Etikett: surrealism

All Too Surreal av Tim Waggoner

2021/10/08 / Alex / Inga kommentarer

Titel: All Too Surreal
Författare: Tim Waggoner
Förlag: Prime Books
Utgivningsår: 2001
Sidantal: 188
Genre: Weird fiction/noveller

Runt millennieskiftet fick jag nys om ett bokförlag vid namn Prime Books. Jag hade redan då börjat samla på mig antologier med noveller inom området speculative fiction (vilket är en paraplyterm och innefattar skräck/fantasy/sf/surrealism/weird fiction etc.) och hade en av deras titlar i hyllan sedan tidigare. Därifrån var steget inte långt till att beställa All Too Surreal, Tim Waggoners första novellsamling. Jag erkänner att jag blev såld på beskrivningen:

Look at your reflection. The mirror is broken, the cracks spreading. Wider . . . deeper. Look between the cracks, and what do you see? Glimpses of dark, shadowy, twisted things that could only exist on the other side of a mirror. Eighteen stories. Eighteen cracks. The sound of shattering glass.

Jag minns inte om jag någonsin läste ut boken då, och med åren försvann den bort någonstans. Förmodligen under en flytt. Men jag kommer ihåg de berättelser jag faktiskt läste, och när jag skaffade en Kindle för några år sedan (som också blev liggande ett par år innan jag började använda den ordentligt) köpte jag den igen, fast i elektroniskt format. Och den här gången läste jag ut den.

Jag ska vara ärlig: Den var bra, men inte så bra som jag kom ihåg den. På engelska finns ett uttryck: A mixed bag. Blandad kvalitet. Det var Waggoners första samling, så det kanske beror på det. När berättelserna är bra är de dock riktigt bra. Bäst blir det när Waggoner kör ner på den ”mörka vägen” och lämnar åt läsaren att fylla i vad som verkligen hände. Eller overkligen. När berättelserna verkligen speglar (ha!) beskrivningen: När författaren injicerar ett mörker som skrämmer för att det lämnar åt läsaren att fylla i skräcken. När saker faller sönder.

Den första berättelsen, ”All Fall Down” är en sådan. Huvudpersonen återvänder till sin barndomsstad och upptäcker att ens förflutna har en tendens att … hinna i fatt en. Glidningen från vardagligt till obehagligt är här välutfört. Masker spelar en viss roll, metaforiska som fysiska. Jag vill inte avslöja mer. ”Picking Up Courtney” är en annan berättelse med ett tragiskt slut som kanske förutses i början av berättelsen. Här ligger halvsurrealismen och skvalpar runt i prosan, och det är upp till läsaren att avgöra vad som är verkligt och inte.

Den näst sista novellen, ”I Scream, You Scream” tävlar med öppningsnovellen om vilken som är bäst. Jag kan säga att den innehåller en ondskefull glassbil och ändå lyckas vara rätt obehaglig, så bara det är väl en bedrift. En pappa förföljer en glassbil vars förare ska ha betett sig minst sagt olämpligt mot hans dotter. Det han får erfara överstiger hans värsta mardrömmar. Man får aldrig riktigt veta exakt vad det är, och det är det jag gillar så mycket i fiktionen: Ge läsaren tillräckligt med info för att själv fylla ut det som saknas. Berättelsen påminde för övrigt om Jack Ketchums novell ”The Box” i det hänseendet.

Utöver dessa mina favoriter vill jag även nämna ”On the Skids in Another Dimension”, som påminner om en väldigt flummig LSD-upplevelse (inbillar jag mig, jag har aldrig testat), samt ”Joyless Forms”, som är en berättelse jag själv gärna hade skrivit. Påminner om Thomas Ligottis ”The Red Tower”, vilket naturligtvis är ett bra betyg.

Boken innehåller också en rätt larvig berättelse (”At the Movies”) om en filmkritiker som tycker att det mesta som visas är skit. Han får bokstavligen rätt. Ja, ni fattar. I ”Exits and Entrances” fungerar berättelsen om en teaterkritiker som får äta upp sina elaka ord bättre. Kanske för att den är lite längre.

Just ja! Jag vill även nämna ”Simulacrum”, om en ung kvinna vars ilska och pessimism tar sig fysiska former, samt ”On the Shelf and Dreaming”, om en kvinna som drömmer att hon är en docka som råkar ut för en del otäcka saker. Det visar sig att drömmen kanske är verkligare än hon anat.

