PULVIS ET UMBRA

Etikett: novellsamling

All Too Surreal av Tim Waggoner

Titel: All Too Surreal
Författare: Tim Waggoner
Förlag: Prime Books
Utgivningsår: 2001
Sidantal: 188
Genre: Weird fiction/noveller

 

 

Runt millennieskiftet fick jag nys om ett bokförlag vid namn Prime Books. Jag hade redan då börjat samla på mig antologier med noveller inom området speculative fiction (vilket är en paraplyterm och innefattar skräck/fantasy/sf/surrealism/weird fiction etc.) och hade en av deras titlar i hyllan sedan tidigare. Därifrån var steget inte långt till att beställa All Too Surreal, Tim Waggoners första novellsamling. Jag erkänner att jag blev såld på beskrivningen:

Look at your reflection. The mirror is broken, the cracks spreading. Wider . . . deeper. Look between the cracks, and what do you see? Glimpses of dark, shadowy, twisted things that could only exist on the other side of a mirror. Eighteen stories. Eighteen cracks. The sound of shattering glass.

Jag minns inte om jag någonsin läste ut boken då, och med åren försvann den bort någonstans. Förmodligen under en flytt. Men jag kommer ihåg de berättelser jag faktiskt läste, och när jag skaffade en Kindle för några år sedan (som också blev liggande ett par år innan jag började använda den ordentligt) köpte jag den igen, fast i elektroniskt format. Och den här gången läste jag ut den.

Jag ska vara ärlig: Den var bra, men inte så bra som jag kom ihåg den. På engelska finns ett uttryck: A mixed bag. Blandad kvalitet. Det var Waggoners första samling, så det kanske beror på det. När berättelserna är bra är de dock riktigt bra. Bäst blir det när Waggoner kör ner på den ”mörka vägen” och lämnar åt läsaren att fylla i vad som verkligen hände. Eller overkligen. När berättelserna verkligen speglar (ha!) beskrivningen: När författaren injicerar ett mörker som skrämmer för att det lämnar åt läsaren att fylla i skräcken. När saker faller sönder.

Den första berättelsen, ”All Fall Down” är en sådan. Huvudpersonen återvänder till sin barndomsstad och upptäcker att ens förflutna har en tendens att … hinna i fatt en. Glidningen från vardagligt till obehagligt är här välutfört. Masker spelar en viss roll, metaforiska som fysiska. Jag vill inte avslöja mer. ”Picking Up Courtney” är en annan berättelse med ett tragiskt slut som kanske förutses i början av berättelsen. Här ligger halvsurrealismen och skvalpar runt i prosan, och det är upp till läsaren att avgöra vad som är verkligt och inte.

Den näst sista novellen, ”I Scream, You Scream” tävlar med öppningsnovellen om vilken som är bäst. Jag kan säga att den innehåller en ondskefull glassbil och ändå lyckas vara rätt obehaglig, så bara det är väl en bedrift. En pappa förföljer en glassbil vars förare ska ha betett sig minst sagt olämpligt mot hans dotter. Det han får erfara överstiger hans värsta mardrömmar. Man får aldrig riktigt veta exakt vad det är, och det är det jag gillar så mycket i fiktionen: Ge läsaren tillräckligt med info för att själv fylla ut det som saknas. Berättelsen påminde för övrigt om Jack Ketchums novell ”The Box” i det hänseendet.

Utöver dessa mina favoriter vill jag även nämna ”On the Skids in Another Dimension”, som påminner om en väldigt flummig LSD-upplevelse (inbillar jag mig, jag har aldrig testat), samt ”Joyless Forms”, som är en berättelse jag själv gärna hade skrivit. Påminner om Thomas Ligottis ”The Red Tower”, vilket naturligtvis är ett bra betyg.

