Etikett: realism

Autisterna av Stig Larsson

Titel: Autisterna
Författare: Stig Larsson
Förlag: Alba/Modernista
Utgivningsår: 1979/2014
Sidantal: 125
Genre: Roman/postmodernism

Stig Larssons Autisterna kom ut 1979 och var hans debut. Man talade då om en slags vattendelare som förebådade en ny strömning i svensk litteratur, från realism till postmodernism. Att tala om en boks betydelse för en litterär utveckling är vanskligt, då det riskerar att ställa själva boken som sådan i skuggan. Samtidigt kan jag förstå att just Autisterna var en tacksam bok att ge en sådan roll.

Egentligen har boken ingen handling. Egentligen handlar boken om allt. Så kan man sammanfatta något som förmodligen inte skulle publiceras idag, och det inte för att det handlar om en dålig text, tvärtom. Men idag känns det inte som om det finns samma plats för den här typen av skrivande. Visst har litteraturen alltid varit kommersiell (delvis), men på senare år tycker jag att uppdelningen i olika genrer och typer av marknadsföring har utvecklats på ett klarare sätt.

Nåja. Autisterna handlar inte om någonting. Samtidigt är den allomfattande, i det att den så att säga är ett utsnitt ur en verklighet som pågår, alltid har pågått och kommer att pågå i evighet. Det är svårt att förklara, men en del av den här bokens storhet (naturligtvis enligt undertecknad) ligger i just det att den är självklar i sin början och sitt slut, men den hade också kunnat fortsätta. I evighet. Jag märker att jag inte riktigt kan göra den rättvisa. Det är som om någon har liksom huggit fast i en del av verkligheten när den forsar förbi i hög fart (tänk de där fotona med lång exponering som ofta visar bilar i rörelse på motorvägar och i storstäder och är som färgglada serpentiner) och ”lyft ut” den till granskning.

I sexton korta kapitel rör sig en man genom ett Europa på 1950-, 60- och 70-talen. Men identiteten är förrädisk. Är det verkligen samme person? I ett kapitel är han en person med pedofila böjelser som till slut förgriper sig på en liten flicka. Han beskriver det som det sker, utan att lägga någon större värdering i det. I ett annat kapitel är han en liten pojke som är sjuk och behöver ett nytt hjärta. Han får ett donerat, men det visar sig komma från en flicka han var lekkamrat med och som förolyckats. I slutet visar det sig dock att det inte alls var från henne det kom. Pojkens ångest gestaltas mycket skickligt. I ett annat kapitel fängslas berättaren för något och får inte veta vad. Han hålls i en cell och dagarna går. Han får inte veta vad han är anklagad för, men han accepterar sitt öde. Men fängelset är inte vad det verkar vara. Frågan är om det ens är ett fängelse. Slutet på kapitlet är abrupt och skrämmande.

Trots att jag nu redan gjort det måste jag ändå tillstå att det är rätt meningslöst att försöka beskriva något. Boken är. Huvudpersonen (eller huvudpersonerna) är. Han/de rör sig som en skugga genom Europa. Observerar. Och trots avsaknaden av fasta hållpunkter lyckas Larsson ändå gestalta den ångest, den leda och den förtvivlan denne betraktare känner. Han är ingen. Han är alla. Det är bitvis tråkigt, obehagligt, skrämmande, sorgligt. Ibland vilar något hotfullt över denna redogörelse av klingflackande liv. Känslan av ett (mentalt) oväder härskar. När som helst kan det börja blixtra. Men ofta går det inte så långt.

Jag tyckte mycket om den. Trots avsaknaden av en röd tråd finns tråden ändå där, i just dess frånvaro. Det är en stor bok i det lilla formatet. Man ska vara försiktig med att klassikerstämpla böcker, men det ligger väl ändå något i det faktum att boken ofta omnämns tillsammans med just det ordet.

Jeanette Winterson på Kulthurhuset

Visst, det har gått en vecka, men bättre sent än aldrig. Onsdagen den 21/10 var jag med en väninna och ex-kollega på Kulturhuset och lyssnade på den brittiska författaren Jeanette Winterson. Under en timma diskuterade hon författarens många verdermödor, teknikens inflytande på människan, vår fåfänga marsch mot Den Totala Förstörelsen Av Den Här Planeten, sexualitet, om huruvida hennes böcker är science-fiction eller ej samt mycket annat. Fokus låg visserligen på hennes på svenska senast utkomna roman Stengudarna (The Stone Gods), men mycket hanns ändå med under den där timmen. Förvånansvärt lite frågor från publiken, som ändå var stor, efteråt. Winterson pratade öppenhjärtigt om det mesta, och var dessutom riktigt underhållande. Visst, man ska inte ta det här med den tystlåtne/pretentiöse författaren på allvar egentligen, men jag hade nog ändå inte väntat mig att hon skulle vara så talför.

Jag har läst cirka en av hennes böcker, sammanlagt. Jag är inte ens säker på vilken det är, men totalt sett har jag nog kommit upp i en hel roman. Det är naturligtvis pinsamt och något jag vill korrigera. Men jag tänker läsa henne på engelska, och jag vill gärna läsa henne från början. Jag menar: Hur kan man inte beundra ett författarskap som bygger på drömlika berättelser (ja, det är nästan sagor för vuxna) i gränsen mellan realism och magisk realism, surrealism, post-modernism och en massa annat som dock inte står ivägen för Berättelsen med stort B? Av det lilla jag läst av henne har jag också dragit slutsatsen att hon skriver alldeles förträffligt om kärlek, oavsett om den är mellan man och kvinna, kvinna och kvinna, eller kvinna och någonting annat. Det känns liksom bara naturligt.

Anyway, I digress. Ska koncentrera mig på att läsa mer av henne nu.