PULVIS ET UMBRA

Etikett: kortprosa (Sida 1 av 2)

Bokfört av Lars Jakobson

Titel: Bokfört
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 2020
Sidantal: 176
Genre: Essä/kortprosa

Om Lars Jakobson (f. 1959) har jag skrivit förr, se här och här. Bokfört är hans senaste bok, och den består av två delar. Första delen är en essä betitlad ”Ars moriendi” (latin för ”Konsten att dö”). I den behandlar Jakobson ”livet efter katastrofen” med utgångspunkt i två romaner: Vägen av Cormack McCarthy och En gång skall vi alla… av Joanna Russ.

Det är en ganska spretig text, med utvikningar till höger och vänster. Jakobson lyckas dock alltid komma tillbaka till huvudtemat. Dessutom problematiserar han på ett förtjänstfullt sätt samspelet mellan de två könen (främst vad gäller Russ roman). I McCarthys bok har två karaktärer av hankön huvudrollerna, och därmed blir personporträtten ”kargare”.

Kanske hade essän vunnit på att vara lite kortare, men å andra sidan får läsaren en massa hänvisningar till intressant litteratur och intressanta författarskap. Det är den första essän av Jakobson jag läst (tidigare har han bl.a. skrivit i den här formen i boken Stjärnfall. Om sf (2003).

Bokens stora behållning är dock den andra delen, ”Tomhetens barn”, som är en samling kortprosa påstått skriven av den mystiske Raymond Kimber. Denne figur har följt med ett tag i Jakobsons författarskap och har citerats mer eller mindre flitigt i hans böcker. Först trodde jag att den, får man ändå förmoda, fiktive författaren var psykolog och texterna ur ”Tomhetens barn” var fallstudier. I efterordet påstår Jakobson att han gjort efterforskningar för att få reda på vem Kimber är och kommer enbart fram till att han är amerikan, förmodligen ”född på femtiotalet”. Mystiken tätnar!

I cirka hundra texter beskriver Kimber/Jakobson olika personlighetstyper. Vi möter Beröringsmänniskan:


Beröringsmänniskan sitter en sommarkväll med sin hustru i soffan. De sitter mittemot varandra med ryggarna mot armstöden och han har hennes smutsiga fötter i knät, i sina händer. Vägdamm, strandsand, en hel dag på bara fötter och han för tummen i en liten cirkel i gropen mellan senan och ankelknölen på fotens insida. Smuts, sand, silkesliknande grått damm över solbrännan. Inte mer än så, inte ett ögonblick mindre.

Så blir vissa av texterna ren poesi. Vidare, om Adolescensmänniskan:


Adolescensmänniskan trodde en gång att han skulle bli vuxen. Han såg männen och kvinnorna underifrån, han såg dem gå förbi. De gjorde olika saker, de hälsade på varandra. Ibland hälsade de också på honom och det fick honom att tro att han en gång skulle bli som de. Han skulle vakna på morgonen till en värld av orsak och mening, han skulle gå hemifrån, han skulle arbeta och köpa saker och jäkta och köra bil, på kvällarna skulle han komma hem uttröttad och bli sittande framför tvn. Han skulle ha en andedräkt som luktade rått kött.

Så blir den svåra uppgiften att passa in och hitta sin plats problematiserad och beskriven på ett närmast cyniskt sätt. Jag älskar det.

En favorit är Lökmänniskan, en allegorisk text som nästan hemfaller åt det fantastiska:

Med ryggen mot sänggaveln och med benen i kors skalar den stora lökmänniskan ljudlöst av sig i det mörka sovrummet. Svagt hör hon ljudet av bilar och musik på gatan långt nedanför, skönjer återskenet av ljusreklamens växlingar. Först av med det torra ytterskalet. Det är: nattlinne, hudkräm, adress, våningsplan. Telefonen som står tyst på nattduksbordet, bilnycklarna vilande i skålen i hallen. Därnäst det tjocka närmast svartröda lagret, blankt som ingnidet med olja. Där ryms en lång karriär, en kärlek som aldrig blev av, två avslutade äktenskap och lika många barn, båda i det första, båda bosatta på varsitt håll i landet. Det svider redan, ögonen tåras. Men hon fortsätter, sticker tummarna under nästa skal, fläker upp det med fler tårar som följd. Och sedan är det ju de där tunna skikten mellan skalen, de som är som gammalt flygpostpapper, och som klibbar och fäster sig vid allt. Drömmar och förhoppningar. Också de rivs bort.

