Etikett: skriva

Mars/Stig

2012/03/09 / Alex / Inga kommentarer

Jag åker upp och ner. Fram och tillbaka. Känns som om jag befinner mig på Saltsjöbanan mest hela tiden. Läser Stig Dagermans snåriga, febriga men bitvis briljanta De dömdas ö (1946). Borde kanske inte göra det nu; det känns inte som om jag medvetet bör föda de demoner som redan hoppar mellan nervtrådarna i skallen på mig; hoppar så att det sprakar. Ändå känner jag inte mycket. Då och då ångest över hur det ska gå, hur det ska bli i framtiden. Men så alltid det här dövande locket ovanpå. Que será será. Jag önskar att jag hade lite av Stigs målande språk i mig, för det finns lite jag vill berätta. Det finns saker som ännu ska sättas på pränt. Om jag kan bli vän med pennan igen kan jag nog ta mig igenom allt.

Två ting fyller mej med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej.

En briljant formulering, även om jag vill byta plats på orden, så att det blir ”… bilan ovanför mej och bödeln inom mej.” Stig får ursäkta, han är briljant ändå. Men läsare tillrådes försiktighet: Prosan är mycket bitter, men det är det som gör den vacker. Det är ju sant, det han skriver.

Tempus fugit

2010/06/28 / Alex / Inga kommentarer

Nej men oj, så tiden går. Verkligen. Hade det gått nästan två hela månader sedan mitt senaste inlägg? Och ny design har jag också. Jösses. Jag måste verkligen göra något åt min slöhet när det kommer till att uppdatera här. Jag skulle ju kunna skriva så mycket spännande, exempelvis om hur jag tittar på fotbolls-VM på jobbet samtidigt som jag dricker kaffe och låtsas jobba. Heh. Eller andra smaskiga grejer. Som att jag tar två gamla, var för sig mycket förvirrande texter och slår ihop dem och they actually make some sense. Cut up? Cut n paste? Cut your shit out?

Alla bilder till inläggen försvann förstås. Jag raderade dem, så det är inte så konstigt. Men nu när jag återskapat bloggen, efter ett infall, finns inläggen kvar. Jag kommer inte att få ihop det där i huvudet. Sorry. Eftersom jag inte orkar gå igenom varje gammalt inlägg så kommer ni få vänta på bilder tills … ehm … jag känner för att illustrera mina briljanta inlägg? Mmm … ungefär så.

Jag vet inte. Men tiden får bestämma. Som den alltid gör.

Förresten är det skönare att sitta inne i skuggan och kolla på fotbo … jobba än att stekas ute i solen. Seriöst. Faktiskt. Helt ärligt. Promise.

Isbildning i skägget

2010/02/23 / Alex / 1 kommentar

… blev det igår. Idag är jag hemma. Time-out, på många sätt och vis. Det är inte det att jag vill sitta uppe och kolla på OS, även om det naturligtvis är en möjlighet nu. Men det är så många saker som gör att jag, i kombination med den totala oförmågan hos dem som driver saker och ting i vår Huvudstad att få allmänna kommunikationer att fungera när det – hör och häpna! – blir kallt, väljer att stanna hemma från jobbet och tänka över saker och ting. Jag dricker kaffet som kommer ur min lilla espressomaskin (amazing! fantastico!) och kontemplerar. Säkert laddar jag ner någon teveserie från det där internättet alla pratar om också.

När jag tittar på termometern verkar temperaturen faktiskt ha masat sig uppåt. Det är härligt när man börjar tycka att fem minusgrader är varmt. Allt är relativt, som man säger.

What times are these

2009/12/01 / Alex / 1 kommentar

Det är vinter på pappret, men ute finnes ingen snö. Gott så. Jag glider fortfarande igenom det här, väntar på att det ska braka ihop. När brakar det ihop?

Det kanske inte gör det.

By the way, jag köper så jävla mycket böcker nu så det inte ens är roligt. Litteratur ska vara en människas mur och skyddsvärn mot omvärlden i det att den paradoxalt nog dränker en i just det. Omvärlden.

Bah. Jag är pretentiös, men borde egentligen ägna lite tid att skriva lite skönlitteratur. Lite mer ångest för var dag som går utan att jag får ur mig åtminstone ett sketet diktfragment, en prosatext, whatever.

Om att få brev, och skriva

2009/11/05 / Alex / 3 kommentarer

Vissa brev man får kan vara helt underbara. Jag säger inte varför. Men en ledtråd: De doftar. Ibland, i alla fall. Och när man svarar på de breven gör man bäst i att använda sin finaste penna, och det brukar också hjälpa inspirationen om man ger sig ut på jakt efter riktigt fint brevpapper.

Det där med att skriva brev, det är något vi människor gör alltför sällan nuförtiden, vad det verkar. Tänk dig glädjen att komma hem och upptäcka ett riktigt brev på hallmattan, ett brev som inte innehåller en räkning. Hjärtat klappar lite fortare, man böjer sig ner, vänder och vrider på brevet, luktar på det, försöker luska ut vem det kan vara ifrån. Så öppnar man det och leendet penslar sig över ansiktet på en. Då gör det inte så mycket att det regnar och är mörkt ute.

För ett ljusknippe frigjorde sig ju just i bröstet, famlade försiktigt efter plats i hösten inom en.

Skrivstrul

2009/07/29 / Alex / Inga kommentarer

Det vill sig inte riktigt med Vatten ur en viss fontän. Meningarna kommer stapplande och känns yxiga. Jag vill ändå vara ärlig här. Jag har en plotline, synopsis, kalla det vad ni vill. Men jag är inte inne i det där flowet som jag vill åt, som jag behöver så. Jag behöver känna lite kallt flow rinna nerför strupen. Fokusera nu, Alex! Fokusera!

Nej?