PULVIS ET UMBRA

Etikett: Min Kamp

Knausgård och änglarna

Året är 1562 och den 11-årige Antinous Bellori har gått vilse i skogen utanför sitt hem i Norditalien. Efter mycket om och men kommer han fram till en glänta vid en bergskam. I flodfåran långt framför honom står två gestalter och pilkar fisk. Bellori förstår först inte vad det är han ser, men när det går upp för honom blir han förtrollad. Det är änglar. Han ska komma att ägna resten av sitt liv åt att studera änglarna och ta reda på allt som finns att veta om dem. Sedermera skriver han ett berömt verk, ”Om änglarnas natur”, där han nagelfar de dittills publicerade skrifter som behandlar dessa himmelska väsen. Alla teologiska utspel kommenteras dessutom av en berättarröst som befinner sig ovanför Bellori, och vars identitet vi inte lär känna förrän mot slutet av boken. Ja, boken heter En tid för allt, förresten, och den är skriven av den norske författaren Karl Ove Knausgård.

Om Knausgård har det skrivits en del i svensk press, men då har det nästan uteslutande haft att göra med hans magnum opus, mastodontverket Min kamp. En autofiktiv (man måste ändå uppskatta detta mångtydiga ord på något sätt) självbiografisk svit på sex böcker och uppemot 3.000 sidor. Det är intressant att bokläsare i allmänhet inte verkar veta att Knausgård givit ut två romaner tidigare: Ovannämnda En tid för allt (2004, på svenska 2006) och Ute av verden (1998, ej översatt). Som jag förstått det verkar ”berättaren” i den förstnämnda vara densamme som i den sistnämnda. Det har hursomhelst underordnad betydelse, då personen ifråga inte dyker upp förrän mycket sent i boken, och då mer för att ”knyta ihop säcken”.

Innan jag börjar läsa en bok tar jag gärna reda på saker om den och dess författare. Ibland blir det för mycket, och där jag borde ge mig hän åt njutningen att läsa blir jag i stället nästan pedantisk i mitt sökande efter information OM verket. När det gällde Knausgård kände jag ändå att det var berättigat. Normalt sett föredrar jag att läsa korta texter, noveller, prosatexter, och inte alls lika ofta romaner. En tjock roman kräver ändå en annan typ av investering. Dessutom skulle Min kamp, efter vad jag förstått, helt vara renons på den typen av innehåll jag vanligtvis fastnar för, nämligen det surrealistiska, mystiska, magiskt realistiska. I korthet handlar det om hur Karl Ove gör upp med sin far genom sex böcker. Det är ju mastigt, minst sagt. Ändå drogs jag mer och mer till namnet Knausgård. Förmodligen var det för att det i all den hype och all marknadsföring kring honom och hans böcker ändå låg ett korn av äkthet i det man ville förmedla. Och jag förstod snart att Knausgård kunde skriva. Herregud, som han kunde skriva. Via en litteratursite på internet fick jag nys på En tid för allt, och när jag förstod att den skulle handla om änglar blev jag såld. Dessutom rörde det sig inte om de knubbiga keruber man kanske i allmänhet tänker på, utan varelser någonstans mellan det vackra och det groteska, och förvandlingen när de ”faller” (även om det inte är i den rent bibliska bemärkelsen) till en jordisk tillvaro. Dessa änglar påminde mer om de som förekommer i Lars Jakobsons Den stora floden, även om också den referenspunkten inte heller är helt klockren. Särskilt en passage fastnade jag för. Antinous ser på hur de två änglarna i flodfåran fångar en fisk med sina spjut. Deras ansikten är vita och dödskallelika. De är smala, så smala att de nästan ser utmärglade ut. Händerna på den ene darrar. Den andre lutar huvudet bakåt och utstöter ett klagoskrik. Det är en vacker men skrämmande tablå Knausgård målar upp. Man förstår direkt att änglarna har blivit något annat än de en gång var, och att ångesten i hur de hanterar det nästan inte är fattningsbar för en människa.