Här påminns jag om text jag själv skrivit (”Gnosia” ur Utkast till ett mörker). Det är ett förtjänstfullt sätt att beskriva hur vi alla är uppbyggda av erfarenheter och försuttna chanser, och chanser vi tog.

Sedan Knivmänniskan:

Knivmänniskan är en man som det sista han gör varje kväll är att gå runt i huset och se till att alla knivar ligger stilla och tryggt i sina lådor och att lådorna i sin tur är ordentligt stängda.

Texten blir en liten parabel till rädslan att skada dem vi älskar, något vi väl alla någon gång känt. En obehaglig känsla vilar över stycket, vilket inte är konstigt med tanke på ämnet.

Slutligen påminner texten om Elitmänniskan om en passage i novellen ”The Man Who Rowed Christopher Columbus Ashore” av Harlan Ellison (1934-2018). Elitmänniskans värv är trädgårdsmästarens, och han är inte främmande för att föra samman två mer eller mindre ensamma människor i det att han planterar två fruktträd i deras trädgårdar. En mycket vacker text.

Det är till syvende och sist ”Tomhetens barn” som är den stora behållningen med Bokfört. Det påstås i efterordet att Kimber skrivit flera hundra texter. Man kan hoppas på att ännu fler ”översätts” i framtiden.

Texter ur den röda anteckningsboken

De senaste texterna jag laddat upp är en blandning av gammalt och nytt material. Jag kallar dem pretentiöst för Texter ur den röda anteckningsboken. Eftersom det kortkorta formatet länge har passat mig har jag följaktligen producerat en hel del av dessa ”miniberättelser”. Somliga av dem har titlar, andra inte. Den senaste, som nog hänger ihop internt mer än de andra, är del IV (romerska siffror förstås!) och kan läsas här, eller på det vanliga stället.

Kortprosa: Blodgejser

Så här i eftertankens kranka blekhet kanske vi skulle ha valt en annan plats. Men vad är vitsen med vågade budskap när man försöker att utveckla en kriminellt eftersatt akademisk disciplin som sociologi om man inte vågar ta chanser? Medges att den etiska frågan måste diskuteras, precis som inom alla vetenskapliga områden, men kom igen. De sociala vetenskapsområdena har alltför länge bestått av dammiga professorers torra funderingar och doktorsavhandlingar ingen läser och som i slutändan inte bidrar till samhället på något sätt. Så möjligen har vi inte kommit fram till några definitiva svar … men jag är rätt säker på att vi öppnat människors ögon vad gäller ämnet som sådant.

Som förälder tänker man ju naturligtvis: Det kunde ha varit mina barn. Självklart.

Det var egentligen inte meningen att de faktiskt skulle använda knivarna. Eller köttyxorna. Eller katanasvärden. Det underliggande hotet om våld hade varit tänkt att räcka, och vi hade kunnat samla in tillräckligt med väsentlig data från reaktionerna och de efterföljande intervjuerna. Men ni vet ju hur barn är. De ska alltid gå ett steg längre och göra precis det motsatta man förväntar sig av dem. Det är som om de alla har någon slags inbyggd trots som verkar försvinna med åldern, en attityd man tyvärr inte kan ta ur dem.

Hursomhelst blev det … rörigt. Vi hade varit förutseende nog att täcka försöksrummet med genomskinliga presenningar, vilket visade sig vara mycket klokt. Mängden plasmapåsar var tillräckligt för att det lokala sjukhusets akutmottagning skulle klara sig en ansenlig tid framöver, men naturligtvis vägrade de att ta emot dem. Enligt vad vi erfarit hade åtminstone en av hantverkarna som anlitades för att måla om taket drabbats av ett mentalt sammanbrott och varit tvungen att sjukskriva sig mer eller mindre permanent.

