Etikett: ray bradbury

Det jag redan minns av Mats Kempe

Titel: Det jag redan minnsDet jag redan minns
Författare: Mats Kempe
Förlag: Norstedts
Utgivningsdatum: Januari 2014
ISBN: 9113053728

Jag minns aldrig mina drömmar. Så heter Mats Kempes debutbok från 1996, en novellsamling precis som föreliggande bok. Det är något visst med Kempe och minnen. Det jag redan minns heter den nya samlingen. I en av berättelserna säger till och med en av gestalterna ˮjag minns aldrig mina drömmarˮ. Metatextuellt värre.

Det jag minns av Kempes debut från då  (jag läste den när den kom ut och min egen gryende litterära produktion tog stort intryck) var att de var läsvärda och tämligen skickligt komponerade berättelser som egentligen inte handlade om någonting. Rättelse: Om det ingenting som är vårt allting, det som är var mans vardag. Texterna låg precis rätt i tiden i och med den novellboom som då drog fram i svensk prosa. Texterna skulle vara karga och realistiska. Kempes följande böcker har i princip följt det spåret och enligt mig nådde han en formtopp med samlingen Saknar dig sällan så mycket som nu från 2001 (som jag för övrigt måste läsa om snart).

Jag ska erkänna att jag blev rätt uppspelt när jag läste att hans nya samling skulle flirta med fantastiken. Och visst – den nya boken levererar. Delvis. Upplägget är följande: Det jag redan minns innehåller 16 texter. Kempe kallar boken en roman i berättelser. Dessutom utspelar sig all i, eller har anknytning till, en fiktiv nordsvensk stad som heter Den animerade staden. Det är ett litet, relativt sömnigt samhälle där livet går sin gilla gång. Men något händer med stadens invånare. För att vara mer specifik: De är inte herrar över sina liv. Någon skriver dem, ibland rent bokstavligen, och gör med dem vad som faller honom in. Denna någon är ibland Mats Kempe. Förvirrande? En smula.

Ärligt talat står de flesta texter på egna ben och behöver inte det övergripande skalet som den här metakonstruktionen innebär. Men visst blir det fyndigt ibland. Som när Kempe själv, tillsammans med två skrivarkollegor, barrikaderar sig på stadshotellet och diskuterar en novell som ingår i samlingen och som de möjligen behöver förbättra. Novellgestalter går in och ut ur varandras liv och berättelser. Ibland har de någorlunda kontroll över vad de gör, men oftast inte.

Fantastiken i berättelserna består i vampyrer, självantändande smörsångare med isländska namn (precis så skruvat som det låter), färgat glas genom vilket man ser en bättre verklighet, miniatyrkloner av skolelever, föräldrar som är robotar osv.

Bäst blir det när personernas ensamhet och behov av att nå fram faktiskt når fram till läsaren. Här vill jag nämna ˮVägkrökenˮ som behandlar en serie mystiska djursjälvmord. Egentligen handlar den dock om något helt annat, nämligen en dotters oförmåga att nå fram till sin emotionellt frånvarande mamma. I ˮVännernaˮ drabbas en tonåring av en sjukdom som långsamt förvandlar honom till en fågel. Hans vänner åser med viss fasa och fascination skeendet från nära håll. Berättelsen är vacker, eftersom den lyckas gestalta den där önskan unga människor har om att nå fram och ut och ibland bara släppa taget och inte behöva tänka på det ansvar som kommer med att långsamt bli äldre, bli vuxen. Berättaren ställs inför ett mycket viktigt val mot slutet av berättelsen, vilket lämnar det som händer sedan öppet för läsaren. Det är precis sådana här texter jag tycker om. Slutligen är ˮEn förstudieˮ berättelsen om en ung kvinna som lever i en konstant känsla av déjà vu. Hon går på undersökningar, är med i en forskningsstudie på sjukhuset, men inget verkar hjälpa. Men är ett botemedel verkligen lösningen? Handlar det egentligen inte om att hitta något som är värt att minnas? Visst, nu avslöjar jag kanske lite för mycket här, men man kan gott läsa novellen med behållning ändå. Här återknyter Kempe elegant till minnestemat.

Övriga texter håller överlag bra kvalitet. Vissa gillar jag mer än andra, som det brukar vara. Ibland, men väldigt sällan, kan det kännas en smula sökt. För det mesta är det dock mer än god underhållning. Mats Kempe blinkar också åt andra litterära idoler (får man förmoda) och giganter i genren. Så är berättelsen ˮMåndagarna med Jeremyˮ tillägnad en viss Ray, och det är väl ingen högoddsare att det rör sig om novellkungen från Illinois, han som skrev om illustrerade män och resor till Mars. I novellen ˮWonderdogˮ får ett syskonpar en försändelse från en farbror Julio som bor i Argentina men ska flytta till Paris. Naturligtvis måste det vara en blinkning till min husgud Julio Cortázar, och jag blir glad att även andra håller honom högt. Jag vet inte om Conan Doyle är en favorit hos Kempe, men den förres mest kände detektiv gör i alla fall ett snabbt inhopp i samlingens näst sista berättelse.

