Blogg – cronopio.se

The Puppet King and Other Atonements by Justin A. Burnett

2024/05/18 / Alex / Inga kommentarer

Title: The Puppet King and Other Atonements
Author: Justin A. Burnett
Publisher: Trepidatio Publishing
Year of publication: 2022

The Puppet King and Other Atonements by Justin A. Burnett

I wanted to like this book more than I did. To be honest, getting through this was a chore at times. There is great potential here, but the stories are too obscure, too verbose. At times, it was a challenge to discern if anything actually happened. The book claims to contain ”Borgesian” tales, but whoever wrote this must not have read – much less understood – Borges at all. This does not have to mean the tales are bad, they’re just not Borgesian, neither in style nor in content. What they are are meditations on the human condition, the infinite cosmos, the insignificance of mankind, puppets, the whole Ligottian spiel. The last story – ”The Puppet King: A Monologue” – takes this to the extreme, treating the reader to a dissertation on the abovementioned themes, but cluttered in academic prose so dense as to be nearly unreadable. Yeah, I know it’s intentional, but it’s still a bitch to get through and not very enjoyable.

Still, there are glimpses of greatness here. I liked ”The Golden Thread”, and ”Our Endeavor” had a great premise but sadly petered out at the end. ”ABDN-1” gave me Event Horizon vibes (check out the movie if you haven’t already), but I probably need to re-read it to get everything.

All in all a frustrating read. Granted, I am a slow reader, but the time it took me to finish this probably says something about the contents. I’d still recommend it to people who like Ligotti, Padgett and the whole cosmic horror thing, but you have to be patient. This is dark, dense and challenging stuff. I only wish it didn’t make me feel so dense.

Mindre känd text ur Alexander Nyströms senare produktion

2024/03/07 / Alex / 2 kommentarer

Ända sedan Utkast till ett mörker gavs ut 2009 har jag av och till jobbat på nästa novellsamling. Den har haft arbetstiteln Trick med speglar, och ska jag vara ärlig kommer jag fan ingen vart med manuskriptet. Jag har stuvat om i berättelserna, bytt namn på den, låtit den ena texten ta över den andras titel, kopierat stycken ur en novell och klippt in i en annan och fan och hans moster. Ja, ni hör ju. Det känns lite som om det här projektet inte flyter, minst sagt. Förmodligen är det för att jag som vanligt har svårt för att skriva konventionella noveller och mer gillar att röra mig i kortprosans marker. Detta kombinerat med det faktum att mina texter innehållsmässigt av och till är mer än lovligt flummiga gör att det knappast kan bli tal om någon novellsamling i konventionell bemärkelse. Det här borde jag förstås ha insett för länge sedan. Men hav förtröstan! Det finns en hel del material jag kan använda mig av ändå; jag måste bara släppa tanken på att det ska bli en samling med elva-tolv noveller med klassisk början, mitt och slut.

Jag hade planerat att samlingen skulle innehålla tre delar, varav den första skulle bestå av kortare prosatexter. Det är också i texterna i denna avdelning (som den ser ut nu) som jag ”känner igen” mig själv och mitt uttryckssätt. Därför tänkte jag nu bjuda på en av dessa texter, om inte annat för att ta udden av det faktum att om jag inte gör det kommer det här åbäket troligtvis aldrig att få se dagens ljus alls. Med åbäket syftar jag alltså på hela projektet. Nåväl: Den här mycket korta berättelsen (jag inbillar mig att det döljer sig minst en berättelse i den) heter Mindre kända skatter ur Kung Salomos kista. Väl bekomme och, som alltid, tack för att du läser.

Ursäkta röran (jag bygger om)

2024/01/21 / Alex / Inga kommentarer

Just nu håller jag på att putsa lite på sajten. Det behövdes en rejäl omdaning här, det var helt klart. Jag börjar så sakteliga känna inspirationen komma tillbaka igen efter att ha legat vilande ett bra tag. Därför tyckte jag också webbplatsen kunde behöva en liten grafisk uppdatering. Således ett nytt tema och ett justerande av menyn. Tanken är att jag från och med nu ska fokusera på innehåll på svenska. Kanske kommer jag att skriva fler recensioner och andra texter på engelska, men dem tänker jag i så fall publicera annorstädes. En gång för länge sedan hade jag en blogg för musikrecensioner, men till den har jag garanterat tappat inloggningsuppgifterna. Tillsvidare får alla redan publicerade musikinlägg ligga kvar, oavsett på vilket språk de är skrivna.