Detta var dock ingenting jämfört med reaktionerna från familjerna, fakultetsmedlemmarna, media och allmänheten i stort. Som ni märker skickas detta mail via en anonym server. Detta eftersom vi bestämt oss för att lämna institutionen och flytta till en, ska vi säga lugnare arbetsmiljö. Vi tror det är bäst när allt kommer omkring. Ni håller säkert med. Vi förstår självklart all aversion ni kan tänkas hålla gentemot oss. Men ni behöver bara fråga så skickar vi gladeligen filmerna.

Ja, naturligtvis filmade vi. Vad hade varit poängen annars? Vi är säkra på att ni och vetenskapen i stort skulle ha stor glädje av dem. Naturligtvis hade vi hoppats på att själva kunna presentera dem, men nu är det ju som det är.

Ni behöver inte vara oroliga för att de ska läcka ut på nätet. Vi är inte oetiska. Dessutom försämrar annonserna på YouTube stämningen avsevärt.

Kortprosa: Rossettieffekten + På ett tåg jag aldrig tog

Två nya texter, inspirerade av låttitlar från en musiker jag aldrig hört (Bill Nelson). Först skrivna på engelska, sedan översatta av yours truly. Riktlinjen för varje text var att de skulle skrivas under max en timme och bestå av minst 250 ord. Varsågoda.

Rossettieffekten

Trots att lite är känt om Giacomo Rossetti vad gäller hans privatliv har det han lämnat efter sig i form av collateral damage knappast kunnat undgå någon. Han var scenmagiker till yrket, men den publik han drog på höjden av sin karriär var knappast något att skryta med. Enligt vittnesmål från hans svåger beklagade han sig över detta faktum och beslutade sig sedermera för att sätta punkt för sin bana som magiker (han föraktade ordet trollkarl, som så många i hans skrå). Men först ville han ge en sista föreställning. För att sluta ”på topp”, som han sa. ”Synnerligen låg topp”, som kritikerna lakoniskt påpekade, men detta berörde honom föga.

När så aftonen för den sista föreställningen var kommen dök han upp på scenen iförd en vit kostym med väst. Med huvudet lätt framåtböjt under det murriga ljuset lät han en minut passera innan han sa något.

”Mina damer och herrar. Vad ni kommer att få uppleva i afton är något ni aldrig tidigare varit med om. Någonsin. Det är jag fullständigt övertygad om. Faktum är att jag garanterar det.” Betoningen på ordet lät som om han spottade ut något obehagligt, något beskt som länge legat i munnen och irriterat.

”Jag kallar det för Rossettieffekten”, sa han och gjorde en paus och log mot publiken. Som om han på samma gång ville urskulda sig för denna spelade ödmjukhet och utmana dem med den, ja rentav provocera. Innan de närvarande dukade under skulle några av dem hinna vittna om detta leende. Det var fridfullt. Tafatt, ja, men samtidigt också … rofyllt.

”Jag ämnar lyfta på slöjan”, fortsatte han. ”Riva ner draperiet, så att säga. Ni kommer att få se.”

Och så, utan vidare dröjsmål, satte han igång med sin rutin. Flera källor vittnar om att den bestod i en blandning av handgester och tyst mumlade ord som ingen i publiken kunde uppfatta eller förstå. Efter ungefär fem minuter av detta började folk himla med ögonen och sucka. Andra reste sig helt sonika och gick. Innan de lämnade lokalen ropade en av dem ”DU SUGER”. Men Rossetti fortsatte. Till slut verkade han vara klar och föll ner på scengolvet. Det tog fem-sex minuter innan den kvarvarande publiken insåg att det inte var fråga om något skämt och ringde efter akuthjälp. Då var det naturligtvis för sent.

Rossetti dödförklarades på plats. Det stod i alla tidningar, vilket ni säkert vet, men inte förrän de som närvarat också började dö som flugor. Någon reporter bestämde sig för att gå till botten med det hela och knöt ihop alla trådar. De av er med en moralisk … ska vi säga mindre stabil natur kanske har bestämt sig för att stödja vissa publikationer av tveksam moralisk, ska vi säga, övertygelse, och har således säkert sett närbilderna på några av dessa olyckliga.