Boken innehåller också en rätt larvig berättelse (”At the Movies”) om en filmkritiker som tycker att det mesta som visas är skit. Han får bokstavligen rätt. Ja, ni fattar. I ”Exits and Entrances” fungerar berättelsen om en teaterkritiker som får äta upp sina elaka ord bättre. Kanske för att den är lite längre.

Just ja! Jag vill även nämna ”Simulacrum”, om en ung kvinna vars ilska och pessimism tar sig fysiska former, samt ”On the Shelf and Dreaming”, om en kvinna som drömmer att hon är en docka som råkar ut för en del otäcka saker. Det visar sig att drömmen kanske är verkligare än hon anat.

Det är alltså en s.k. mixed bag, med huvudsakligen bra till mycket bra texter, men även en del av … varierande kvalitet. Hur som är den läsvärd, och den fick upp mina ögon för den här författaren, som jag kommer att läsa mer av.

Everything You Need av Michael Marshall Smith

Titel: Everything You Need 
Författare: Michael Marshall Smith
Förlag: Earthling Publications
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 278
Genre: Noveller/skräck/sci-fi/magisk realism

Michael Marshall Smith skriver fantastiska berättelser.

Så.

Förutom noveller har han även skrivit ett gäng science-fictionromaner under åren. Han skriver även thrillers, men då skippar han Smith på slutet och är bara Michael Marshall. Jag har bara läst hans noveller, men de räcker långt. Första gången jag läste honom var för en herrans massa år sedan. Samlingen hette What You Make It och innehöll lite av varje. Lite science-fiction, lite skräck, lite socialrealism, lite spänning, en massa fabulerande. Sådant jag gillar. Sedan dess har jag lyckats få tag på den ganska omfångsrika samlingen More Tomorrow & Other Stories (begagnad) samt denna, hans senaste. Everything You Need. Special edition. Inte direkt billig, men värd det.

Märkliga saker händer i Marshall Smiths berättelser. Små barn vaknar upp mitt i natten och finner sig förflyttade till en annan dimension. En trio barndomsvänner drar sig till minnes ett äventyr som kanske slutade med ett möte med vampyrer (eller?). En livstrött man hittar något speciellt i en stuga i skogen och får hjälp med att börja om på nytt.

Det är alltid människor och deras göranden och låtanden som står i fokus i berättelserna. Det kan tyckas vara en överflödig sak att nämna, men det är viktigt. När ”specialeffekterna” tar över har karaktärerna, dem man ska bry sig om, nämligen en tendens att överskuggas. Det händer inte särskilt ofta i Michael Marshall Smiths berättelser, och när det händer är det medvetet, såsom i de humoristiska ”The Seventeenth Kind” (en alien ringer in till ett tv-shopprogram) eller ”Autor of the Death”, där författaren träffar på sig själv.

Ofta är det dock ganska plågade karaktärer läsaren möter. De hemsöks av sådant de gjort, eller inte gjort. Kanske får de en chans att göra saker och ting annorlunda, men inget förändras ändå. Det blir bara en annan sorts lidande. De ser tillbaka på det som varit och frågar sig vad som hade hänt om de gjort annorlunda. Till slut måste de resignera och ge upp inför det faktum att de aldrig får veta.

Mina favoriter: Öppningsnovellen ”This Is Now”, där tre män sitter på en pub och minns en händelse för länge sedan. Världen runt om dem är förändrad, men det är oklart hur. Regeringen har spärrat av ett skogsområde i närheten. Vännerna kan naturligtvis inte låta bli att klättra över stängslet. Det de får se förändrar dem för alltid. I ”Sad, Dark Thing” svänger en man som nyss blivit lämnad in på en avtagsväg i skogen. Han kommer fram till en man som har något mycket märkligt i gäststugan bakom huset. Det förblir oklart exakt vad det är, men det kommer ändå att hjälpa huvudkaraktären att gå vidare i sitt liv. En sorglig berättelse, precis som titeln antyder, men också hoppfull.

