Etikett: Roberto Bolaño

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Antwerp av Roberto Bolaño

Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare:
Roberto Bolaño
Översättare:
Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
78
Genre:
Roman

Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.

Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Boken består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande i boken. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.

Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.

Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.

Aira, Mulisch & icketisdag

Det den här dagen har som talar för den är att den inte är tisdag. Titta ut genom fönstret. En blekdisig novemberdag, nära jul. Det är ångest, små regnspikar i luften (ett gissel för oss glasögonbärare) och kaffet i koppen smakar surare än någonsin. Men det är åtminstone gratis. Och det är åtminstone inte tisdag.

Jag försöker strukturera om i min andra berättelsesamling Det krossade rummet. Denna gång handlar det om berättelser snarare än noveller i den klassiska bemärkelsen med klar början, mitt, slut och point of no return. Jag läser om spanska och sydamerikanska, ofta unga, prosaister som skattar kortformen högre än något annat. El relato corto, el microcuento. Liksom amerikanerna vet de att uppskatta kortprosan. Jag försöker ta till mig av det. Jag klipper och klistrar i gamla texter, börjar se mönster. Kan jag göra något av de ultrakorta twittertexterna? Ska jag dela in min samling i olika sektioner? Det verkar som en bra lösning. Texterna ökar i längd ju längre man läser. Inte nytt, inte originellt, men för mig tilltalande. Jag vet inte varför.

Läser den till svenska nyöversatte César Aira. Wahlström & Widstrand har givit ut tre av hans böcker i en dragspelsliknande volym: 3 x César Aira Naturligtvis har jag redan läst mycket om Aira, precis som jag gör med de flesta författare. Han är produktiv och har publicerat över sextio böcker, där de flesta har det gemensamt att de sällan överstiger hundra sidor, så kallade kortromaner. Han går aldrig tillbaka och redigerar det skrivna, utan fokus ska hela tiden vara framåt. Han kallar det fuga hacia adelante, flykten framåt. Jag tänker att det ändå måste krävas en viss disciplin för att upprätthålla detta. Men det tilltalar mig, det gör det. Böckerna som har översatts till svenska är Litteraturkonferensen (El congreso de literatura), Nätterna i Flores (Las noches de Flores) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (Un episodio de la vida de un pintor viajero). Av dem har jag än så länge läst de två förstnämnda, och sammantaget ska de vara representativa för Airas skrivande. Till engelska finns ett tiotal böcker översatta, men bäst vore det ju om min spanska vore vassare, så jag kunde läsa honom i original. Nåja. Kanske blir han, som Bolaño, så i ropet att fler och fler böcker översätts.

Utöver detta läser jag böcker på nederländska. Delkursen heter modern nederländskspråkig litteratur, och efter fem seminarier ska vi ha läst ungefär 1000 sidor. Nästa genomgång är temat krigslitteratur, och jag har valt De Aanslag av Harry Mulisch. Den ska ju vara en av hans ”viktigaste” böcker, vad det nu betyder. Den är helt okej, men det är för tidigt att ge ett mer omfattande omdöme. Jag har cirka hundra sidor kvar att läsa. Jag kommer dock att läsa mer av Mulisch oavsett. En fördel av att läsa om författare innan man läser dem. Att stryka som en katt kring het gröt. Det är vad jag gör. Miao.

Vädret är alltså inte mycket att hurra för, det är snart jul, pengarna tryter. Men litteraturen finns, och det hopp som skrivandet (och tankarna inför detta) utgör. Och så är det ju trots allt inte tisdag.

And I Am Here, Fighting With Ghosts

So what’s new? I finished reading 2666, which was marvellous, Last Evenings on Earth (which was also great, but I didn’t realize it until I was past about half of the book), Nazi Literature in the Americas (which was ok, but not all that I had hoped for), and now I’m reading The Savage Detectives. I don’t know, maybe I’m running the risk of overdosing on Bolaño. But I just can’t stop. He’s my sugar now, he’s my crack. And I’m sorry if I offend anyone by comparing literature to drugs, but hey, shouldn’t it be addictive, shouldn’t you crave it? I mean, otherwise, what’s the point?