De där molntäckta ögonen. Som kvicksilverhimlar, virvlande grått över iris, totalt övertäckta pupiller. Rossetti hade påstått att han skulle ”riva ner draperiet”. Frågan som oundvikligen följer blir då: Framför vilken scen?


På ett tåg jag aldrig tog

På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna med genomskinlig kjol, genomskinlig blus och definitivt ingen makeup. Hon bläddrar i en pocketbok som handlar om att hitta ens sanna jag och inte falla för snubbar med röntgensyn. Jag kan inte påstå att jag är ledsen över att jag inte befinner mig på det tåget för det hade i sanningens namn aldrig fungerat ändå.

Lokföraren är en man med valrossmustasch. Han är 35 år, kommer från Knivsöder och älskar latte macchiato. Jag vet att om jag hade suttit på det tåget hade det slutat med att jag mördat honom. Och jag vet ingenting om hur man kör ett tåg. Förmodligen hade jag gjort bort mig rejält. Och trots att jag fortfarande älskar henne – vad nu det betyder – och vill att hon ska lära känna hela mig tror jag det hade blivit för mycket att hantera som det är nu.

På ett tåg jag aldrig tog sitter en kvinna som inte gråter. I hennes handväska rör sig mascaran hon kommer att lägga på senare i kväll oroligt. Hon läser en pocketbok som handlar om att släppa taget. På omslaget ler en man så att det nästan bländar. Hon vill slå ett hål genom hans nuna. Tåget saktar in. Stationsbyggnadens blinkande ljus tränger mödosamt fram genom mörkret. Hon går av, rör sig över perrongen, håller hårt i handväskan. I farten slänger hon boken i en papperskorg.

Jag vänder mig om när jag hör hennes klackar klappra över golvet. Hon har på sig en elegant ljusbrun sidenkjol och en blus av luftig vanilj som virvlar runt kroppen. Hon ler försiktigt. Avvaktande. På bordet framför mig står två kaffekoppar och en liten sockerskål i metall. Men i kväll dricker jag mitt kaffe svart, och ingen jävla latte macchiato. Det är ett löfte.

Tre läsvärda berättelser

Ni vet ju att jag tycker om noveller. Att läsa och skriva. Att kunna förmedla något på så kort utrymme som novellen ändå tarvar, det är ett tecken på en mästare (i vardande). Nu tänkte jag rekommendera tre korta berättelser jag gillar. De är alla på engelska, varav två av dem på originalspråk och en översatt från hebreiska. Som tur är för er finns de alla att läsa online. Aw yiss!

(utan inbördes ordning)

What The Water Feels Like To The Fishes av Dave Eggers. En väldigt kort berättelse, skruvad och vacker på samma gång. Det är den här typen av texter som får mig att vilja fortsätta läsa och skriva. Den ingår i en samling kortprosa som har samma namn som berättelsen och gavs ut tillsammans med två andra författares samlingar i en låda. Hela klabbet heter One Hundred and Forty Five Stories in a Small Box. Man måste bara älska en sådan titel. Nu har jag inte läst Eggers andra novellsamling How We Are Hungry, men den här samlingen kortare prosa ska tydligen vara såväl surrealistisk som känslofylld. Bådar gott.

Sorry Please Thank You av Charles Yu. Ingår i novellsamlingen med samma namn. Med en berättelse nedskriven på en servett och lämnad i en bar lyckas Yu fläta in mer än många andra lyckas med i hela romaner. Det handlar om ett avskedsbrev, ett sorgesamt farväl: Se så saker blev. Eller inte blev. Samtidigt känns det inte klyschigt sentimentalt. Här finns en historia som har små små hullingar som hakar fast i mig när jag läser och får det att svida, men först efter en stund. Läs den här berättelsen, och läs Yus andra berättelser också för den delen.

Så slutligen Pipes av Etgar Keret, översatt från hebreiskan. Finns även i samlingen The Bus Driver Who Wanted To Be God and Other Stories. Den här kortnovellen är sorglig på ett annat sätt. Keret brukar inte skriva så, eller i alla fall har jag inte läst in det i hans berättelser, som ofta är väldigt skruvade, men mer på ett ˮfan vad cooltˮ-sätt. Den här är skruvad och sorglig, och det, mina vänner, det är inte illa pinkat. Undvik att läsa tolkningen till höger om berättelsen och gör er egen först.

