Ja, och vad finns att säga? Det kanske är så att jag inte tycker att det här med sexualitet spelar så stor roll. Det kanske mer handlar om att hitta mig själv i mig själv, om det nu gör någon människa mindre konfunderad. Som det är nu känner jag mig mest som ett tomt kärl som människor kan kräkas ur sig sina livshistorier i. Ingen tar någon hänsyn till mig, till vem jag är. Varför skulle det vara intressant liksom? Det är – i sanning – en slags mental våldtäkt, vare sig de är medvetna om det eller inte.
Det jag vill är att få känna mig intressant, att få frågor om mig, att få vara delaktig och uppskattad i en konversation utan att den andra parten hela tiden pratar om sig själv och egna problem och aldrig låter mig få en syl i vädret. Det kanske är så att den motviljan jag känner mot den typen av beteende gör att jag bryr mig mindre om sådant som upptar andras intresse, såsom sexualitet och vikten av att uttrycka sitt minoritetsskap på något sätt. Jag vill bara vara jag. Det låter jävligt klyschigt, men jag räknar inte in sexualitet, religion, politiskt ställningstagande eller andra sådana faktorer i det. Det är ju för satan bara sådant som upptar människans vardag så länge hon lever. Jag ska leva längre än så.
Eller vafan.