Övrigt: Jag går igenom gamla kortprosatexter. Kanske några av dem går att använda till den samling jag hållit på att tramsa runt med i tio års tid (om inte längre!) och inte riktigt får att flyga. Det finns texter där som har potential, men sammantaget är det för ”schizofrent”. Jag har velat skriva längre texter än de som ingår i Utkast till ett mörker, och till viss del har jag lyckats. Samtidigt kan jag inte släppa det kortkorta formatet, där jag känner att jag kommer som mest till min rätt. De texterna är inte vidare kommersiellt gångbara, men det är ju å andra sidan inte innehållet i dem heller. Möjligen lägger jag upp några av dem här. Jag vet inte när, men garanterat innan helvetet fryser till is i alla fall.

Tack för att du läser! Skriv gärna en kommentar; det blir så tomt här annars.

Om den döda människan

2023/12/19 / Alex / Inga kommentarer

Det är december, snart jul. Mörker ute. Men även inne. Vad vet man egentligen om människorna man möter? Hur många av dem lever faktiskt?

Citatet är hämtat ur Kanalbyggarnas barn (1997) av Lars Jakobson.

Det som skiljer oss levande från de döda är att den döda människan har förlorat våra omtankar. Ingen tänkte på henne. För en kortare eller längre stund glömdes hon bort. Ibland är det bara fråga om bråkdelen av en sekund. Efteråt kan det sedan rentav vara många som tänker på henne, det är därför som det läggs så stor vikt vid att det skall resas kors och stenar, vi gör det av en skam, för minnets skull, vi hör av oss, vi beslutar oss äntligen att hälsa på, att gå på visit, det var ju så länge sedan, men det där är alltid senare och efteråt, döden kom i det avbrott i tankarna som förr eller senare alltid inträffar: just i det ögonblicket fanns det ingen i denna värld som tänkte på henne, de andra tänkte på annat: en stilig karl på väg in i en cigarrhandel, hästar utanför tågfönstret, reverser, karuseller och leksaksballonger, blandade färger, men de tänkte inte på henne, länken klipptes av och hon dog. Den döda människan behöver inte falla till golvet, det tillhör egentligen sällsyntheterna. Hon kan trä på en nål när det sker – och hon lyckas – men någonting är plötsligt borta. Hon ser sig omkring, men finner det inte. Den döda människan vaknar nästa morgon och hon sköter sina sysslor som alla andra dagar, men en grå hinna ligger som damm över tingen, hennes tal följer inte längre läpparnas rörelser. Det är som förut, men ingenting är sig mera likt. Kvar blir bara en obestämd känsla av förväntan. De flesta orkar inte bära på den. En död människa lever sällan någon längre tid.

En liten uppdatering

2023/08/06 / Alex / Inga kommentarer

Den här sajten har varit död rätt länge nu. Ibland blir det så. Inte för att jag inte hade stora planer för den, tvärtom. Men luften gick väl ur. Jag har fortsatt med skrivandet, av och till, kanske mer av än till om jag ska vara ärlig. Men det står inte helt still, och det är ju alltid något.

Jag såg mig nödgad att skaffa ett konto på Twitter (X?) för att kunna fortsätta att följa konton jag läser regelbundet. Nu verkar det dessutom som om jag långsamt närmar mig en aktiv närvaro där … vilket jag länge tänkt att jag skulle undvika. Jag vill inte bli som många är där. Jag vill inte bete mig så. Men jag är bara människa och ganska säker på att jag kommer att fucka ur rätt snart och bli en skitkastande rättshaverist som alla andra. Vi får se.

Här är en länk i alla fall: https://twitter.com/cronopio81

… och mörker var över jorden och människorna var jävligt ledsna.

Paradis City av Jens Lapidus

2022/03/09 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Paradis City
Författare: Jens Lapidus
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2021
Sidantal: 380
Genre: Thriller

Sverige i en nära framtid. Segregationen och kriminaliteten i utanförskapsområdena har löpt amok, vilket har lett till att staten infört så kallade särområdeslagar samt inhägnat problemområdena med långa murar, så kallade trevnadsdelare. Det största av dessa områden är Järva, i folkmun kallat Paradis City. Under ett valtal där blir inrikesministern kidnappad. Det är upp till den före detta MMA-fightern och numera njursjuke Emir, känd och fruktad i orten, att ge sig in i området och hitta politikern. Polisen Fredrika Falck, som var med under tumultet, är den som ska guida honom. Hennes syster, influensern Novalife, finns också med i vad som först verkar vara en parallellhandling, men som sedan knyter an till huvudhandlingen.

