cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Etikett: Noveller & kortprosa (Sida 2 av 2)

Spelreglerna av Jonas Karlsson

2011/11/09 / / Inga kommentarer

Jag har skrivit om Jonas Karlssons noveller tidigare, och nu är det dags igen. Varför? Hans senaste novellsamling, Spelreglerna, publicerades nämligen nyligen (oktober 2011). Jag har tidigare skrivit att jag imponeras av Karlssons texter; denna volym är inget undantag. Han är konsekvent i sitt skrivande i så mån att saker och ting återkommer. Det kan handla om personer, händelser, platser. En känsla av déjà vu, om man så vill. Det som känns nytt den här gången är att Karlsson aldrig varit så medveten om detta som nu. I debuten Det andra målet (2007) återkom figurer och platser, men på ett mer löst sammanhållet sätt än nu. I Spelreglerna är det som om inte bara själva historiernas rekvisita, utan även tematiken, gång på gång återkommer. Det är – kort och gott – som när man tror att man ser en skugga i en spegel. Var där verkligen något, eller inbillade man sig bara?

Det tål att upprepas: Så konsekvent som nu har han aldrig varit, den gode Jonas. Därmed inte sagt att allting är på topp. Vissa saker börjar kännas en smula … tja, upprepande? Som det här med det eviga lunchandet på Gondolen. I den novellen (”Högläsning 2”) gör författaren dessutom ett par slarvfel som borde korrigerats på redigeringsstadiet. Man äter lunch och när man sedan lämnar restaurangen är det mörkt ute? Och varför promenaden genom Gamla stan om man ändå ska tillbaka mot Slussen? Slutligen ligger väl ändå inte Räntmästartrappan vid Stadsgården utan vid Skeppsbron? Nåja.

I novellerna ”Fakturan” och ”Spelreglerna” är två av mina favoriter. I den förra får huvudpersonen en dag en absurt hög räkning och vet inte hur han ska betala den. I den senare beskrivs något som först verkar vara ett slags spelregler för ett okänt spel som, bit för bit, blir alltmer bisarrt. Inget blir klarare allteftersom, tvärtom, men det är just det som är novellens styrka. Här är Karlsson på topp i sitt berättande.

Även om den inte riktigt kommer upp i hans andra bok Den perfekte vännens klass är det ändå njutbar läsning. Långnovellen ”Fakturan” fogar sig naturligt till de två längre texterna ”Rummet” och ”Cirkus” ur nämnda samling. Nu är ju inte jag rätt person att tjata om att folk ska skriva romaner, men det känns så att säga som att det är på gång nu för Jonas Karlsson. Han behärskar sannerligen den typen av texter som liksom smyger sig runt sig själva, likt en moebiusslinga, och sedan biter sig själva i svansen (som Orobouros). Nästan lite cortázarskt. Rekommenderas.

The Girl in the Flammable Skirt & Willful Creatures av Aimee Bender

2010/05/03 / / Inga kommentarer

Skulle jag tvingas använda enbart ett ord för att beskriva Aimee Benders noveller vore det ”quirky”, eller kanske ”flippade” om jag nödgades använda mitt modersmål. Världen är full av märkliga människor, föremål och företeelser, och det enda de har gemensamt i Benders texter är den fullkomliga naturlighet med vilken de förekommer. Fan, det där lät lite för invecklat. Låt mig säga så här då: Likt den gamla skolans magiska realism låter författaren helt enkelt allt det märkliga uppfattas som helt naturligt. En man har ett hål rätt igenom kroppen; en pojke har nycklar istället för fingrar; en kvinna stannar i öknen för att köpa en mango, men får även ta del av en märkliga affär där innehavaren säljer fysiska ord som består av exakt det de heter.

Möjligen kan innehållet i Aimee Benders noveller vara en aning för svårsmält för den som enbart konsumerar det som ligger på de litterära topplistorna, men för alla dem som vågar släppa in det flummiga, det surrealistiska är The Girl in the Flammable Skirt och Willful Creatures ren mumma.

Särskilt en novell, ”Ironhead”, är rentav rörande i sin beskrivning av den utanförskap en ung människa kan känna när han eller hon inte är som andra. Att ”inte vara som andra” i det här fallet innebär att födas med ett strykjärn till huvud istället för en pumpa, som ens syskon, är egentligen en bisak. Utanförskapet som skildras är ändå av den sort som biter tag och håller sig fast, långt efter det att man läst ut novellen.

