Innan jag går och lägger mig tänker jag ganska ofta nuförtiden att det vore bäst om jag inte vaknade. Eller åtminstone mest praktiskt. Det är inte så att jag vill dö; jag orkar bara inte med den här apteatern. De flesta jag möter är så extremt enkelspåriga, stretchar inte alls hjärnan vad det verkar. Hjärnan är plastisk och måste underhållas för att vara på topp, och med det menar jag inte att kolla på familjen Wahlgrens senaste vidrigheter. Jag påstår inte att jag är bättre än någon annan, men eftersom jag har haft närmast eoner av tid har jag tänkt mycket. Tänkt och funderat och diskuterat högt för mig själv när jag är hemma. Många kilometer har jag vandrat mellan kök och vardagsrum och tillbaka och tillbaka och tillbaka. Lyssna nu: Jag har visserligen jobbat i perioder, men större delen av mitt vuxna liv har jag haft förmånen att kunna disponera min tid lite som jag vill. Det går dock inte att koka ner tio femton års betraktande av samhällets förfall, halvannat decenniums politisk och personlig utveckling (jag var en gång synnerligen opolitisk) till ett enda blogginlägg, men det här är en början.
Jag menar, titta på killen.
Beroende på infallsvinkel man väljer är väl allt politik. Jag kan i och för sig förstå människors ovilja att benämna saker och ting specifikt som politiska. Om man har ett heltidsarbete, en egen familj att försörja och skydda, då orkar man inte försöka se mönster, än mindre leta efter dem. Jag skulle heller inte rekommendera det. Det vore extremt ansvarslöst att frivilligt utsätta sig för sådant som kan få en att tvivla på människor runtomkring, på politiken, på samhället om man har andra att ansvara för. Har man barn är de ens främsta prioritet.
Men för mig … är det annorlunda. Jag har ingen egen familj, och sannolikt lär jag heller inte skaffa mig någon. Och har man än gång hoppat ner i det här kaninhålet, tagit det där spännande röda pillret (också en sliten klyscha, men träffande), då går det liksom inte att ångra. Det ska till mycket skön (och dyr) terapi/hjärntvätt för att få in undertecknad i slavmentalitetshjulet igen. Därmed inte sagt att det inte finns hjul jag vill in i, och det är här det blir problematiskt. Framför allt handlar det mycket om arbetsmarknaden just nu. Min plats i den, och hur jag ser på den rent generellt. Men det får bli i ett annat inlägg, för jag vet för närvarande inte ens var jag ska börja.