Etikett: Noveller & kortprosa

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel:
Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Nya texter

Jag lade upp två nya prosatexter igår. Eller nya och nya, de har väl ett par år på nacken, men jag tycker i alla fall de är okej. Det har inte blivit något nyskrivet på länge, och som det ser ut i livet för närvarande finns det en risk att det kommer att dröja med dylikt. Ändå kan jag se tillbaka på berättelser jag skrivit tidigare och glädjas över dem, och i vissa fall även känna viss stolthet. Förhoppningsvis roar de någon.

Kulans oro för loppet
Andra röster, andra rum

Boktröst i skitvädret


Jag kunde inte låta bli att trösta mig med ett par Bolaño i det här självmordsvädret som råder nu. Gick förbi Akademibokhandeln och inhandlade den översta och den understa volymen. Men vad fan. 2666 har jag ju burit runt på ett tag nu, så att den är lite åldersrynkig är ju inte konstigt. Men The Savage Detectives köpte jag idag och insåg först efteråt hur pass välbläddrat just detta exemplar var. Normalt sett brukar jag ha svårt för det; jag vill att mina böcker ska vara som liljevita oskulder när jag köper dem, men just den här boken var jag så sugen på att jag inte iddes vänta på leverans från valfri nätbokhandel. So there. Nazi Literature In The Americas slank med av bara farten (kul att se att Picador, vars omslag jag föredrar, hunnit ge ut den). Last Evenings On Earth hade jag sedan tidigare. Den tänker jag läsa så fort jag är klar med 2666 (mindre än hundra sidor kvar nu!), men jag har givetvis redan tjuvstartat på den första novellen. Jag säger det: Bolaño har på något sätt fått mig att upptäcka läs- och skrivglädjen igen, även om den aldrig direkt varit försvunnen. Nästan åtta år efter sin död får han en människa i en helt annan världsdel och med ett helt annat liv att känna sig levande, känna sig som när man är på bio och ser en riktigt bra film, eller när man ligger och knullar och själva sexet egentligen är mediokert, men det är något mer, något annat. Något vibrerande, sjudande, kokande (förrädiskt?). Ni märker att jag återkommer till vissa ord när jag ska försöka beskriva det här, men det är det han gör med mig, Roberto.

Jag kommer antagligen att skriva mer om de olika titlarna i takt med att jag plöjer dem, så håll utkik.