Det jag redan minns rekommenderas för den som gillar skruvade noveller med tydliga fantastiska inslag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: I den svenska prosan är vi sannerligen inte bortskämda med den här typen av litteratur (med förbehåll för alla de opublicerade manuskript som eventuellt ligger och samlar damm ute i stugorna), så det är bara att hugga in när tillfälle bjuds.

Just ja: Jag höll på att glömma att nämna ”Första gången glömmer man aldrig”. En liten pärla om ett spöke som vägrar lämna en ung mans lägenhet. Berättelsens slut är bara sådär självklart och fint att man blir, tja, glad.

Drömmar från provinsen av Tomas Eklund

Drömmar från provinsenDrömmar från provinsen är något så ovanligt som en svensk novellsamling med starka inslag av magisk realism. Eller vad man nu ska kalla det. Science fiction är det då inte, även om det förekommer vissa inslag av den genren i vissa texter. Ej heller kan texterna kallas renodlad fantasy. Inga drakar eller demoner så långt ögat når. Vad vi behöver är ett svenskt begrepp, likt amerikaner och engelsmän har fantastic stories. Fantastika har jag hört, men det låter för krystat. Nåväl. Nu ska det handla om den här boken. Författaren heter Tomas Eklund, och detta är hans andra publicerade bok. Han debuterade 2012 med romanen Fågeln i kejsarens träd. Den boken, liksom den förhandenliggande, är utgiven på författarens eget förlag Hilmer Lage.

Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag har en förkärlek för texter i det korta formatet, så jag formligen saliverade när jag på måfå plockade upp den här boken från bibliotekets nyhetshylla. Jag trodde först det var fråga om en utgivning från Modernista, då bokens omslag påminner lite om deras formgivning. Till skillnad från nämnda förlags utgivning, som verkar bestå i att ge ut knepig nutidsprosa av företrädelsevis debuterande unga flickor och klassiker av döda författare, har vi här att göra med en författare som berättar historier på riktigt. Ni vet, sådana där med början, mitt och slut (i alla fall oftast). Jag ska redan nu säga att jag överlag är positivt överraskad till innehållet i samlingen. Visst, det vore för mycket begärt att kräva av författaren att alla bokens tolv noveller ska falla en i smaken, men Eklund håller en förhållandevis jämn nivå vad gäller såväl språk som innehåll. Det är flödande prosa på korrekt svenska (jag noterade endast två korrekturfel, vilket är betydligt färre än min egen bok [och om jag här begår något slags recensentfel genom att nämna min egen samling är det enbart för att markera att det var menat som en komplimang till författaren]). Kort och gott: Boken verkar proffsig och det märks att författaren bemödat sig om det yttre, vilket är nog så viktigt.

Men allt detta skulle ju inte spela någon roll om själva innehållet sög, eller hur? Som tur är gör det inte det. Långtifrån. Boken omfattar, som redan nämnts, tolv berättelser, varav ca två tredjedelar innehåller något övernaturligt skeende. Men här finns också texter som är helt renons på detta, vilket är modigt. Visst, jag kan ha tolkat dem fel, men jag tror helt enkelt att författaren valt att blanda upp texterna på detta sätt för att få ett större djup. Det gjorde han rätt i. Så är exempelvis ”Fotografiet” en febrig berättelse om ett par på solsemester. Mannen är på jakt efter något, oklart vad. I takt med att novellen fortskrider väntar man på att det oväntade ska ske. Det gör det inte, vilket jag nu i efterhand inser är novellens styrka. Med hyfsat sparsmakade medel transporteras läsaren via författarens penna till värmen, till den blästrande solen, till osäkerheten. Osäkert är också läget i ”Väntan”. En äldre herre väntar på sin dotter. Under tiden får han besök av grannen. De väntar tillsammans. Men dottern kommer inte. Det är upp till läsaren att avgöra huruvida hon ens existerar. Det känns som om det är lite det som är poängen.

”Kameleont” är en sådan där text där man inte är säker på vad fan det är som händer, men oavsett vad gillar man det. Det är en uppväxtskildring, ett glidande med identiteter, en osäker berättare, och så något … odefinierbart. En fantastisk knorr. Läs den själv, ty mina ord gör den inte rättvisa. En favorit. Jag vill också nämna ”Vingar”, en berättelse där Ikarosmyten blandas med svaga science fictiondrag (om man nu vill tolka det så, det är inget måste eller skrivet i sten). Jag hade gärna sett en fortsättning på den, ty slutet lämnade blandade känslor. Kanske beroende på det som faktiskt händer, men också hur det händer.