”What Happens When You Wake Up In The Night” handlar om vad som händer när en liten flicka vaknar i mörkret och inte kan hitta sin nattlampa. Det är flickan som berättar, och tonen känns autentisk och bidrar till osäkerheten i texten. Jag hade läst novellen en gång tidigare och tyckte väl då den var okej och inte mer. En andra genomläsning gjorde den mycket kusligare. Framför allt för att man aldrig får någon riktigt förklaring på vad det är som händer och varför. Det gillar jag. Föräldrarna i berättelsen är lika vilsna de. Kanske bidrar det till skräcken, att de som ska skydda en också står maktlösa? Onekligen en metafor.

”Substitutions” börjar mycket tryggt och välbekant och ballar ur på slutet. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag såg inte slutet komma, om jag säger så. Här lyckas författaren skapa något obehagligt och främmande och placera det i en vardag som känns välbekant. För att skräck ska fungera måste den vara grundad i verkligheten. I alla fall är det så för mig. Det som händer på slutet får min fantasi att spinna fritt. Nu i efterhand ser jag att novellen publicerats i en antologi med Lovecraft-tema, men det gör ingenting. När jag läste den visste jag inte om det. Problemet med att veta om sådana här saker i förväg brukar ju annars vara att det färgar av sig på läsupplevelsen. Novellen klarar sig utmärkt på egen hand. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit något större fan av Lovecraft. Det kanske bara jag som är ignorant och fokuserar för lite på den ”kosmiska fasan” och för mycket på de gigantiska sjömonstren?

Slutligen ”The Woodcutter”. En magiker från en annan tid och en annan dimension längtar hem. Jag känner med huvudkaraktären i hans ensamhet och anser mig därför också en aning snuvad på konfekten i och med det snopna slutet. Men fram till dess är det en mycket underhållande historia.

Jag vet att jag har en tendens att berätta lite för mycket om innehållet i de berättelser jag läst. Kanske är det för att göra klart för mig själv vad det är jag upplevt? Eller så vill jag bara minnas det jag upplevde vid läsningen. Jag är av den åsikten att en författare har vunnit så länge du känner något. Om en berättelse lämnar läsaren likgiltig är det däremot illa. Så mycket kan jag säga att det aldrig inträffar när jag kliver in i Marshall Smiths värld. Därför tycker jag du ska prova också.

Okeanos av Ulf Eriksson

Titel: OkeanosOkeanos
Författare: Ulf Eriksson
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 2014

”Där finns en tomhet som är en del av ditt inre, en tomhet som är en vila men också ett fritt fall.”

Det är när Ulf Eriksson skriver meningar likt den ovan han är som bäst. När det svåra blir enkelt, och kosmiska sanningar öppnar sig för läsaren. Men jag önskar att han inte alltid skulle krångla till det så. Okeanos är en novellsamling, närmare bestämt författarens femte. Jag läste hans tredje – Beröring under oväder (2003) – med viss behållning, och även den senaste, Det försvunna rummet (2008), även om den senare är betydligt krångligare läsning. Av någon anledning blir jag sugen på att läsa om den nu.

Eriksson skriver också romaner, poesi och essäer. Ungefär trettio böcker på lika många år har det blivit. Av hans romaner har jag blott läst Överrocken från 2010. Jag försökte läsa den även i tematiken uppföljande Kortfattad besvärjelse av taxichaufför (2012) men orkade inte med den konstruerade och bitvis manierande handlingen. Likadant var det med Varelser av glas (2005). Jag har den i bokhyllan men har inte lyckats läsa ut den. Eriksson är nog som bäst i det korta, eller snarare kortare, formatet. Det blir ofta väldigt mycket hjärna och mindre hjärta. Men när han är bra är han sublim. Det är han när han slutat briljera med hur beläst han är, hur pass invecklade bisatser han kan skriva, hur långt in i sin egen navel han kan gå vilse. Hårda ord kanske, men ibland känns det för träligt att läsa honom. Så ska det inte vara.