Det är alltså en s.k. mixed bag, med huvudsakligen bra till mycket bra texter, men även en del av … varierande kvalitet. Hur som är den läsvärd, och den fick upp mina ögon för den här författaren, som jag kommer att läsa mer av.

Texter ur den röda anteckningsboken

2016/04/11 / Alex / Inga kommentarer

De senaste texterna jag laddat upp är en blandning av gammalt och nytt material. Jag kallar dem pretentiöst för Texter ur den röda anteckningsboken. Eftersom det kortkorta formatet länge har passat mig har jag följaktligen producerat en hel del av dessa ”miniberättelser”. Somliga av dem har titlar, andra inte. Den senaste, som nog hänger ihop internt mer än de andra, är del IV (romerska siffror förstås!) och kan läsas här, eller på det vanliga stället.

Friends of the Light – another translation

2016/03/21 / Alex / Inga kommentarer

I translated another one of my stories. It’s called “Friends of the Light” (Swedish title: “Ljusets vänner”), and it can be read here. Do it. It’s very short. You’ve got the time. Life is life. Na na na na na.

Den röda drömmen av Joakim Pirinen

2013/12/17 / Alex / Inga kommentarer

Vissa dagar träffar man spännande nya människor, andra läser man skumma böcker. Jag har just läst ut Den röda drömmen (2013) av Joakim Pirinen. Det är hans tredje prosabok (mig veterligen), och han spar verkligen inte på ambitionerna. Baksidestexten påstår att boken innehåller 24 noveller, en för varje genre inom litteraturen. Bara det är ju bullshit. Dessutom verkar man blanda genre och stilart hejvilt (monolog och modernism, exempelvis), men det må vara hänt. Det viktiga är att det är riktigt jävla bra noveller det handlar om! Tidigare har jag läst Den svenska apan (2001), och den var minst sagt surrealistisk. Där var texterna också kortare och inte lika ˮdisciplineradeˮ som här, även om jag tvivlar på att det är ett adekvat ord för att beskriva Pirinens texter. Man måste helt enkelt läsa honom själv. Det är befriande att läsa någon som så uppenbart skiter i litterära konventioner och mallar. I en Pirinennovell kan allt till en början verka som vanligt, nästan förrädiskt så, men så smäller han till och det oväntade inträffar. Det gäller såväl för själva språket som för det faktiska innehållet.

Av tjugofyra berättelser kan man naturligtvis inte älska och högakta alla, och det gör inte heller jag. Men några sticker ut. ˮPappas böckerˮ är förmodligen samlingens bästa text. Berättaren i den novellen gör bokslut över sin far (som visar sig vara Joakim Pirinen) i det att han sorterar dennes kvarlåtenskap. Parallellt med det berättas historien om Joakim Pirinen, dennes vedermödor, drömmar och tillkortakommanden. Det är en vemodig och vacker text med vissa vemodigt själagripande formuleringar jag mer än gärna hade skrivit själv. Dessutom är den lekfullt metatextuell i det att den refererar till sig själv (och boken den är en del av) i slutet. En sån där härlig slutknorr, ni vet. Såna där sköna grejer.

En annan text, ˮYrselhavre, styresskickˮ består enbart av fotnoter. Pirinen verkar ha jävligt kul när han skriver den typen av texter. I en berättelse använder han sig av 1600-talssvenska och i en annan räknar han ner från 100 till 50 och låter varje siffra få en kortare prosatext. Här märks det att han är beläst (alt. har korpat från Wikipedia). Det fungerar i det korta formatet, men hade förmodligen blivit tröttsamt i längden.

