Minnena ser mig. Så heter en självbiografisk prosatext av Tomas Tranströmer där han berättar om sin uppväxt. Jag har inte läst den, men den är en del av hans samlade dikter som står i hyllan strax bredvid mig. Kanske läser jag den en dag. Tranströmer var ju, och det behöver väl inte ens påpekas, en fantastisk poet. På så många plan. Men det är, av någon anledning, titeln på den här uppväxtskildringen som fastnat hos mig. För det är så att mina minnen har börjat se mig. Jag minns barndomen, ungdomen, eller om den minns mig (spelar det någon roll?). De kommer i stötar, i glimtar, och oftast är det bara positiva minnen och händelser. Utlandsresor, högtider, samvaro med vänner, somrar, höstar, vintrar, vårar. De cirkulerar ovanför och bredvid mig, vill in. Samtidigt är de redan inne, har alltid varit det.

Tomas Tranströmer
(1931-2015)

Sådant här kan man egentligen inte skriva, än mindre prata, om utan att det föreligger risk för jolmighet, gråtmildhet, patetik. Men man måste göra det ändå. Man gör ett försök att landa i vetskapen att man hade en privilegierad uppväxt, en kärleksfull barndom, en trygg ungdom, och att man fortfarande – i medelåldern – har ett stöd som verkligen inte är alla förunnat. Och man måste förhålla sig ödmjuk till det. Det är detta som format mig, gjort mig till Alexander, idag (tyvärr) 44 år gammal, arbetslös men inte orkeslös, en smula orolig, två smulor beslutsam, villig att testa det mesta, men inte att bli lurad. Kort och gott, att dra lärdom av det som varit. För jag har inga ursäkter att inte göra det.  Jag måste gå framåt, framåt, framåt. Och ni, ni som är runtomkring mig, ni måste inte gilla vad jag gör och säger, men ni måste förstå att jag har mina skäl och, kanske på ett djupare plan, att en människa inte är någonting utan en moralisk kompass, skitsamma åt vilket håll den pekar. Speglar finns överallt, och det går inte, man får inte täcka över dem.

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Och man landar aldrig.