På senare tid har jag känt en ilska bli större inom mig. Det är inte så att jag går runt och är aggressiv, men jag har definitivt kommit till en punkt (kalla det personlig mognad om du vill) där jag inte längre tar det vi i dagligt tal kallar ”skit”. Människor jag bryr mig om säger att jag har blivit personlighetsförändrad, men kan inte precisera om det är bra eller dåligt. Jag håller med. Jag har genomgått en förändring, och fortsätter att göra det. Från hösten 2017 och cirka fyra år framåt var jag deprimerad, håglös och hade inte mycket livslust. Jag vet inte när jag kom ur det, om man nu någonsin kan komma helt ur en depression, men jag känner mig inte längre svag. Särskilt under 2023 blev det genom personliga omständigheter tydligt för mig att jag själv måste ta tag i mitt liv, hur klyschigt det än låter. Även det växte naturligtvis fram ur alla erfarenheter jag dittills haft. Mer konkret kan jag nämna min jobbsituation. Jag är officiellt arbetslös sedan september 2023 (då min sjukskrivning löpte ut), och har sedan dess sökt jobb i olika former. Genom olika insatser organiserade av bland andra Arbetsförmedlingen har jag insett att synen på vuxna, fullt friska och arbetsdugliga samt arbetsvilliga människor ibland är rent ut sagt fruktansvärd. Det förväntas att man ska gå med på förnedrande aktiviteter som inte leder någonvart, anordnade av fristående entreprenörer som har lärt sig hur en slipsten ska dras och hur man på bästa sätt suger skattekronor ur statens feta juver. Det sitter människor på kommuner och andra myndigheter som på fullt allvar hävdar att det är ”en bra erfarenhet att ha i cv:t” att jobba gratis för en arbetsgivare en ospecifierad tid, och att det är ”så samhället ser ut nu”. När man är 43 år gammal är man ingen dununge längre. Erfarenheter betalar inte räkningarna. Den här synen på arbete, arbetstagare och arbetsmarknaden i stort urholkar dessutom på sikt vanliga människors vilja att bidra till systemet. Notera nu att jag inte dömer ut modellen för människor som av olika anledningar (fysiska eller psykiska) har svårt att komma in på arbetsmarknaden, och som själva tycker det är ett okej sätt att ta ett första steg. Det som är gott för mig är inte gott för alla, och vice versa. Det är inte där skon klämmer. Det är den allmänna acceptansen av arbetsmarknadens utveckling, säg, de senaste tjugo åren.
Det har skett stora förändringar bara under min tid som vuxen. Dessa förändringar har drivits fram av politiker, arbetsgivare och möjliggjorts av att svensken i gemen är extremt passiviserad och historiskt har haft stor tilltro till myndigheter och systemet. Men med tanke på hur samhället blivit, otryggheten som växer, klyftorna mellan framförallt makthavarna och befolkningen, känslan av att man vad politikerna anbelangar i princip inte är mer än en vandrande köttbit, suddig och diffus i kanterna, gör att det där möjligtvis kommer att förändras. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, och det kommer naturligtvis att innebära olika saker för olika människor, men det kommer att förändras.
Det blev en liten utvikning där. Att definiera vem man själv är, hur man förändrats genom åren och när det skedde är svårt. Någonstans är jag ändå ödmjuk (och lite, men jävligt lite, tacksam) för motgångarna, eftersom jag vet att de kommer att gagna mig framöver. Att exempelvis hantera en konflikt med ens rövhål till hyresvärd och deras tillika verklighetsfrånvända och förvirrade underleverantörer stärker sannerligen karaktären. Det är inte roligt, men en erfarenhet som lär en mycket om problemlösning och (i det här fallet utebliven) mellanmänsklig kommunikation. Jag känner att jag mycket jag skulle kunna delge exempelvis myndigheter i hur vi på andra sidan upplever saker och ting, saker de säkert skulle ha nytta av. Detta gäller även privata företag som använder mer eller mindre dubiösa metoder vid personalrekrytering. När jag mejlat och ifrågasatt vissa processer har jag dock snabbt märkt att det under den putsade ytan ibland kan råda en viss förvirring och osäkerhet när det kommer till att bemöta kritik. ”Den här jäveln har alltså mage att komma och kritisera det faktum att vi vill veta vad han skriver på Twitter innan det kan bli fråga om en visstidsanställning via ett bemanningsföretag vi anlitat eftersom vi inte vill ta ansvar för vår personal, men vi tycker det är okej ändå eftersom det här bemanningsföretaget verkar vara seriösa då de satsar på kompetensutvecklingar och gillar att anordna spännande saker som after work och föreläsningar av varmluftsförsäljare som fakturerar femtifyra papp ex moms för en halvdag med floskler som fräter sönder hjärnan så att den blir mindre motståndskraftig mot corporate bullshit? Sa jag förresten att vi är ett glatt gäng?”
Jag hoppas verkligen att en arbetsgivare googlar mig en dag och hittar det här inlägget. Over and out.
