatum: Januari 2014
ISBN: 9113053728

Jag minns aldrig mina drömmar. Så heter Mats Kempes debutbok från 1996, en novellsamling precis som föreliggande bok. Det är något visst med Kempe och minnen. Det jag redan minns heter den nya samlingen. I en av berättelserna säger till och med en av gestalterna ˮjag minns aldrig mina drömmarˮ. Metatextuellt värre.

Det jag minns av Kempes debut från då  (jag läste den när den kom ut och min egen gryende litterära produktion tog stort intryck) var att de var läsvärda och tämligen skickligt komponerade berättelser som egentligen inte handlade om någonting. Rättelse: Om det ingenting som är vårt allting, det som är var mans vardag. Texterna låg precis rätt i tiden i och med den novellboom som då drog fram i svensk prosa. Texterna skulle vara karga och realistiska. Kempes följande böcker har i princip följt det spåret och enligt mig nådde han en formtopp med samlingen Saknar dig sällan så mycket som nu från 2001 (som jag för övrigt måste läsa om snart).

Jag ska erkänna att jag blev rätt uppspelt när jag läste att hans nya samling skulle flirta med fantastiken. Och visst – den nya boken levererar. Delvis. Upplägget är följande: Det jag redan minns innehåller 16 texter. Kempe kallar boken en roman i berättelser. Dessutom utspelar sig all i, eller har anknytning till, en fiktiv nordsvensk stad som heter Den animerade staden. Det är ett litet, relativt sömnigt samhälle där livet går sin gilla gång. Men något händer med stadens invånare. För att vara mer specifik: De är inte herrar över sina liv. Någon skriver dem, ibland rent bokstavligen, och gör med dem vad som faller honom in. Denna någon är ibland Mats Kempe. Förvirrande? En smula.

Ärligt talat står de flesta texter på egna ben och behöver inte det övergripande skalet som den här metakonstruktionen innebär. Men visst blir det fyndigt ibland. Som när Kempe själv, tillsammans med två skrivarkollegor, barrikaderar sig på stadshotellet och diskuterar en novell som ingår i samlingen och som de möjligen behöver förbättra. Novellgestalter går in och ut ur varandras liv och berättelser. Ibland har de någorlunda kontroll över vad de gör, men oftast inte.

Fantastiken i berättelserna består i vampyrer, självantändande smörsångare med isländska namn (precis så skruvat som det låter), färgat glas genom vilket man ser en bättre verklighet, miniatyrkloner av skolelever, föräldrar som är robotar osv.

Bäst blir det när personernas ensamhet och behov av att nå fram faktiskt når fram till läsaren. Här vill jag nämna ˮVägkrökenˮ som behandlar en serie mystiska djursjälvmord. Egentligen handlar den dock om något helt annat, nämligen en dotters oförmåga att nå fram till sin emotionellt frånvarande mamma. I ˮVännernaˮ drabbas en tonåring av en sjukdom som långsamt förvandlar honom till en fågel. Hans vänner åser med viss fasa och fascination skeendet från nära håll. Berättelsen är vacker, eftersom den lyckas gestalta den där önskan unga människor har om att nå fram och ut och ibland bara släppa taget och inte behöva tänka på det ansvar som kommer med att långsamt bli äldre, bli vuxen. Berättaren ställs inför ett mycket viktigt val mot slutet av berättelsen, vilket lämnar det som händer sedan öppet för läsaren. Det är precis sådana här texter jag tycker om. Slutligen är ˮEn förstudieˮ berättelsen om en ung kvinna som lever i en konstant känsla av déjà vu. Hon går på undersökningar, är med i en forskningsstudie på sjukhuset, men inget verkar hjälpa. Men är ett botemedel verkligen lösningen? Handlar det egentligen inte om att hitta något som är värt att minnas? Visst, nu avslöjar jag kanske lite för mycket här, men man kan gott läsa novellen med behållning ändå. Här återknyter Kempe elegant till minnestemat.

Övriga texter håller överlag bra kvalitet. Vissa gillar jag mer än andra, som det brukar vara. Ibland, men väldigt sällan, kan det kännas en smula sökt. För det mesta är det dock mer än god underhållning. Mats Kempe blinkar också åt andra litterära idoler (får man förmoda) och giganter i genren. Så är berättelsen ˮMåndagarna med Jeremyˮ tillägnad en viss Ray, och det är väl ingen högoddsare att det rör sig om novellkungen från Illinois, han som skrev om illustrerade män och resor till Mars. I novellen ˮWonderdogˮ får ett syskonpar en försändelse från en farbror Julio som bor i Argentina men ska flytta till Paris. Naturligtvis måste det vara en blinkning till min husgud Julio Cortázar, och jag blir glad att även andra håller honom högt. Jag vet inte om Conan Doyle är en favorit hos Kempe, men den förres mest kände detektiv gör i alla fall ett snabbt inhopp i samlingens näst sista berättelse.