In other news, winter has me firmly in its grip and I’m feeling all kinds of anxieties because of the weather. This Saturday, I was at a party. Probably had too much to drink and made a fool out of myself. I ended up falling asleep in the subway (which is how I’ve reconstructed it later, anyways) and waking up in some suburb on the red line, forcing me to take a taxi home at what cost I don’t even want to think about now and then waking up the day after discovering I’ve puked all over the bed and also on the floor.

Yeah, I turn 30 in about a month.

So everything’s going pretty well, except no one listens to me at work, I’m feeling like shit on account of the weather, Christmas’s coming up which gives me even more angst since the family can’t seem to agree on whether we’re giving each other stuff this year or not, and also the impending midlife crisis that comes with turning the big three zero.

I bruise too easily.

By the way, the title of this post is from Bentley Little’s short story of the same name. Poetic, doncha think?

I jumped on the bandwagon …

… and got myself an iPhone 4. Finally. Yeah, sue me. Depending on how well this thing with battery time turns out, this might actually be pretty cool. There are a zillion apps and stuff you don’t really need, but will help you pass the time when you forget the book you’re currently reading at work (yes, this happened to me, the book in question being Nazi Literature in the Americas by Roberto Bolaño, and yes, I’m a Bolaño junkie at the moment). But who knows, things might also pan out to the disadvantage of Apple Inc. when I throw the fucker out of the window in a bout of unparallelled rage creating such a massive badwill that – but I digress. At least it’s bound to beat the piece of shit HTC phone I carried around about a year ago.

Boktröst i skitvädret


Jag kunde inte låta bli att trösta mig med ett par Bolaño i det här självmordsvädret som råder nu. Gick förbi Akademibokhandeln och inhandlade den översta och den understa volymen. Men vad fan. 2666 har jag ju burit runt på ett tag nu, så att den är lite åldersrynkig är ju inte konstigt. Men The Savage Detectives köpte jag idag och insåg först efteråt hur pass välbläddrat just detta exemplar var. Normalt sett brukar jag ha svårt för det; jag vill att mina böcker ska vara som liljevita oskulder när jag köper dem, men just den här boken var jag så sugen på att jag inte iddes vänta på leverans från valfri nätbokhandel. So there. Nazi Literature In The Americas slank med av bara farten (kul att se att Picador, vars omslag jag föredrar, hunnit ge ut den). Last Evenings On Earth hade jag sedan tidigare. Den tänker jag läsa så fort jag är klar med 2666 (mindre än hundra sidor kvar nu!), men jag har givetvis redan tjuvstartat på den första novellen. Jag säger det: Bolaño har på något sätt fått mig att upptäcka läs- och skrivglädjen igen, även om den aldrig direkt varit försvunnen. Nästan åtta år efter sin död får han en människa i en helt annan världsdel och med ett helt annat liv att känna sig levande, känna sig som när man är på bio och ser en riktigt bra film, eller när man ligger och knullar och själva sexet egentligen är mediokert, men det är något mer, något annat. Något vibrerande, sjudande, kokande (förrädiskt?). Ni märker att jag återkommer till vissa ord när jag ska försöka beskriva det här, men det är det han gör med mig, Roberto.

Jag kommer antagligen att skriva mer om de olika titlarna i takt med att jag plöjer dem, så håll utkik.

Att läsa Roberto Bolaño

Nu har jag bara cirka etthundrafemtio sidor kvar av tegelstenen 2666. Och jag vill inte att den ska ta slut. Utan att jag riktigt har förstått det har livet virvlat i färggranna sjok runt huvudet på mig de senaste månaderna (jag har främst läst den på väg till och från jobbet) och det är först nu jag börjar inse vidden av den resa jag fått. Att läsa Roberto Bolaño, om man får ta hans magnum opus som exempel, är vindlande, berusande, vackert. 2666 har jag nämnt tidigare för omkring ett år sedan (tror jag), men sedan lade jag romanen (som i sin tur består av fem mer eller mindre fristående böcker som alla ändå tematiskt är knutna till varandra) för att ta mig an den på nytt för ett par månader sedan. Jag har givit mig fan på att sluka/äta/läsa/leva den här boken, och likt andra litterära tjockisar (Shantaram, De välvilliga) har den levererat.