Ändå är det värt det, för de fina stunderna är som sagt belönande. Jag bör fokusera på Okeanos nu, så att detta inte blir en allmän dissning av Erikssons böcker, för det är inte så jag vill ha det. Jag hoppas bara att det som är bra blir klarare i ljuset av det som är … mindre bra. Okeanos består av sju noveller som varierar i läsvärdet. Bäst är de tre sista. I ”Fallet” går en man på bio och ser en film som handlar om honom själv. Berättelsen utspelar sig i Norrland i en snar framtid och handlar om ett försvinnande. Det är huvudpersonen som försvinner, och två lokala utredare får i uppdrag att nysta i fallet. Det handlar om relationer, mellan människor, mellan människor och natur, människor och städer, byar, samhällen. En fin passage berättar om hur huvudpersonen skidar förbi ett vattenfall som stelnat till is. Detta har möjligen något med hans försvinnande att göra. Allt är gåtfullt, men på ett bra och fantasieggande sätt. Den cortázarska glidningen utförs med bravur. På slutet är frågan om någonting verkligen lösts. Kan någonting lösas? Och kan man som människa lösas från sin omgivning?

I novellen ”Blanco” minns en gammal man sin barndom och uppväxten i en ort som håller på att avfolkas. Han och hans kamrater cyklar runt i området, jävlas med en lokalföretagare som är föreståndare för ett kombinerat grönsaksland och växthus. Personen ifråga har ett kufigt utseende och sätt som berättaren överdriver tills det får groteska dimensioner. De gör honom till ett monster som det är okej att driva med. Slutligen händer något, den utstötte utför vad som kan betraktas som ett hjältedåd, men istället för att hyllas försvinner han liksom bara bort. Såsom platsen, tiden. Slutet är märkligt science-fictionartat, och jag är inte säker på att jag förstod det, men berättelsen som helhet lämnade kvar vissa känslor av melankoli. En svårkategoriserad berättelse, men läsvärd i sin uppriktighet och sorglighet.

Slutligen är ”Första fönstret” en lång berättelse som egentligen är två. Eller flera, jag vet inte. Huvudpersonen, som är misstänkt lik Ulf Eriksson, vill skriva en essä om den spanske barockmålaren Juan Fernández el Labrador (som målat bokens omslag) och reser för detta ändamål ner till Madrids Museo del Prado och filosoferar skiten ur sig. Interfolierat (och detta är ett ord jag kan tänka mig att Ulf Eriksson själv skulle älska att använda) med detta är berättelsen om två bröder (Ulf och hans bror?) som måste ta farväl av sin döende mor. Det är egentligen detta som är textens storhet och behållning. Avsnitten med el Labrador är förvisso intressanta ur en snäv allmänbildningssynpunkt, men riktigt nära blir det först när moderns fragila väsen i sjukhussängen beskrivs, och den nästan kliniska relationen mellan bröderna. Här refererar Eriksson även till berättelser han själv skrivit ur tidigare samlingar och kommande verk. Fotnoterna är många, men sådant gillar jag.

Slutsats: Eriksson är svårläst, det medges. Det är många utvikningar, fotnoter och filosoferande. Men gillar man genreblandningar och metafiktiva utsvävningar är Okeanos klart läsvärd. Den känns tematiskt närbesläktad med just Det försvunna rummet; kanske något ”stramare”. Hur som haver: En intressant bok av en intressant (i ordets mångbottnade betydelse) författare.