Det jag redan minns rekommenderas för den som gillar skruvade noveller med tydliga fantastiska inslag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: I den svenska prosan är vi sannerligen inte bortskämda med den här typen av litteratur (med förbehåll för alla de opublicerade manuskript som eventuellt ligger och samlar damm ute i stugorna), så det är bara att hugga in när tillfälle bjuds.

Just ja: Jag höll på att glömma att nämna ”Första gången glömmer man aldrig”. En liten pärla om ett spöke som vägrar lämna en ung mans lägenhet. Berättelsens slut är bara sådär självklart och fint att man blir, tja, glad.

Nytt år och borgesiska bryderier

Om jag lovade mig en sak inför det nya året så var det att jag skulle skriva någonting varje dag. Om så bara en rad. Det har väl gått sådär med det hittills, men å andra sidan är ju året bara fyra dagar gammalt. Och vad ska egentligen räknas? Blogginlägg? Forumposter? Tanken var väl att något skönlitterärt förr eller senare skulle våga ta form under fingrarnas ihärdiga knappande; kanske en dikt eller ett prosapoem. Jag håller för närvarande på att utveckla titelnovellen till det jag hoppas ska bli min andra samling berättelser: Det krossade rummet. Det går faktiskt ganska bra. Jag kände att det fanns plats att ge den ursprungliga idén lite mer kött på benen, framför allt är det gäller karaktärernas djup och bakgrund. Man måste kunna sympatisera, eller i alla fall empatisera, med karaktärerna, annars blir det ingen berättelse som håller.

När jag var i London i december köpte jag Jorge Luis Borges Fictions (Ficciones) i pocket. Jag har redan hans Collected Fictions i inbundet format, men jag ville ha något mer portabelt. Hans berättelser är miniatyrvärldar, och han visade vad man kan göra med fiktionen, vilka universa som faktiskt ryms i litteraturen. Sen att han är väldigt intellektuell och akademisk i sin stil är något man vänjer sig vid.

”The composition of vast books is a laborious and impoverishing extravagance. To go on for five hundred pages developing an idea whose perfect oral exposition is possible in a few minutes! A better course of procedure is to pretend that these books already exist, and then to offer a resume, a commentary . . . More reasonable, more inept, more indolent, I have preferred to write notes upon imaginary books.”

– 10 November 1941

Varför inte? Inte nog med att det är en större utmaning att få med det väsentliga på mindre utrymme, det är dessutom det som måste ge maximal verkan på den sprängladdning som en bra berättelse faktiskt är. Så paradoxalt då, att jag nu försöker att utvidga mina historier, bygga större, men fortfarande inom gränsen för vad som kan sägas vara en novell. Men, återigen, det är väl det som är kosmos i en byxficka om något?

The Way Through Doors av Jesse Ball

Att läsa The Way Through Doors av Jesse Ball är som att plocka ryska dockor ur varandra. Ramhandlingen rymmer en mängd historier som alla vävs in i varandra och biter varandra i svansen. Redan bokens omslag ger en förhandsvisning: Ett gäng passepartouts lagda ovanpå varandra; en inbjudan att ta sig längre och längre in, att skala bort lager efter lager på löken. Ibland blir det lite oklart vem som vandrar in i vems fiktion, men det blir aldrig störande, och det är hela tiden underhållande.

Fan om jag inte log under vissa passager också.

Selah Morse är en kommunalinspektör med suspekta arbetsuppgifter och befogenheter. En dag ser han en flicka bli påkörd av en bil. Han tar med henne till sjukhuset och påstår sig där vara hennes pojkvän. Hon har fått en hjärnskakning, och läkarna råder Selah att med alla medel hålla henne vaken det närmsta dygnet. För att lyckas med detta berättar han historier för henne, berättelser där de själva ibland figurerar, berättelser som i sin tur föder nya berättelser, och allt vävs in och ut ur sig själv. Det är som ett kuriosakabinett där varje ny sak är förunderligare än den förra. När det gäller själva den här biten med det magiska som kan finnas i världen gick mina tankar till Millhauser, men till form och stil påminde The Way Through Doors snarare om Haruki Murakami och vissa partier med dialog om Jonathan Safran Foer. Det är ett gott betyg, eftersom alla uppräknade tillhör mina favoriter.  Trots detta är Balls roman i allra högsta grad en egen, homogen, skapelse och förtjänar att läsas av alla som vill förlora sig i en labyrint där man möjligen har ett rött garnnystan att försöka leta sig ut med, och ibland inte ens det.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