Samlingen innehåller också tre längre berättelser: ”Lukten”, ”Röster” och ”Adams teofani”. I  den första är en ganska standardiserad man-upptäcker-främmande-element-i-vardagen-och-blir-tokig-i-processen. Dock är den välskriven och trovärdig i huvudpersonens mentala förfall.  Den sista berättelsen är en ganska rolig historia om hur Gud jobbar på ett postkontor i New York och korresponderar med sin profet via en brevlåda på en av de stora avenyerna. Humorn lättar i det här fallet upp vad som sannolikt hade blivit en mycket tunggrodd historia annars. Eftersom samlingen inte tidigare varit särskilt generös med festliga tillfällen blir det också extra märkbart här. Detta är en sådan berättelse som inte riktigt går att kategorisera, vilket är gott och väl. Underhållande är den i vilket fall.

Slutligen vill jag nämna ”Röster”. Den får ett eget stycke för att den är så jävla bra. Här finns allt: Saknad, sorg, skuldkänsla, skräck, förlösning. Jag nämnde tidigare att Eklund inte skriver science fiction. Inramningen till denna novell skulle nog kunna tolkas som just science fiction, men det är inte det som är det viktiga. Likt Ray Bradbury använder författaren enbart det tekniska som ett redskap för att föra fram eviga mänskliga teman. Det är bitvis briljant, men ibland också rätt obehagligt. En viss scen påminde mig en del om filmen Event Horizon, vilket är ett gott betyg. Att dessutom skriva en berättelse som innehåller en ”galen vetenskapsman” utan att det blir tramsigt, det lyckas Eklund med, med den äran.

För att runda av: Detta är en samling du ska läsa om du tycker om svensk fantastika (se där, där kom ordet i alla fall), eller bara välskrivna noveller i allmänhet. Visst, det finns texter här jag inte föll lika pladask för som andra, där jag kanske förväntat mig något mer, något annat, ett annat slut exempelvis, men det är också att räkna med. Ska jag vara riktigt petnoga tycker jag också att berättelserna förtjänar lite roligare titlar, men då har jag också tagit i från tårna för att komma med negativ kritik. Det Stora Viktiga är att jag kände något och blev underhållen under merparten av läsningen. Det kanske låter som en floskel, men varför skulle man annars läsa överhuvudtaget?

Förlagets webbplats tillhandahåller länkar till onlinehökare där boken kan köpas. Gå gärna via den, så bjussar du författaren på lite besöksstatistik.

En bloggrekommendation

Jag har upptäckt en utmärkt blogg: Butter tar ordet, heter den, och han som sköter den skriver om litteratur och musik. Många av de författare han skriver eller har skrivit om är också sådana jag uppskattar, exempelvis Ray Bradbury, Julio Cortázar, Jorge Luis Borges, Artur Lundkvist, Mircea Cărtărescu m. fl. Adressen till bloggen är http://buttertarordet.blogspot.se/.

The October Country av Ray Bradbury

Jag skrev ett relativt skitlångt inlägg om Ray Bradburys novellsamling The October Country för ett par dagarOctober_country sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu.  Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.

Ta en berättelse som Next In Line, exempelvis. Ett par är på semester i Mexiko och ska besöka de underjordiska gravkamrarna, där de fattiga bönder står vars anhöriga inte har råd att betala den årliga avgiften för att de ska få ligga begravna på kyrkogården. Den mycket amerikanska hustrun känner ett mycket påtagligt obehag, som ju längre berättelsen fortlöper skruvas upp och intensifieras. De sista sidorna är en veritabel mardrömskarusell ur hennes huvud. Hon blir mer och mer paranoid, och även om man anar vad som är på väg att hända kan man ändå inte sluta läsa. Förlåt, jag skriver man igen. Jag menar mig själv, men kan via en kvalificerad gissning ana mig till att jag inte är ensam om denna läsupplevelse.

Andra berättelser jag fastnade för var Jack-In-The-Box, om en pojke som växer upp i ett stort hus som är hela universum, och vad som händer när han ”dör”; The Scythe, om en bonde och hans familj och om en lie som kommer med ett Mycket Stort Ansvar. Boken innehåller även klassiker som The Dwarf, The Jar och The Emissary.  Alla innehåller de något av värde, en känsla, en beskrivning, en scen, en twist på slutet, något som får dem att stanna kvar. Det är ingen tvekan om att Bradbury är novellkonstens mästare, och även om han på senare år möjligen snöat in lite väl mycket på vissa teman, som exempelvis nostalgi och överanvändande av utropstecken, är det samlingar som denna, The Martian Chronicles, The Illustrated Man och minst ett halvt dussin till som för alltid befäster hans position bland Mästarna. Jag skriver med stort M, för han förtjänar det. Läs den här boken, och gör det på engelska, om du har möjlighet. Det är bitvis magisk prosa.