Drömmar från provinsen av Tomas Eklund

Drömmar från provinsenDrömmar från provinsen är något så ovanligt som en svensk novellsamling med starka inslag av magisk realism. Eller vad man nu ska kalla det. Science fiction är det då inte, även om det förekommer vissa inslag av den genren i vissa texter. Ej heller kan texterna kallas renodlad fantasy. Inga drakar eller demoner så långt ögat når. Vad vi behöver är ett svenskt begrepp, likt amerikaner och engelsmän har fantastic stories. Fantastika har jag hört, men det låter för krystat. Nåväl. Nu ska det handla om den här boken. Författaren heter Tomas Eklund, och detta är hans andra publicerade bok. Han debuterade 2012 med romanen Fågeln i kejsarens träd. Den boken, liksom den förhandenliggande, är utgiven på författarens eget förlag Hilmer Lage.

Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag har en förkärlek för texter i det korta formatet, så jag formligen saliverade när jag på måfå plockade upp den här boken från bibliotekets nyhetshylla. Jag trodde först det var fråga om en utgivning från Modernista, då bokens omslag påminner lite om deras formgivning. Till skillnad från nämnda förlags utgivning, som verkar bestå i att ge ut knepig nutidsprosa av företrädelsevis debuterande unga flickor och klassiker av döda författare, har vi här att göra med en författare som berättar historier på riktigt. Ni vet, sådana där med början, mitt och slut (i alla fall oftast). Jag ska redan nu säga att jag överlag är positivt överraskad till innehållet i samlingen. Visst, det vore för mycket begärt att kräva av författaren att alla bokens tolv noveller ska falla en i smaken, men Eklund håller en förhållandevis jämn nivå vad gäller såväl språk som innehåll. Det är flödande prosa på korrekt svenska (jag noterade endast två korrekturfel, vilket är betydligt färre än min egen bok [och om jag här begår något slags recensentfel genom att nämna min egen samling är det enbart för att markera att det var menat som en komplimang till författaren]). Kort och gott: Boken verkar proffsig och det märks att författaren bemödat sig om det yttre, vilket är nog så viktigt.

Men allt detta skulle ju inte spela någon roll om själva innehållet sög, eller hur? Som tur är gör det inte det. Långtifrån. Boken omfattar, som redan nämnts, tolv berättelser, varav ca två tredjedelar innehåller något övernaturligt skeende. Men här finns också texter som är helt renons på detta, vilket är modigt. Visst, jag kan ha tolkat dem fel, men jag tror helt enkelt att författaren valt att blanda upp texterna på detta sätt för att få ett större djup. Det gjorde han rätt i. Så är exempelvis ”Fotografiet” en febrig berättelse om ett par på solsemester. Mannen är på jakt efter något, oklart vad. I takt med att novellen fortskrider väntar man på att det oväntade ska ske. Det gör det inte, vilket jag nu i efterhand inser är novellens styrka. Med hyfsat sparsmakade medel transporteras läsaren via författarens penna till värmen, till den blästrande solen, till osäkerheten. Osäkert är också läget i ”Väntan”. En äldre herre väntar på sin dotter. Under tiden får han besök av grannen. De väntar tillsammans. Men dottern kommer inte. Det är upp till läsaren att avgöra huruvida hon ens existerar. Det känns som om det är lite det som är poängen.

”Kameleont” är en sådan där text där man inte är säker på vad fan det är som händer, men oavsett vad gillar man det. Det är en uppväxtskildring, ett glidande med identiteter, en osäker berättare, och så något … odefinierbart. En fantastisk knorr. Läs den själv, ty mina ord gör den inte rättvisa. En favorit. Jag vill också nämna ”Vingar”, en berättelse där Ikarosmyten blandas med svaga science fictiondrag (om man nu vill tolka det så, det är inget måste eller skrivet i sten). Jag hade gärna sett en fortsättning på den, ty slutet lämnade blandade känslor. Kanske beroende på det som faktiskt händer, men också hur det händer.

