PULVIS ET UMBRA

Etikett: studier

Lever jag?

Jodå, men jag har verkligen inte varit särskilt duktig på att uppdatera den här sajten, det medges. Jag tänker inte ens försöka skylla på att jag haft mycket att göra, för det är verkligen inte huvudskälet. Visst, studierna tar sitt, men jag ska säga som det är: Jag är jävligt lat och bekväm av mig. Chockerande? Inte särskilt, inte för mig i alla fall. Ärlighet är det som får såret att vara längst, som jag brukar säga. Nåja, jag har i alla fall uppdaterad sidan med texter något: Nu finns där två ”nya” texter, ”Karta över ingen plats” och ”Turkisk konfekt”. Målet är att det jag lägger upp där ska kunna representera det jag vill med mitt skrivande. Förhoppningsvis ska jag själv kunna bli någorlunda klar över det i sinom tid också. Man lever och lär, och slut tar det först med livet. Nu får det räcka med visdom för idag – class dismissed.

Translate yourself

Jag sitter helt plötsligt och jobbar med en översättning vid universitetet. Det är länge sedan jag hade någon slags arbetsmoral, men det känns ändå som om det kan gå. Ryggsäcken är full av dyra böcker, men de bär redan nu en betydelse, något slags löfte. Jag har en pärm full av utskrivna artiklar i plastfickor. Det är ett måste; utan överblick kommer det inte att fungera. Så sitter jag i ett klassrum med ett gäng andra människor som är rysligt trevliga, och jag får skärpa mig och inte ta för mycket plats och låta det ta sin tid. Ja, det får ta sin tid, och under tiden dricker jag surt automatkaffe som en ritual jag inte kan vara utan.

Det stora köttbatteriet laddas av höst och hopp om rörelse.

En liten uppdatering

Nu har jag avslutat studierna i nederländska. I alla fall tekniskt sett. Viljan att lära mig mer, läsa mer, ta till mig flera ord, uttryck och språkliga krumbuktningar måste jag själv underhålla i och med att kursen i översättning drar igång i höst. Ännu vet jag inte ens om jag kommit in. 60 högskolepoäng har jag i alla fall lyckats skrapa ihop under höst- och vårterminen, och jag är faktiskt stolt över det. Totalt har jag läst ca 3.000 sidor skönlitteratur fördelat på 16 böcker. Jag har gjort ett antal översättningar och jobbat med fri textproduktion. Genom övningar i grammatik har jag slipat fundamentet för mina kunskaper inom nederländska. Trots det måste jag nog säga att det som varit allra roligast är litteraturen, och det är också genom den jag fått i mig glosor, fasta uttryck och ett i allmänhet större ordförråd.

För närvarande läser jag en sommarkurs om 7,5 poäng. Den heter Kultur, kommunikation och språklig mångfald och är väl ungefär så pass flummig som namnet antyder. Därmed inte sagt att det är en tråkig eller värdelös kurs – tvärtom. Jag tror dock inte att jag hade haft tålamodet med den om jag inte hade haft de senaste två terminerna bakom och i mig, dock.

Med det egna skrivandet har det gått sisådär. Jag skickade under hösten in två noveller till två olika tävlingar, men jag gick inte vidare i någon av dem. Det är först nu jag på något märkligt vis börjat rota runt i gamla texter och utkast igen. Jag vet inte varför det händer just nu; samtidigt vet jag inom mig att det för närvarande finns perfekta förutsättningar att skriva, eftersom jag så att säga arbetat upp min penna i och med studierna. Det finns mycket kvar att göra vad gäller studieteknik, men en bonus som kommer med att plugga är att man blir kvickare i skallen, och man orkar mer. Inte för att skryta  (jo!), men det vore ju hemskt om världen gick miste om min vassa penna …

Studier

Så har Nederländska II börjat. I lördags var sista (om)tentan för NL I – litteraturhistoria. Jag tror det gick bra. Delkursen är ändå bara tre poäng, men självklart vill jag avsluta med stil. Nu handlar det om att fokusera på det stora ansvarstagande som NL II innebär. Det är färre lektionstimmar, men mer att göra själv. Kursen består av fyra delkurser: Skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet, kontrastiv lingvistik och litteraturhistoria. Varje delkurs är värd 7,5 poäng. Så här spontant skulle jag vilja säga att litteraturhistorian verkar roligast. Vi ska läsa 2.000 sidor (att jämföra med föra terminens 1.000) litteratur under terminen, och därefter är det tänkt att vi ska hålla ett föredrag om en författare eller litterär strömning. Eftersom jag varit lite småkåt på magisk realism i flera år och nu upptäckt författare som belgarna Hubert Lampo och Peter Verhelst känns valet ganska naturligt. Det är också mycket möjligt att jag drar nytta av detta när det längre fram kommer till att skriva en C-uppsats.

Hubert Lampo (1920-2006) - inte bara författare, utan även en mycket stilig karl

Dessutom har studentrådet så smått börjat vakna ur sin dvala. Jag gick med i det i höstas och var igår och informerade de nya studenterna på Nederländska I om att vi finns och att de borde gå med. De såg sjukt otaggade ut. Å andra sidan gjorde vi väl det också när de kom till oss.

120920

Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.

Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.

Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.

Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.

Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?

Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.

Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.

Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.

Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?

En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.

Vad innebär nu allt detta?

Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.

Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.

[brutet]

Novelltävlingar, vampyrer och CSN

Ny design, igen. Jag är rastlös. Försöker skriva. Det vill sig inte. Men jag twittrar på. Alltid det här jävla Twitter. Det har börjat bli som en drog nu. När jag skrivit tillräckligt många tänker jag välja ut de nittionio bästa och publicera dem i en pdf, som jag gjorde med kortlekstexterna.

Via en ung författare vars debutbok jag nyss läst ut och ämnar recensera framöver fick jag reda på att ICA-Kuriren har en novelltävling på temat väntan. Deadline är i slutet av juli. Det är en tävling jag tänker delta i, och jag är jävligt glad att det är så klara och tydliga riktlinjer för bidragen. Nu har jag bara mig själv och min egen lathet (eller rädsla) att skylla ett uteblivet bidrag på. Jag deltog ju i Stadsbibliotekets novelltävling på temat vampyrer, men vann inte. Var min text inte tillräckligt i linje med de moderna vampyrerna? Har ingen aning. Jag har ännu inte läst vinnarbidraget, vilket jag fan får ta och göra. Jag tycker dock inte att den typen av vampyr som är populär just nu (läs: Glitter- och emovampyren) tillför särskilt mycket till genren. Med skräck har det överhuvudtaget ingenting att göra.

Jag slutar nu. I morgon väntar ett eventuellt tungt besked från CSN angående finansiering av höstens studier. Men kanske kan det också ge inspiration?

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