Utan att bli för politisk känns det här som en framtid som är fullt möjlig i Sverige. Lapidus skildrar sin värld med skicklig hand, och jag gillade verkligen alla smådetaljer han bakar in, som det här med nya sociala medieplattformar, och hur de blir mer och mer interaktiva. Det finns självkörande bilar och smarta kylskåp också, och Sergels torg har döpts om till Greta Thunbergs torg. Sådana saker. Men djupare ligger den aktuella splittringen mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna, och hur olika extrema organisationer uppstått till följd av detta. I en passage åker Fredrika till Norrland för att spionera på sin gamle kollega som bor i ett samhälle där ett extremparti tagit över vardagen helt och står för ett avståndstagande till majoritetssamhället på grund av dess undfallenhet mot vad de anser vara importerad brottslighet. Det är en inte helt otrolig premiss och skulle mycket väl kunna hända i verkligheten.

Men boken nu: Huvudpersonen Emir är en karaktär man först föraktar men sedan lär sig att tycka om. Lapidus skildrar även de andra huvudpersonerna (Falck och Novalife) så att man som läsare bryr sig, även om det i vissa partier känns lite småhafsigt. Men spännande är det, och det är huvudsaken. Man vill att Emir ska klara sig och få återförenas med sin lilla dotter och få behandling för sin njursvikt. Man vill att Falck ska få upprättelse för debaclet vid valtalet i bokens början. Och man irriterar sig inte så lite på influensern Novalife som först verkar vara helt blåst, men sedan visar en handlingskraft som imponerar.

Summa summarum: En habil thriller, intressant inte bara för handlingen, utan också för de diskussioner den kan ge upphov till. Är det detta Sverige vi vill ha?

Konferensen av Mats Strandberg

2022/02/23 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Konferensen
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2021
Sidantal: 334
Genre: Thriller

En grupp anställda på kommunen åker ut till en pittoresk stugby för att ha konferens. Ett köpcentrum ska byggas på platsen. Men projektet är kontroversiellt och har stött på motstånd såväl hos lokalbefolkningen som inne på kommunen. Och någon bevakar arbetsgruppen från andra sidan vattnet när de installerar sig. Någon som har onda planer. Nu måste arbetsgruppen lära sig att samarbeta för att inte, tja, bli mördade. Vilka kommer att klara sig natten ut?

Jag brukar inte läsa den här typen av spänningslitteratur, och dessutom inte på svenska. Inget elitistiskt i det, bara så det är. Men jag ville ha något hyfsat lättuggat och nappade åt mig denna bok från det lokala bibliotekets spänningshylla. Jag ska läsa författarens Färjan också. Det var mycket på grund av den, alltså en bok jag inte läst ännu, som jag bestämde mig för att läsa Konferensen. Och jag blev inte besviken. Den var väldigt spännande! Handlingen tilldrar sig under ett dygn, och författaren skriver i presens (med vissa utflykter i imperfekt; jag gillar inte när författare blandar tempus på det här sättet!), så det är en intensiv resa man får följa med på.

Karaktärerna är hyfsat välskissade så man bryr sig om dem, vissa mer än andra. Av någon anledning identifierade jag mig mest med den för utmattningssyndrom tidigare sjukskrivna Lina. Jag ska inte avslöja hur det går för henne eller för någon annan av karaktärerna. Det får läsaren själv erfara.

Språket är lättläst och bjuder inte direkt tuggmotstånd. Men det hade jag inte heller förväntat mig; det passar inte riktigt till genren. En läsvärd bladvändare allt som allt! Ska som sagt läsa författarens andra spänningsromaner. Förhoppningsvis är de lika bra.

Broken Shadows by Tim Waggoner

2022/02/17 / Alex / Inga kommentarer

Title: Broken Shadows
Author: Tim Waggoner
Publisher: Dark Fuse
Published: 2010
Pages: 209
Genre: Weird fiction / horror

Some really good horror / weird stories here. My favorites were the opening story ”When God Opens A Door” (imagine the intermingling of pleasure and pain à la Clive Barker’s Hellraiser), an imagining of what heaven can be, and what can be heavenly. I also liked ”Zombie Dreams” (I’m usually not too fond of zombies, but this one had a nice twist), ”Extern” (featuring a twisted hospital where people are tortured instead of healed), ”’Til Voices Drown Us” (maybe the best story of the collection; a tale that manages to be both sad, scary and hopeful) and ”The Tongue Is The Sweetest Meat” (a tale of going back in time and changing the one you were and the disastrous results that follow). Overall a solid collection.