Samlingen innehåller också tre längre berättelser: ”Lukten”, ”Röster” och ”Adams teofani”. I  den första är en ganska standardiserad man-upptäcker-främmande-element-i-vardagen-och-blir-tokig-i-processen. Dock är den välskriven och trovärdig i huvudpersonens mentala förfall.  Den sista berättelsen är en ganska rolig historia om hur Gud jobbar på ett postkontor i New York och korresponderar med sin profet via en brevlåda på en av de stora avenyerna. Humorn lättar i det här fallet upp vad som sannolikt hade blivit en mycket tunggrodd historia annars. Eftersom samlingen inte tidigare varit särskilt generös med festliga tillfällen blir det också extra märkbart här. Detta är en sådan berättelse som inte riktigt går att kategorisera, vilket är gott och väl. Underhållande är den i vilket fall.

Slutligen vill jag nämna ”Röster”. Den får ett eget stycke för att den är så jävla bra. Här finns allt: Saknad, sorg, skuldkänsla, skräck, förlösning. Jag nämnde tidigare att Eklund inte skriver science fiction. Inramningen till denna novell skulle nog kunna tolkas som just science fiction, men det är inte det som är det viktiga. Likt Ray Bradbury använder författaren enbart det tekniska som ett redskap för att föra fram eviga mänskliga teman. Det är bitvis briljant, men ibland också rätt obehagligt. En viss scen påminde mig en del om filmen Event Horizon, vilket är ett gott betyg. Att dessutom skriva en berättelse som innehåller en ”galen vetenskapsman” utan att det blir tramsigt, det lyckas Eklund med, med den äran.

För att runda av: Detta är en samling du ska läsa om du tycker om svensk fantastika (se där, där kom ordet i alla fall), eller bara välskrivna noveller i allmänhet. Visst, det finns texter här jag inte föll lika pladask för som andra, där jag kanske förväntat mig något mer, något annat, ett annat slut exempelvis, men det är också att räkna med. Ska jag vara riktigt petnoga tycker jag också att berättelserna förtjänar lite roligare titlar, men då har jag också tagit i från tårna för att komma med negativ kritik. Det Stora Viktiga är att jag kände något och blev underhållen under merparten av läsningen. Det kanske låter som en floskel, men varför skulle man annars läsa överhuvudtaget?

Förlagets webbplats tillhandahåller länkar till onlinehökare där boken kan köpas. Gå gärna via den, så bjussar du författaren på lite besöksstatistik.

Sorry Please Thank You av Charles Yu

Nu är det sommar och dags för nöjesläsning. Den första boken jag läste ut efter att ha avslutat studierna i nederländska blev amerikanen Charles Yus novellsamling Sorry Please Thank You. Det är hans tredje bok; tidigare har han publicerat en roman och en novellsamling. Jag har inte läst någon av dem, men romanen ska tydligen ha fått väldigt positiv kritik. Den heter How To Live Safely In A Science Fictional Universe. Yu blandar gärna in tekniska termer och miljöer i sina noveller, men det handlar egentligen inte om science fiction. Vad som står i fokus är människor, relationer dem emellan och svårigheter för människor i allmänhet att kommunicera. Det finns en risk att jag förminskar de riktigt stora ögonblicken jag hade när jag läste vissa av hans texter här; det blir lätt så när man ska beskriva sådant som är så svårt att sätta ord på. Men det Yu gör briljant när han gör det som bäst är att han använder dataspelsjargong, science fiction-serier och modern teknologi som rekvisita som än bättre framhäver det meningsfulla, alternativt meningslösa i huvudpersonernas strävan att vara mänskliga. Det där lät mer än lovligt flummigt, det är jag medveten om, men det är så jag uppfattar det.

Sorry Please Thank You innehåller tretton texter. Tre fyra stycken är relativt långa, men de allra flesta är ganska korta. Man läser dem alltså snabbt, vilket dock inte är samma sak som att innehållet är lättsmält. Berättelserna håller sig liksom kvar i en, vissa ord, vissa formuleringar stannar kvar. Jag kommer på mig själv med att vilja gå tillbaka och hitta just den platsen, just den meningen där jag fick en sorts a-haupplevelse, en insikt, en känsla av att ja, det är ju precis så här det är! Han har satt fingret på precis den punkten, hittat essensen. Vid läsningen påmindes jag ibland om The Whole Story and Other Stories av Ali Smith som jag läste förra sommaren. Samma skenbara lätthet i sammanvispandet av ord till meningar till stycken som när de är som bäst får läsaren (mig) att stanna upp och bara … jaha, ännu en som kan det här, ännu en som förstått, ännu en som skriver med den lätthet jag själv aspirerar på.