Bolaño dog 2003 och började, enligt egen utsago, att skriva prosa för att det var mer lukrativt och för att familjen skulle kunna klara sig. Ändå är det prosan som givit honom den postuma berömmelse som är så typisk den i 2666 förlupne Benno von Archimboldi, den tyske efterkrigstidsförfattare som romanens alla delar mer eller mindre kretsar runt. Jag vet inte; jag skulle kunna skriva en hel eftermiddag om allt 2666 får mig att känna, men då är risken stor att jag börjar recensera själva livet, vilket man kan säga att Bolaños bok (eller böcker) till stor del befattar sig med.

2666 av Roberto Bolaño

Normalt sett brukar jag inte skriva om böcker innan jag läst klart dem, men i fallet med 2666 av avlidne chilenske författaren Roberto Bolaño kan jag inte hålla mig. Den har beskrivits som ”böckernas bok”, ”den typ av bok som Borges hade varit nöjd om han hade skrivit” och har jämförts med i princip alla författare jag tycker om. Naturligtvis finns det en risk att en död författare hypas upp till skyarna, men sakta men säkert börjar jag ändå smått hålla med om allt beröm. Eftersom jag är en person som tar reda på en massa om böcker innan jag läser dem fick jag ganska snabbt klart för mig att 2666 skulle vara en bok där karaktärer möter och förlorar varandra ur sikte, där historier vävs in i historier som vävs in i historier, en myllrande fresk, en skröna, ett konstverk. Jag är svag för den här typen av böcker. Även om jag tror det dröjer innan jag själv ens försöker mig på att skriva en roman av den här typen kan jag inte låta bli att dras till dem.

Egentligen består 2666 av fem böcker om totalt cirka 900 sidor. Bolaño ville ursprungligen att de skulle publiceras separat, men efter hans död beslutades det att de skulle ges ut tillsammans. Boken har ännu inte kommit ut på svenska, så jag läser den på engelska, eftersom min spanska är alldeles för dålig. Vill man läsa Bolaño på svenska är det De vilda detektiverna (Los detectivos salvajes) som gäller. Jag har läst nästan 300 sidor och är inne på bok nummer tre, som handlar om en svart reporter vid namn Oscar Fate. Han skickas ner till Mexico för att bevaka en boxningsmatch och har dessförinnan varit tvungen att överse sin mors begravning. Bok ett och två handlar om ett gäng översättare som alla snöat in på den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi, deras inbördes relationer samt en person de lär känna i Mexico när de åker dit i hopp om att stöta på nämnde tyske författare som siktats i området kring Santa Teresa (en fiktiv plats där en ansenlig mängd unga kvinnor skändats mördats; en anspelning på den verkliga staden Ciudad Juárez). Del fyra (som jag inte kommit till ännu) handlar om Santa Teresa och alla morden där och del fem behandlar Benno von Archimboldis liv och leverne. Inte helt oväntat är Mexico, och speciellt Santa Teresa navet i den övergripande berättelsen.

Bolaño skriver detaljerat och lågmält. Det var mitt första intryck. Nu läser jag visserligen en översättning, men ändå. Det är mycket ”han gjorde det” och ”hon sa det” och så vidare. Men när man kommer längre och längre in i texten vecklar sig alla personers liv och karaktärsdrag ut sig som blomblad och jag börjar känna för dem, jag börjar bry mig, om än i olika grad. Först då inser jag att hypen till viss del kan vara befogad och att Bolaño verkligen kunde skriva. Naturligtvis kommer jag att läsa vidare, för jag vill verkligen veta hur han fogar ihop det hela på slutet. Dessutom köpte jag nyligen i London The Savage Detectives samt novellsamlingen Last Nights On Earth med berättelser tagna ur flera samlingar på spanska. Återkommer eventuellt med tankar kring dessa.