Skeletoon – The 1.21 Gigawatts Club

2021/10/26 / Alex / Inga kommentarer

Album: The 1.21 Gigawatts Club
Artist: Skeletoon
Label: Scarlet Records
Released: October 15th, 2021
Genre: Power metal
Tracks: 11

1. Intro: Unveiling Secrets
2. Holding On
3. Outatime
4. The Pinheads
5. 2204
6. Enchant Me
7. We Don’t Need Roads (The Great Scott Madness)
8. Pleasure Paradise (Oh Là Là)
9. The 4th Dimensional Legacy
10. Eastwood Ravine
11. Johnny B. Goode

Third strike in as many years for these Italian purveyors of power metal pomp, and have they lost their stride? Has the well of creativity run dry? Not in the slightest! Where other bands may have run out of ideas, of catchy choruses and epic guitar riffs, Skeletoon just sail on, oblivious to all except bringing quality European power metal to connoisseurs of the genre. We should be thankful, really.

The 1.21 Gigawatts Club is a concept album, dealing with the 80’s cult classic film trilogy Back to the Future. A fitting theme, seeing how the band prides itself on being ”nerd metal”. There’s a lot of love for these cult movies in the execution of the material on hand. Once again the boys of Skeletoon bring us a variety of tunes all adding up to a sum that is greater than its parts. There are the obligatory speedsters (the opening tracks ”Holding On” and ”Outatime”), there are the mid-tempos (”The Pinheads” and ”Pleasure Paradise (Oh Là Là)”), and there’s the obligatory ballad (”Enchant Me”). All songs that are jewels in and of themselves, but as a collective pushes the concept and the story forwards.

As I’m a great fan of speedy power metal, the opening cuts – the already mentioned – ”Holding On” and ”Outatime” scratch that itch I have for sugary European power metal with catchy and memorable, not to mention anthemic!, choruses. Especially the latter track does it for me. Man, that chorus! And the ending wraps up the candyflossy (is that even a word?) affair in a most fitting manner. Frontman Tomi Fooler treats us to the compulsory falsettos that we’ve come to love so. A great start to the album!

The mid-tempo tracks that follow are good, especially ”2204”, but they have a hard time competing with the opening salvo. The ballad ”Enchant Me” works its magic on the first listen and just begs for repeated listens. I don’t think I’ve heard such a sappy (but in a good way!), cheesy and sentimental ballad in a long time. But it fits the concept, it feels natural, and it feels Skeletoon-y, so it works. This is the tune that will bring the lighters (or, in this day and age, cell phone flashlights) when played live, no doubt.

The other half of the album boasts two more great songs in ”Pleasure Paradise (Oh Là Là)” and ”The 4th Dimensional Legacy”. Mid- to up-tempo affairs, they bring yet more of those infectious choruses as the aforementioned Mr. Fooler works his vocal chords to the benefit of the listening pleasure. There’s really nothing more to say other than that these songs cement the record’s replay value in a most charming way.

Closing track ”Eastwood Ravine” is a mini epic, clocking in at little more than seven minutes. It deals with the last installment of the movie trilogy, as I’ve gathered, and it wraps the album up nicely. Did I mention that chorus will get stuck in your head? It’s hard to fathom how these guys can keep churning out consistently professional power metal and make it work over the course of not one, but three albums in three years. Other bands, and not only in this genre, would kill for that ability.

In closing, The 1.21 Gigawatts Club is yet another triumph for these guys. Granted, there were moments over the album that didn’t impress me as hard as others, and 2020’s Nemesis is a tough album to beat (I mean a song like ”Il Tramonto Delle Ere” is just ridiculous), but I do think it’s at least up there sniffing alongside it, and what more could you ask for?

Now, I don’t have access to the lyrics, but I imagine they follow the trilogy pretty close in theme. You don’t have to have seen the movies to enjoy this album, but I gather it helps. What’s obvious, though, is that these guys really revere the Back to the Future movies and furnish their tunes with love and admiration accordingly. One more candidate for album of the year? Probably. Yeah, I’m a fanboy. So sue me.

