PULVIS ET UMBRA

Etikett: nederländska

En liten uppdatering

Nu har jag avslutat studierna i nederländska. I alla fall tekniskt sett. Viljan att lära mig mer, läsa mer, ta till mig flera ord, uttryck och språkliga krumbuktningar måste jag själv underhålla i och med att kursen i översättning drar igång i höst. Ännu vet jag inte ens om jag kommit in. 60 högskolepoäng har jag i alla fall lyckats skrapa ihop under höst- och vårterminen, och jag är faktiskt stolt över det. Totalt har jag läst ca 3.000 sidor skönlitteratur fördelat på 16 böcker. Jag har gjort ett antal översättningar och jobbat med fri textproduktion. Genom övningar i grammatik har jag slipat fundamentet för mina kunskaper inom nederländska. Trots det måste jag nog säga att det som varit allra roligast är litteraturen, och det är också genom den jag fått i mig glosor, fasta uttryck och ett i allmänhet större ordförråd.

För närvarande läser jag en sommarkurs om 7,5 poäng. Den heter Kultur, kommunikation och språklig mångfald och är väl ungefär så pass flummig som namnet antyder. Därmed inte sagt att det är en tråkig eller värdelös kurs – tvärtom. Jag tror dock inte att jag hade haft tålamodet med den om jag inte hade haft de senaste två terminerna bakom och i mig, dock.

Med det egna skrivandet har det gått sisådär. Jag skickade under hösten in två noveller till två olika tävlingar, men jag gick inte vidare i någon av dem. Det är först nu jag på något märkligt vis börjat rota runt i gamla texter och utkast igen. Jag vet inte varför det händer just nu; samtidigt vet jag inom mig att det för närvarande finns perfekta förutsättningar att skriva, eftersom jag så att säga arbetat upp min penna i och med studierna. Det finns mycket kvar att göra vad gäller studieteknik, men en bonus som kommer med att plugga är att man blir kvickare i skallen, och man orkar mer. Inte för att skryta  (jo!), men det vore ju hemskt om världen gick miste om min vassa penna …

L’enfer, le paradis

Jag har varit medlem på Facebook av och till genom åren. Igår avslutade jag ytterligare en sejour, denna gång efter enbart två månader. Jag har insett att jag måste göra mig av med saker som tar energi, för den måste jag lägga på sådant som är viktigt istället. Det kanske låter banalt och självklart, men som med allt annat i livet finns först en teoretisk insikt och sedan en praktisk. Just nu har jag mycket att göra när termin två av nederländskan går in på upploppet: Det är dels ett muntligt föredrag på cirka 30 minuter att förbereda (i litteraturdelkursen) och tillhörande tre-fyra böcker att klämma denna månad, och så är det hemtentan i kontrastiv lingvistik som ska vara inskickad senast den 17:e.  I den är det meningen att man ska referera till ett gäng artiklar vi läst under terminen, men samtidigt ska man bygga ett eget resonemang. Det är fyra essäfrågor och den här delen av kursen känns avgjort som den krångligaste. Kanske för att ämnet i sig är så ”flummigt”, men också för att det kräver mer av självdisciplin som jag verkligen inte har och i vilket fall inte hinner utveckla under blott en månad. Kanske en viktig lärdom att dra vad gäller studieteknik inför hösten.

Dessutom har jag nu registrerat mig för sommarkursen i Kultur, kommunikation och språklig mångfald. Visst är den kursen på 7.5 poäng mer relevant i förhållande till det jag studerar nu och ämnar fortsätta med, men hade jag haft ett val hade jag inte valt någon sommarkurs alls.

Förutom ovissheten runt så mycket som har med studierna att göra kan jag inte släppa fokus från en viss person i min närhet, närmre bestämt en tjej på min kurs. Det är inte särskilt troligt att hon läser det här, och skulle så vara fallet skiter jag i det ärligt talat, för nu är jag trött på att grubbla och överanalysera saker. Jag kan naturligtvis inte lasta henne för min neurotiska personlighet, men jag tycker ändå jag varit trevlig, tillmötesgående och respektfull under den tiden vi känt varandra (sedan i höstas). Vad det handlar om är att jag måste tala om för henne att jag är ledsen om jag utsatt henne för obehag genom att vara för ”pushy” i mina förslag till umgänge utanför skolmiljön. Jag fattar mycket väl att det ligger budskap även i det man inte säger, eller bakom (och mellan) det man faktiskt säger. Nu har det gått så långt att jag ändå inte skulle ha något utbyte av att träffa den här tjejen privat, och jag tror inte hon skulle ha något av mig. Det tåget har redan gått; den gränsen har redan passerats. Nu handlar det enbart om prestige för mig, och ja, jag erkänner: Jag är en principfast jävel. Men kanske kan jag lära henne något? Jag är ok med att inte vara mer än ett neutrum för henne, såsom man är för de flesta, men det jag fan inte accepterar är det här tramsiga ”klart jag vill … klart vi ska ta en öl … nån gång”. Antingen vill du, och då föreslår du en tid, eller underlättar åtminstone för mig när jag föreslår en, eller så vill du inte och då säger du det. Det är svårt ibland, men tro mig, du kommer att få så mycket mer respekt från motparten. Fast det kanske spelar någon roll i det här fallet? Oavsett tycker jag att jag förtjänar raka rör, fastän jag är medveten om att det sällan funkar så i verkligheten. Det är bara det att det finns så många spännande saker med den här personen, så många saker jag gärna hade utforskat, så många olika känslor hon givit upphov till, och då pratar jag inte om att jag är kär i henne eller vill ligga med henne. Tråkigt nog kommer hon antagligen aldrig att fatta det.

