Etikett: noir

Antwerp av Roberto Bolaño

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Boken består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande i boken. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.

After Dark av Haruki Murakami

Haruki, min kära Haruki. Jag ska be att få tacka för din roman After Dark. Den beredde mig sannerligen stort nöje. Vanligtvis brukar du ju inte skriva i tredje person, och ej heller i presens, men den här gången tyckte jag du skötte det mycket bra. Någon jämförde dig med David Lynch, vilket jag tycker stämmer delvis; dock är du mycket mer linjär än Lynch. Det passar dig bättre och fungerar dessutom på så sätt att varje litet narrativ (det ordet använder jag inte ofta, Haruki, det ska du veta) kan stå för sig själv, men ändå ha en omistlig del i det hela. Låter det som svammel? När det gäller att läsa dig är det vanligen ren njutning som gäller, och jag tänker inte direkt på hur jag ska analysera den bok av dig jag läser. Det ska du givetvis ta som en komplimang. Ditt sätt att skriva verkar så enkelt, så alldagligt, men det är en förrädisk alldaglighet, en vardag med falluckor ut mot det okända (och den formuleringen, min magnifike Murakami, har jag korpat rakt av från en kritikers beskrivning av Lars Jakobsons författarskap. Men den passar här.)

En flicka som inte sover, och en flicka som bara sover. En ung och pratglad jazzmusiker och en man som misshandlar en prostituerad, men i ett större syfte. Och Tokyonatten. Oj oj oj. Du får Tokyo att verka så hemma, så allmängiltigt och med så stark dragningskraft tecknar du staden, och trots att jag aldrig varit där, Haruki, känner jag att jag heller aldrig någonsin varit därifrån. Människorna i den här staden, vars liv jag aldrig skulle kunna förstå annars, ty japanska är för mig rena grekiskan, om du ursäktar, de människorna får samma liv och karaktärsteckningar som de som bor i min stad, som de som bor i de flesta storstäder i de flesta västländer. Samtidigt är det något som är speciellt Murakamiskt, något som bara du kan förmedla. Det är en styrka, en gåva. När surrealismen, eller det övernaturliga, eller absurdismen sätter in, då är det den mest naturliga sak i världen.

Haruki, det är ingen hemlighet att jag själv strävar efter den förmågan i mitt eget skrivande. Men tills jag nått dit kan jag bara öva och läsa dem som bemästrat konsten. Jag kan bara njuta och häpna, och för det tackar jag dig.