Ruhm av Daniel Kehlmann

2009/11/09 / / Inga kommentarer

Att kalla Daniel Kehlmanns senaste bok Ruhm för en roman vore väl inte helt korrekt. Visst, det står så på omslaget – ein Roman in neun Geschichten, men jag tycker mer det liknar en novellsamling, jag. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt, tvärtom. Bara så att de som förväntar sig en tegelsten vet att de inte blir besvikna. Kehlmann, vars debut Beerholms Vorstellung jag läste med stor behållning för ett par år sedan, låter i nio berättelser karaktärers öden flätas in i varandra på Short Cuts-liknande maner, och det är mycket underhållande, låt mig bara få det sagt. Ruhm betyder ungefär ära, strålglans eller berömmelse. Såhär i efterhand kan man tolka det ironiskt, ty Kehlmann leker en hel del med vad en berättelse kan vara, hur den kan berättas, och hur dess berättare helt plötsligt kan bryta den fjärde väggen och börja tala till läsaren. I en av de bättre berättelserna, ”Rosalie geht sterben” (ung. Rosalie går och dör), bönar huvudpersonen författaren om att låta henne leva, men denne är obönhörlig i sitt uppsåt att låta henne dö. Berättelsen påstås för övrigt vara skriven av en viss Leo Richter, en kolerisk författare som återkommer i vissa av bokens andra historier.

En man köper en mobiltelefon och får samtal som egentligen är menade för en berömd skådespelare. Denne skådespelare i sin tur glider mer och mer in i glömskan, eftersom ingen längre hör av sig till honom och hans identitet sakta men säkert börjar lösas upp. Man skulle kunna läsa in en kritik mot det vansinniga i att alla människor nuförtiden ska vara nåbara via mobiltelefon dygnets alla timmar – svarar du inte finns du inte – men det går också alldeles utmärkt att bara imponeras av de glidningar Kehlmann gör. Hans karaktärer är skådespelare, de går mot sina öden för de kan inget annat, eftersom det som ska hända dem redan är bestämt. Läs in valfri tolkning till livet i stort här.

Daniel Kehlmann finns utgiven på svenska med romanerna Jag och Kaminski (Ich und Kaminski) samt Världens mått (Die Vermessung der Welt).

Två novellister – Jonas Karlsson och Lina Wolff

2009/10/06 / / Inga kommentarer

Det är på ett sätt uppfriskande att läsa Jonas Karlssons andra novellsamling Den perfekte vännen och Lina Wolffs debutsamling Många människor dör som du. Karlssons första bok hade jag redan läst och blev då glatt överraskad över att en duktig skådespelare också kunde vara en bra berättare i ett annat medium. Det andra målet bjöd på noveller med utgångspunkt i den vardag vi så väl känner igen för att sedan ta en av de där oväntade vändningarna och introducera något främmande och onaturligt. Jag gillar den skarpt, och hade därför hyfsat höga förväntningar på Den perfekte vännen. Och Karlssons andra bok levererar, även om den kanske inte når upp i samma klass som debuten. Det är nio noveller den här gången, varav ett par som nästan kommer upp i kortromanlängd. Berättelserna ”Rummet” och ”Cirkus” sticker ut med sin känsla av ”något-står-inte-rätt-till-här-men-ändå-känns-det-ju-så-bekant”. Det är har väl blivit något av Jonas Karlssons signum som författare, i alla fall i det han publicerat hittills: Man känner igen de här människorna, de är som du och jag, men så händer något som vrider perspektivet så att det blir en nästan obehaglig skrattspegel. I den förra berättelsen upptäcker en tjänsteman på ett statligt verk att det finns ett rum på kontoret som bara han kan se och i den senare går berättarens bekant in i en spegel på cirkus och försvinner. Två utgångspunkter som väl ändå får sägas kunna ha en liten övernaturlig touch. Och ändå känns de här sakerna så fullständigt naturliga att man måste ställa sig frågan: Sker detta? Eller sker det bara i huvudena på de här personerna?  Oavsett vad, man läser vidare. Karlsson har god hand med sina människoporträtt, och det är roligt att se att han lyckas föra över sitt skådespeleri till den berättande formen. Visst, alla berättelser funkar väl inte hela vägen, men överlag är det njutbar läsning. Avslutande novellen ”Syltmacka” blir nästan lite obehaglig i sitt skiftande av perspektiv, som egentligen inte är något skiftande, eller det beror ju på hur man ser det … Nu känns det dock som om novellformatet behöver töja sig en aning för honom, så det skulle inte förvåna mig om vi får se en roman av honom nästa gång.