Jag har haft vansinnigt mycket ångest i helgen, men det fina är att jag åtminstone vet vem som så att säga bär ansvaret för vad. Det är fördelen med att grubbla sig redlös: I alla lägenhetens intrampade fotspår av storlek 42 ligger ändå små epifanier (om det finns sådana) och aha-upplevelser. Det fysiska hacket i parketten blir – i ljuset av detta – nästan komiskt. Märkligt, ja visst, men logiskt. Jag gillar det.

För att åtminstone liva upp en smula, ovan omslaget till den bok jag läser nu: Het huis van de moskee, av Kader Abdolah. Den ingår i kursen och är faktiskt riktigt bra. Som om de två sakerna skulle vara automatiska motsatser. Kritiker jämför honom med García Márquez, men än så länge känns det mer Tusen och en natt, och det ska tas som en komplimang.

Världsbokdagen och vädret

Idag är det perfekt vårväder. Jag tackar dig, Gud, för att det inte är för varmt och inte för kallt och så där alldeles lagom blåsigt som en Alex tycker om. Och jag tackar Dig för att jag får gå många meter utan att bli svettig.

Jag har haft ett bra samtal med studievägledaren på Tolk- och Översättarinstitutet angående höstens studier. Det känns bra att bena ut vissa saker ansikte mot ansikte. Dessutom är det världsbokdagen idag. Nu är jag mest inne på nederländskspråkig litteratur, av förklarliga skäl, men det ska blir riktigt trevligt att sitta och ”nöjesläsa” på min balkong längre framåt våren.

Hur något som låter så banalt kan ha en alldels särskilt viktigt innebörd för mig just nu. Jag kan inte förklara det, bara veta det.

Studier

Så har Nederländska II börjat. I lördags var sista (om)tentan för NL I – litteraturhistoria. Jag tror det gick bra. Delkursen är ändå bara tre poäng, men självklart vill jag avsluta med stil. Nu handlar det om att fokusera på det stora ansvarstagande som NL II innebär. Det är färre lektionstimmar, men mer att göra själv. Kursen består av fyra delkurser: Skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet, kontrastiv lingvistik och litteraturhistoria. Varje delkurs är värd 7,5 poäng. Så här spontant skulle jag vilja säga att litteraturhistorian verkar roligast. Vi ska läsa 2.000 sidor (att jämföra med föra terminens 1.000) litteratur under terminen, och därefter är det tänkt att vi ska hålla ett föredrag om en författare eller litterär strömning. Eftersom jag varit lite småkåt på magisk realism i flera år och nu upptäckt författare som belgarna Hubert Lampo och Peter Verhelst känns valet ganska naturligt. Det är också mycket möjligt att jag drar nytta av detta när det längre fram kommer till att skriva en C-uppsats.

Hubert Lampo (1920-2006) - inte bara författare, utan även en mycket stilig karl

Dessutom har studentrådet så smått börjat vakna ur sin dvala. Jag gick med i det i höstas och var igår och informerade de nya studenterna på Nederländska I om att vi finns och att de borde gå med. De såg sjukt otaggade ut. Å andra sidan gjorde vi väl det också när de kom till oss.

Olika sorters skrivande

Det var så länge sedan jag skrev något. Varje gång jag föresätter mig att jag ska pränta ner några ord vill det sig bara inte. Förra inlägget (om man inte räknar föregående testinlägg) är från november förra året. Då handlade det om litteratur.

Det vill jag väldigt gärna ha mer av 2013.

Jag har läst färdigt Nederländska I och ska strax börja med Nederländska II. Innan dess är det dock en resttenta i litteraturhistoria om tre poäng på lördag. Jag borde naturligtvis studera inför den, men jag har ingen disciplin. Mina kursare som gjort tentan har varit vänliga nog att skicka mig en sammanfattning på sjutton sidor som jag nu försöker minska ner. Det handlar alltså om litteraturen i det nederländska språkområdet från medeltiden till idag. Jag måste inte klara av den delkursen för att gå vidare (uppenbarligen, eftersom jag redan blivit antagen och registrerad till fortsättningskursen), men man måste ju fan försöka.

Häromdagen satte jag mig ner och skrev ner några titlar på vad som redan är och på vad som kan bli noveller. Det händer att idéerna kommer till mig, och jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är som gör att de kommer. Det finns ingen logik i det. Som med så mycket annat.

120920

Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.

Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.

Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.

Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.

Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?

Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.

Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.

Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.

Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?

En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.

Vad innebär nu allt detta?

Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.

Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.

[brutet]

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