[OBS: Nedanstående är skrivet i ett "flöde". Jag har inte redigerat eller ens läst igenom texten, enbart stavningsgranskat. Jag föredrar att göra så när det handlar om ämnen som är viktiga just nu. Möjligen kanske jag ändrar mig vid ett senare tillfälle och tänker: Vad i helvete tänkte jag där? Eller inte. Kanske gör jag då en ändring, kanske inte. Och nu kom jag på att jag nog inte ens använt ordet ärlighet i texten, men det får gå ändå.]
Okej. Jag är inte vidare bra på att ryta ifrån, på att sätta ner fötterna och ge raka besked. Det här är inget nytt. Men nu har det gått så långt att jag känner att jag måste ”forcera” fram en förändring i min personlighet. Annars riskerar jag att göra mig själv olycklig i längden.
Jag har alltid beundrat ödmjuka och diplomatiska människor, och även strävat efter att vara en ödmjuk person själv. Men risken i detta blir uppenbar när jag alltför lätt ”tassar som katten runt het gröt” och virar in mina önskemål och behov i för mycket diplomati. Att ha ett funktionshinder i stil med det jag har gagnas inte direkt av att utåt sett ge sken av att vara en social, verbal och flexibel person. Med andra ord: Jag måste spela trumpen, inåtvänd och, ibland, ”kantig” så att folk fattar att bara för att jag är i stånd att föra en normal konversation innebär INTE det att jag inte har svårigheter om jag inte har rutiner, kontinuitet och god planering i livet. Det är som om människor, även de som ”läst in sig” på vad det rent teoretiskt innebär att ha AS, inte kan fatta att man kan ha problem utan att vara den jävla Rain Man utåt. Ska det vara så svårt?
Extra trist blir det när man pratar med människor man faktiskt gjort allt för att försöka kommunicera med och de ÄNDÅ inte förstår. Då blir jag rädd, när jag på ren svenska vid UPPREPADE tillfällen klart och tydligt sagt vad jag vill och varför, och de ändå inte förstår … då är det som, tja, jag vet inte … det ger mig ångest, för i slutändan måste det ju betyda att jag inte kan kommunicera, att jag inte kan göra min röst hörd, att jag inte kan bli sedd.
Det vore lätt nu att skriva som någon slags talesman för alla med AS, men glöm det. Det är INTE det jag försöker göra. Något jag lärt mig på senaste är att jag måste försöka bli mer ”egoistisk”, och att det faktiskt är okej att fokusera på mig själv ibland. Det finns så många därute som, medvetet eller ej, använder andra som mentala jävla sopnedkast. Inte nog med att det är extremt uttröttande för motparten; det är också jävligt arrogant. Visst, kommunikation kan inte ske på enbart den enes villkor, men om den andre nu inte får en syl i vädret på grund av att samma part pratar och pratar och pratar och inte låter den andre ”komma in” … vad gör man då?
Ni ser att det är många citationstecken i denna text. Det beror på att jag inte är säker på att jag använt rätt begrepp, rätt metafor eller analogi. Eller så är det bara ännu ett bevis på hur diplomatisk jag försöker vara. Nu hymlar jag inte: Om det är något jag är stolt över är det min förmåga att vara som en kameleont ibland. Det finns situationer då man mår bäst av att vara en roll, men då handlar det oftast om sällskap man kanske inte kommer att träffa igen, eller situationer som är väldigt tillfälliga, exempelvis fester, eller när man träffar bekantas bekanta. När det gäller samvaro med vänner och familj och relationer man känner är äkta, då ska det fanimej inte behövas.
(Jag känner att jag behöver skjuta in lite svordomar här och där, så att ni fattar att texten är skriven av en människa, och inte tagen från Wikipedia eller något).
Ja. Jag vill att ni ska se mig. Jag vill att ni ska fråga mig hur jag mår, om jag kan rekommendera en bok, om jag skrivit någon berättelse på sistone, vad jag tycker om dittan och dattan vad gäller språk, litteratur, fotboll, politik, världen. Ja, jag vill ta plats. Men, som jag skrev tidigare, kommunikation förutsätter två. Så jag får väl bita i en väldigt sur och ovan citron och riskera att förolämpa vissa tills de ser (om de nu är villiga att se) att alternativet innebär förtvivlan över att bli misstolkad, feluppfattad och att vara alldeles för jävla snäll för sitt eget bästa.