Jag känner att jag skulle kunna skriva mycket mer om varje berättelse, men det vore på något sätt poänglöst. Dels för att jag inte vill övertolka, dels för att jag inte vill förstöra njutningen för den som läser texterna för första gången. Jag vet dock att jag vid läsningen av samtliga haft flera olika känslor som bubblat upp till ytan, och det grämer mig lite att jag inte bättre kan sätta ord på dem. Men det är väl också det som är charmen, eller?

Möbius – kortprosatext accepterad för publikation

Flash fiction är ett format som passar mig som handen i handsken. På väldigt lite utrymme (mellan 50-1000 ord) är det meningen att en fristående historia ska berättas. Eftersom jag twittrat en hel del på senaste tänkte jag att det kunde vara kul att skicka in en lite ”längre” text till en av de tusentals webzines som publicerar den här typen av texter. Jag valde en kortprosatext jag skrev till samlingen Cinquante-deux, översatte den till engelska och utvecklade den, så att den blev exakt etthundra ord. Detta är nämligen en av kriterierna för nätpublikationen 101 Fictions bidrag. Häromdagen fick jag så ett mail med ett bekräftande på att redaktören gillade texten och kommer att publicera den i augusti. Rätt kul faktiskt! Berättelsen heter Möbius, för övrigt. Klicka på bilden för att komma till siten.

 

Fåglarna twittrar i träden

Är vårsommaren äntligen kommen? Det verkar så. Ett jävla twittrande har det blivit på senaste också. Det verkar som om jag funnit mitt kall. Den korta formen passar mig utmärkt. Men jag får se till att inte glömma bort mitt fina modersmål. De flesta av mina tweets är på engelska, av förklarliga skäl. För den som ändå inte fattar: Man når flera med rotvälskornas lingua franca. Dessutom har jag insett att Twitter kan vara ett utmärkt sätt att nätverka på, trots att jag fortfarande avskyr just ordet nätverka.

Nästa steg är att fläska ut 140 tecken till 140 ord och sedan 1400 ord. Jag vet att jag kan det.

Klicka på pippin (no worries – den vilar bara) för att komma till mitt konto.

Kortprosa: Mr. E, if you drink this you are going to die

Det här är egentligen ingen ny text; den skrevs ursprungligen 2009, men jag har varit inne och ändrat lite i den och känner att jag gärna skulle vilja publicera den nu. Den känns som en sån där januaritext, av någon anledning. Utomhus är det ömsom grått och ömsom vitt. Marken är täckt av en isskorpa inte olik hur plattorna överst i lasagnen ser ut när den kommer ur ugnen.

Inspirationen till den korta prosaberättelsen nedan fick jag när jag hörde talas om Craig Ewert. Han var en brittisk universitetsprofessor som led av ALS och valde att ta sitt liv med hjälp av Dignitas, som är en schweizisk dödshjälpsgrupp. Eftersom dödshjälp är olagligt i Storbritannien var han tvungen att resa till Zürich där han, med hustrun Mary vid sin sida, drack ett barbiturat som gjorde att han först somnade in och sedan avled. Om honom, och dödshjälpsdebatten, gjordes en dokumentärfilm av kanadensaren John Zaritsky med titeln Right to Die? Filmen har visats på diverse filmfestivaler och det finns även klipp ur den på YouTube. Jag erkänner att det fanns en viss morbid fascination inför det här från min sida. Samtidigt var det oerhört rörande att se modet hos en man som vet att han kommer att vara ett paket resten av sitt liv, och hur han väljer att bespara sin hustru det. Det finns förmodligen inget sätt att förhålla sig till det här med döden, dödshjälp och det viktiga i den enskilde individen ska få möjligheten att bestämma över sitt liv som inte upprör någon, men det viktiga är i alla fall att frågan tas upp. Min text har dock inget med själva debatten att göra, utan är helt och hållet en fiktiv fantasi.

Craig Ewert avled den 26:e september 2006.

« Äldre inlägg

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