Rent innehållsmässigt kan det handla om upptäcktsresanden som finner en stam genomskinliga människor i ett grottsystem, eller om en liten flicka som adopteras av en familj jättar. Pirinen räds varken deckarpastischen (som får två texter) eller fabulerandet (iriska hjältar och män som drömmer att de är grodvarelser) och det är modigt, om inte annat. Visst, alla texter håller som sagt inte samma kvalitet, men överlag är det uppenbart att han utvecklat sitt prosaskrivande från Den svenska apan. Jag skulle vilja framhäva ˮPappa Eryopsˮ (den med grodvarelserna, en fabel), allegorin ˮKentaurenˮ (om en ung man som tänder på djur och hur det komplicerar hans förhållande till sina föräldrar – det låter mer buskis än vad det är, lovar), sagan ˮHos jättarnaˮ, nämnda ˮYrselhavreˮ (som i sig är en pendang till historieskrivningen ˮSjukhusstadenˮ), reseskildringen ˮDristighetenˮ (väldigt underhållande resedagbok författad på 1600-talssvenska av en man som ska till Elfsborg men råkar segla runt jorden istället) och slutligen ˮEtt dödsfallˮ, som torgförs som skräck. Detta är intressant, för just den beskrivningen förhöjer berättelsens kvalitet. En cyklande kvinna blir påkörd av en bilist och avlider. Hennes man måste tala om för barnen vad som hänt och sedan fortsätta att leva som vanligt. Just detta, hur man tar sig vidare från något så fasansfullt overkligt som döden ändå innebär, det är textens tema. Berättelsen är helt renons på övernaturligheter, och läsaren får därmed själv avgöra exakt vari skräcken ligger. Skriven med en ömsinthet och ett lugn är ˮEtt dödsfallˮ jämte nämnda ˮPappas böckerˮ bokens finaste novell.

Sammanfattningsvis är det som det brukar med noveller: En del är bra, en del är bättre, någon enstaka är jaha?, men jag är övertygad om att alla kan hitta åtminstone något som roar. Gillar man inte innehållet måste man ändå ge Joakim Pirinen en eloge för att han vågar röra om lite i svensk prosa.

2013/07/09 / Alex / Inga kommentarer

Orbitór – rumänska för bländande, storslagen. En i ordets alla bemärkelser svulstig romantrilogi med starka självbiografiska drag av den rumänske författaren Mircea Cărtărescu. Nu har jag – efter två? tre? – försök äntligen läst ut den första delen: Vänster vinge (Aripa stângă), på svenska 2004. Det är sannerligen ingen lätt läsning, och kanske inte heller traditionell sommarläsning för hängmattan. Vad Cărtărescu gör är nämligen inget mindre än att skapa universum samtidigt som man läser. Och universum skapar honom, som skapar universum, där romanen står i centrum. Det här är naturligtvis ingen banbrytande tolkning – andra läsare har redan kommit till den slutsatsen. Men den är intressant därför att den på något sätt gör alla andra böcker, all annan läsning på en och samma gång överflödig och livsnödvändig. Jag tänker: Ska han orka måla med denna groteska pensel över ytterligare två delar?

Det är kinesiska askar i askar, det är vindlingarna i snigelns skal som går in mot sig själva, det är Eschers hand som ritar sig själv som ritar sig själv. Det är body horror á la David Cronenberg, det är groteska transformationer och surrealistiska dröm- och mardrömssyner, alla på något sätt sammanbundna via fjärilen – denna fladdrande varelse som, liksom Verket (det måste skrivas med stor begynnelsebokstav) antyder förbinder händelserna. Djuret är på samma gång vackert och motbjudande. Och ur detta djur föds allt som har varit och därför måste ske igen och igen till tidens slut.

Jag inser att jag knappt sagt något om den yttre handlingen. Den kan tyckas sekundär i en skapelse av denna typ, men är det definitivt inte. Den unge Mircea sitter vid fönstret i sitt pojkrum på boulevard Ștefan cel Mare och betraktar årstiderna och dygnets timmar flyta förbi. Han minns. Men minns han också det som ska vara och det som skulle kunna ha blivit? Så är det nog. En fattig arbetarklassuppväxt kan skönjas mot bakgrund av det Rumänien som på sextiotalet formades av den kommunistiska regimen och säkerhetspolisen Securitate. Det finns mycket kärlek i familjen, så Mircea kan känna sig någorlunda trygg i sina drömmerier. Senare sitter den vuxne berättaren och återskapar sina förfäders historia, spinner en släktkrönika. Den genomsyras av magiska skeenden och utgör en berättelse för sig. Därur vindlar sig sedan moderns flicktid, hennes drömmar och det som händer fram till det att Mircea själv ska födas: En tid av tecken och symboler. Vad betyder de? Har de samband med varandra? Svar ja. Allt har samband med allt i denna första del av denna i allra högsta grad barocka (som innerfliken på boken klargör) fresk. På ett sätt är det ett garnnystan med alla universums färger som spinner med en hastighet av miljontals kilometer i sekunden. Färgerna blandas, man riskerar att bli yr. Att bli bländad.