Det handlar om ensamhet, om drömmar, om insikten att det alltsomoftast inte blev som man hoppats på, och vad ska man göra nu då? Allmänmänskliga saker. I ”Yeoman” är huvudpersonen medlem i ett team utforskare som beamas ner till nya planeter för att ta reda på om de är beboeliga. Det är bara det att hans roll är att vara den som ”offras”, likt rödskjortorna från Star Trek, och detta vet han om från början. Faktum är att det står i jobbannonsen. Novellen är väldigt humoristisk, det är Yus berättelser ofta. Saker och ting berättas i jagform av en inte sällan halvcynisk och blasé huvudperson som redan från början anar problem i sakernas utveckling. Den här huvudpersonen har en gravid fru hemmavid, så han är inte så sugen på att vara den som offras, hur bra lönen än är. I ”Hero Absorbs Major Damage” är huvudpersonen en hjälte som leder ett team krigare och magiker genom en spelvärld klart influerad av World of Warcraft. Det är bara det att han inte är så säker på att han verkligen är en hjälte. Vad innebär förresten det? Också här blir det uppenbart hur Yu bara använder de moderna bakgrunderna för att sätta den allmänmänskliga problematiken i förgrunden. Hans figurer är ofta medvetna om att miljöerna runtomkring dem är absurda, men också att de måste förhålla sig till dem eller gå under.

I ”Standard Loneliness Package” jobbar berättaren på ett företag som har som specialitet att lägga ut kundernas känslor på entreprenad. Huvudpersonen får alltså (dåligt) betalt för att känna sådant som kunderna helst vill undvika, exempelvis sorg på en begravning, skam eller andra jobbiga saker. Samtidigt kämpar han med att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna köpa sig ett ”liv”, inte det perfekta, men väl ett som han kan vara nöjd med. Berättelsen är sorglig i det att den sätter fingret på så mycket av vårt västerländska sätt att tänka vad gäller konsumtionshets, ansvarsfriskrivande och det faktum att man idag i princip kan köpa vad som helst. Denna novell, tillsammans med samlingens titelberättelse, tillhör mina favoriter. I den senare, ”Sorry Please Thank You” lyckas Yu på bara tre sidor så väl skildra mänsklig förtvivlan att jag nästan baxnar. Man måste själv läsa den för att förstå. Berättelsen publicerades tidigare i tidskriften Esquire och kan läsas online här.

Vissa av Yus berättelser skulle kanske kunna ha utvecklats lite mer, som exempelvis ”Human For Beginners”, som känns lite mer som ett utdrag ur ett större projekt, men det kanske också var meningen. En berättelse som ”Inventory” kräver en del av läsaren, och det är lätt att tro att den ska bli lättsmält eftersom varje sida innehåller så lite text, men det finns nog en tanke med det. Det är också en av de berättelserna som stannar kvar hos en, en som man får återkomma till.

Överlag skulle jag mer än gärna rekommendera denna samling. Man behöver alls inte vara intresserad av modern teknik, science fiction eller liknande för att ha behållning av läsningen, även om det naturligtvis underlättar förståelsen av vissa referenser. Men i grund och botten räcker det med att vara människa.

The Whole Story and Other Stories av Ali Smith

Saker jag älskar med Ali Smiths novellsamling The Whole Story and Other Stories:

Att ingen av novellerna heter “The Whole Story”. Att det finns en novell som heter ”The start of things”, och att den kommer sist i boken. Att texten är formaterad med ojämn högermarginal. Det speglar det böljande och väldigt lekfulla innehållet perfekt.

