Jag har skrivit om Jonas Karlssons noveller tidigare, och nu är det dags igen. Varför? Hans senaste novellsamling, Spelreglerna, publicerades nämligen nyligen (oktober 2011). Jag har tidigare skrivit att jag imponeras av Karlssons texter; denna volym är inget undantag. Han är konsekvent i sitt skrivande i så mån att saker och ting återkommer. Det kan handla om personer, händelser, platser. En känsla av déjà vu, om man så vill. Det som känns nytt den här gången är att Karlsson aldrig varit så medveten om detta som nu. I debuten Det andra målet (2007) återkom figurer och platser, men på ett mer löst sammanhållet sätt än nu. I Spelreglerna är det som om inte bara själva historiernas rekvisita, utan även tematiken, gång på gång återkommer. Det är – kort och gott – som när man tror att man ser en skugga i en spegel. Var där verkligen något, eller inbillade man sig bara?
Det tål att upprepas: Så konsekvent som nu har han aldrig varit, den gode Jonas. Därmed inte sagt att allting är på topp. Vissa saker börjar kännas en smula … tja, upprepande? Som det här med det eviga lunchandet på Gondolen. I den novellen (”Högläsning 2”) gör författaren dessutom ett par slarvfel som borde korrigerats på redigeringsstadiet. Man äter lunch och när man sedan lämnar restaurangen är det mörkt ute? Och varför promenaden genom Gamla stan om man ändå ska tillbaka mot Slussen? Slutligen ligger väl ändå inte Räntmästartrappan vid Stadsgården utan vid Skeppsbron? Nåja.
I novellerna ”Fakturan” och ”Spelreglerna” är två av mina favoriter. I den förra får huvudpersonen en dag en absurt hög räkning och vet inte hur han ska betala den. I den senare beskrivs något som först verkar vara ett slags spelregler för ett okänt spel som, bit för bit, blir alltmer bisarrt. Inget blir klarare allteftersom, tvärtom, men det är just det som är novellens styrka. Här är Karlsson på topp i sitt berättande.
Även om den inte riktigt kommer upp i hans andra bok Den perfekte vännens klass är det ändå njutbar läsning. Långnovellen ”Fakturan” fogar sig naturligt till de två längre texterna ”Rummet” och ”Cirkus” ur nämnda samling. Nu är ju inte jag rätt person att tjata om att folk ska skriva romaner, men det känns så att säga som att det är på gång nu för Jonas Karlsson. Han behärskar sannerligen den typen av texter som liksom smyger sig runt sig själva, likt en moebiusslinga, och sedan biter sig själva i svansen (som Orobouros). Nästan lite cortázarskt. Rekommenderas.





sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu. Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.