Cărtărescus stil är helt hans egen. Dock kan jag skönja vissa drag – särskilt när det blir ordentligt surrealistiskt – av cut-upkonstnären och beatförfattaren William S. Burroughs prosa, minus de här inte alls fysiskt sönderklippta meningsfragmenten. Författaren har själv uttryckt stor beundran för Thomas Pynchons verk, vilket man (men vem? jag? – som Cărtărescu själv kanske skulle ha formulerat det) då och då kan påminnas om, men inte alls på det påtryckande eller störande sättet.

Jag har nu djärvt (kanske också en smula dumdristigt) kastat mig in i trilogins andra del: Kroppen (Corpul), på svenska 2006. Kanske borde jag tagit en liten paus först. Men samtidigt tror jag att vältrandet i den bitvis extremt bombastiska och detaljerade prosan har precis den effekt som helheten eftersträvad, nämligen bländande. Vi får se. Slutligen väntar Höger vinge (Aripa dreaptă) på svenska 2008, och fjärilen är flygfärdig. Men i själva verket har den ju redan hunnit födas, flyga och dö innan jag hunnit läsa ett enda ord, och medan jag läser ska den göra det igen.

Kinesiska askar

2010/09/09 / Alex / 3 kommentarer

Nu verkar det äntligen som om jag är klar med ”mastodonttexten” Kinesiska askar. Jag säger verkar, eftersom den, tills den en gång går i tryck, ändå bara är ett möjligt utkast. Men jag är nöjd, även om texten består av flera mindre, av varandra oberoende texter och därför kanske inte direkt utgör någon utveckling i mitt skrivande (läs: disciplin). Texterna har inte ens något med kinesiska askar att göra; det är bara en titel jag haft i huvudet i hur många år som helst och nu äntligen vill använda. Jag hade en äldre text som jag försökte utveckla till en slags ramberättelse, men den kändes till slut för krystad. Det hjälper väl inte direkt att de individuella småtexterna som vanligt är surrealistiska och flummiga på ett sätt som känns väldigt jag vid det här laget. Man kan se Kinesiska askar som en systertext till Alfabetet enligt Judas från Utkast till ett mörker, om man så vill. Eller så kan man bara läsa den som den är, vilket var precis vad jag tänkte med Alfabetet en gång. Nåja; det känns i alla fall förlösande att ha någonting sammanställt, även om de inbördes texterna varierar i ålder och säkert också kvalitet.

The Girl in the Flammable Skirt & Willful Creatures av Aimee Bender

2010/05/03 / Alex / Inga kommentarer

Skulle jag tvingas använda enbart ett ord för att beskriva Aimee Benders noveller vore det ”quirky”, eller kanske ”flippade” om jag nödgades använda mitt modersmål. Världen är full av märkliga människor, föremål och företeelser, och det enda de har gemensamt i Benders texter är den fullkomliga naturlighet med vilken de förekommer. Fan, det där lät lite för invecklat. Låt mig säga så här då: Likt den gamla skolans magiska realism låter författaren helt enkelt allt det märkliga uppfattas som helt naturligt. En man har ett hål rätt igenom kroppen; en pojke har nycklar istället för fingrar; en kvinna stannar i öknen för att köpa en mango, men får även ta del av en märkliga affär där innehavaren säljer fysiska ord som består av exakt det de heter.

Möjligen kan innehållet i Aimee Benders noveller vara en aning för svårsmält för den som enbart konsumerar det som ligger på de litterära topplistorna, men för alla dem som vågar släppa in det flummiga, det surrealistiska är The Girl in the Flammable Skirt och Willful Creatures ren mumma.

Särskilt en novell, ”Ironhead”, är rentav rörande i sin beskrivning av den utanförskap en ung människa kan känna när han eller hon inte är som andra. Att ”inte vara som andra” i det här fallet innebär att födas med ett strykjärn till huvud istället för en pumpa, som ens syskon, är egentligen en bisak. Utanförskapet som skildras är ändå av den sort som biter tag och håller sig fast, långt efter det att man läst ut novellen.