Men mest är det det faktum att alla berättelser är så jävla bra. Det finns de som är lite bättre än andra, men ingen är dålig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Ali Smiths noveller, men en sak är säker: Man vet aldrig vad som ska hända. Det finns en lekfullhet och en slarvig självsäkerhet och en känsla av att ”fan, den här novellen kan nog ta vägen vartsomhelst”, och det är så underbart skönt, så upplyftande. Det verkar så lätt, men är för den delen långt ifrån banalt.

I en av berättelserna (”The universal story”) åker en man runt till olika antikvariat och köper upp alla exemplar av F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby han kan hitta så att hans syster kan bygga en båt av dem. Bara det i sig själv är nog bisarrt för vilken novell som helst, men det är också sättet Smith bygger sin berättelse som gör henne unik. Hon kan börja med att berätta om en kyrkogård, för att sedan ändra sig och påstå att det istället handlar om ett antikvariat. Sedan är det som om en filmkamera zoomar in på de små detaljerna, som exempelvis en fluga som landar på att exemplar av ovannämnda bok som ligger i ett fönster. Så håller det på. Det är ett dramaturgiskt skrivsätt som skänker texterna en experimentlusta som gör dem, för att använda ett ord jag egentligen inte gillar men som ändå känns relevant, fräscha och läsvärda.

I en annan berättelse (”Being quick”) möter en kvinna döden på en tågstation i London. Hon vet att det är döden, eftersom hennes mobiltelefon plötsligt dör. Därifrån tar berättelsen en helt annan vändning, då det här med att möta döden på väg hem från jobbet bara behöver vara en bisak i Ali Smiths noveller. Huvudpersonens tåg stannar på spåret när hon är på väg hem, och hon har ingen möjlighet att varsko sin partner om att hon blir sen. Sedan skiftar berättelsen perspektiv, och man får följa handlingen ur partnerns perspektiv. De ”små” sakerna som får oss att oroa oss i vardagen får oanade konsekvenser. Smith är grym på att låta saker vara osagda och anade under ytan. Hon använder sig flitigt av stream-of-consciousness, men utan att det blir svårläst. Och novellen slutar på ett helt annat sätt än man anat, vilket är precis som livet.

En kvinna blir kär i ett träd. Vilken öppning, för övrigt: ”I tell you. I fell in love with a tree. I couldn’t not. It was in blossom.” En annan förföljs av ett gäng gubbar som spelar säckpipa. Både mannen och kvinnan i ett par erkänner för varandra att de varit otrogna. Tre berusade kvinnor snubblar in i en midnattsmässa på julafton.

Just i den sistnämnda berättelsen tror man så länge att det handlar om någon slags allegori om de vise männen, men så lätt gör inte Smith det för sig. Det blir istället en ganska sorglig, men väldigt varm, historia om minnen och nostalgi.

I den sista berättelsen, som redan nämnts och heter ”The start of things”, dumpar en kvinna sin man genom att inte släppa in honom i huset när han blir utelåst. Hur bisarrt det än låter verkar det fullkomligt normalt när man läser det. Även här skiftar berättelsen perspektiv. Först får man händelsen ur mannens perspektiv, sedan kvinnans. Däremellan ligger de båda i sängen och minns saker de upplevt tillsammans. Det är vackert, sorgligt, vackert igen, naivt och så väldigt naturligt och mänskligt att jag blir nipprig när jag ska försöka beskriva det. Det är så här jag vill skriva, damnit!

Egentligen gör jag ingen mer nytta genom att skriva om den här boken. Läs den bara. Upplev den, menar jag. Och säg mig sedan vad du tyckte, och även om du inte tyckte om alla berättelser i den är jag säker på att du i alla fall blivit det som är alla böckers allra viktigast uppgift, nämligen berörd.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