Det här med doftminnen. Jag har lättare att framkalla minnen via dofter än på annat sätt har det visat sig. Häromdagen regnade det, och efteråt luktade det uppblött kattmat. Tankarna gick till den bondkatt vi hade ett par år när jag bodde i mitt föräldrahem. Hon hette samma sak som en berömd barnbokskatt. Ett år rev hon ner julgranen. Man fick vara noga när man pulade ner p-pillret i maten, annars upptäckte hon det och lät det ligga kvar på tallriken. Oftast fick hon torrfoder. Att hon aldrig misstänkte fuffens är en gåta. Hon sprang bort ett par gånger. Sista gången kom hon aldrig hem. Jag misstänker fortfarande att mina föräldrar hade ett finger med i spelet där.

Men vissa dofter alltså. Bensinångor kan få mig att tänka på gamla bilturer genom Europa, när jag och min lillasyster (och senare lillebror) ännu var så pass små att det var spännande att åka färja mellan två länder. Eller sköljmedel, som får mig att tänka på sorglösare tider (men också en helvetes massa ångest) i Linköping med omnejd. Och doften av grillat: Beroende på vad som grillas går tankarna till … just ja. Barndomen. Ändå är det inget sentimentalt med det hela, inget jag längtar tillbaka till. Freud skulle säkert ha ett och annat att säga om det, dock.

Det är märkligt: Jag minns knappast något från tiden innan tio. Vad  betyder det? Jag vet att jag knappast var olycklig, så det är inte någon försvarsmekanism som bortträngning det handlar om.

Och ozon. Före och efter åskväder. Dopp i barndomssjön tills det började regna. Eller mopedåkning till Trollsjön där vi hängde i det där repet. Det tog ett bra tag innan jag vågade hoppa från bergsknallen. Sommaren 1996? 1997? 1998? The Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinite Sadness. Chokladglass och varma popcorn. Jag och grannarnas son. Han var tre månader äldre och den som gjorde att jag blev hårdrockare, även om han själv knappast var det. Men det är en annan historia.