En tid för allt är egentligen flera böcker en än. Större delen av boken upptas av två berättelser, båda tagna ur Bibeln. Det rör sig dels om historien om Kain och Abel, och det första mordet, och dels om den kommande syndafloden, hur Noak och hans söner bygger arken och om personer i deras omgivning. Även om nu berättelserna följer Bibelns ramverk på det yttre planet är det framförallt två saker som sticker ut: Det psykologiska djupet och miljöbeskrivningarna. Kain, Abel, Noak, Ham, Sem, Jafet och de andra befinner sig nämligen i vad som verkar vara landsbygden i Norge, och det andas starkt av artonhundratal. Ändå tidsbestäms det hela till ungefär 4.000-2.000 före Kristus och följer därmed första Moseboks tidsaxel. Man arbetar och sliter. Porträttet av Kain är, som ett beröm på bokens baksida påpekar, psykologisk mästarprosa. Men man tänker inte på det när man är inne i det, ty så levande blir Knausgårds figurer (ja, han gör dem till sina, trots att han inte uppfunnit dem). Det är en kameraglidning från ovan (många och långa naturbeskrivningar, där författaren uppenbarligen tagit inspiration av sin hembygd) ner och in i Kain, in i Abel, men framförallt den förstnämnde, hur han tänker, hur han resonerar, hur han ser på sin bror, och vad som händer i honom och får honom att till slut, i någon slags förtvivlan, dräpa sin bror. Från detta långa stycke, som är en roman i sig, går vi vidare till historien om hur Noak och hans söner bygger arken. Men inte heller det är huvudhandlingen. Egentligen handlar det om Noaks syster och förhållandet till hennes och Noaks far. Där ser jag nu, en tid efter att ha läst ut boken, vissa paralleller till Min kamp, även om det vore förmätet att hävda att det är det största och viktigaste temat. Noaks och Annas far Lemek är en särling som föräras en lång personteckning och skänker därmed ytterligare liv åt ramhandlingen. Ty vad är en berättelse utan figurer av kött och blod, med karaktärerer som gnistrar och skimrar och nästan letar sig upp från pappret? I slutändan är det människor Karl Ove Knausgård beskriver, och dessa människor är nog så gåtfulla. De övernaturliga elementen är där, dels som något helt naturligt, som fallet med de brinnande keruberna som vaktar Edens lustgård, dels som något väsensfrämmande, som de mystiska figurer som jagas och läggs ner som villebråd då de dyker upp i skog och mark. De är annorlunda, och därför blir de utstötta. De är aldrig en del av människans värld, ty hon kan inte förstå dem. Det är grundtemat. Hur märklig och ”annorlunda” en människa än är så är hon ändå människa och accepteras för detta.

Jag vill inte skriva för mycket, för detta är varken en bokrecension eller en akademisk avhandling. Men det är ändå bitvis kittlande, bitvis tålamodsprövande att ta del av de långa insprängda stycken text där läsaren får ta del av ”berättaren” (som vi får förmoda är samme Henrik Vankel som figurerar i Ute av verden) och dennes närmast essäistiska utlägg om hur man ska tolka änglarnas göranden och låtanden; dels med utgångspunkt ur Bibeln, dels med avstamp i de texter den fiktive, men för all del väldigt levandegjorde, Antinous Bellori lämnat efter sig.

Jag undrar hur Knausgård gick från den drygt hundrasidiga essä om änglar han nämner i Min kamp (jag har smygkikat lite i del två) till denna femhundrasidiga psykologiska roman som dels andas hembygdsroman, dels höglärda metatextuella utläggningar liknande Jorge Luis Borges, men även den framlidne och sorgligt underskattade svensken Peter Nilson. Jag undrar vilken typ av bok han ville skriva från början, och hur han ställer sig till det som blev. För egen del tycker jag det har varit ett läsäventyr att ta del av En tid för allt, även om jag misstänker att det inte är den typen av bok en läsare av Min kamp, eller för den delen en läsare i allmänhet (om man nu får vara så fräck och förmoda att sådana existerar) förväntar sig. Någon på Norstedts borde ta tag i detta och återutge boken i pocket.

120920

Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.

Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.

Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.

Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.

Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?

Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.

Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.

Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.

Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?

En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.

Vad innebär nu allt detta?

Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.

Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.

[brutet]

Snapshots II

Knausgårds kamp, ombytta roller, pluggstart, Apple –> Samsung, Vatten ur en viss fontän, huvudvärk, Etgar Keret, burkcola, death metal, twitterirritation, slätrakad, bokpaket, plånbok, avsaknad av skinnjacka, höstlättnad, tandläkartid, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