Shock! av Richard Matheson

2021/10/21 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Shock!
Författare: Richard Matheson
Förlag: Sphere
Utgivningsår: 1978
Sidantal: 188
Genre: Spänning/noveller

När jag gick i högstadiet för länge sedan gav vår engelsklärare (vila i frid, Allan!) oss att läsa novellen ”Prey” av Richard Matheson. Jag minns att jag tyckte berättelsen om zunikrigsdockan som bara hade ett mål (döda!) var ganska häftig. Och småläskig.

På 60- och 70-talen gav Matheson ut fyra novellsamlingar: Shock!, Shock II, Shock III och Shock Waves. Jag har nu läst ut den första av dem (en senare utgåva) och måste säga att jag nog blev duktigt underhållen. Det tror jag också är Mathesons stora selling point: Hans noveller har ofta den graden av spänning och underhållning som vissa avsnitt av tv-serierna Twilight Zone och Tales from the Crypt har. Berättelserna är definitivt ingen tung litteratur, utan faller inom ramarna för speculative fiction/spänning. Gott så. Ibland vill man ha litteraturens motsvarighet till en Big Mac. Inget fel i det: Jag är definitivt ingen kultursnobb.

Samlingen innehåller 13 berättelser. Vissa tyckte jag bättre om än andra. Som det brukar vara. En man kör för fort i en liten sömning småstad och får anledning att ångra det. Människor tar livet av sig en masse. En man vaknar upp en dag och inser att han plötsligt kan tala franska. En annan man tror att hela världen är ute efter honom. Staden Los Angeles börjar en dag att breda ut sig och ta över resten av USA. Och så vidare.

Nu när jag tänker efter inser jag att jag nog gillade de flesta berättelserna i boken. Matheson skriver inga djupa karaktärer; de är alltid underställda handlingen, som drivs fram av en författarhand som vet vad den gör. Ibland känner man på sig vad som kommer att hända, men det är inte desto mindre spännande för det.

”Lemmings” handlar om hur människor lämnar sina bilar på motorvägen och vadar ut i havet för att drunkna. Två poliser betraktar det hela. Man får ingen bakgrund till varför, utan slängs in in medias res. Jag vet att jag kan bli lite tjatig vad gäller detta, men jag anser att det är bra novellers storhet: Det ges inga direkta förklaringar. Läsaren måste gissa och därmed vara medskapare. Så griper man tag.

I ”Long Distance Call” blir en sängliggande kvinna telefonterroriserad. Hon försöker ta reda på vem det är som ringer, men det kanske hon inte borde ha gjort. Den här berättelsen är faktiskt riktigt kuslig. En spökhistoria som gjord för höstläsning.

I ”Mantage” en författare önskar att framgången skulle komma lite snabbare. Han är trött på att slava utan resultat. Det verkar som om han får som han vill. Här imponerades jag av Mathesons förmåga att införliva två handlingar, där den ena läggs som ett filter över den andra. En litterär snabbspolning som får konsekvenser för huvudpersonen.

”Death Ship” skulle kanske … nej, jag ska inte skriva det, för då avslöjar jag twisten. Jag såg den inte komma. Kanske borde jag ha gjort det? Tre män landar på en främmande planet och upptäcker en farkost med en hårresande överraskning. En science fiction-berättelse med övernaturligheter. Jag gillade den.

I novellerna ”The Splendid Source” (som ställer frågan: Var kommer alla snuskiga skämt ifrån) och ”The Creeping Terror” (den där L.A. växer och tar över resten av USA) får vi ta del av Mathesons humoristiska sida. Den förra berättelsen tycker jag dock var ganska långrandig. Inte dålig dock. Den senare novellen anlägger en mer ”dokumentär” och ”vetenskaplig” approach, med den äran.

Slutligen vill jag nämna ”The Distributor”, om grannen från helvetet. En ondskefull cocktail av paranoia i förorten. Återigen vet man som ska hända, men det blir inte mindre spännande för det. Ett bra avslut på boken.

Sammanfattningsvis: Richard Matheson var en fena på att skriva spänningsnoveller, och den här samlingen är definitivt en jag rekommenderar.

Jag vet att det här inte är mycket till recension, men jag ville mest skriva ner några tankar jag hade om boken. Jag planerar att göra det lite oftare, för övrigt. Det är, om inte annat, ett bra sätt att hålla reda på vad jag läser.

Bloggkategorier