Om Lina Wolffs debut Många människor dör som du hade jag läst en del gott. Hur berättelserna skulle, likt många sydamerikanska författare, ta avstamp i det vardagliga för att sedan förskjutas. Förskjutas, förvridas. Jag märkte inte mycket av det när jag läste, men det var ändå helt klart godkända texter. Många av berättelserna utspelar sig i Spanien (Madrid och Barcelona, mestadels), och bara några få i Sverige. Wolff är skåning och bor i Hörby. Det är roligt när svenska författare vågar röra sig på geografiskt främmande marker i sina texter. Nu hade väl Wolff förvisso bott i Spanien ett tag, men ändå. Paradoxalt nog gillade jag dock de få berättelser som utspelade sig i Sverige bäst. ”Odette Klockare” och ”Snuff” är båda två mycket fina berättelser om olika typer av beroende, med det gemensamt att människorna i dem är fast i invanda beteendemönster och tvingas bryta dem när något eller någon främmande kommer in i deras liv. Speciellt i ”Odette …” blir det så plågsamt uppenbart vad grupptryck och slentrian kan leda till. Läs den här boken, gör det, för den innehåller en del pärlor, men förvänta er inte Cortázar eller den sydamerikanska magiska realismen.

Avsaknaden av Stig

2009/09/21 / / Inga kommentarer

Sitter på ett hak efter jobbet, det är fredag, gamla vänner. Öl, förstås. Vi diskuterar litteratur, vad annars? Stig Dagerman kommer givetvis upp. Vi läste honom gemensamt på skrivarkursen för så många år sedan. Nattens lekar, en grym novellsamling, om det är vi alla överens. Jag får tipset att läsa hans andra böcker av T. Kvällen fortsätter i ett rus av kundvagnsrace, blödande solar över Söder Mälarstrand, haschibaschi och telefonsamtal som inte alls är psykopatiska. Men i väskan har jag en lista med titlar (inte för att jag inte vet vad han skrivit, men det blir så mycket personligare så, med T:s snirkliga handstil och Sture Dahlström, Klas Östergren (eller?) och australiensiska independentfilmer i en härlig blandning).

Så ska jag kolla upp vilka av den gode Stigs titlar som finns kvar i pocket (och jag vet att jag sett ett flertal, även om de nu kanske inte längre finns i tryck). Det är fan beklämmande när varken AdLibris eller Bokus har honom på svenska längre (dock på tyska och norska). Jag får gå till en fysisk bokhandel och hoppas att de där har någorlunda vett att ha böcker som Ormen, De dömdas ö och Bröllopsbesvär i lager. Fast min bok har de ju inte, vilket tyder på en synnerligen upprörande avsaknad av god smak. Nu är inte jag någon Stig direkt, och jag hoppas jag kommer att slippa hans ångest, eftersom ångest vid en viss punkt slutar att vara coolt och blir enbart … ångest.

Vissa författare måste man läsa för att kunna leva. Jag borde insett för länge sedan att Stig är en av dem.

The October Country av Ray Bradbury

2009/07/30 / / Inga kommentarer

Jag skrev ett relativt skitlångt inlägg om Ray Bradburys novellsamling The October Country för ett par dagarOctober_country sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu.  Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.

Ta en berättelse som Next In Line, exempelvis. Ett par är på semester i Mexiko och ska besöka de underjordiska gravkamrarna, där de fattiga bönder står vars anhöriga inte har råd att betala den årliga avgiften för att de ska få ligga begravna på kyrkogården. Den mycket amerikanska hustrun känner ett mycket påtagligt obehag, som ju längre berättelsen fortlöper skruvas upp och intensifieras. De sista sidorna är en veritabel mardrömskarusell ur hennes huvud. Hon blir mer och mer paranoid, och även om man anar vad som är på väg att hända kan man ändå inte sluta läsa. Förlåt, jag skriver man igen. Jag menar mig själv, men kan via en kvalificerad gissning ana mig till att jag inte är ensam om denna läsupplevelse.

Andra berättelser jag fastnade för var Jack-In-The-Box, om en pojke som växer upp i ett stort hus som är hela universum, och vad som händer när han ”dör”; The Scythe, om en bonde och hans familj och om en lie som kommer med ett Mycket Stort Ansvar. Boken innehåller även klassiker som The Dwarf, The Jar och The Emissary.  Alla innehåller de något av värde, en känsla, en beskrivning, en scen, en twist på slutet, något som får dem att stanna kvar. Det är ingen tvekan om att Bradbury är novellkonstens mästare, och även om han på senare år möjligen snöat in lite väl mycket på vissa teman, som exempelvis nostalgi och överanvändande av utropstecken, är det samlingar som denna, The Martian Chronicles, The Illustrated Man och minst ett halvt dussin till som för alltid befäster hans position bland Mästarna. Jag skriver med stort M, för han förtjänar det. Läs den här boken, och gör det på engelska, om du har möjlighet. Det är bitvis magisk prosa.

Nyare inlägg »

© 2026 cronopio.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